Julafton - frusna minnen

Jag kommer ihåg första gången vi firade julafton hela släkten tillsammans. Jag kommer ihåg det alltför väl. På något sätt har det etsat sig fast i mitt minne som en igel. En svart slemmig igel som vägrar släppa taget.
1994 var året då sanningen uppdagades. Jag var då bara 12 år och hade sett fram emot julhelgen i flera veckor, mestadels för att jag från en säker källa hade fått reda på att jag skulle få en hundvalp i julklapp. En egen hund var för mig den absoluta lyckan, den hemliga dröm jag närt ända sedan barnsben.
Följaktligen var tankarna på hundvalpen det enda som rörde sig i mitt huvud när vi satte oss ned för att äta från det stora julbordet. Det var sill av flera sorter, mormors hemlagade köttbullar, små, små prinskorvar, rödbetssallad och julskinka, ja allt som hör julen till. Jag minns att alla vuxna med samfälld stämma förundrade sig över ett barn i min ålder som var särskilt förtjust i sill. De minsta barnen skrek av skratt där de sprang omkring mellan mosters och morbrors ben. Det var ju julafton. Den mest älskade högtiden av dem alla.
När kvällen så kom och julklapparna skulle delas ut höll jag på att spricka av upphetsning. Jag funderade lite på hur man kunde slå in en hundvalp på passande sätt. Jag hade väntat så länge nu och började bli riktigt otålig. Den alldeles nygjorda knäcken hade ställts på bordet och hela vardagsrummet luktade gott av kola och sötma.
I vår familj har vi alltid haft som tradition att den äldsta närvarande i rummet sätter julstjärnan högst upp i granen på julafton. Mormor ställde sig alltså på en stol och sträckte sig upp mot granens topp. Hennes tröja åkte upp lite och det var då vi såg dem. De var blåa, gula, gröna. Hela ryggen täcktes av stora vidriga blåmärken. Jag tittade förskräckt och frågande på mamma, varpå hon tittade bort. Hela rummet tystnade och det kändes som om tiden stod stilla, ända tills mormor frågande vände sig om mot de nära och kära som omgärdade henne. Hon följde våra blickar och drog efter andan. Hon såg skamsen, rädd och förfärad ut, allt på en gång.
Det blev Karin, min sexåriga kusin som bröt tystnaden. Även hon kände av den spända stämningen i rummet och frågade osäkert varför mormor hade så många blåmärken på ryggen. Mormor satte sig tungt ned i närmaste fåtölj och stirrade tomt ut i luften. Morfar satt tyst bredvid mig med huvudet hängande och blicken ner i knäet. Med ens hade den glada feststämningen bytts ut mot en frusen ängslan. De osagda frågorna hängde som mörka ovädersmoln i luften.
Med ens förstod jag. Jag tittade på alla förvånade, förfärade ansikten omkring mig i rummet. Alla dessa ansikten var så välkända för mig. Då förstod jag det som alla vuxna redan hade förstått.
Sanningen är ofta svår att acceptera, och händelsen julafton 1994 var inget undantag. Men den sanning som vi utsattes för var inte bara svår, den var fruktansvärd. Tankarna i mitt huvud gick runt, runt. Jag tänkte på alla de gånger jag suttit i morfars knä, alla de gånger vi skrattat ihop. Han kändes inte längre som samma människa och han var inte den morfar jag lärt mig älska.
Kvällen fortsatte nästan som vanligt, men jag hörde att skratten var tillgjorda och glädjen kändes falsk. Traditioner har alltid varit viktiga i min släkt och dessa skulle till varje pris fullbordas även denna kväll. Så har det varit varje år sedan denna fruktansvärda julafton. Vi låtsas som ingenting och firar vår jul precis som traditionen bjuder.

Skriven av: Hulda Götmark