Jakten på rånarna.

Två maskerade män kommer ut ur butiken. Dom sprang. Jag blev chockad. Jag trodde aldrig att något sånt här skulle hända här i lilla Malå.

Det var dagen innan jag och tvillingbror Stefan skulle fylla 40. Vi hade ordnat en släktträff i samband med 40-årsfesten. Jag bor i en liten lägenhet mitt i Malå med Josefine, min 11 åriga dotter. Stefan bor med fru och 2 barn i en villa och det var där vi skulle ha festen. Stefan och hans fru Helena höll på för fullt med att göra i ordning på gården. Jag hade lovat att hjälpa till om det var något som saknades. Jag ringde Helena och fick en lista med några småsaker och lovade att fixa det under eftermiddagen.

Rånarna hoppade in i en mörkgrön Volvo V40. Bilen lämnade platsen direkt och jag kunde inte se någon annan på parkeringen. Jag tog ett snabbt beslut. Jag följde efter och vi stack iväg efter väg 370 ner mot Boliden. Jag hade min telefon hemma på köksbänken så jag kunde inte ringa polisen. Jag låg på lite avstånd och tutade åt bilarna vi mötte för att påkalla uppmärksamhet. Förhoppningsvis skulle vi möta en polisbil. Men det var sällan dom syntes till här i trakterna.
Farten ökade och omkörningarna blev fler och fler. Jag misstänkte att dom hade sett mig. När vi passerade avfarten in mot Norsjö vek Volvon av in på en skogsväg. Sikten blev sämre och sämre med allt damm som yrde upp från vägen. Min skitiga framruta på hyrbilen och solen som låg rakt framifrån gjorde att jag tappade kontakten med dom. Jag funderade en liten stund om jag skulle vända och larma eller fortsätta. Jag fortsatte. Plötsligt såg jag Volvon på andra sidan en stor myr och körde åt det hållet.
Jag såg att den var parkerad vid en stuga så jag körde sakta för att inte höras eller synas genom dammet från vägen. Jag stannade bilen med ca 150 meter kvar och smög ditåt.

Solen stod ganska lågt över myren och det var inte mer än 10 grader ute. Med 50 meter kvar stannade jag och läste av omgivningen. Det var en rak väg fram till stugans parkering och jag såg inga andra byggnader i närheten. Stugan var grå med blåa knutar. Satte mig på en sten och tyckte mig se 2 personer inne i stugan. Det var så pass mörkt där inne men jag kunde iallafall se konturerna av dom. Gick lite närmare och gömde mig bakom en gammal lastbil. Jag försökte lyssna men jag hörde ingenting. Jag funderade vad jag ska göra nu? Jag måste komma närmare och kanske se vilka det är eller höra om dom säger några namn. Jag knöt skorna hårdare och drog på huvan som satt på min nya jacka. Gick närmare och såg att det verkade vara en vild diskussion där inne. Armarna rörde sig stort och brett. Jag hörde 2 röster, men inte så att jag kunde urskilja några ord. Den ena talade betydligt mycket högre än den andra.

Stugan hade ena kortsidan och ena långsidan emot mitt håll. Kortsidan hade ett litet fönster högt upp på väggen. Långsidan hade en ytterdörr och en altan som sträckte sig över hela sidan. Jag såg en soptunna en liten bit ifrån det lilla fönstret. Jag smög fram och ställde den under fönstret för att kunna titta in. Nu hörde jag att en av dom skrek där inne innan det blev knäpptyst. Det lät som att han skrek av smärta. Jag fixerade soprunnan så den stod stadigt. Jag tittade mig runt omkring en extra gång och skulle sedan klättra upp. Det var svårt att komma upp och precis när jag fått upp högerfoten hörde jag ett skott. Ett pistolskott. Jag hoppade till och ramlade, rev ner soptunnan i ett brak och sprang. Hörde ytterdörren smälla igen och jag visste att någon var efter mig.

Jag sprang och vågade inte titta bakåt. Jag tog sikte mot skogen vart den var som tätast. Skulle jag stanna och försöka prata? Skulle jag bli skjuten då? Med en mördare bakom mig var det kaos i huvudet.
Jag ville inte skrika något heller. Det är för stor risk att han känner igen min röst eftersom att alla i princip känner alla i lilla Malå.
Jag hörde att han var bakom mig. Det knäcktes grenar där bak och jag hörde ett hårt flåsande. Nu hade jag ingen aning om vilket håll jag sprang åt. Så länge det var tät skog skulle han nog inte chansa att skjuta mig. Det hade blivit mörkt så nu började det bli svårt att se vart jag sprang. Jag såg konturerna av en stor gran strax bakom en liten kulle. Jag sprang det snabbaste jag kunde, rundade kullen och la mig under granen. Jag hörde att han var alldeles intill och letade efter mig. Stegen kom ibland närmare och ibland försvann dom längre bort. Skulle han ha en ficklampa skulle det vara kört!

Efter ca 5 minuter hörde jag ingenting längre. Jag analyserade situationen och bestämde mig för att ligga kvar. Skulle jag själv vara i mördarens kläder hade jag låtsats försvinna. Sedan hade jag bara suttit och lyssnat efter mig. Risken med att röra sig vidare nu är att orienteringen blir helt fel.

Det var en fruktansvärt lång och kall natt under granen. Till slut började konturerna av träd synas allt längre och längre bort. Jag blundade och lyssnade på omgivningen. Jag hörde ingenting. Jag hoppades att mördaren skulle ha tappat bort mig eller somnat. Men chansen att han somnat var nog obefintlig.
Jag tänkte på min dotter som var ensam hemma. Hade hon kanske ringt någon. Men hon kunde inte koden till min telefon. Stefan eller hans fru borde ha ringt mig eftersom jag aldrig kom med varorna. Min dotters mormor bor bara 100 meter ifrån oss. Det måste ha löst sig på något sätt tänkte jag. Vilken 40-årsdag jag fick.

Knöt om skorna och gjorde mig beredd att springa. Lyssnade en sista gång och försökte se något. Men ingenting, Vek grenarna åt sidan och sprang. Hörde ett ljud snett bakom mig till höger. Han var kvar.
Nu var det många timmar kvar tills mörkret skulle kunna skydda mig. Sprang vart skogen var som tätast. Det var bökig terräng med mycket nedfallna träd och stenar. Men vi hade samma båda 2 så det spelar ingen roll. Var tvungen att vara skärpt då en snubbling skulle kunna leda till det värsta tänkbara. Bedömde avståndet till att han var ca 40 meter bakom mig. Jag kände ren skräck.
Efter ca 60 minuter såg jag något som blänkte. Jag misstänkte att det skulle vara ett hustak som jag fick bekräftat efter ytterligare 5 minuter. Jag kände att jag är räddad nu.
Med 100 meter kvar till huset hörde jag ett skott. Det missade mig. Sprang och det skjöts en gång till. Det brände till i ryggen/bröstet och benen vek sig under mig. Tittade ner där jag stod på knä och det tryckte ut enorma mängder blod från bröstet. Jag visste att jag kommer dö nu.

Mördaren gick fram till mig. Gick runt mig och ställde sig framför mig. När jag försökte lyfta blicken från hans skor och uppåt skrek han. Där stod han, Stefan, min tvillingbror.

Författare:

Publicerat

Dela: