Jazz / forts. på Beslutet

Tobaksröken var tjock i den halvmörka lokalen. Jag stod vid den lilla betjäningsdisken och beställde en öl.
På den lilla scenen spelade Blue Light jazzband låtar från tidigt 1900-tal, med New Orleans-anknytning. Jag befann mig på jazzklubben Logen i Malmö, och året var 1964.

Jag tillhörde en ungdomskultur, som vid denna tid kallades för "dixies". Förmodligen accocierade det till begreppet "dixielandsmusik".
Vi var lätta att känna igen, eftersom det rådande klädmodet i våra kretsar var medvetet utmanande.
Det kunde vara pepitarutiga skjortor, med löst knuten slips i nappaskinn. Var det den kalla årstiden, så kompletterades ofta klädseln med en lång stickad tröja. Alltid jeans, eller bredrandiga manchesterbyxor. Som ytterplagg var det grön koreaduffel som gällde, och till detta gärna en överdrivet lång halsduk. Frisyren var normallångt hår, men med framåtkammad lugg.
För tjejerna var det mer fritt när det gällde klädval, och frisyrerna var ofta lika enkla som hos oss killar. Detta väckte en del förargelse, eftersom den etablerade uppfattningen om ett välvårdat utseende vid denna tid, var uppåtkammat hår med "Brylkräm", kostym och blankpolerade skor.
"Så ska man klä sig om man ska gå ut och dansa, och se respektabel ut", brukade farbror Gunnar säga.
"Kanske det! Men nu är det så, jag ska inte ut och dansa, jag ska på jazzklubb, och där går det inte för sig att se ut som någon djävla "sune", brukade jag svara, "sune" var ett skällsord bland dixies, och syftade på de som höll till på de stora danspalatsen i stan, och som diggade, i vårt tycke, ytlig och banal dansmusik.
Visserligen så dansade vi på jazzklubben också, men det var knappast någon vals eller tango det handlade om.
Enligt Gunnar, så var det ett tvivelaktigt klientel som höll till på jazzklubbarna. Det visste besserwissern Gunnar, trots att han aldrig hade besökt en jazzklubb i hela sitt liv.

Det var nu två år sedan som jag flyttade tillbaka till Malmö, från min älskade fostermor Tora.
Som avtalat, flyttade jag in som inneboende hos Gunnar och hans fru Siv. Planen var att jag skulle bo där tills jag hittade en egen bostad, men det var stor bostadsbrist, och det var svårt att hitta ett bra och billigt boende. Politikerna i kommunen, hade dock börjat prata om att börja bygga i utkanterna av kommunen.
Ett område som var mycket intressant, var området kring herrgården Rosengård, i sydöstra delen av kommunen. Man hade som jag förstod, inlett förhandlingar med de två ålderstigna fröknarna som ägde herrgården, för att köpa upp marken. Det fanns även en del andra områden i utkanterna som var intressanta.
Relationen mellan mig och Gunnar var ganska ansträngd, och avvaktande när det gällde fars övriga åtta syskon. Gunnar hade ett självpåtaget ansvar, som ledargestalten i släkten, detta uppskattades dock inte av alla syskonen. Jag bidade min tid i lönndom.
Jag hade bestämt mig för att en dag konfrontera hela släkten, med den mörka historia som fanns. I de fall där jag var "tvingad", att delta i något samkväm med släkten, och lovsånger över farmor och farfar kom upp, då reste jag mig demonstrativt upp och lämnade rummet. Detta vet jag uppmärksammades av en del, och en gång frågade Gunnar om just detta, när vi var ensamma.
"Det borde du själv kunna räkna ut", svarade jag skarpt.
"Unge man, nu ska du passa dig för att vara uppstudsig!", fräste Gunnar.
"Nu låter du som farfar. Ska jag gå och hämta hundkopplet?" svarade jag ironiskt och lugnt, men jag darrade i hela kroppen. Jag gick ut och smällde igen dörren framför en förbluffad Gunnar. I huvudet hörde jag Toras röst. "Låt aldrig någon någonsin trampa på dig mer".

”Hallå hedisen, vad står du och hänger här för?”
Det var Tommy, en av mina bästa vänner. Jag var på jazzklubben tillsammans med honom och ett par andra vänner, som hette Kent och Ola.
”Äh! Jag bara stod och filosoferade”, sa jag och tog min öl.
”Kom nu Sokrates, det sitter ett par brudar vid bordet som också vill träffa dig”, sa Tommy.
Tillsammans med Kent och Ola vid bordet, satt Berit och Kristina. Berit hade jag ett gott öga till. Jag hade fått för mig, att hon hade lite känslor för mig också. Jag hälsade och satte mig sidan om Berit.
”Vi undrade var fan du blev av”, sa Ola.
”Han filoferade”, sa Tommy.
”Någon får ju ta hand om tänkandet i det här gänget”, muttrade jag glatt. ”Och så heter det filosofera och inte filofera”, tjejerna fnittrade.
Jag gick andra året, i maskinlinjens lärlingsutbildning på Kockums skeppsvarv. Syftet var att utbilda mig till svarvare och fräsare.
Det var där som jag blev god vän med Kent, och vi började umgås, även utanför jobbet. För ett jobb var det, trots att det var en lärlingsplats. Första året under lärlingsutbildningen, var det mycket teori, med materiallära, värmelära, ritningar, måttenheter etc. Under andra året, så jobbade vi ungefär åttio procent i produktionen, med stegrande svårighetsgrad. Tredje och sista året, så skulle vi i princip jobba etthundra procent i produktionen, fram till ett avslutande ”gesällprov”. Under tiden hade vi lärlingslön. En del av denna lön gick till att betala för rum, mat och tvätt, hos Gunnar och Siv, resten till kläder och nöjen.
Kent introducerade mig snart, för fler av mina blivande kompisar, i stadsdelen Augustenborg som han bodde i, det var ganska nära där jag bodde. Jag blev också god vän med två killar i mitt kvarter, Roland och Lasse. Dessa två släpade jag med mig till Augustenborg, och vips, så var vi ett ganska så bra tilltaget gäng.
Mina farhågor från tidigare, att det kanske skulle bli problem med att hitta nya vänner, var alltså obefogat.
Vi i gänget hittade snart ett gemensamt intresse att samlas runt, nämligen jazzmusiken, och på den vägen blev det. Vi till och med planerade för att sätta ihop ett eget band, och vi började utbilda oss på olika instrument. I mitt fall blev det att jag utbildade mig på trummor hos ABF, som jag nästan bodde granne med.
Jag kände en hand på mitt knä. ”Ska vi dansa? frågade Berit, och log blygt.
Berit var en söt, mörkhårig tjej, med rakt och ganska så kort hår.
Jag reste mig och tog henne i handen. När vi kom upp på det pytte lilla dansgolvet, lade hon bägge armarna om min nacke, och tryckte sig mot mig. Detta var inget uppseendeväckande, det var den normala stilen att dansa på i den här miljön. Dansa och dansa, det var väl inte mycket till dans. Man stod egentligen bara och vaggade på ett par kvadratmeter, utrymmet räckte helt enkelt inte till för mer. Berit andades lätt i mitt öra.
”Vill du kila stadigt med mig?”, viskade hon blygt i mitt öra.
Jag lutade huvudet lite bakåt för att kunna titta henne i ansiktet, och för att svara. Men jag hann inte svara. Berit kysste mig hårt mitt på munnen. ”Herregud, det här gick undan”, tänkte jag.
”Javisst vill jag det”, svarade jag, lite omtumlad. Jag kikade bort mot vårt bord, och såg tre tummar som pekade upp mot taket, och tre fåniga flin där bakom. Det var Tommy, Kent och Ola, som hade järnkoll på oss. Kristina vinkade pippinet mot Berit, och fnittrade.
Vi gick hand i hand tillbaka till bordet. Jag tog mitt tomma ölglas.
”Ska vi sätta oss och spisa en stund?”, frågade jag Berit.
Med det uttrycket menades, att man satte sig i biografstolarna, som stod i fyra rader framför scenen. Berit nickade tyst med rodnande kinder.
Vi tog vägen om betjäningsdisken. Jag köpte en öl till mig, och en Coca-cola till Berit, och en stor påse med jordnötter. Vi satte oss i de mjuka stolarna, och höll om varandra. Vi satt där resten av kvällen och småpratade, och pussades. Vi satt kvar även efter det att kompisarna, påkallade min uppmärksamhet, och tecknade att de tänkte ge sig i väg. Jag lade märke till att Kent och Kristina höll om varandra.
Den natten följde jag Berit till hennes trappuppgång. Vi stod och kramades i den mörka trappan, en lång stund. Berit bodde hemma hos sina föräldrar. Tids nog skulle jag kanske få träffa dem. Sedan hade jag en promenad på fem kilometer hem, genom natten.
När jag kom hem klockan fyra på morgonen, så mötte Gunnar mig i hallen.
”Vad fan kommer du hem så här sent för?”, fräste Gunnar.
”Det behöver du inte bry dig om”, svarade jag, och gick in på mitt rum och stängde dörren.

Året innan så hade jag blivit kallad till militär mönstring. Det var en lördag i ”Ungdomens Hus”, i Malmö.
Där fick man genomgå läkarundersökning, och konditionstester. Efter det så fick man sitta ner och fylla i lite diverse papper, och en enklare intelligenstest. Man fick även fylla i önskemål om var man önskade göra lumpen, 1:a och 2:a alternativ skulle anges. Det var ett enkelt val för mig. Som första alternativ, valde jag flygvapnet F5 i Ljungbyhed. Det låg bara en mil från Snälleröd och Tora. Som andra alternativ, valde jag luftvärnsregementet LV4 i Malmö.
Det hela avslutades med att man fick ställa sig framför ett bord, där fyra äldre militärer, med gott om skrot på axlarna satt, nu hade det gått cirka tio timmar, och jag började längta efter att det snart skulle vara över.
De gamla militärerna ställde en massa frågor om allt möjligt. De meddelade att jag skulle få ett besked hem i brevlådan, om några veckor. De meddelade även att jag inte skulle kallas in för militärtjänst, förrän min yrkesutbildning var slutförd.
Det gick några veckor, sedan kom det ett brunt kuvert märkt ”Försvarsmakten”, i brevlådan. Det var med stor nyfikenhet som jag sprättade upp kuvertet. I kuvertet låg en så kallad värnpliktsbok, med mina personuppgifter ifyllda, och en stor ID-bricka att hänga om halsen, med min blodgrupp.
I ett följebrev stod det vad jag var uttagen till. ”Flygbasjägare vid flygvapnet F5 Ljungbyhed”.
Flygbasjägare var en sorts infanterisoldat, lätt beväpnad för större rörlighet, och med speciell inriktning på närstrid, och sabotage. Man skulle utgöra den inre försvarslinjen runt flygbasen, i händelse av krig. När jag väl ryckte in till tjänstgöring, var befälen så tillmötesgående, att de berättade att beräknad livslängd för en flygbasjägare, i ett skarpt läge var i genomsnitt sju minuter. Uppmuntrande.
Men jag blev glad. Jag skulle få många tillfällen att besöka Tora, och jag skulle inte behöva åka hem till Malmö, inför varje helgpermission. Jag kunde hjälpa Tora med trädgården.
Sedan jag flyttade tillbaka till Malmö, så brukade jag ungefär varannan månad, över ett veckoslut resa till Tora. Mitt pojkrum fanns fortfarande kvar åt mig. Det var en rogivande avkoppling från storstaden, och det uppskattades mycket av Tora.

Det hade blivit mars 1965. Jag var nitton år, och gick sista året på min yrkesutbildning. Berit och jag kilade inte stadigt längre, men det berodde inte på oss. Berits far som var bankman, hade förflyttats till Stockholm, och tog givetvis familjen med sig, detta hade inträffat ett par månader tidigare.
Det blev ett tårfyllt farväl mellan Berit och mig, men vi lovade varandra att skriva ofta, och ringa. Vi insåg att det var svårt att bibehålla ett förhållande med det avståndet.
Så gick månaderna. Min yrkesutbildning avslutades, med godkänt resultat, och jag var plötsligt inte lärling längre, utan fick en betydligt bättre lön, som färdigutbildad.
Nu började jag på allvar att hålla öron och ögon öppna för ett eget boende. När jag väl hade fått det, så kunde jag äntligen börja planera för den slutliga uppgörelsen med släkten, som jag hade gått och ruvat på i flera år. Det gällde bara att välja rätt tillfälle.

Jag vek ihop det senaste brevet från Berit, som jag precis hade läst färdigt. Det hade varit fyllt av känslor, och jag kände mig tung och ledsen av saknad. Jag tittade ut genom fönstret, det var en fin solig lördag i maj, 1966.
Telefonen ringde. Jag gick och svarade, det var Kent.
”Hej hedisen! Chris Barber och hans gäng spelar i parken i kväll, vi måste dit för fan. Det är riktig jazz”.
”Visst det är klart”, svarade jag. ”Riktig jazz”.

Forts.följer

Författare:

Publicerat

Dela: