Jätten Froste's uttåg ur den mörka skogen

Jätten Froste’s uttåg ur den mörka skogen.
Djupt inne i en gammal skog bor det en gigantisk man. Mannen är en Jätte och är känd av varelserna i skogen vid namnet Froste. Bara sex år gammal men redan ett huvud längre än sin far Rurik, lämnades han i skogen för att dö. Hans far som var hövdingen i byn var övertygad om att en förbannelse hade fallit över deras familj som givit liv till en sådan hemsk och onormal varelse. I tio dagar och tio nätter vandrade de med barnet in i skogen, och när mörkret föll den sista kvällen och familjen vände tillbaka hemmåt så var det bara en person som delade Froste’s skrik och tårar, jättens äldre bror, Loke.
En kall vintermorgon tjugo år efter den dagen, sitter Froste på en mossig stenbumling bredvid en frusen sjö och kammar isen ur sitt skägg. Snön faller lätt och solen ligger lågt på himlen, dess skarpa strålar kämpar sig igenom de täta granarna som omringar sjön och får snön som lagt sig tjockt över landskapet att glittra. Skogsfåglarnas sånger fyller den kalla luften och avbryts ändast av det enstaka ljudet från hackspettar som ekar över sjön.

- Jaså, det är här du sitter och latar dig din gamle tok! Hörs en munter mansröst från skogen bakom Jätten. Froste reser sig hastigt upp, han greppar tag i sin yxa och slungar den runt sig med en sådan kraft att en stor gran går av på mitten och faller ned på marken med en smäll. Jätten drar bort det långa skägget som lagt sig över hans ansiktet och knyter näven om sin yxa så att träet knakar under hans grepp.
- Inte var du foglig sist vi sågs Froste, och tiden har gjort det föga bättre, sade mannen med ett svagt skratt medan han försökte gräva sig upp ur granriset som fallit över honom. Men styrkan din är osedvanlig, och det kommer du att vara glad för när du hör vad jag har att berätta för dig. Mannen ställde sig upp och borstade av snön från sin läderbrynja. Han tittade upp mot Froste som sträckte sig flera gånger hans egen längd och tog av sig sin hjälm och lade den under armen. - Inte kan du fortsätta att bemöta din broder på detta sätt, om du vill vill ha någon broder kvar att bemöta, sade lugnt han och log försiktigt. Ögonen i jättens gigantiska ansikte smalnade av och spärrdes sedan upp fullt.
- Loke? Viskade jätten frågande med en mörk djup stämma som förångade luften framför honom. Han tappade sin yxa på marken som med ett dån begravde sig djupt i snön. I sju år... Två månader... ekade jättens djupa beklagande röst.
- Och tjugo dagar, avbröt Loke och tittade upp emot jätten med en förstående blick. Inte är det lätt att hitta dig i dessa gränslösa skogar. Vägen hit är obeständig och farlig, likaså är de väsen som kallar dessa skogar för sitt hem, sade Loke och tittade ner mot den stora yxan. Men gudarna ler mot oss idag, Froste, ty jag är här för ta dig hem.
- hem?... Viskade Froste kallt med en mullrande röst och hans ögon mörknade.
- Inte behöver jag erinra dig, Froste, men vägen dit är lång och hindren många, och mer får jag förklara för dig på vägen, sade Loke med en försäkrande ton och gav jätten en varm blick.

Så lämnade de den frusna sjön för sista gången, och vandrade tillsammans djupt in den mörka skogen dit inga av solens tröstande strålar någonsin nådde.
Efter två dagars vandring genom skogen stannade de vid en tjärn för att dricka. Skogen som omringade dem var frusen och död, men runt denna vattensamling var ett paradis. Grönskan var oberörd av skogens bitande kyla. Vattnet var klart och ljummet med vackra vita och lila näckrosor som i full blomning stillsamt dansade på ytan. Bladen på trädkronorna som sträckte sig över vattnet hade en djup grön färg, trots att stammen på träden som de kom från var frusna. I mitten av tjärnet flöt en död ekstam, och på den satt en naken man med ryggen vänd emot dem och spelade på en fiol och sjöng muntert.
”Kom hit! Kom hit! Och ta ett dopp!
Kom hit och värm er kalla kropp!
Kom hit och låt mig se på dig!
Kom hit min vän och sjung med mig!”

- Honom gör du bäst i att inte lyssna på, sade Froste och skopade upp vatten i sin stora hand och förde den till sin mun. Loke gjorde som Froste sade, han ignorerade mannen och tog upp en skin pung som han fyllde med vatten och förde den mot sin mun. Mannen började nu spela ohygligt falskt så att det rev Lokes öron, och hans ton blev isande skarp och ilsken.
- Vem är den där mannen? Frågade Loke med obehag i rösten.
- Vad han är kan ingen veta, svarade Froste. Men i den här skogen är han känd som Nöck.
Plötsligt tystnade musiken av. Mannen sträckte ut sina armar och ben och gled ljudlöst ned i vattnet som genast blev mörkare. Froste reste sig hastigt och greppade tag i sin yxa. Loke drog sitt svärd och skulle precis ställa sig upp när en oemotståndligt vacker ung kvinna reste sig upp ur vattnet framför honom. Hennes ljusa kropp var skimrande och barbröstad och de långa röda håret sträckte sig ned längst ena axeln och var klätt med gula rosor.
- Kom hit, kom hit, viskade kvinnan förförande och log varmt emot honom med en utsträckt hand. Allting omkring Loke blev fördunklat och han kunde endast se henne framför sig. Han försökte stå emot men drogs då bara starkare emot henne, han tappade sitt svärd och höjde sakta sin hand för att möta hennes.
- NEJ DU NÖCK! Röt Froste ilsket så att spotten flög ur hans mun och slog ned sin yxa bredvid kvinnan med en sådan kraft att Loke flög baklänges och vattnet reste sig långt över trädtopparna. Kvinnans vackra ansikte förvreds groteskt och hon vände sig fräsandes om emot Froste. Loke kastade sig frammåt och grep tag i sitt svärd som han begravde djupt i kvinnans bröst. Hennes isande skri fyllde skogen och hennes kropp gick upp i en mörk dimma som for iväg över vattnet som genast frös under den, och försvann sedan djupt i den täta skogen. Det blev ett ögonblick av tystnad.
- Synd var att det behövde komma till det, sade Froste med en suck och tittade bort mot skogen, sällsamt är det att han gör på detta vis. Men lika bra är det, fortsatte han och pekade över de frusna vattnet, vi skall åt det hållet.
- Bättre är det kanske om du går först, sade Loke med en lätt skakig röst och ställde sig upp.
Så vandrade de vidare tillsammans över de frusna tjärnet och vidare in i den djupa skogen.
I flera dagar och flera nätter vandrade de tillsammans, under tiden förklarade Loke för Froste att deras hemby hade blivit överfallen och plundrad flera gånger av en grannby, och att han själv nätt och jämt lyckades fly för att hitta hjälp. Han hade berättat för deras fader, att Froste fortfarande levde och att han var mycket stark. Hövdingen hade blivit rasande, men motvilligt gått med på att ta honom tillbaka om han kunde hjälpa deras by. Nu stod de tillsammans vid änden av den mörka skogen och de öppna slätterna låg framför deras fötter. På horizonten steg svart rök mot himlen som lystes upp av solnedgångens röda strålar. Inte långt där ifrån fanns det hem som Froste som barn varit tvungen att lämna.

- Inte på tjugo år har jag haft nöjjet att se solen innan den lämnar denna värld för att gå in i den nästa, sade Froste lugnt och tog ett djupt andetag.
- Och aldrig igen kommer du att behöva missa det kära broder, svarade Loke otåligt. Men låt oss nu skynda oss iväg! ty dagen är på sin ände, och genom att stå här gör vi liten nytta, sade han, och de skyndade sig emot byn.

När de närmade sig möttes de av hundratals skrikande bybor som kom spingandes över fälten tätt följda av ett femtiotal plundrare både på häst och på fot. Bybornas kroppar var svedda och vissa av dem var mycket sårade. När de såg Froste blev skriken genast högre och några av dem vände om, bara för att bli bemötta av plundrarna som genast stack ned dem med sina svärd.
- Froste hjälp dem! Skrek Loke, han drog sitt svärd och kapade armen på en av plundrarna som hade fått tag i en liten flicka. Med dånande steg som kunde mäta sig med himlens åska tog jätten upp farten emot horden av män som kom ridandes emot dem. Byborna kastade sig åt sidan för att inte hamna i vägen för jättens stora kliv. Den första ryttaren som han mötte tappade sitt spjut i shock när han såg jätten, i farten tog Froste med en hand upp både ryttare och häst och slungade iväg dem mot plundrarna, den träffade mitt ibland dem och döda flera stycken. Med ett vrål som fick marken att skaka höjde han sin enorma yxa och svepte den genom horden av män, snön färgades röd av deras blod när både män och djur delades på mitten. Med nyfunnet hopp kom nu bybornas krigare tillsammans med Loke bakom honom med höjda svärd och återupptog striden. Med jättens hjälp tog det inte lång tid innan allting var över, och marken var täckt av inkräktarnas kroppar.

Solen hade nu gått ned. Slaget hade varit en massaker. Plundrarna hade inte haft en chans emot Frostes enorma styrka, och Lokes skickliga svärdsspel. Byborna hade börjat vända tillbaka hemmåt och bar sina sårade över fältet tillbaka mot byn. Krigarna som gick bland dem pratade högljutt och exalterat med varandra om striden som varit och tittade då och då tillbaks emot Froste.
- Denna saga kommer de sjunga om i resten av sina dagar, Sade Loke med ett skratt och tittade emot männen. Han vände sig om och såg Froste gå med långa steg tillbaka mot skogen som de hade kommit ifrån. - Froste vänta! Vart är du på väg! Skrek Loke förtvivlat och var tvungen att springa för att hinna ikapp jättens stora kliv.
När Loke väl kom ikapp Froste hade de nått gränsen till den mörka skogen. Froste vände sig om mot Loke. Jättens ögon var röda och tårarna rann ned hans stora kinderna. De stod i tystnad och såg på varandra en lång stund medans syrsorna oberört spelar i gräset.
- Vart är du på väg, Froste? Frågade Loke lugnt. Du hjälpte oss, vill du inte komma hem?
Froste tittade sorgset på sin broder och sträckte fram sin enorma hand. Han öppnade den och ur den föll Roriks krossade döda kropp och landade hårt på makren. Loke stod som förstenad och kunde inte tro på vad han såg.
- Min kära broder, Svarade Jätten med djup sorg i sin röst och såg på Loke en sista gång.
- Denna skogen är mitt hem.
Sedan lade han sin yxa på ryggen vände sig om och försvann in i skogens djupa mörker.
- RORIK! Skrek Loke förtvivlat och kastade sig ned på marken framför sin döda far. FROSTE!! VAD HAR DU GJORT?! VAD HAR DU GJORT!! Lokes stämma ekade mellan träden, men inga svar kom till honom den gången, eller någon gång därefter.

En kall vinter morgon, tjugo år efter den dagen sitter Loke framför eldstaden i sitt hem med en stor bok i handen, på hans knä sitter en liten flicka och lyssnar ivrigt på sagorna som han berättar för henne:

- Djupt inne i en gammal skog, bor det en gigantisk man...

Författare:

Publicerat

Dela: