Jakten på en gammal gubbe

Janne väcktes av att sidodörren rycktes upp och starka händer grep tag om hans kropp och pressade ner honom mot bilens smutsiga golv.
- Nycklarna sitter kvar i tändningslåset. En för Janne främmande människa sätter sig bakom ratten, startar bilen och backar ut på vägen. De kör bara en kort sträcka innan de svänger och bromsar in.
- Stäng bommen efter oss.
Föraren lägger i drivern och kör ytterligare en kort sträcka innan han stannar och stänger av motorn. Männen som höll fast Janne lyfter upp honom och drar ut honom ur bilen. De släpar honom längs en hög vall, stannar och vänder honom mot vallen. Ytterligare en bil svänger in och stannar. Två män kommer släpande på en nojig Fredde.

Janne ser sju män förutom Fredde. En av dem, som verkar vara ledare, är något äldre än de andra, lång, längre än Jannes 185, grovt byggd med breda axlar och kraftfullt bröst. Han är snyggt klädd i kostym, skjorta med slips. Runt ena handleden har han en bred guldlänk runt den andra en stor blaffig guldklocka.
- Hej Janos
Janne tittar skräckslaget upp på mannen.
– Jag är Vlad. God vän till Ahmed, du vet han du snodde amfetaminet av.
– Vet inte vad du talar om. Janne försöker bluffa sig ur knipan.
– Inget jidder Janos! Vi har redan grävt upp påsarna du gömde på stranden.
– Du har snott varor från Ahmed som är vår klient. Du har snott av vårt gods! Det är brist på respekt och det är oacceptabelt.
– Här, en av de andra räcker fram två spadar, sätt igång och gräv. Var sin grop, och de skall vara stora nog att ligga i!
De tvingar Janne och Fredde att gräva i den höga vallen bakom måltavlorna. En av deras fångvaktare har satt upp två måltavlor mitt för groparna. När de är klara och fångvaktarna godkänner deras arbete får de ställa från sig spadarna och gå ner från vallen. Janne har blivit medveten om att de befinner sig på skjutbanan vid Backamo.

Innan de båda affärsmännen hinner samla sig blir de tystade med tejp och deras armar binds bakom ryggen. Vlads medhjälpare drar upp dem på vallen igen och placerar dem på rygg i var sin grop. Gropen är inte djupare än att Janne kan vrida huvudet och se över kanten att Fredde behandlas på samma sätt. Två män täcker över de båda med var sitt tunt lager sand men lämnar offrens ansikten fria. De ställer ifrån sig skyfflarna och tillsammans med ytterligare fyra personer vänder de ryggen åt de nu skräckslagna missbrukarna och går ut på fältet. De avlägsnar sig kanske tjugofem meter och stannar på en förhöjning. Janne kan se, precis över måltavlans övre kant, hur de vänder sig om och tar upp vapen från marken, lyfter och siktar. Janne ser mynningsflammor, hör smällarna och ett främmande ljud vid sidan om sig. Hans skräckförlamade hjärna förstår inte att tolka ljudet av kulor som tränger in i Freddes kropp. Han tuggar frenetiskt på tejpen som sitter över munnen och lyckas få hål i den just som skottsalvan tystnar. Lättad över att han fortfarande lever tror han sig vara utsatt för ett grymt skämt. De vill skrämmas! Lättad vrider Janne på huvudet och söker kontakt med Fredde. Kamratens vita livlösa ansikte och spåren i den uppkastade sanden släcker det sista hoppet och Janne skriker rätt ut i mörkret av fasa och skräck. Anar genom tunnelseende och tårar hur de sex skyttarna lyfter sina vapen, ser mynningsflammor som skär in i hans ögon genom mörkret. Allt under tyst-nad, när ljudet når fram är hans öron redan döda. Kulorna som tog hans liv dödade snabbare än han kunde uppfatta.

Warg som startat sin semestervandring gick i rask takt längs Ljungskilevägen mot Backamo. Han hade planerat att vända mot norr vid Måröd men ändrat sig och fortsatt mot nästa mindre grusväg, över Nytorp och Maderna. Som alltid när han är ute och rör på sig så irrar hans tankar. I natt hade han mycket att tänka på och gick därför förbi avtagsvägen. En mötande bil med påslaget helljus drog Warg ur hans drömmar. Bilen passerar utan att blända av och han ger föraren fingret. Vänder sig om och tittar elakt efter bilen.
– Kan du inte stanna ditt bilhelvete och stiga ur, din mörkrädde fan?

Warg såg att han gått längre än han tänkt på vägen. Han stod vid Kläppe mosse, strax före Backamo.
– Oj då, han småskrattade och tog fram kartbilden ur minnet. Javisst, jahaja, skit händer och ska hända, nu har jag gått för långt, igen. Vi tar nästa väg och går över Rinnan. Där blir det lagom att slagga. Vid en korsande kraftledning lämnade Varj vägen för att gena längs ledningsgatan. Röjningen mellan stolparna leder ut på den korsande vägen vid skjutbanans infart.

Vid vandring eller promenad i mörker brukar han ha reflexväst och pannlampa. Västen har han lämnat hemma denna gång men lampan bär han med sig och har just tänt för att kunna se var han sätter fötterna. I bältet har han förutom en kikare en lampa med litiumbatterier. Plötsligt bryts stillheten av en serie blixtar till höger om honom, blixtarna ackompanjeras av skarpa smällar. Någon skjuter med automatvapen! Varj sjunker ner på knä och tittar häpet i riktning mot de skjutande. Han hör inga röster, inga militära kommandorop.

Skjutandet upphör lika snabbt som det börjat. Det följs av ett bekant ljud han först inte kan placera. Det är ett metalliskt ljud. Man byter magasin i vapnen! Warg hör ett ångestfyllt genomskärande skri från vänster, från vallen bakom måltavlorna. Männen på skjutvallen skrattar och klipper av skriket med en ny skottsalva. Skjuter de på någon? Varj blir rädd, vad handlar det om? När ekot från eldgivningen klingat av sänker sig en öronbedövande tystnad över honom.

Warg sitter kvar med ett knä i marken, färdig till flykt, och lyssnar. Pannlampan hade han reflexmässigt släckt. Han spanar mot skjutbanan och tycker sig se ljus, men är skymd av träden och kan inte urskilja något. Signalen från en mobiltelefon hörs ge-nom mörkret. En röst svarar och Warg kan lokalisera rösten till skjutbanan. Han hör samtalet men förstår inte ett ord. Undrar om han är synsk när han tycker sig höra båda personerna som talar med varandra.

– Fan Warg, du är ju slut i huvudet! Vakna, koncentrera dig, tänk! Han pratar lågt med sig själv. Den andra rösten kommer från vägen framför honom. Kanske någon som står på post. De kunde ha ropat till varandra men använder telefon.
– Warg, bättre fly än lukta lik. Han reser sig sakta och smyger österut genom sko-gen. Han går åt det håll han kom från men parallellt med vägen i stället för på den. Håller uppsikt bakåt och ser ljus från två lampor. Två förföljare kommer från olika sidor men i riktning mot honom. Warg ökar takten så mycket han kan i mörkret. Slaf-sande ljud och mjukt underlag signalerar att han är på väg ut i mossen, mot diket. När det blir ordentligt mjukt och blött smyger han in bakom några låga buskar. Tar av ryggsäcken och lossar sitt överdrag som är surrat på locket. Tar snabbt och tyst på sig byxor och jacka över sina kläder. Drar åt ett par remmar som tätar byxbenen mot skaften på kängorna. Skjuter in ryggsäcken under en tall och smyger själv ner i en grop. Vattnet i gropen täcker hans ben upp på låren. Överkroppen trycker han mot marken.

– Jag är klädd helt i svart, ryggsäcken är i huvudsak svart, gojan på marken ser svart ut men mitt skägg är helvitt. Han tar upp modd med båda händerna och smörjer in i ansiktet, torkar noga av båda händerna. Ligger sedan still, blundar och lyssnar. Varj känner sig ganska säker på att inte bli sedd men är märkligt orädd. Hittar de mig får de skylla sig själva. Han har förstått att männen är ovana att röra sig på annat än hårda underlag av asfalt och betong.
– Det enda mjuka underlaget de kan tänkas gå på i vanliga fall är väl heltäcknings-mattan på något kroggolv. Den nu ilskna Warg sneglar föraktfullt över kanten på gropen. Han känner aggressivitet och önskar nästan att de båda förföljarna skall nå fram till honom. De är nära, tjattrar med varandra på ett okänt språk och lyser med sina lampor. De verkar ha stannat, rösterna förflyttar sig inte men förändras mitt i en mening.

En av dem, den som talat högst, har vänt sig om och börjat gå tillbaka. Den andre står obeslutsamt kvar. Efter vad som lät som en svordom fortsätter han mot Warg. Avståndet mellan dem minskar. Till slut kommer förföljaren fram och står intill den dolde Warg som snabbt och tyst reser sig, fattar tag i mannens kläder bakifrån och drar ner honom i gropen. Trycker ner hans huvud under vattnet och tar hjälp av sina knän för att hålla ner honom. Han iakttar hur mannens rörelser blir allt svagare. För-står att han är på väg att dränka, döda honom, men är helt kallsinnig. Känner bara aggressivitet, ilska och likgiltighet. Warg är förvånad över sin känslokyla men håller kvar den döende mannen under vattnet.

Det är tomt på mossen förutom Warg och liket, den andre jägaren är utom synhåll. Warg stannar kvar på platsen, i samma grop som den döde. Vill inte förflytta sig förr än han är säker på att han är ensam. Två bilar stannar efter en stund på vägen i höjd med honom. Någon stiger ur en av bilarna och lyser med en stark strålkastare samtidigt som han ropar ett namn som han inte kan uppfatta.

Den av de båda jägarna som vänt om gick tillbaka in på skjutbanan.
– Fan, det är en sjö där ute. Man kan inte gå i skiten. Vi får kolla från vägen om vi kan se vem det var.
– År Du säker på att det var någon där ute Misha? frågar Vlad. Han borde ju ha gått förbi dig på vägen tycker man.
– Nog tyckte jag det lös från en ficklampa. Vi får se. Vi skall ju ändå köra iväg med bilarna. Jag stannar till på vägen och lyser med min strålkastare. Nemet är kvar där-ute.
– Bra, kör iväg och parkera deras bilar någonstans. Sedan åker vi hem. Var och en till sitt.
– Vad gör vi med horan i Janos bil? Det är Glenn som frågar.
– Visst sjutton. Har hon vaknat? frågar Vlad.
– Nej, hon verkar helt borta. Janne har bjudit på en tripp kan jag tro.
– Låt henne ligga kvar då när ni ställer bilen. Vaknar hon och ser er måste ni göra av med henne.
– Vet precis vad jag skall göra med henne, skrattar en de andra i gruppen. Misha och Vlad kör och fem förhoppningsfulla unga gangstrar stiger in i Jannes van.
– Jag först, hojtar en av dem och har penetrerat Lena innan föraren startat motorn.

På Ljungskilevägen svänger de vänster, mot Lilla Edet. Vid Kläppe mosse stannar de och Misha går ur sin bil. Han signalerar åt föraren i Forden att stänga motorn.
Vlad passerar och kör vidare medan Misha ropar på Nemet. När han inte får svar tar han fram en strålkastare ur bakluckan. Pluggar in den i cigarettuttaget och lyser ut mot mossen.
– Kom igen Nemet, var är du, ropar Misha på nytt.
Inte ens ekot svarade.

Misha som ropat efter sin vän Nemet går fram till den vita Forden.
– Det blir snart ljust, vi måste komma iväg. Fanskapet har väl drunknat i bäcken. Fan vet vad som hänt honom.
– De knullar som fan därbak, skrattar Glenn. Jag svänger av här framme och får mig ett nyp. De andra kan ju ta henne medan jag kör.
– Kan det va något att knulla en planka? Frågar Misha. Vi måste komma iväg snabbt innan folk vaknar till liv och ser oss.
Föraren la in drivern, skruvade upp radion och körde iväg. Han hade bråttom och svängde in på första bästa avtagsväg. Stannade bilen vid vägkanten och gick bakåt i bilen.
– Flytta på dig, jag vill ha horan nu.

Warg ligger kvar efter att bilarna kört. När allt varit tyst och stilla en halvtimma reser han sig. Solen är på väg över horisonten och ljuset tilltar. Han kan se den döde i hålets botten.
Han tar upp packningen och går. Mossen ligger i slutet av skjutbanan och han går in på den. Nyfiken.
– Varför ända in i helvete skjuter man med automatvapen mitt i natten?
– Och vem fan va de som skrek? undrar han vidare.
Warg går fram mot den höga vallen vid hållarna för måltavlorna. Ser sig omkring och observerar en mängd tomhylsor på 25-metersvallen. Han synar de två måltavlorna som är perforerade med en mängd skott väl spridda över hela tavlorna.
Han går runt målställningen och ser två vita blodlösa ansikten i vallen. Spadarna står kvar och Warg kastar sand över de döda utan annan avsikt än att hindra fåglarna picka ut ögonen på dem.

Efteråt gick han tillbaka mot mossen. Han var trött och hungrig. Ville lägga sig och sova ut efter den händelserika natten men beslöt ändå att dra sig upp mot Rinnan innan han gick till vila. Kartan visar en halv kilometer lätt terräng fram till Nytorp sedan kanske en och en halv kilometer till Rinnevattnet.
– Säg att jag är trött. Blandat terräng, väg och stigar, 15 minuter gör en halvtimma. Det klarar jag väl. Varj lunkar trött iväg.

På grusvägen in mot Nytorp står den vita skåpbilen parkerad. Musik från radion tränger ut tillsammans med glada röster från unga män som förlustar sig med en ännu yngre flicka. Hade Lena varit vid medvetande hade hon sannolikt inte upplevt situationen som speciellt trevlig. Bakom skåpbilen håller en personbil. Misha, den av dem som stått på post och följt efter Varj på mossen, ville inte delta i utsvävningarna utan tar en promenad. Stannar på ett ställe där vägen delar på sig och han har utsikt över åkermark upp mot torpet. Det har ljusnat varför han tydligt kan urskilja en man som kommer ut ur skogen längre, mannen bär på en ryggsäck, har en stor slokhatt på huvudet och går med trötta steg mot huset på andra sidan åkrarna. Hans kläder ser blöta och smutsiga ut.
– Som när man trampar runt i en blöt mosse.

När mannen han spanar efter kommit ut en bit på fältet och vänder ryggen mot Misha springer denne upp mot torpet. Misha tar sitt vapen, en stulen Zig Zauer, smyger runt huset och ser en stig av hjulspår, en traktorstig, som fortsätter i vägens riktning. Han gissar att vittnet skall söka sig in på den och lägger sig i bakhåll bakom huset. Medan han väntar tar han på sig en luva som täcker ansiktet, allt utan ögonen. Finns det folket i huset vaknar de väl av smällarna tänker han. Misha får vänta länge, jakt-bytet följer inte planen. Han reser sig och börjar leta men det finns bara ingen att hitta. Missnöjda går han tillbaka till bilarna.

Warg var tröttare än han trodde och insåg att han inte orkade gå så långt som plane-rat. När han kommit runt åkern en bit väster om huset där Misha låg i bakhåll fortsat-te han rakt fram. Gick runt en liten bergknalle stor nog att skymma honom från bak-hållet. Kommer ut på samma traktorväg som Misha bevakar och fortsätter till vägens slut. Sjunker trött ner på marken för att vila. Ur ryggsäcken gräver han fram sin nöd-proviant, en av Nutrillets små godisliknande mål. Äter en av kakorna och fortsätter med att rulla ut liggunderlag och sovsäck. Slänger kläderna i en hög och kryper ner i säcken. Han sover innan Misha kört ut på stora vägen.

Warg sov lugnt och tryggt under bar himmel med ren luft fylld av skogens aromer. Ti-digt på eftermiddagen vaknar han och är hungrig. Känner sig otvättad, luktar gammal svett och allmänt illa. Dessutom är han nödig. Efter att tömt blåsan mot ett träd tar han fram kartan och planerar. Det är en kort sträcka kuperad terräng, mest utför, fram till Ekehålan. Därifrån väg till Rinnevattnet där han kan tvätta sig och bada, laga till mat, äta och bestämma sig för resten av dagen.

När han kommit fram packar han upp vad som behövs för att ordna en måltid. Tar fram toalettartiklarna och handduk. Sätter på en kastrull med vatten på sitt Trangia och går ut i sjön medan vattnet kokar upp. Efter ett dopp börjar han tvåla in sig på knädjupt vatten, slänger upp tvålen på handduken och slänger sig ut på djupare vat-ten. Tvärs över sjön där han befinner sig är det kanske 200 meter. Med snabba simtag tar han sig över. Vänder tillbaka i lugnare takt. Åter på land lyfter han av det ko-kande vattnet och häller ner lagom mycket i påsen med torrfoder. Skakar den och ställer den på marken. Passar på att torka sig med handduken medan maten blir fär-dig. Känner sig utvilad och på gott humör tills han torkar sig i skrevet.
– Aj som fan vad det svider. Tar sitt organ i handen och tittar. Fan Du e ju alldeles skinnflådd lilla snorre. Hade du det så jobbigt igår?

Minnena strömmar fram i hans medvetande och återvänder till flickan. Ur sin plånbok tog han fram fotot han stulit och tittar på de två unga flickorna. Det svider i hjärtat när han ser på den ljusa av dem, den söta flickan han smekt och haft sex med.

Lilian och han hade ju sett varandra inne i tätorten flera gånger. De hade träffats både vid ICA och på vårdcentralen. De hälsar till och med igenkännande på varand-ra när de möts. De hade haft ögonkontakt och hon kunde säkert beskriva vem han var även om hon inte visste hans namn. Om hon ändrat sig och ville anmäla honom. Men hon hade ju varit med på det. Hade hon inte? Hon hade ju besvarat hans kyssar, inte protesterat eller hindrat honom när han klädde av henne och tog henne. Sedan efteråt när hon legat som avsvimmad, hade hon inte haft en ordentlig orgasm kanske?

På morgonen innan han gick hade de älskat igen, på hennes initiativ. Hon förförde honom!
– Visst fan förstod jag att hon inte var femton, pratar han för sig själ, men hon borde ju ha varit väldigt nästan nära femton, och lovlig.
– Sorry Warg, fortsätter han sin monolog, hon var tretton! Fyller fjorton i höst! Du är en pedofil man! Och mördare! Minnesbilder från skjutbanan och mossen blixtrar fram för honom.
– Vad hände? Varför var jag så förbannad? Hur kunde jag döda killen? Hade han något vapen, vem var han och vad ville han? Varj förstår inget av nattens händelser. Förstår inte hur han till och med fan glädje i att döda en ung kille och sedan ligga kvar i dypölen med ett lik.

Warg måste tvinga i sig maten. Efter att han gått igenom sin packning, tvättat rent överdraget från mossen drar han på sig träningsoverall och lätta skor. Fortsätter ös-terut ner till en grusväg som han följer till sjön Store-Väktor och rastplatsen på Bo-husleden där han bestämt sig för att övernatta.

Innan Warg knyter sig tar han en promenad på leden norrut. Det har börjat skymma så han tar med sig sitt skogsbälte. Egentligen ett verktygsbälte men Varj använder det endast i skogen och har försett det med sin kikare, vattenflaskan och en kniv, en stark lithiumlampa monterad på en kort teleskopbatong satt på vänster sida i en hål-lare. Pannlampan håller han i handen. Det är krångligt med pannlampa och hatt. Den fungerar bättre ihop med keps. När han kommer tillbaka har elden nästan slocknat så han lägger på ett par pinnar till och sätter sig vid elden.

– Så, där sitter Du och har det bra. En man stiger fram i det sparsamma ljuset.
En storväxt man som ser vältränad och stark ut. Som är yngre än Innan Warj knyter sig tar han en promenad på leden norrut. Det har börjat skymma så han tar med sig sitt skogsbälte. Egentligen ett verktygsbälte men Varj använder det endast i skogen och har försett det med sin kikare, vattenflaskan och en kniv, en stark lithiumlampa monterad på en kort teleskopbatong satt på vänster sida i en hål-lare. Pannlampan håller han i handen. Det är krångligt med pannlampa och hatt. Den fungerar bättre ihop med keps. När han kommer tillbaka har elden nästan slocknat så han lägger på ett par pinnar till och sätter sig vid elden.

– Så, där sitter Du och har det bra. En man stiger fram i det sparsamma ljuset.
En storväxt man som ser vältränad och stark ut. Som är yngre än Varj, kanske trettio år. Han ser vänligt på Warj som är mer än huvudet kortare. Det vänliga sticker av mot vapnet han håller riktat mot Varj som är förstummad och rädd. Genom att mobilisera all sin viljestyrka lyckas han resa sig och tända pannlampan. Mannen går runt honom så att de byter plats.
– Du var ju nere vid skjutbanan igår, eller hur? frågar mannen.
Warj förblir tyst med febrilt arbetande hjärna. Vad handlar det om? Vad vill han?
– Jag vet att du var där. Vi känner igen dig på den där löjliga hatten.
– Vad heter Du förresten? Jag är Vladimir, kallas Vlad
– Lennart. Varj ljuger. Okej jag hörde att man sköt på skjutbanan men såg inte vad som hände.
– Varför sprang Du då?
– När det skjuts och man blir jagad är bäst att dra. Jag lägger mig aldrig i andras affärer.
– Det är en hälsosam inställning. Jag är här för att tysta dig. Men då behöver jag kanske inte skjuta dig. Eller vad tycker du?
Varj svarar inte.

– Vad hände min gode vän Nemet?
– Vem är Nemet?
– En av dem som sprang efter dig ut på myren.
– Mossen, myrar finns inte här. Jag vet inget om honom. Ett par töntar sprang efter mig men de vände när jag gömde mig.
Hade det inte varit mörkt hade han kunnat se Vlads misstrogna min.
– Spelar roll. Hur skall vi nu lösa det här tycker du?

Warj svarar inte. Han förnimmer snarare än han hör att någon närmar sig bakifrån. Kanske det var därför de bytte plats? Ställa honom med ryggen mot den som skulle göra jobbet. Rädslan växer till skräck i Varj. Han blir som förstenad och tycker han hör Vlads medbrottsling smyga närmare och närmare. Han kan inte röra sig, inte tala, inte skrika på hjälp. Först när han känner något varmt rinna längs lårets insida vaknar han upp ur sin förstelning.

Han flyttar över sin tända pannlampa i vänster hand och griper om den starkare lam-pan med höger hand. Lyfter händerna i över axlarna. Varj håller i batongen för att slå ut den. Sätter tummen på strömbrytaren och bestämmer sig. De kommer att döda mig, men jag dör inte frivilligt! Samtidigt som han tänder lampan och lyser Vlad i ögonen slänger han sig på marken. Släpper lampan i vänsterhanden som blir liggande på marken, fortfarande tänd. Släcker i samma rörelse den starkare lampan på ba-tongen, rullar runt, ser blixtar och hör smällar från Vlads vapen. Mannen som smög bakom Varj kommer in i ljuskretsen, vacklar och faller ihop. Han snor runt och slår sig mot kanten på vindskyddet så han tappar batongen. Desperat griper han en sten från eldstaden och kastar med full kraft mot Vlad som svagt avtecknar sig i det svaga ljuset, fortfarande utan mörkerseende. Vlad tar sig skakad om huvudet och stönar. Warg tar upp en ny sten och slänger sig i desperation och raseri, över Vlad och slår besinningslöst med stenen. Han dödar mannen utan att vara medveten om det.

– Din jävla idiot, din jävla mördarfan, din jävla jävel snyftar och gråter Varj medan fortsätter att slå på ett lik.

En ny blixt genomkorsar mörkret, en stark smärta i sidan får honom att avbryta. Nå-gon har skjutit på honom. Full av adrenalin och raseri reagerar han inte på smärtan utan rusar upp, kastar sig åt sidan just som skytten avlossar ett andra skott som ock-så missar. Rusar sedan rakt fram mot mynningsflamman och slänger sig över den som skjuter. Skytten ramlar baklänges med Warg över sig. Han griper med vänsterhanden om motståndarens arm, följer den och griper om vapnet. Med höger hand fattar han om halsen. Rycker till sig vapnet som han riktar mot sin fiende, trycker in avtryckaren. Pistolen klickar. Ursinnig slänger han bort den och griper med båda händerna om halsen i ett strypgrepp. Kroppen under honom slutar strax kämpa mot. Andningen upphör och Varj besinnar sig och släpper förskräckt greppet. Har han dödat igen?

– Fan också, skriker han, slår ett kraftigt slag på kroppen under sig och hör till sin lättnad den döde börja andas igen med väsande rosslande ljud. Han kryper bort till sin pannlampa som ligger i mörkret och lyser. Stegar upp intensiteten till max och ser sig om. Först tittar han till den sista av dem som överföll honom.

– Vad ända in i helvete är det här? Vem fan är Du? Förvånad ser han en ung flicka ligga på marken och håller sig om halsen. Inte en dag över sjutton tänker han, i alla fall inte över arton. Hennes pistol ligger obrukbar en bit bort där Warg slängt den.

– Ligg för helvete kvar där och hitta inte på något! kommenderar Warg med hård röst och fortsätter fram till den yngre av männen som ligger med flera skotthål i sin mage och bröstet. Warg vänder och går fram till den äldre av angriparna. Vid synen av Vlads krossade huvud vänder han sig om och spyr. Han tömmer magen helt och lite till. Tjejen rör sig och fångar hans uppmärksamhet. Hon sätter sig upp. Raseriet flammar på nytt och han rusar fram till henne, fattar tag i hennes kläder och drar upp henne från marken, vill döda henne. Vill väcka de två andra till liv så han kan döda dem igen. Han knuffar bort flickan mot vindskyddet så hårt att hon baklänges faller in i skyddet.

– Res på Dig för helvete!
Flickan tar stöd av en stolpe och ställer sig upp på svaga ben.
– Har Du fler vapen på Dig?
– Nej
– Vem är du? Vad heter du?
– Jag heter Miza!
– Vilka är de andra?
– Kom igen!
– De är Vlad och Misha. Hon markerar med nickar vem som är vem.
– Två jävla mördare som skulle döda mig. Varj skriker och darrar av ilska. Och vad har Du, en barnrumpa med dem att göra? Är du också en sådan där förbannad ligist? Du försökte skjuta mig din snorunge! Utan att kunna styra sig slår han till flickan som skrikande ramlar in under det låga taket, slår huvudet mot golvet så det svartnar för ögonen. När hon kvicknar till igen tittar hon skräckslaget upp på mannen framför sig.

– Res på dig för helvete! Varjs raseri har börjat lägga sig men han vill fortfarande slå henne. Han vill göra henne illa. Han vill skada henne. Han vill förnedra henne. Han vill krossa och förinta henne. Han vill ta henne i sin famn och trösta henne. Han vill torka hennes tårar. Han vill inte vara rädd längre.

Miza har med svårighet ställt sig upp. Han iakttar henne utan att se så mycket i mörkret. Hon är klädd i joggingskor, jeans och knäppt jeansjacka. För att vinna tid ordnar han med elden, lägger på mer ved och får den att flamma upp. När han fun-derat färdigt vänder han sig mot henne och ser hotfull ut.
– Ta av dig kläderna.
Miza tvekar, som om hon inte förstått honom. Ser förvånad, rädd och osäker ut.
– Ta av dig dina kläder och räck dem till mig!
– Börja med jackan.

Flickan knäpper upp jackan och räcker fram den. Warg känner på fickorna. Hittar en plånbok som han öppnar. Han finner Inget körkort eller ID-kort, bara några sedlar och mynt. Han lägger tillbaka den i fickan och slänger jackan på marken vid sidan om. Nycklarna behåller han.
– Ta av skorna! Ställ dem där, säger han och pekar framför sig.
– Ta hit byxorna.
Flickan ryggar till men lyder. När hon skall dra ner och kliva ur dem fumlar hon.
En svag duns gör Varj misstänksam.
– Ta av resten också!
Flickan protesterar men faller till föga för hans hot och står till slut naken framför honom. Hon särar benen något och håller ut armarna från kroppen när han kräver det.
När han tvingar henne att vända sig om uppfattar han trotts sin ilska att hon är både söt och välväxt. Skitsnack tänker han, hon är rent av förbannat vacker. Hade Warg inte varit så frustrerar och adrenalinfylld hade han upptäckt att lilla Rödluvan även var mycket sexig.

Han ser sig om och hittar batongen med den starkare lampan. Han tänder lampan och lyser på marken bakom och intill Miza. Under golvet till skyddet ser han ett par föremål som inte hör dit. Förklaringen till dunsen, något Miza ville undanhålla honom. Han viftar henne åt sidan och plockar upp föremålen, en mobiltelefon och en stilett! Det blixtrar till för hans ögon och ursinnigt klipper han till henne igen. Återigen tumlar hon in under skärmtaket. Förra gången slog han henne i magen, nu träffade han henne på sidan av ansiktet. Ursinnigt blänger han på henne. Vill återigen skada och förnedra henne. Vill ha utlopp för sin rädsla.

Han drar av sig sin träningsoverall och underkläderna och ser förvånat att Miza läg-ger upp sig. Hon gör sig beredd att ta emot honom men vänder bort ansiktet. Han går in i vindskyddet men negligerar flickan och tar fram tvål och handduk tillsammans med rena kläder och en första förbandskudde ur sin packning. Han luktar piss och det svider obehagligt i skrevet.
– Kom. Warg går ner till stranden där han lägger från sig kläderna och fortsätter ut i vattnet med tvålen. Miza följer med honom men fortsätter ut på djupare vatten när han stannar för att tvätta sig. Han ser hur hon simmar en bit ut, vänder och kommer tillbaka. Han doppar sig för att skölja av tvålen och simmar under vattnet och möter flickan.
– Tycker du om att bada?
– Jag älskar att bada, men på dagen när det är ljust, svarar Miza trumpet.

De går ur vattnet tillsammans och åter på stranden låter han Miza använda handduken först. Warg öppnar väskan med sjukvårdsartiklar. Hon träffade honom ytligt i sidan och får nu hjälpa honom förbinda såret med en kompress och stort plåster. Han tar på sina rena kläder och de går tillbaka till lägerplatsen. Warg pekar på högen av kläder och förklarar att hon kan klä sig. Medan han gör i ordning sin packning frågar han ut henne och kommer fram till att hon och Misha har kommit i en bil. Vlad körde själv i en annan. Han tar upp hennes nycklar men kan inte se någon bilnyckel, bara dörrnycklar.
– Sätt dig vid elden när du är klar. Stanna där och vänta. Han vänder sig om och går fram till Mishas kropp. Söker igenom fickorna och hittar nycklarna. Warg drar ner jackärmen och plockar upp den dödes plånbok. Misha bar på mycket pengar. Han plockar ut nästan alla sedlar. Lämnar kvar en tusenlapp och ett par hundralappar. Småsedlarna får ligga kvar när han stoppar ner plånboken i fickan. Han söker igenom Mishas kläder efter vapen och hittar en pistol i bältet och en mindre pistol i ett hölster om smalbenet. På marken bredvid kroppen ligger en kniv med dubbel egg som Warg tar upp. Han bestämmer sig, frigör vapnet runt vristen och knivslidan medan han muttrar surt.
– Jävla gangster, så tuff man kan vara med en massa vapen mot en ensam obeväpnad gammal farbror.

När han går fram till Vlads kropp måste han stålsätta sig mot all sörja. Pistolen Vlad använt låter han ligga kvar. Fler vapen hittade han inte men en plånbok, en blodig plånbok. På samma sätt som förra gången tog han fram den och tömde den på det mesta av pengarna. Lät en del ligga kvar i förhoppningen att det inte skulle se ut som ett rån. Om polisen skulle söka honom och kunna binda honom till platsen. Han tog med Vlads bilnycklar.
Warg hade funderat över vad han skulle ta sig för. Att han måste dra snabbt det är självklart. Visserligen har han dödat Vlad i nödvärn. Men han vill inte gå till polisen med tanke på Lilian. Måste ha klarhet i hur hon reagerat. De två kriminella som försökt mörda honom ingår tydligen i någon form av liga. Låter han Miza gå så har han väl resten av gänget efter sig som ett rek på posten. Men vad sjutton skall han ta sig till? Slutsatsen blir att han inte kan hålla henne fången, inte kan låta henne gå, inte kan döda henne. Frustrationen stiger till nya högvattenmärken och förlamar hans förmåga att tänka.
– Du får följa med mig, jag gör dig inte illa om du samarbetar.
Miza nickar bekräftande och Varj låter henne få tillbaka skorna och gå först för att visa vägen till bilarna.

Mishas bil stod längst fram, en röd Mercedes, parkerad vid sidan om grusvägen. Warg låste upp den och undersökte den invändigt. Öppnade bakluckan och kontrollerade vad som fanns i kofferten. Fortsatte sedan till Vlads bil där han hittade en hel arsenal i bakluckan.
Allt var förpackat i lådor. Den första var märkt Psg 90 och innehöll ett stort gevär i delar. Ett sådant vapen är för stort och slitsamt att bära med sig, dessutom kan jag inte hantera det. Men siktet kan jag ta, resonerar Varj. Nästa vapen han tittar på är några automatvapen i olika utförande. Något har en kortare pipa. Några har kikarsikte. Ett med en stort rör eller vad det kan vara på undersidan. Det ligger laddade magasin i en låda. Han hittar också några pistoler och ammunition till dem. Pistolerna som alla är lika ser ut som polisens vapen. En sådan kan jag hantera tänker han. Behöver jag beväpna mig, frågar han sig.
– Varför jagade Ni mig? Om jag inte såg vad som hände kan jag ju inte vittna.

När flickan fortfarande inte svarar rinner sinnet på Varj. Han griper tag om henne och slänger henne baklänges mot den andra bilens motorhuv. Drar ner jeansen tillsam-mans med trosorna. Blottar sig och trycker sig mot henne. Miza gör inget motstånd. Hon drar mekaniskt upp benen och gör sig beredd med bortvänt ansiktet. Han känner stor lust att sätta på henne men kan inte förmå sig att gå längre. Varj blänger hotfullt på henne ett ögonblick, drar sig sedan undan och rättar till sin klädsel. Han ger henne stöd när hon drar upp byxorna, hennes ögon har blivit trotsiga.
– Miza, det är inte läge för något sånt just nu, men jag vill att Du ska veta en sak. Jag behandlar dig som jag vill. Du skall bara göra vad du blir tillsagd. Ikväll får du åka hem, men till dess rättar du dig efter mig! Nu vill jag att du svara på mina frågor.

– Vad hände nere på skjutbanan?
– Jag var inte där men Misha berättade att de sköt någon som stulit knark.
– Varför jagar de mig då? Jag såg ju inte vem dem sköt. Såg inte ens vilka som var där.
– Det visste de inte och nu spelar det ingen roll. Dessutom tror de du gjorde av med Nemet på något vis.
– Varför spelar det ingen roll?
– Nu måste de ha tag i dig, till vilket pris som helst. Du har dödat en medlem. Misha är bara prospect och Nemet inte ens det, så de spelar inte så stor roll att man an-stränger sig. Men en medlem måste de hämnas.
– Vad var han för medlem? Var han med i Uddevalla filatelistklubb eller?
– Bronx Gangsters kallar de sig, eller BeeGees, eller bara Bronx.
– Vilka barnsligheter, de var ju vuxna båda två. Sådana där namn brukar ju småbarn använda när de leker.
– De är inga småbarn och de är farliga. De kommer att leta rätt på dig och döda dig. Kanske dödar de mig också.

Warg vänder sig mot bilens last, tittar ännu en gång på pistolerna och plockar upp en av dem tillsammans med ammunition. Vapnet låg i ett hölster och det fanns små väskor för magasinen. Han fäster vapnet och ett dubbelt magasinhölser på sitt skogsbälte. Kontrollerar pistolen och laddar den med fullt magasin, säkrar den. Han lyfter upp ett av automatvapnen, det med avkortad pipa. Fyra magasin, ett par askar med 400 skott. Ett par rullar eltape. Miza tar ifrån honom vapnet och lägger tillbaks det. Lyfter upp ett fodral med ett liknande vapen och räckte till honom. Utan att säga något tecknade hon att ammunitionen var rätt. Hon tog också upp en kartong och plockade ur två sexpackar vars innehåll Varj inte kände till men accepterade. De las-tade över vapnen i den andra bilen. Varj backade upp Vlads bil så den blockerade vägen, tecknade åt Miza att hoppa in i Mercedesen och körde norrut på den smala vägen.

Skriven av: Sune Olsson