Jakten

Jakten






Det var en fin dag för jakt. De hade lämnat byn i gryningen då endast de utplacerade vaktposterna och några gnyende hundar var vakna. Luften kändes frisk och syrerik efter nattens regn och solen delade frikostigt med sig av sin behagliga värme åt alla levande varelser. De båda männen smög ljudlöst fram i skogen. Den längre av dem, Fläckiga Hästen, tecknade halt med handen och pekade mot en grupp buskar som stod längre fram. Först kunde Ormskinn inte urskilja någonting, men sedan såg han en rörelse bakom buskarna och… där kom den fram, hjorten vars spår de tidigare fått syn på, en ståtlig kronhjortsbock med sina praktfulla horn som skyggt vädrade i luften. De båda krigarna spände sina bågar och gjorde sig redo för att fälla bytet, när hjorten plötsligt stannade mitt i en rörelse, ögonen spärrades upp, man såg de spelande musklerna i djurets framparti arbeta, och så gjorde bocken en tvärvändning, tog ett långt språng i luften och… var borta. Någonting hade skrämt den, det var inte de båda svartfotsindianerna, vinden blåste mot dem, det var någon annan. Fläckiga Hästen tecknade åt Ormskinn att lägga sig ned och söka skydd bakom ett buskage till vänster om dem. De båda vännerna låg blickstilla bakom det skyddande busksnåret i andlös väntan på att, vad det nu var som skrämt hjorten, skulle uppenbara sig. Efter en stund dök fyra kråkindianer upp, alla ledande varsin häst. De förhatliga kråkorna hade vågat sig in i svartfotsterritorium, förmodligen för att kombinera jakt med stöld av några fina svartfots-hästar. Ormskinn tittade villrådigt på sin äldre kamrat som med spända käkar följde kråkornas frammarsch. Då kråkindianerna var fyra insåg Fläckiga Hästen att oddsen var alltför ojämna, även för två så tappra krigare som han och Ormskinn, att ta strid. Kråkorna kom allt närmare och en av hästarna frustade nervöst. Ledaren för gruppen, en gänglig man med två fjädrar i det toviga håret och gula ränder målade över ansiktet, fingrade på sin medicinpåse som hängde runt halsen, och tecknade halt. Fläckiga Hästen förstod att det bara var en tidsfråga innan kråkorna antingen fick syn på dem eller att deras hästar skulle få upp vittringen på Ormskinns och hans hästar som stod fastspända en bit längre bort. Hans hjärna arbetade febrilt medan kråkindianerna tysta stod och lyssnade. En strid verkade oundviklig trots allt. Fläckiga Hästen reste sig upp knä och lade an pilen på bågen, Ormskinn följde hans exempel, och med teckenspråk förklarade Fläckiga Hästen att han ämnade skjuta ledaren. När kråkorna åter satte sig i rörelse hann de bara gå en liten bit innan ledaren föll till marken med en dov duns, de andra hann knappast uppfatta vad som hänt när även Ormskinns pil nådde sitt mål och indianen närmast ledaren också föll till marken. De övriga två kråkindianerna hade fullt upp med att lugna de uppskrämda hästarna och de framryckande svartfötterna hade hunnit alltför nära för att de skulle hinna få upp sina pilbågar. Istället släppte de repet till hästarnas huvud och grep efter sina tomahawker och sköldarna som hängde på hästarnas länder. Fläckiga Hästen, som var den snabbare av dem, var först framme och slog sin tomahawk mot en kråkindian som var helt vitmålad över hela ansiktet. Denne hann parera slaget med sin sköld och måttade med sin tomahawk mot Fläckiga Hästens huvud, som dock kunde ducka innan slaget träffade. Där stod de, ärkefienderna, kråka mot svartfot, och väntade på att en blotta skulle yppa sig hos den andre.

Ormskinn var liten och satt, och kråkan lät sig bedras av hans något klumpiga yttre, och med en min av stor förvåning såg han, alltför sent, hur Ormskinn med överraskande snabbhet förflyttat sig framåt och i sidled, och i en enda rörelse hade kniven i hans hand skiftats till den andra handen, för att i nästa stund vara inbäddad långt inne i kråkans kropp, som tog ett steg bakåt av smärtan. Ormskinn var inte sen att utnyttja övertaget och sprang med nedborrat huvud ner den andre i marken, för att sedan med ett snabbt snitt över halsen befria kråkindianens ande och återförena den med hans förfäder. Fläckiga Hästen gick i cirklar runt sin kråka utan att hitta en öppning till anfall. Han såg i ögonvrån att Ormskinn närmade sig och plötsligt hade de övertag över den siste kråkindianen som nu började sjunga sin dödssång för att hälsa sina förfäder att han snart skulle göra dem sällskap. Utan minsta tvekan skrek han: -
- Aaayyyeehh, idag är en bra dag att dö.
Han gjorde ett sista utfall med tomahawken mot Fläckiga Hästen, som gled undan och med Ormskinns hjälp var kråkans jordiska dagar till ända.

De båda vännerna såg sig omkring på slagfältet där det nu låg fyra döda kråkindianer. Allt hade gått så fort från det att de först fått syn på hjorten tills fienden dök upp. De satte sig ner, utmattade, på den blodindränkta marken. De sade ingenting, där de satt, försjunkna i sina egna tankar. Båda visste att den andre också tackade Wakantanka, den store anden, som råder över alla levande varelser, med en tyst bön för den lyckade utgången i striden. De visste att blott Wakantanka bestämde när det var dags att förena sig med förfäderna i de eviga jaktmarkerna och idag var inte den stunden kommen! När de bett färdigt reste de sig och gick under tystnad fram till kråkindianerna för att förse sig med deras vapen. När de tagit det de ansett vara av värde lämnade de döda kropparna åt deras öde, som näring åt diverse vilda djur. De fångade in kråkindianernas hästar, som till en början mycket motvilligt följde med de nya herrarna, vars dofter var främmande för dem. Till slut satt de så upp på sina hästar och gjorde sig redo att rida hem till byn. Det blev ingen hjort idag, men segertroféerna de förde med sig hem skulle väcka stor avund bland stammedlemmarna och de började redan förbereda de långa och utförliga berättelser som de under stor dramatik skulle få skildra åtskilliga gånger framför lägerelden under lång tid framöver

Skriven av: Erkki Kiiala