Jens och Tina

Det var onsdag, och lärarna hade sagt att vi skulle ”ut i naturen, och undersöka hur den reagerade på vintern”. Ingen tyckte att det var roligt, bara lärarna såg nöjda ut, så är det jämt!
Det som förvånade oss den dagen, var att vi skulle gå två och två, till varsitt ställe, och man fick inte välja! Jag och Jenny kollade besviket på varandra.
Nu skulle man säkert antingen hamna med en av töntarna, eller tänk om man hamnade med Jens! Hemska tanke!
Jens var vad vi kallade ”den klassiska tönten”, jag och mina kompisar.
Var som ett litet lexikon, kunde allt om växter t.ex., gick aldrig på fester, hade inga kompisar, hade stora runda glasögon. Allt hade Jens, men det värsta var att han inte verkade bry sig!
Som igår, när han gick förbi oss i gänget:
- Kolla! Nörd på ingång! Viskade Emeli. Alla började skratta, han ser ju för hopplös ut, lille Jens!
- Tja Jens! Hur e läget med din kompis? Hojtade Katrin. Jens stannade upp och kollade på henne.
- Jag har inga kompisar, svarade han, lika tonlöst som vanligt. Bara Katrin lyckades låta bli att garva.
- Oj, förlåt. Jag glömde, sa hon med ett elakt flin. Han ryckte på axlarna och gick vidare. Som om han inte brydde sig!

Jaja, vissa är konstiga.
Läraren som skulle dela upp oss kom in.
- Hej allihopa! Sa hon glatt, vi bara suckade. Som ni vet ska vi ju ut och kolla in naturen idag, coolt va? Åh, jag hatar när vuxna försöker använda ”vårt” språk för att ställa in sig! Vadå coolt? Hon använde ju ordet i totalt fel sammanhang!
- Skriv era namn på en lapp och så lägger ni den i lådan som jag kommer runt med alldeles strax, okej? Vad skulle man svara på det? Alla skrev sina namn och la i lådan.
Töntarna såg förväntansfullt på när läraren skakade om den.
- Men kom igen då! Dra lapparna! Kunde jag inte låta bli att säga.
- Visst… sa hon och började veckla upp lapparna. Namn efter namn ropades upp. Jenny hade tur, hon fick gå med Sara. Nästan sist ropade hon upp Jens namn.
- Jens och… Tina! Jag… det var jag som var Tina. Några av mina kompisar började fnissa, men jag vände mig och blängde på dem, och då slutade dom. Man kan säga att jag var lite ”ledare” över mitt gäng. Det kändes bra. För om vi inte visste vad vi skulle göra, och nån kom med en idé, var det jag som fick ta det avgörande beslutet. Jag vet inte hur det blev så, men alla lyssnar på mig, även i klassrummet.
Jaha, det var väl bara att genomlida dagen och försöka låtsas som ingenting. Några timmar med Jens har väl ingen dött av?

Men plötsligt kom jag att tänka på en grej. Jag har alltid varit taskig mot Jens, tillsammans med kompisarna, men hur ska det gå att vara ensam med honom i flera timmar?!
Jag fick nästan lite panik. Han måste ju tycka att jag är världens elakaste. Kanske han slår mig när han har chansen?
Läraren satte oss på en buss, och sedan blev vi avsläppta med ungefär ½ kilometers avstånd för att kunna studera i lugn och ro.
Jag och Jens steg av sist. Det var verkligen pinsamt att sitta kvar på bussen vi två bara. Ingen sa ett knäpp, och jag såg hur chauffören kollade i backspegeln då och då.
- Då så, sa chaffisen när han stannade, jag hämtar er om tre timmar, gå inte ut på isen som ligger längre ut, ingen vet hur tunn den kan vara!
- Vi är faktiskt femton år! Sa jag det sista jag gjorde.

Efter en halvtimmes letande efter vintertecken gav jag upp. Jens gick en bit ifrån mig och stirrade intensivt på några blad. Vad förväntar han sig? Tänkte jag irriterat.
- Du, det här går inte vidare bra, ropade jag till honom. Han tittade upp och började gå mot mig.
Först trodde jag att mina ögon behövde genomgå en operation, men sen såg jag att det var sant: Jens var söt! Herregud, Tina! Skärp dig! Jens? Söt? Knappast! Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att han var himla söt. Om man bytte kläder på honom, och ändrade frisyren lite grann, och om han skaffade linser, ja då skulle han ju vara snygg ju! Allt detta tänkte jag medan han kom närmare.
Cirka två meter stannade han och tittade på mig.
- Hördu Tina, vad är det med dig? Är jag så ful? Sa han glatt.
- Jag insåg att jag stirrade på honom och vände generat bort huvudet. Plötsligt hörde vi en bil komma i hög fart, och den stannade en liten bit ifrån oss. Två killar i 20-årsåldern hoppade ur, medan en tredje satt kvar vid förarsätet. Killarna hade två väskor som de sprang bort med till en bro, som låg i närheten. Vi hade full utsikt över dom, men dom hade ännu inte sett oss.
- Vad fan håller dom på med? Frågade jag.
- Ingen aning, hur ska jag kunna veta det? Jag log lite, men vände inte bort blicken från killarna.
Dom la väskorna under bron, och la några stenar över. Sedan sprang dom tillbaka till bilen. Några meter ifrån den stannade dom och tittade på chauffören som gestikulerade med armarna, och plötsligt insåg jag att det var oss han pekade på.
- Du, vi måste nog gömma oss, dom ser rätt sura ut! Viskade jag. Killarna hade börjat springa mot oss, dom var kanske hundra meter ifrån.
Jag och Jens sprang bort till en liten dunge, men där kunde vi inte gömma oss, det var för tätt. Vi sprang vidare, men hörde snart deras rop och steg bakom oss.
- Dom kanske inte är farliga, flämtade Jens. Jag svarade inte, utan sprang vidare.
- Tina! Jag vände mig om. Dom höll fast Jens! Herregud, vad är det för människor, tänkte jag upprört. Jag gick mot dom. Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte lämna Jens där!
- Såg ni? Undrade en av killarna.
- Vaddå? Undrade jag oskyldigt.
- Väskan såklart! Röt den ene.
- Nej, vilken väska? Sa jag förvånat och tittade honom rakt i ögonen. Han släppte mig inte med blicken, och jag gav inte vika heller. Säkert fem-sex sekunder stod vi så innan han sa:
- Jag tror er inte. Ta henne också, sa han till den andra killen. Jag hann inte reagera så mycket innan han hade min arm i ett grepp som gjorde väldigt ont.
- Aj, jävla idiot! Det gör ont! Han släppte på greppet en aning. Sedan kunde vi inte göra så mycket, Jens och jag. Vi fick snällt gå med dom till bilen, och bli iknuffade i baksätet, och bli fastbundna.
Vi tittade på varandra.
- Alltså ursäkta men vad fan håller ni på med? Frågade jag argt. Ni har ingen rätt alls att dra med oss, släpp oss nu!
- Nej tyvärr, det går inte. Vi har precis gjort ett bankrån, ett perfekt sådant. Det har tagit 1 ½ år för oss att planera detta, och vi kan faktiskt inte tillåta att ni ska förstöra det!
Herregud. Det var som en dröm. Jag hade blivit insläpad i en bil med Jens, som förvisso var söt, men ändå! Vad skulle vi göra? Jag trodde inte att sånt här hände!
Jens tänkte tydligen samma sak, för han lutade sig fram och viskade till mig:
- Vad fan ska vi göra Tina?
- Det är första gången jag hör dig svära, jag trodde inte du gjorde det! Han log och viskade tillbaka:
- Det är inte mycket du vet om mig, Tina.

När vi kom fram blev vi inknuffade i ett hus. Därefter tvingade de ner oss i källaren, och in i ett litet rum.
- Ni får va här ett tag, tills vi har funderat ut nåt annat, var det enda de sa, och smällde igen dörren.
- Fan, sa jag. Fan fan fan fan jävlar… vad är det här för skit?
- Fråga inte mig, jag fattar ingeting.
Det var ett litet rum, och högt i tak, ungefär 3 meter gissade jag på. Överst på ena väggen satt ett väldigt litet fönster, knappt 0,5 x 0,5 meter.
- Jaha… sa Jens. Vad gör vi nu? Vem ska hitta oss här? Då kom jag på en grej jag inte tänkt på förut, jag hade ju mobilen med mig!
- Jag har ju mobilen med mig! Utbrast jag.
- Jättebra! Ring efter hjälp nu! Jens blev ivrig. Jag tog upp mobilen, men såg att den var avstängd. Jag hade väl råkat komma åt knappen. Men när jag tryckte på on – knappen hände inget.
- Alltså det här är helt otroligt, sa jag med en röst som inte gick att misstolka.
- Batteriet? Frågade Jens uppgivet, och jag nickade.
- Har du nån? Frågade jag.
- Nja…. Hemma, den är så ful och stor, jag vill inte ha med den till skolan, jag så att Jens var generade när han sa det. PÅ något konstigt vis fick jag för mig att vara snäll mot honom, trösta honom på något vis. Plötsligt förstod jag inte alls hur jag och mitt gäng kunde ha varit så elaka mot honom. Han var ju snäll ju! Och söt, trevlig… egentligen en perfekt kille! Han behöver inte spela cool och bråka med tjejerna för att vara med bland de tuffa killarna. Han… plötsligt slog det mig hur hemskt det måste kännas för honom. Han har ju inte en enda vän!! Vad gör han i skolan? På rasterna? Hemma?
- Men herregud, mumlade jag ofrivilligt.
- Vaddå? Jens tittade genast upp. Vi fick ögonkontakt, och vi släppte den inte.
- Det slog mig plötsligt… började jag. Det slog mig plötsligt hur självupptagen och elak jag är. Jag och mina kompisar, ja, plus hela skolan fryser ut dig… jag har faktiskt inte tänkt på det… ja… hur det känns för dig. Men nu fattar jag ju. Jag fick nästan tårar i ögonen. Förlåt! Snälla Jens… Jag har aldrig tänkt på det… men nu ser jag ju att du är trevlig, helt vanlig! Jag kunde kanske ha valt mina ord bättre, men jag såg en liten glimt av leende i han ansikte.
- Det är ju det jag har trott hela tiden, log han. Visst har jag önskat er döda hela bunten, men man vänjer sig liksom… tröstar sig med att ni måste vara hjärndöda allihop.
Jag blev lite chockad över det han sa… har han önskat mig död? Men samtidigt förstod jag honom, jag hade antagligen tänkt detsamma om honom, om jag hade varit han.
Jag gick fram och gav honom en kram.
- Vad bra att vi kom i samma grupp! Sa jag, och menade det verkligen.
Plötsligt flög dörren upp.
- Ungar, vi sticker nu. Vi är inte så taskiga att vi lämnar er här, men om ni lovar att inte säga nåt eller följa efter oss, så får ni gå.
- Visst, inga problem. Vi vill ut härifrån bara, sa Jens.
- Bra. Huvudvägen ligger en kilometer åt syd. Ni får nog tyvärr gå, killen smällde igen dörren.
- Jaha, då sticker vi va? Sa jag. Vi hade varit i rummet i knappt en timme, så bussen vi skulle åka hem med skulle antagligen komma alldeles strax. När vi närmade oss vägen, och den tutande bussen sa Jens:
- Du, vi berättar väl inte för nån om rånarna?
- Nej, det tycker jag inte, men nu jävlar kommer de att bli förvånade! Jag tog han hand och kände mig ny på nåt sätt, sjystare, fräschare, liksom. Svårt att förklara.

Vi gick på bussen hand i hand. Det blev rätt så tyst kan man säga. Inte ett knäpp hördes, inget flamsande, inget bråk, alla bara stirrade på oss.
- Hej Tina… vågade sig Jenny på att säga.
- Tja allihopa! Sa jag glatt. Har nån dött eller? Varför är ni så tysta? Mina kompisar satt längst bak, jag och Jens satte oss två säten framför dem. En av killarna vände sig om.
- Ursäkta men är ni ihop eller?
- Du behöver inte ursäkta dig. Nej, vi är kompisar, svarade jag. Jag kände hur nån lutade sig fram och knackade mig försiktigt på armen. Det var Jenny.
- Vad är det som är på gång?
- Inget särskilt, svarade jag och log.


Sen de onsdagen har alla börjat acceptera Jens mer och mer. Man kan säga att vi är bästa kompisar.
Vi brukar gå på stan, sitta hemma och snacka, allt.
Jag tror inte att nån fattade nåt i början, men sen började killarna upptäcka att Jens är asbra på basket, och då var det mest det de ägnade sig mest med på rasterna.
Jag vill inte skryta, men efter åtta års ensamhet, hade jag sett till att Jens fick 22 nya vänner! Och eftersom jag var så pass populär innan, är jag fortfarande det, fast inte riktigt lika mycket.
Anna och Katrin har gått ifrån vårt gäng och är mest med varandra.
De andra i klassen som var lite utfrysta, Emma och Anneli, de är med i vårt gäng nu, och de är hur sjysta som helst. Inte alls såna mesar som vi trodde att de var. Det är tvärtom de som släpper loss mest på fester!

Skriven av: sofia