Julen då ladugårdstomten inte fick sin gröt.

Varmt ska det vara och tjockt. Nästan så att skeden står rakt upp i tallriken. Gjord av det finaste grynen du kan finna på Öland. Bara det bästa är gott nog.

Han klev rakt in från snöstormen där ute och in till ladugårdens surrande och matta lugn. Han stampade hårt några gånger i golvet för att få bort snön från kängorna. Han slet av sig mössan och slog den några gånger mot låret och svor i skägget.
Han hörde djuren röra sig längre bort i dunklet och trots att han inte såg henne visste han att hon satt där mellan två kor och satte spenkopparna till kossornas sprängfyllda juver.

Lars Gerdin slängde några kontrollerande blickar ut över ladugården. Allting verkade lugnt. Djuren stod i två långa led som sträckte sig långt in där ögat hade svårt att urskilja skuggorna. Det gula skenet från lamporna i taket lyste bara så pass att det nådde de närmaste djuren. Värmefläktarna surrade ikapp med de elektriska flugfångarna i taket. Han hörde hur djuren tuggade, smaskade, trampade och frustade. Lars Gerdin älskade sina djur. Han älskade sin gård. En släktklenod som vandrat från son till son i tre generationer. Han förväntade sig att den äldste sonen skulle ta över den gården som växt till cirka femtio mjölkkor. i paviljongen fanns ytterligare tjugo ungtjurar, slaktdjur, längst bort låg kalvavdelningen och ännu längre bort, på andra sidan en låst dörr, fanns hönsen med tuppen Caesar.

Det är viktigt att gröten tillagas exakt. Inte för torrt, men inte heller för vattnig. Den ska ha en rund konsistens och vara lätt att röra i. Det är viktigt att den är varm. Framför allt det.

Han klev rakt ner i en skål som stod på golvet. Den välte. Varm gröt rann över hans hårda känga. Lars Gerdin svor högt och slet upp skålen. Han gick raskt och irriterat rakt in i mjölkrummet, lade skålen i diskhon och spolade av kängan med högtrycken.

– Klara,ropade Lars ut över laggårn. Några djur svarade med att råma rakt ut. Konturerna av en människa kom gående i gången med en vaggande stil som var så karaktäristisk för Klara.Hon ställde sig under en lampa och tittade på honom uttryckslöst med svettpärlor i pannan. Hon torkade sig i ansiktet med underarmen.
– Du ropade.
– Kan du vara så vänlig att om möjligt förvara kvällsmaten i kylskåpet och inte på laggårdsgolvet. Jag trampade rakt ner i det, sa Lars och visade upp sin numera nyspolade känga
– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, svarade Klara och gled in mellan två kor. Hon började klappa den ena som svarade med att tillgivet röra sin väldiga kropp mot henne Men det är inte till mig, fortsatte hon och strök handflatan över kossans rygg.
– Är det till djuren? Frågade Lars Gerdin fånigt. Om så är fallet var det alldeles för lite, fortsatte han och stirrade på sin piga. – Inte alls, svarade Klara, det är till laggårdstomten Lars. Det vet du väl, att det är första advent imorgon och laggårdstomten måste ha sin gröt.

På kvällen innan första advent ska gröten vara klar. Då serveras första portionen. Sedan ska det stå ny gröt på laggårdsgolvet alldeles intill porten varje kväll fram till julafton. Det är viktigt att det är varje kväll och gröten ska vara varm. För att inte förorätta laggårdstomten.

Lars Gerdin rasade ut i stormen och hukade sig fram till den upplysta villan som erbjöd skydd och vila. Han vräkte sig in i farstun och blev stående. Hon hade blivit tokig, tänkte han när han slet av sig de blöta strumporna. Helt spritt språngande galen. Gröt till tomten? Det var de djävligaste han hört och fånigaste dessutom. Han lufsade in i köket där det redan luktade middag och den rykande potatisen stod och väntade på honom. Hans tre söner hälsade honom när han lät sin sargade kropp tungt landa på pinnstolen intill köksbordet.
– Hu gå de fö Klara dä ute Fassan? Frågade den äldsta sonen, Erik, på bred öländska samtidigt som han grep en potät. Lars suckade tungt och hällde upp ett glas lättöl. Han såg upp mot sina söner. Tre bastanta herrar, den äldsta närmare trettio, den yngsta nyligen fyllda tjugo. Alla tre fortfarande kvar på gården. Modern, hans hustru, hade lämnat dem alla fyra hastigt och olustigt några år tidigare. Cancern hade spritt sig, det hade bara varit att invänta det oundvikliga. Lars Gerdin skar upp sitt kött svepte in den i sky och lade in den i munnen. Han sköljde ner det med ölen och torkade sig sedan med en vikt servett.

Tomtegröten är en hedersbetygelse och ett tack. Du hedrar tomten med den varma gröten för den tid du lägger ner på att tillaga den samtidigt som du tackar honom för att han håller efter dina djur när du inte är där. Det är viktigt att hålla laggårdstomten på gott humör för det är han som håller dina djur friska och produktiva. Varm gröt till tomten betyder välmående och friska djur, välmående djur betyder rikligt med mjölk. Men det är viktigt att hålla gröten varm. Mycket viktigt.

Det bullriga skrattet dånade i det lilla köket. Den äldsta sonen torkade sina tårar och skakade på sitt köttiga huvud. De rödbrusiga kinderna dallrade.
– Sa Klara det, att gröten var till tomten? Va? Fassan?
Lars nickade och höjde ena handen som för att hejda skrattsalvorna.
– Sen sa ho att det va fö att hålla djura friska, fortsatte Lars och svepte i sig sin konjak.
– De e en föjävla korkad kvenna de dä döh, helt tossig, utbrast mellansonen mellan skrattsalvorna.
Middagens tredje sup satt redan långt inne och Lars såg att Erik, den äldsta, försåg sig med kvällens fjärde. Själv tänkte han göra kväll medan han fortfarande kunde ställa sig upp för egen maskin.
– Gonatt Farsan, utbrast bröderna i kör samtidigt som de höll upp varsitt glas. De skulle sitta uppe ett tag, det visste Lars, och han skulle ligga i sin säng och lyssna till deras bullrande röster tills de försvann i ett töcken.

Kom ihåg att gröten måste vara varm.

Lars Gerdin stod i underbyxorna och tittade ut mot sin gård. Det snöade alldeles förskräckligt, suparna gjorde honom lite dimmig i blicken men han såg när flickan Klara gav sig hukande iväg över gårdsplanen mot sin väntande cykel. Hon bodde bara några hundra meter längre ner på gatan. I ett gult torp någon döpt till solhörnan. Han skrockade för sig själv. Vilket djävla namn. Den stora strålkastaren kastade ut gårdsplanen i ett märkligt brus av virvlande snöflingor och Lars Gerdin lev trött i ögonen av allt detta snöande. Han lade sig tillrätta under täcket och slöt ögonen.
Nere på gårdsplanen rörde sig en skugga fort över den nyfallna snön. Ladugårdsdörren öppnades och stängdes så snabbt att ingen hann reagera. Inte ens Erik som stod på ostadiga ben och fjölade in mot häcken bara några meter där ifrån.

Tipp tapp tipp tapp…

1 advent.
– Klara, vrålade Erik från laggårdsporten. Hon suckade tungt samtidigt som hon skrapade ner avföring i rännan nedanför djuret som stilla och tålmodigt lät henne hållas. Hon skrapade av det sista mot kanten på skitrännan, lutade skrapan mot väggen och gick ner mot den väntande sonen Gerdin.
– Ja?
Han stod lutad mot laggårdsväggen och putade med sin ölmage. Han flinade olycksbådande.
– Farsan säger att du gillar att mata tomtar, är det så?
Hon knep misstänksamt med ögonen men svarade honom inte. Det skulle komma mer, det hade hon lärt sig.
Han lät magen puta ut ännu värre än den redan gjorde när han långsamt och tydligt deklarerade – Nog har jag en och en annan tomte som behöver matas, bräkte han ur sig. Han heter Petter – Nicklas och gillar att bli kittlad, fortsatte han och blinkade ironiskt mot henne. Sedan brast han ut i ett ihåligt elakt skratt och från olika håll kom de andra två bröderna som från ingenstans. Den yngre brodern slog armarna runt henne och höll henne fast. Han viskade i hennes öra, ömma ord som blev så vassa, ljuva ord som blev som gift och träffade som knivhugg rakt i magen. Hon blundade. Någon tog henne på brösten och de ivriga händerna slet av henne kläderna. Hon lättade från marken, de bar henne bort. Hennes värdighet lämnade hon kvar bakom sig. Stoltheten bröts samman när den första trängde in i henne. Hon skrek utomkroppsligt och hon såg sig själv hjälplöst långsamt försvinna in i medvetslöshet.

Det finns ruskiga historier om när bondgårdar underlåtit sig att hedra tomten. Historier om ond bråd död, ofattbara lidanden och ödelagda bondgårdar. Laggårdstomtens vrede blir ofattbar när gårdens ägare inte hedrar honom och tackar honom för att han håller gården lönsam. Tomten förlåter aldrig en oförrätt. Varm gröt några dagar om året är allt vad han begär. Varm gröt.

Lars Gerdin pulsade fram över gårdsplanen. Han var i tankar. Ett konstigt samtal hade avbrutit eftermiddagsluren. Det var Klara som meddelade sig sjuk och han var på väg för att själv ta sig ann kvällsmjölkningen. Något han sällan gjorde nu för tiden. Klara var den som aldrig var sjuk, tänkte han och såg för sitt inre att någonting hänt. Nåväl, djuren först, tänkte han när han slog på strömbrytaren till mjölkningsanordningen. Ett svagt surrande sattes igång och mjölken som låg kvar i de genomskinliga rören sedan i morse sögs snabbt ner i cylindern. Först kalvarna, tänkte Lars och började tappa upp den överblivna mjölken i sju tiolitershinkar som han med mycket möda bar bort till kalvarna på andra sidan ladugården. De roffade glupskt åt sig av mjölken. Flera hinkar for in i spiltan och for omkring mellan de unga djuren som försökte få i sig det lilla som fanns kvar. Lars bara skakade på huvudet och log alldeles mjuk i hjärtat.
När han släckte den sista ledlampan så att bara det dunkla gula ljuset från rören i taket härskade i ladugården hade han tagit sig igenom ett kvällspass alldeles själv. Han hade matat kalvarna, mjölkat korna, utfodrat korna och mockat hos korna, utfodrat tjurarna och gett hönorna mat. Därtill hade han städat mjölkrummet, fyllt i journalen över hur mycket mjölkdjuren gav ifrån sig och han hade oroats över kossa nummer 1387 som bara gav mindre och mindre, nu nästan ingenting alls.
Det var nästan natt och det var dags att gå till kojs medans han fortfarande kunde gå på sina darrande knän.

Det är ingen som vågar trotsa budet om att ge gröt till tomten. Alltför många berättar om att priset för detta trots är ödeläggelse. Straffet för arrogans och otacksamhet kan bara vara ödeläggelse.

Dörren till laggårdsporten slogs upp med en smäll och Erik stack ut huvudet med en förskräckt min.
– Farsan, kom fort, det är kalvarna, ropade han och försvann in.
Lars Gerdin ökade på stegen, Erik hade sett alldeles vettskrämd ut. Vad kan ha hänt, tänkte han och kände hur pulsen ökade. Alltid är det något djävulskap, morrade han samtidigt som han pulsade vidare i snön över gården på darrande ben. Men så hejdade han sig. Vad är det värsta som kan ha hänt? Att någon kalv stångat en annan som dött, det har hänt förr och är inget att hetsa upp sig för. Och kalvarna var för gamla för att dö efter komplikationer vid födseln, det stadiet var förbi för länge sedan. Säkert något bus från de satans ungarna, tänkte Lars Gerdin när han gick in genom laggårdsporten. Han såg sina söner stå längre bort vid kalvarnas spilta, Erik vände sig mot honom och vinkade honom till sig. Lars Gerdin hejdade sig och gick in i mjölkrummet. Där bytte han till stövlar och tvättade sina händer innan han gav sig ut mot sina söner. Korna märkte hans närvaro och när ledarkossan bestämde sig för att råma vildsint, stämde resten in i ett högljutt mullrande, som ostämda trombonstötar. Lars Gerdin förstod att sönerna inte påbörjat mjölkningen ännu och korna vädrade missnöje över detta. Erik mötte honom halvvägs.
– Det är kalvarna, ropade han för att överrösta korna, de är döda. Allesammans.
Då plötsligt märkte Lars att det inte var av irritation som kossorna råmade, de stora mörka ögonen stod rak ut och de trampade oroligt på stället och slängde med huvudet så att kedjorna rasslade där de var fasttjudrade. Kossorna tjöt i panik, någonting skrämde korna.
– Börja mjölkningen, befallde Lars.
– Men… stammade Erik.
– Nu, röt Lars och rusade ut till tjurarna. Han möttes av förvånade nyfikna blickar. Lars Gerdin pustade ut och satte sig på en upp och nedvänd hink. Varför kände han plötsligt en sådan oro för tjurarna? Slaktdjuren var visserligen värda en halv miljon tillsammans och skulle bli ett viktigt tillskott till gårdens annars så skrala kassa när det väl var dags för slakt. Någonting hade skrämt honom och skrämt korna. Han kunde höra hur deras råmande hade mattats av, Lars förstod att sönerna börjat med mjölkningen.

Ibland kommer vedergällningen ganska så snart inpå, men oftast så är det som en missnöjesyttring alldeles i början. Väljer bonden att ignorera varningarna övergår missnöjet till ilska. En vredgad tomte på gården innebär alltid en katastrof för bonden och hans djur. Det enda som kan stoppa fasan är en skål varm gröt intill laggårdsporten varje kväll fram till julaftonsmorgonen. Då ska den vara tillagad med extra omsorg.

Lars Gerdin satte sig köket med en kopp kaffe för händerna. Han var helt slut. Kalvarna hade precis hämtats av slaktbilen efter det att veterinären undersökt djuren en efter en, det hade tagit hela dagen i anspråk. Lars kände att han var för gammal för dramer och detta var sannerligen en drama han inte orkade med. Erik och grabbarna uppehöll sig i laggårn. För att hålla koll, som Erik sa. Han kände att det var bra att ha grabbarna i närheten av djuren som en trygghet efter den kaotiska morgonen. Kalvarna hade dött, alla sju. Ingen visste hur. Det såg ut som om de bara hade lagt sig för att sova.Inga yttre tecken visade att kalvarna var skadade. Han förstod ingenting och sörplade bedrövat på det heta kaffet. Och Klara, den maran, hade bara försvunnit.Han hade ringt och ringt upp till stugan hon bodde i men inget svar. Han kvävde en impuls att ta sig dit för egen maskin och se efter om hon behövde hjälp med något. För hjälp behövde i alla fall han och hon var anställd för att hjälpa honom. Sönerna kunde han inte lita på. Rätt som det var hade grabbarna stuckit iväg någonstans och då fick de klara sig bäst de kunde, han, Klara och djuren. Men nu hade Klara gjort sig okontaktbar. Han skulle skicka över grabbarna senare för att snoka rätt på henne.

Veckan gick i lugn takt och sysslorna på gården blev gjorda av honom själv med lite hjälp av Erik. Klara hade försvunnit på riktigt. Inte en skugga efter henne i stugan, hade Erik sagt. Lars tyckte att Erik såg nöjd ut när han sa det. Eller var han lättad? Andra advent var på intågande och Lars Gerdin hade ställt en julgran i miniatyr på bordet inne i mjölkrummet. Något litet pynt måste man ha, tänkte han och fick upp bilder av hur hustrun pyntat laggårn fram till hennes död. Riktigt så ambitiös orkade han inte vara. Julgranen fick duga, tänkte han och bröt strömbrytaren i laggårn som lade sig i ett dimmigt gult dunkel.
– Godnatt, sa Lars Gerdin ut mot djuren innan han gick ut i mörkret och reglade laggårdsporten.

Laggårdstomten bryr sig inte om djuren, laggårn eller ens människorna som befinner sig där. Laggårdstomten är ett egoistiskt väsen som verkar för att få belöningar. Ju mer belöningar desto större och framgångsrikare gård. Alla de stora bondgårdarna nere i södra Öland med de digitala mjölkningsanordningarna och de fria spiltorna har någon gång börjat med en skål het gröt.

Erik Gerdin svor på sin mors grav att denna vinter är sista vintern på Öland. Han tänkte dra när våren kom. Vart visste han inte. Han drumlade upp ur sängen och högg efter jeansen som låg på golvet. Han luktade svett och gammal fimp men det fick vara. Han hade ändå lovat farsgubben att ta morgonmjölkningen. Erik Gerdin svor över korna och över gården när han sömndrucket staplade sig fram till toaletten. Han fjölade brandgult piss. Vilken helvetes morgon, tänkte han surt när han fjärrskådade in i det ekande tomma kylskåpet.

Det var fasligt kallt denna decembermorgon, andra advent och juljäveln närmade sig. Fyfan för jul, svor Erik när han slet upp laggårdsdörren. Det surrade till ovanför honom när han slog på strömbrytaren. Erik fnös åt den lilla julgranen på fikabordet i mjölkrummet. Vilken illusion, tänkte han när han satt och sög på en cigg i väntan på kaffet. Han slog på radion för att ta död på tystnaden. Djuren låg fortfarande ner så han daskade till deras breda rövar så att de studsade förskräckt upp på sin a spröda ben. Ett under att en fet ko hålls uppe av dessa smala ben, tänkte han och slet fram sugkopparna. Dessa skulle han sedan sätta omlott under juvret på korna och så skulle maskinen sköta sig själv. Den varma mjölken pumpades upp i långa genomskinliga rör i taket där de sedan transporterades ut i cylindertanken.

En laggårdstomte är till skillnad från en trädgårdstomte, ett verkligt väsen. Inte djur och inte människa, du märker honom aldrig, ser honom väldigt sällan och har du stött på honom är det för sent att vända om. Laggårdstomten visar sig bara för husbonden när han lagt sin dom över gården.

Musiken skrålade ut från högtalarna. Erik Gerdin visslade med i Gyllene Tiders ”Vi går och fiskar” samtidigt som han sätter pallen bredvid två kor. Han för handflatan ömt och vant över den vänstra kossans tjocka mage, som för att vänja henne vid hans närvaro. Hon lät honom lugnt placera mjölkkopparna intill sin juver. Erik vänder sig om för att ta sig ann kossan bredvid. Då vacklar den första kon och stöter in med sin stora kropp mot honom så att han faller framlänges mot kossan han ska mjölka. Den kon reagerar blixtsnabbt och trycker tillbaka Eriks kropp mot kossan bredvid. Erik sitter fast. Han fäktar vilt med händerna för att komma loss.

Han känner hur bröstkorgen trycks in och han kan höra hur revbenen bryts av. Han försöker skrika men får inte tillräckligt med luft ner i lungorna. Han river och sliter i det bastanta djuret framför sig. Hon vägrar flytta på sig. I en sista ansträngning försöker han fösa kossan framför sig bort från bröstet och bort från en säker död. Erik Gerdin krossas mellan djuren. Korna går åt sidan när Erik Gerdin dragit sitt sista andetag. Den livlösa kroppen faller tungt ner på laggårdsgolvet. Ur munnen rinner det tjocka mörkröda blodet ner och in mellan gallret till skitrännan. En iskall tystnad lägger sig över ladugården.

2 advent.
Eriks död chockade honom svårt. I en hel vecka låg han inne och rörde sig inte ur fläcken. De återstående bröderna höll ladugårdens rutiner någorlunda rullande. Dessa jävla odågor. Det hade varit Erik, det hade alltid varit Erik. Den äldsta, kronprinsen, han som ska ta över allting. Hela konungariket. De andra slöfockarna ägde inte Eriks ledarförmåga. De var drängar, Lars behövde inte drängar till att ta över gården. Han behövde en ledare, en driftig karldjävel. Erik var en sådan. Nu stod andresonen Jonas på tur att ta över gården. Lars Gerdin hade god lust att testamentera bort hela skiten. Sälja gården på aktion till högstbjudande och dra långt bort från ön. Han tänkte på sin hustru, denna arma kvinna. Nu hade han förlorat Erik också. Nu fanns bara Jonas och Anton kvar. Dessa kanaljer och suputer. Lars satt på sängkanten i underbyxorna och hötte med näven upp mot taket. Med brännande tårar och blodet rusande skrek han allt vad han kunde.
– Fan ta dig Gud i helvetet, må du brinna och låt djävlarna ta dig din satans mördare.
Han somnade utmattad ovanpå täcket. Det var lördags kväll innan söndagen den tredje advent.

3 advent.
Ju närmare julafton desto svårare att återgälda oförrätterna. Skulden kommer bli för svår att bära. Den innestående skulden måste inkasseras och Laggårdstomten bestämmer valören och priset.

Om Lars Gerdin hade stått intill mjölkrumsdörren hade han sett hur den vassa knivens egg blänkte i månens sken som föll in genom fönstret. Han hade sett hur kniven vandrade fram över gångarna. Han hade sett hur den stora dörren in till tjurarna öppnades med ett tungt gnisslande ljud. Ett väsande väckte djuren som reste sig tvärt. Kossorna börjar råma så högt och så panikslaget att det väckte Lars Gerdin ur hans lätta sömn på andra våningen i villan.

Han kastade sig ut i kvällsnatten endast iklädd nattlinnet och ett par stövlar. Djuren skrek något fruktansvärt. Lars Gerdin förutsåg det värsta. Han sprang trots att han var gammal och inte längre gjord för löpning. Andedräkten försvann i ljusa moln i natthimlen. Minusgraderna måste ha varit nere på tio. Han kände hur kylan bet tag om hans kinder. Som klorna från en skorpion. Om någon hade varit i hans sällskap hade de sett skräcken i hans ansikte. Lars Gerdin reglade upp laggårdsdörren och möttes av ett inferno av lösa kor som traskade oroligt fram och tillbaka i gångarna. Han stängde dörren tvärt och låste. Djuren tjöt fortfarande men det sket han i, huvudsaken att de fortfarande var instängda i ladugården.

Jonas svarade på åttonde signalen. Sömndrucken, kanske även full? Lars svalde en impuls att börja skälla.
– Kom hit, korna är lösa, svarade han utan några vidare artighetsfraser.

Jonas kom efter en halvtimme, strax efter dök också Anton upp.

– Snygga upp här och fjättra djuren, befallde Lars bestämt och pekade med hela handen. Jonas och Anton stirrade på gubben i nattlinne och gummistövlar som mitt i natten i tio minusgrader stod och röt order.
– Jag går och lägger mig, fortsatte Lars Gerdin genast väldigt trött och så vände han ryggen mot bröderna som länge stod och såg efter den krökta figuren i det vita nattlinnet som försvann bakom dörren till den varma villan. Det var bara att göra som han sa. De nickade åt varandra och satte igång.

Tjurarna, slaktdjuren, hade legat döda i inhägnaden med uppskurna halsar. Deras ögonvitor stod rakt ut från de stora tjurhuvudena och de rosa tungorna låg utanför deras kroppar som om de flämtat efter en sista strimma luft innan de mötte döden. Lars Gerdin satt på hinken och skådade bedrövat de döda kropparna. Blodet, flera liter minst, hade levrat i halmen och lagt sig över gyttjan. Det stank djurkadaver. Lars kände hur stora kroppspulsådern pulserade oroande hårt. Jonas och Anton stod bredvid och höll ett vaksamt öga på gubben. Rädda som de var att han skulle falla av pinn av chocken och ansträngningarna. Lars kände sig i sin tur genast hundra år gammal.
– Vad har jag gjort för att förtjäna det här, Jonas, mumlade Lars knappt hörbart för sönerna. Vad har jag gjort, upprepade han sig nu högre. Jonas lade en hand på sin fars axel. Han kunde känna sorgen vibrera i den gamla mannens spröda kropp.
– Du kan inte lasta dig, farsan, svarade Jonas ömt och fick en bifallande nickning av sin yngre bror. Lasta dig inte.
Lars skakade tvivlande på huvudet och gömde ansiktet i handflatorna. Han hulkade stötvis, plågsamt jämrande kom från Lars medan sönerna förskräckta och hjälplösa stod och såg på.

4 advent.
Tipp tapp tipp tapp tippetippe tipp tapp,
tipp, tipp, tapp.

Julafton nalkades när som helst. Han hade bestämt att inte fira. Sönerna hade tjatat men sedan lämnat honom ifred i vetskapen om att gubben aldrig skulle ändra sig. Han skulle sitta ensam, så var det bestämt. Med en konjak i handen skålade han mot himlen och slöt ögonen. Eriks bullriga skratt nådde honom som ett slag i magen, bilden av hans fru fladdrade förbi. Hon var naken och tittade mot honom med begär i blicken. Lars sänkte supen i strupen och harklade sig.
– Djävla jul, djävla vinter, satans kor, satans helvetes djävla mördarkor. Han sänkte ytterligare en konjak. Dimmig i blicken och med yviga rörelser dök han in på toaletten. Han pissade alkohol och fortsatte sedan förtära sorgen.
– Och Klara, den horan, svor han högt för sig själv. Vart var hon när man behövde henne? Klockan tickade mot kvällsmjölkningen och Lars Gerdin var alldeles förfärligt berusad.

Det surrade ovanför honom när han slog på strömbrytaren. På ostadiga ben försökte han överblicka ladugården med alla djuren. Han höll krampaktigt i en ölburk som han då och då drack snabbt och okontrollerat ifrån. Han tog sig långsamt fram över mittgången, med hasande steg, som en vålnad mer död än levande. Några djur slängde långa blickar efter honom.
– Husbonden ska bara, väste han, lugn bara lugn. Han ska bara… Lars Gerdin hasade sig fram till platsen där de hade funnit hans sons sargade kropp.
– Husbonden ska bara, mässade han samtidigt som han gick upp bredvid korna som hade dödat Erik. Nu stod han precis så som Erik hade stått strax innan han dog, i färd att mjölka släktens kor. Som den pliktskyldige duktige sonen han var.
– Ska bara, ska bara, viskade han lugnt i kossans öra. Hon lyssnade till husbondens mässande röst och kände hans alkoholstinna andedräkt i sina känsliga viftande näsborrar. Hon hann aldrig upptäcka faran. Lars Gerdin drog den sylvassa morakniven rakt över halsen på kossan som dråsade omkull ögonblickligen med uppspärrade skärrade ögon. Hon krampade häftigt några gånger innan livet bokstavligen rann ur henne. Lars Gerdin vände sig långsamt mot kossan bredvid och flinade elakt.
– Mördare, väste han mot henne innan hon gick samma öde till mötes.

Han hasade sig tillbaka till mjölkrummet, tvättade händerna från det varma djurblodet när någonting rörde sig i ögonvrån. Han vände huvudet mot den öppna dörren. Någon befann sig där ute. Lars stängde kranen och tog några trevande steg ut i gången. Där, längst bort vid gaveln såg han en mansperson, knappt en halvman hög med grova lemmar, krökt rygg och stort brett huvud. Det var som en svart skugga i mörkret från den svaga belysningen. Han gnuggade sig i ögonen men manspersonen stod kvar. Plötsligt kändes det som om manspersonen flinade mot honom. Han kände det så starkt trots att han inte kunde se det.
– Den jävla spriten, skrek Lars Gerdin och slängde ölen i skitrännan. Men när han var klar stod manspersonen kvar. Lars Gerdin stirrade stumt mot varelsen som stilla stod och betraktade honom.
– Vem är du, ropade han men fick inget svar. Försvinn från min laggård. Stick, gå din väg. Då vände sig manspersonen om och gick rakt in i väggen bakom honom och försvann. Lars Gerdin stod kvar och gapade.

Vad som hände sedan går berättelserna isär. Vissa menar att Lars fick nog, att proppen gick hos honom, att han inte orkade längre. Andra menar att Lars jagade bort inkräktaren, gick vilse i mörkret och blev så förtvivlad att han hängde sig i granngårdens äppelträd. Men eldsvådan var på riktigt, Den åt upp hela ladugården med djur och allt. Brandkåren som skar ner Lars från trädet menade att kläderna stank bensin. Polisen hittade senare en slängd bensindunk alldeles intill höskullen där elden startade. En bensindunk och en tom flaska konjak. Tekniska undersökningen kom fram till att det hade varit Lars Gerdins.

Juldagens morgon.
Klara kom cyklandes längs den lilla landsvägen mot den stora gården. Solen låg på snön som gnistrade vackert med sina kristaller och kittlade henne så att hon nös. Hon kunde se den förstörda och förkolnade husgrunden redan innan hon var framme. Hon suckade tungt, hoppade av cykeln i någon sorts ofrivillig respekt för de döda djuren. Klara gick fram till den del där laggårdsporten hade stått. Hon tog av sig sin ryggsäck och packade upp en skål som hon sedan fyllde med varm het gröt. Hon ställde skålen på det förkolnade golvet alldeles innanför den före detta porten. Sedan vände hon om och gick och återsåg aldrig bondgården igen.

Författare:

Publicerat

Dela: