Johannes Döparens källa

JOHANNES DÖPARENS KÄLLA

Ni kallar mig mördare, men mitt rätta namn är ynkrygg. En gång, inte fler, kommer jag att berätta sanningen om min flickväns försvin-nande. För jag kan inte räkna med att bli trodd, och inte heller har jag någon lust att försöka övertyga någon. Min Felicia är borta och med henne min själs salighet. Vad kan en fängelsedom lägga till min olycka?
Vi hade luffat runt i tre veckor i den grekiska övärlden och avverkat Naxos, Paros, Antiparos jämte några småöar. Nu hade vi landat på Andros — en av Egeiska havets ”gröna pärlor”, som någon turistbroschyr uttryckte det — på vilken ö vi hade för avsikt att tillbringa vår sista vecka.
Varken Felicia eller jag tilltalades av strand- eller uteliv eller gui-dade turer eller andra typiska turistnöjen. Vi ville bortom allfartvä-garna. Alltså lämnade vi den andra dagen hamnstaden och åkte buss upp bland bergen. Där skogen föreföll ovanligt tät och otuktad bad vi föraren att släppa av oss. Vi fortsatte längs vägen ett stycke till fots, men vek sedan av på en stig belagd med runda, lena stenar som ledde rakt in i en sjudande grönska. Efter en stund upphörde stigen plötsligt. Vi trevade oss fram genom skogen, och efter något tiotal meter hörde vi brusandet från en bäck, som strax kom till synes. Vi kunde gå från sten till sten mitt i bäcken, och gick uppströms, tills vi såg ett litet vitrappat hus eller vindskydd, ur vilken bäcken strömmade. Byggnaden var föga mer än en vit vägg med en djup nisch i mitten. De centrala partierna i denna nisch var bemålade. Vi närmade oss och drog efter andan, när vi såg att målningen utgjorde en otäckt realistisk avbildning av Johannes Döparens avhuggna huvud på ett fat. Målningen var till stilen en ikonmålning, men det avhuggna huvudet präglades av samma realism som de huvuden som syns under draken i Sankt Görans-gruppen i Storkyrkan i Stockholm. Det var tydligt att konstnären haft verkliga modeller till sitt förfogande. Johannes anletsdrag var slappa, som hade de formats i deg; ena ögat var stängt, det andra halvöppet; skägget var blygrått och tovigt, fläckvis nedsmetat med blod. Guldfatet såg ut att vara på väg att förvandlas till en gloria. Till vänster om huvudet fanns avbildad en kagge, ur vars nedre del, nära botten, gick ut en verklig kran av mässing, och när man skruvade på en tapp, forsade vatten ur kranen.
Vi gick runt byggnaden, och fann att bäcken fortsatte uppåt. Vi följde den tills vi kom till en solbelyst glänta, som plötsligt öppnade sig i skogen. Och mitt i gläntan fanns bäckens källa, ett slags damm, inramad med breda rektangulära plattor av vit marmor, så att dam-men från luften måste ha tett sig åttakantig. Runtom dammen fanns en äng, på vilka blå och röda och vita blomkalkar med sällsam lyster, nästan som ädelstenar, vajade för vinden på smäckra stjälkar. Över dem hovrade trollsländor, större än några jag någonsin sett, med färger så grälla som vore de lånade från påfåglar. Mitt i dammen fanns en konstgjord ö, bildad av ett stenröse med konstfullt upp-ställda stenar, på vilka sköldpaddor låg och solade sig. Dammens diameter var cirka 100 meter, öns diameter omkring tio meter. Den klarblå himlen, på vilken en mindre eskader moln syntes segla långt borta, speglade sig i vattnet.
Felicia och jag ställde oss på marmorkanten och tittade ned. Det gick inte att se botten. Felicia såg sig omkring. ”Sisten i är en kyck-ling”, sade hon och klädde av naken. Hon satte sig på kanten och doppade fötterna i vattnet.
”Kallt?” frågade jag.
”Konstigt. Iskallt, faktiskt, men alls inte obehagligt.”
Hon tog spjärn med händerna mot kanten och kanade i vattnet till hon tvingades släppa taget. Bara huvudet syntes. Hennes nötbruna hår bildade slingor på ytan.
”Kallt, kallt, men friskt och skönt. Som att bada i eukalyptus.”
Klentroget krängde jag av mig T-shirten.
”Jag bottnar, men nätt och jämnt”, upplyste hon.
Jag skulle just ta av mig shortsen, men så gjorde jag en iakttagelse, som kom mig att bli mycket konfunderad. Det märkliga var, att jag inte kunde se en tillstymmelse av Felicias kropp. Bara hennes huvud syntes ovanför vattenytan. Det är sant att vattnet var mycket mörkt och at det inte gick att se bottnen. Men det borde åtminstone ha gått att skymta hennes axlar. Eller hennes händer — det bildades nämligen små virvlar omkring henne, vilket tydde på att hon vevade med händerna nära ytan. För att lugna mig stack jag min vandringsstav i vattnet och stötte till där Felicias högra axel borde vara. Förbluffad kunde jag konstatera, att jag inte mötte något som helst motstånd. Jag gjorde en svepande rörelse tätt under hennes huvud — bara vatten. Nu blev jag verkligt rädd; dock oförmögen till vidare handling.
”Vad gör du?” frågade hon. Hennes röst lät egendomligt avlägsen.
”Jag retas lite bara”, sade jag.
”Jag har ingen kraft i benen”, sade hon. ”Jag kan inte ställa mig upp.”
Ännu låg mest förvåning i hennes röst, men det fanns något där som kom den att skälva omärkligt, en undertryckt fasa som höll på att bryta fram.
Jag stod inte ut med ovissheten. Jag ställde mig på knä, sträckte ut handen mot hennes huvud, virade snabbt hennes hår runt handen och ryckte uppåt. Hon hann ge till ett förvånat flämtande, som tvärt klipptes av, och jag fann hennes huvud dingla från en hårslinga i min hand. Huvudet snodde runt, och ansiktsuttrycket, med drag som var slappa som hade de formats i deg — det var samma ansiktsuttryck som Johannes Döparens avhuggna huvud hade i målningen som vi nyss hade sett. Sedan snodde huvudet tillbaka igen. Min arm sjönk kraftlös ned inför åsynen av detta fruktansvärda imitatio Johanni, och i detsamma huvudet fick kontakt med vattenspegeln knyckte det till och förlänades styrsel, gled fram några meter över ytan likt en badboll som puffats på underifrån av en delfin, och strax därefter hördes Felicias röst, förut så klingande klar och vacker, nu vanställd av den nattsvartaste fasa:
”Vad är det som händer? Snälla, hjälp mig!”
Felicias huvud var på väg att sno runt i vattnet, och jag fasade för att möta hennes blick. Under en sekund inställde sig tanken att jag skulle hoppa i och trycka ned hennes huvud i vattnet, och sedan själv dyka ned helt och hållet under ytan. Kanske skulle vi famnas av evig natt, kanske skulle vi vakna upp till en paradisisk tillvaro av vilken denna plats med sina färgsprakande blommor, svirrande trollsländor och solbadande sköldpaddor gav en försmak.
Gudarna vet, att jag önskar jag hade verkställt denna i ögonblicket formade plan, för så som mitt liv nu gestaltar sig, med dagar av förtärande ångest och nätter med mardrömmar fyllda av helvetets alla fasor, är det inte värt att leva. Men när Felicias huvud snott runt så pass att jag skymtade ögonvitorna, blev mitt beslut ett annat: jag vände mig om och sprang. Och när jag hunnit halvvägs över ängen, hörde jag hennes skrik, och hennes röst var sådan att den aldrig kommer att ge mig någon ro:
”Lämna mig inte! Snälla! Lämna mig inte!”

Författare:

Publicerat

Dela: