Julians hemlighet

Sammanfattning: Angst. Simon får reda på att hans bror, Julian, som han trodde var bög, har varit ihop med Simons flickvän tidigare. Dessutom får han veta att hans bror har allvarliga problem. Simon försöker rädda sin bror från skulderna och det självdestruktiva beteendet, men det kan redan vara för sent.
——–

Simon såg på medan hans flickvän Alyson, packade. Hon skulle hälsa på sina föräldrar över veckoslutet. Han saknade henne redan, fast hon inte ens hade gett sig iväg än. Innan Alyson hade kommit in i hans liv, hade hans liv varit tomt och dystert, tyckte han nu.

”Jag blir bara borta i tre dagar. Vi ses på måndag.”

”Du ser verkligen fram emot att träffa dem, eller hur?”

”Det är väl klart. Jag önskar bara att jag kunde bo där jämt.”

Han kände hur hans leende försvann. Hon ville inte ens bo här i staden.

”Du borde verkligen komma och hälsa på någon gång. Jag vet att du kommer att älska det. Det är den vackraste platsen i världen.”

Jo, han var säker på att han skulle tycka om det. Om hon var där tillsammans med honom. Han hade bott hela livet staden, eller snarare i en förort, men egentligen fanns det inget som höll honom kvar. Utom Julian. Och han hade inte ens träffat sin bror på – han fick tänka efter en stund innan han räknade ut att hans bror inte hade hört av sig på nästan två månader.

”Har du sett något av Julian?”

”Julian?”

”Ja. Du vet, min bror. Kommer han inte till föreläsningarna längre?”

”Vi läser inte samma ämne längre. Jag tror jag såg honom för tre veckor sen, men jag är inte riktigt säker på om det var han. Han var för långt borta.”

”Jaså.”

”Jag skulle tro att han är för upptagen med sitt – sällskapsliv.”

Där kom det igen. Vid de få tillfällen Alyson hade nämnt hans bror hade hennes röst innehållit en ton av – kyla. Avståndstagande. Nästan förakt. Det måste betyda att hon visste att Julian var bög. Simon kunde inte fatta att den varma, kärleksfulla, medkännande Alyson kunde känna det så inför homosexuella män. Om någon hade frågat hade han sagt att Alyson var den minst fördomsfulla personen i världen. Hon hade I alla fall minst lika många svarta och asiatiska kompisar som alla han kände.

”Ja. Jag är orolig för honom.”

Simon misstänkte – nej, visste – att Julian använde droger. Inga tunga droger. I alla fall trodde han inte det. Inget riktigt farligt. Men hur skulle han kunna veta om de s k ofarliga drogerna inte kunde leda till ett allvarligare missbruk en dag? Och även om Julian inte var beroende av droger gjorde hans livstil Simon orolig. Ibland hade han sett Julian komma ut från kasinot tillsammans med uppenbart rika äldre män. Hur kunde hans gulliga oskyldiga lillebror ha förvandlats till det här?

”Så där. Allt klart. Kan du säga hej då till Simon, gullunge?”

Den lilla flickan fixerade honom med sina intensivt blå ögon, och hennes ansikte lystes upp av ett väldigt sött leende, med smilgropar och allt. Han visste att hon tyckte om honom. När han såg hennes gulliga, koncentrerade sätt att gå glömde Simon tillfälligt bort sin bror.

”Hej då, Megan.”

Han visste att hon kunde säga några få ord, och ibland hörde han henne till och med säga hela meningar, även om de egentligen inte betydde någonting, men han hade aldrig hört henne säga hans namn.

Ett ögonblick såg det ut som hon tänkte säga något, men så tittade hon bort, lite blygt.

Alyson lyfte upp henne, och Simon kastade sig fram för att hjälpa till med väskorna. Det var otroligt hur mycket ett barn i den åldern behövde, till och med för en kort resa på en timme eller så. Men Alyson hade redan fått tag i allt och Simon backade undan. Han ville inte verka som någon gammaldags tönt. Om Alyson ville bära allt det där, så skulle han inte känna sig otillräcklig som man för det.

Megan verkade nu ha glömt sin blyghet och vinkade med sin lilla knubbiga hand.

Simon skulle just till att låsa upp dörren för dem, när ljudet av en nyckel som vreds om i låset fick honom att rycka till. Alyson hade en nyckel, men annars var det bara Julian som hade en. Var det hans bror som äntligen kom på besök?

Lättat kände Simon igen sin bror där han stod i dörröppningen. Men han såg trött och upprörd ut och kläderna såg ut som om han hade sovit i dem.

”Hej, Simon. Du väntade dig väl inte att få se mig.”

Där var leendet som var så typiskt för honom. Det verkade alltid antyda någon form av skämt. Ett som Simon aldrig hade lyckats lista ut vad det var. Men blicken i Julians ögon sa Simon vad han redan visste. Julian älskade honom lika mycket som han älskade Julian.

Simon skulle just till att presentera Alyson när han märkte Julians reaktion. Det verkade nästan som han höll på att ändra sig och gå igen.

”Du känner ju Alyson -”

”Ja.”

Hon lät hård och avvisande och fast Julian ändrade sig igen och stannade, verkade han spänd och på sin vakt.

”Alyson -”

”Vi har träffats.”

Än en gång lät hennes röst kylig och hård och Simon märkte att hon var irriterad över att träffa Julian. Han fattade det inte. Varför reagerade hon så?

”Tänk att få se dig här. Jag visste inte att du hade tid att umgås med vanligt folk.”

Julians ansikte avslöjade ingen reaktion, men Simon tyckte ändå att han såg en glimt av något i Julians ögon, men vad det än var var det borta innan han hade tid att tolka det.

Julian ryckte på axlarna och log lite utmanande mot Alyson.

”Jo, men till och med en kille som jag förtjänar väl lite ledigt ibland.”

”Ja, jag har i alla fall inte råd med dig, så jag måste gå nu, Julian. Simon, jag ringer.”

”Okej. Jag ringer dig också. Vi ses på måndag. Ha det så bra.”

”Tack.”

Hon fyrade av en blick mot Julian som var så fylld med – vad då? – ilska? motvilja? förakt? – att Simon ville fråga dem vad som var på gång. Men han kände Julian .Det var alltid svårt att få honom att svara på frågor. Efter något sånt här, skulle han försvinna in i en grinig tystnad i flera dagar.

Julians reaktion var svårare att läsa av, men Simon anade att Julian blev ledsen, fast han försökte verka likgiltig.

Något med allt det här fick Simon att känna obehag. Han hade trott att han visste allt om Alyson, men han insåg plötsligt att hon inte berättat nästan något om sitt förflutna. Medan de varit tillsammans hade de fokuserat mer på nuet än det förflutna.

Han kunde fortfarande minnas den rödögda, bleka flickan som han sprungit på när han hälsade på sin bror på campus. Hon hade burit på ett nyfött barn, och hade verkat uttröttad och förstörd. Simon hade känt sig tvungen att erbjuda henne lift, och fast hon varit närmast desperat angelägen om att klara sig själv hade hon tackat ja. Senare hade hon berättat att hon varit helt utan pengar. Hon hade inte haft tillräckligt ens för en bussbiljett.

Han hade blivit rörd av hennes svåra situation och när han insett att det inte fanns någon pojkvän, fästman eller äkta man, så hade han blivit än mer angelägen om att erbjuda all hjälp hon kunde tänka sig att ta emot.

Nu när Alyson och Megan hade försvunnit vände Simon tillbaka sin uppmärksamhet mot Julian igen.

”Hur är det med dig?”

”Det är bra. Får jag bo här i några dagar? Nu när lilla frun är borta kanske du får lite tid över till mig.”

”Julian.”

Hans bror slängde ifrån sig sportbagen han burit på och började gå mot badrummet. Men Simon ville ha svar och eftersom Alyson inte fanns här, skulle han se till att få dem från Julian.

”Jag visste inte att ni två kände varandra.”

”Det är mycket du inte vet. Glöm det bara. Kan jag använda duschen?”

”Om ett ögonblick. Vad var det hon höll på att antyda?”

”Hur skulle jag kunna veta det? Varför tar du inte och frågar henne?”

”Det tänker jag göra. Snälla Julian. Du kan ju inte bara dyka upp så här och börja gräla med min flickvän och så inte förklara vad det rör sig om.”

Julian ryckte på axlarna. Han tänkte inte svara. Och nu började han gå mot badrummet igen.

Simon brukade inte agera så häftigt men den här gången kände han sig så illa berörd att han tog tag i sin bror och höll honom kvar.

”Nu berättar du.”

Julian vred sig för att försöka skaka av sig broderns händer, som verkade göra honom illa till mods, men Simon ville ha ett svar så han behöll sitt grepp.

”Jag är säker på att du inte vill hålla mig så här nära. Gissa vem som gjorde det sist?”

Det tog Simon några sekunder att förstå vad Julian antydde, men när han gjorde det rodnade han och släppte taget genast. Julian brukade aldrig prata om sina älskare. Det var bara när Simon hade sett honom med flera olika män som han motvilligt hade förklarat.

Nu hade Julians skenbart likgiltiga mask och tuffa attityd helt försvunnit och Simon insåg att hans bror var ordentligt omskakad. Det såg nästan ut som han var nära att gråta. Simons samvete slog honom och han kände sig dum.

Det var något som var fel och nu gjorde han alltihop värre genom att bete sig som en riktig översittare. Inte konstigt alls om Julian var upprörd. Det fanns ju ingen anledning att överreagera så här.

Även om Alyson och Julian kände varandra, vad spelade det för roll? De kanske hade råkat bli ovänner om något. De hade ju varit kurskamrater i minst ett år. Det fanns ingen anledning att misstänka att det låg något konstigt bakom det.

Han skulle precis till att be om ursäkt, när Julian avbröt honom.

Att springa på Alyson så här oväntat hade varit en chock. ¯Ñnda sen de skilts åt hade han fortsatt hoppas på ett mirakel. Något som kanske kunde få henne att förlåta honom. Men utrycket i hennes ögon när hon stirrat på honom fick honom att inse att hon bara kände förakt för honom. Äckel.

Hon skulle aldrig förlåta honom, aldrig prata med honom igen. Och nu, hade Simon som han litade helt och hållet på, vänt sig emot honom. Det lugn som Julian hade tillkämpat sig föll i bitar och han började prata utan att tänka sig för.

”Du kanske skulle vilja veta vem som höll mig så här för första gången?”

”Vad menar du?”

”Det är någon som vi känner väldigt väl både du och jag. Eller åtminstone gjorde vi det. Käre Richard.”

Den här gången tog det ännu längre tid innan Simon insåg vad Julian antydde och nu kände Simon sig alldeles kall inuti. Nej. Julian måste hitta på det här. Vad han antydde måste vara omöjligt.

”Försöker du säga -”

Men han såg att det var exakt vad Julian menade. Omöjligt. Allt han trodde att han visste om sin familj vändes upp och ner.

”Tvingade han sig på dig? Julian. Vad är det du säger egentligen?”

”Tvingade? Det är väl att gå lite väl långt. Jag antar att man kan säga att vi hade en affär.”

”Men det är ju – du var bara ett barn. Sjutton eller arton. Och han var ju gift.”

Julian ryckte på axlarna.

”Hur så?”

”Men det är ju vidrigt. Äckligt. Jag kan inte fatta att han gjorde något sånt. Han var ju aldrig -”

”Han kanske inte tände på dig.”

Chocken fick Simon att känna sig svag. Han behövde sitta ner. Men han kunde inte låta det här gå utan att fråga vad Alyson hade menat. Och om han kunde komma på ett sätt att fråga skulle han vilja veta varför han började få intrycket att hans bror och hans flickvän kände varandra mycket bättre än han väntat sig.

”Och det där som Alyson sa? Julian – du och Alyson var väl inte -”

Julian ryckte på axlarna igen. Det där var det sista han ville diskutera med sin bror. Det gjorde alldeles för ont till att börja med. Dessutom kände han att om Simon fick veta sanningen skulle han bli ledsen också och det ville han inte. Alyson hade gjort sitt val och hur kunde han klandra henne för det?

En plötslig insikt fick Simon att tro sig veta vad som hade hänt mellan Julian och Alyson. Det var en omskakande känsla.

”Ni var ihop. Det var därför som hon kom springande ut ur din korridor den där dagen. Hon hade varit hos dig. Och jag trodde – varför sa du inget? Men – du är ju bög.”

Julian tvingade sig att verka lugn när han svarade.

”Jo, du vet – jag var väl nyfiken bara.”

”Men det där hon sa -”

”Bry dig inte om det. Hon var arg. Och om du tror att vi har fortsatt att träffas sen ni två blev ihop så har du fel. Sen hon träffade dig har jag inte hört något från henne. Fast -”

”Vad då? Svara.”

För upprörd för att tänka klart tog Simon tag i sin bror och den här gången tryckte han upp honom mot väggen och skakade honom.

”Ta det lugnt nu. Du vill nog inte vara så här nära mig. Jag har inte ens duschat sen min senaste -”

Än en gång slogs Simon av en plötslig och omskakande insikt.

”Du är inte bög alls.”

”Säg att jag inte är det – Vad angår det dig egentligen? Skulle du föredra att jag var det?”

”Men alla de där männen då? Alla de där rika gubbarna?”

Julian tittade bort, ovillig att möta sin brors blick.

”Jag behöver pengarna.”

”Du kan inte mena allvar. De här senaste två, tre åren – har det bara handlat om pengar?”

Julian sjönk ihop och Simon insåg att han gjorde sin bror illa, både fysiskt och känslomässigt. Han släppte taget. Den sorgsna blicken i Julians ögon var en svidande förebråelse.

Det här var det sista Julian ville att Simon skulle få veta. Det hade varit illa nog att behöva hitta på det där med att han var bög. Då hade han halvt om halvt väntat sig att hans stela och pryda bror skulle sluta ha kontakt med honom. Men det här – Det fick honom att känna sig precis lika billig och värdelös som han gjorde med klienterna. Inte kunder, naturligtvis. Allt som hade med förmedlingen var ju så civiliserat och högklassigt.

”Jag trodde att du kanske skulle tycka det var lättare att acceptera det om du trodde att jag var bög.”

”Men det är du alltså inte? Du är prostituerad?”

”Vi använder inte det där ordet. Jag arbetar för en eskortfirma.”

”Så du är alltså en eskort? Men det är väl samma sak, eller hur? Du har sex med de där männen och de betalar dig för det?”

”Ja, det är ju vanligtvis vad det betyder. Det finns förstås förmedlingar för kvinnor också. Kvinnor som vill dejta en attraktiv ung kille. Men jag misstänker att de där killarna ligger med klienterna också, eller vad nu deras förmedlingar kallar det. Fast jag vet inte. Själv har jag aldrig haft sån tur att jag fått jobba för dem. De tycker jag ser för ung ut. Pojkaktig, sa de visst. Och i vilket fall som helst så kan jag ju jobbet. Käre Richard var en så bra lärare.”

”Det här är – jag kan bara inte tro att det är sant. Och så var du ihop med Alyson förut?”

”Ja. Jag är ledsen, Simon. Hon tog mig mer eller mindre på bar gärning med en klient och gissade vad det rörde sig om. Klart att hon kunde räkna ut det. Och så var det med det. Jag ville aldrig utsätta henne för någon risk. Och det var aldrig någon fara. Vi måste använda kondomer och -”

Julian insåg att hans bror naturligtvis inte skulle vilja veta alla detaljerna så han avbröt sig. Han kände sig värre än någonsin. Det här var en mardröm. Han skulle ge nästan vad som helst för att hans bror inte skulle fått veta det här.

”Och Megan då? Är det du som är pappan?”

”Det sa i alla fall Aly. Och jag tror på henne. Hon är inte som jag.”

Ett ögonblick önskade Julian desperat att han hade varit som Alyson. Allt hade varit väldigt annorlunda om han bara hade kunnat nöja sig med en vanlig students livsstil. Men tiden med Richard hade vant honom vid att uppskatta ett lyxliv. Dyra bilar. Spel. Motorbåtar.

Och han hade velat ge Alyson lite av allt det där också. Han hade avskytt att se henne i samma gamla kläder hennes mormor gett henne på gymnasiet. Och att se henne gå hungrig vissa kvällar när hon inte hade kvar några pengar tills studiemedlen kom nästa gång. Allt han hade velat var att försörja sin flickvän. Och naturligtvis deras bebis, när de fick veta att lilla Megan var på väg.

Han hade beundrat Alyson ännu mer för att hon aldrig ens ett ögonblick hade funderat på abort. Det var ju deras barn. Även om de var utfattiga skulle de nog ha hittat ett sätt att försörja sitt barn. På den tiden hade deras kärlek räckt till för Alyson. Tills hon förstått hur han tjänade sina pengar.

Han hade förstått hur hon kände det. Det var faktiskt inte förrän då, i det ögonblicket som han förstått hur förödmjukad och ledsen hon måste ha varit. Han brukade alltid hantera saker och ting genom att förneka att de hände.

Men det hade inte varit möjligt längre, när Alyson stod och packade, med tårarna strömmande ner för kinderna. Och han kunde fortfarande känna hur ont det hade gjort när hon hade vägrat acceptera hans beröring. I hennes ögon hade han sett sig själv reflekteras och den unge mannen han såg där var inget annat än en billig hora. Smutsig. En sån som inte borde få vara nära en nybliven mamma och ett spädbarn.

”Julian -”

”Jag vet. Du vill inte ha mig kvar här längre. Det är klart jag förstår det.”

”Nej, det gör du inte. Det är väl klart att jag vill att du ska vara här. Du går inte härifrån. Vad i helvete tänkte du egentligen? Om du behövde pengar så skulle du ha kommit till mig. Trodde du inte att jag skulle vilja hjälpa dig?”

”Men du förstår inte. Det här gäller inte bara mat och husrum. Jag – har vant mig vid en annan typ av livsstil.”

”Livsstil? Vad betyder det? Använder du droger?”

”Nej. Inte såna droger. Jag röker lite och ibland tar jag några piller, men inget allvarligt. Oroa dig inte för det. Det är sant. Jag menar bara, du vet, kasinot och bilarna.”

”Jag trodde den där bilen var en present från en av dina – Jaha”

”Inga presenter. Inget så stort i alla fall. Jag slet ihop vartenda öre.”

”Men Julian -”

”Jag vet. Du kan inte förstå det. Förlåt. Jag vet att jag inte är en sån bror som du vill ha.”

”Vad menar du? Det är klart du är. Precis den bror jag vill ha. Men du måste sluta med det där. Flytta in här hos mig. Jag tar hand om dig. Om du bara kan sluta med drogerna och spelandet. Och du kan behålla bilen. Jag ska försöka hjälpa dig med den. Men det där andra -”

”Det är inte så lätt.”

”Jo, det är det. Flytta hit.”

Julian såg på honom med samma blick av total tillit och kärlek som när de var små. På något sätt kunde han inte göra sin bror besviken. Inte just nu.

”Tack. Jag älskar dig, Simon. Om du inte fanns så vet jag inte hur jag skulle ha -”

”Då säger vi så. Säg upp din lägenhet och så åker vi dit och hämtar dina prylar och flyttar hit dem.”

”Glömmer du inte något nu?”

”Vad då?”

”Aly. Hon tål inte se mig.”

”Jag ska prata med Alyson. Hon kommer att förstå. Jag visste väl att hon inte var -”

”Vad då?”

”Det var inget.”

”Jo, berätta nu”

”Du vet, jag hade ju ingen aning om vad du höll på med. Jag trodde att hon var -”

”Vad då?”

”Homofobisk.”

Julian kunde inte låta bli att le mot sin storebror. Simon hade varit orolig för att hans flickvän inte tyckte om hans bror. Så typiskt för Simon att bry sig så mycket.

”Jaså, jaha. Nej, det är hon inte. Vi hade några gemensamma kompisar på college – två bögar alltså – och vi brukade gå ut tillsammans. Det är bara det att hon hatade mig för vad jag höll på med. Och det hade hon rätt att göra. Det var inte förrän hon såg på mig med allt det där hatet och föraktet i ögonen som jag verkligen förstod vad jag gjorde.”

”Allt det här är Richards fel. Om han inte hade varit död så skulle jag -”

”Ja, ja. Men han tvingade mig inte till något. Jag vill inte prata om det. Vi glömmer det. Du kan ändå inte hantera det.”

”Bry dig inte om mig. Det är dig jag är orolig för. Är du hungrig? Jag lagar middag åt oss.”

Julian förstod att Simon ville byta samtalsämne.

”Tack. Jag ska bara -”

Han nickade åt badrummet till. Simon nickade, men det var tydligt att han han var generad, nu när han insåg varför Julian ville duscha. Samma gamle Simon.

Därinne la Julian kläderna i tvättkorgen. Han visste att han borde hämta sina andra saker också. Inget av det hade blivit tvättat på nära två veckor. När han råkade få syn på sin egen spegelbild tittade han bort.

När han kom ut en halvtimme senare, kände han sig en aning bättre. Han såg att Simon hade hämtat några av sina egna käder till honom. Julian bet sig i underläppen. Simon var verkligen fantastisk. Till och med nu, brydde han sig lika mycket som han alltid gjort. Ända sen de var barn hade han kunnat räkna med Simon. De hade varit oskiljaktiga tills Richard hade – Julian ryckte till sig t-shirten och började ta den på sig.

”Tack.”

”Jag vet att de inte passar, men jag tänkte -”

”Det går jättebra.”

Han brukade träna på gym, men under de senaste veckorna hade han märkt att han börjat gå ner i vikt. Det kanske var dags att sluta med de där drogerna han sagt till Simon att han inte använde. Men han hade inte ljugit. Det han använde var inte farligt. Han visste att viktminskningen inte berodde på det. Och han visste att han inte var smittad av något. Eskortfirman krävde regelbundna tester för både klienter och anställda. Han hade bara inte haft speciellt mycket aptit på sista tiden.

”Vad bra att du är klar nu. Middagen är klar om några minuter. Ska vi sätta oss?

Julian såg på Simon med en blandning av skam och lättnad. På ett sätt var det skönt att hans bror äntligen hade fått veta sanningen. Det skulle vara så lätt att göra vad han alltid hade gjort ända sen han var liten – lämna över ansvaret till storebror. Men han visste ju att det inte var så enkelt längre och det hade det inte varit sen Richard hade kommit med det där förslaget.

När Simon log mot honom kunde inte Julian låta bli att le tillbaka, fast han visste att han inte hade råd att slappna av. Det var så mycket Simon inte visste. Om han hade gjort det skulle han inte vara så glad. Stackars Simon. Han måste tro att nu när han visste skulle allt vara över.

”Jag visste inte att du var så bra på att laga mat.”

”Det var Alyson som lärde mig.”

Det stack till i Julian, när han mindes hur Alyson lärde honom att göra en god pastarätt, som hade sett så komplicerat ut, men hade visat sig vara så enkel. Det var inte det enda hon lärde honom den kvällen. Han visste allt möjligt om sex, men den kvällen hade hon visat honom vad kärlek var, och han hade känt att det var allt han behövde. Åt helvete med pengarna, bilarna, kasinot. Det hade inte blivit så, men han hade inte slutat älska henne. Det trodde han att han aldrig skulle göra.

”Jaså. Det här blir en riktig semester för mig. För en gångs skull behöver jag inte göra något. Jag kan bara ta det lugnt och ha det skönt.”

För sent insåg Julian hur Simon skulle kunna tolka det där. Idiotiskt. Men Simon verkade inte ens märka något konstigt med ordvalet.

”Du ser. Det kan vara så här hela tiden. Du skulle aldrig ha flyttat ut.”

”Då hoppades jag ju på en examen. Simon – när det gäller det -”

”Du har hoppat av?”

”Hur kunde du gissa det?”

”Det gör inget. Du kan börja igen nästa termin.”

”Men -”

”Okej, vi får prata om det senare. Jag kanske kan ordna ett jobb åt dig så länge. Men om du inte orkar, så går det bra ändå. Vi klarar oss.”

”Var inte så snäll mot mig. Det förtjänar jag inte.”

”Det är klart du gör. Så där. Nu är pastan klar.”

Vilket konstigt sammanträffande att det skulle vara pastan. Men varför var han så förvånad? Om han kunde lära sig att laga pasta så kunde naturligtvis Simon det också.

Det visade sig att Simon inte bara hade gjort pasta, utan också en god sallad. För första gången på flera månader kände Julian att lite av hans aptit kom tillbaka. Och mineralvattnet var gott också. Mineralvatten? Det märktes att han var hemma hos brorsan igen. Ingen av de män han brukade gå ut med drack något annat än vin, champagne eller något starkare. De få gånger han gick ut ensam brukade han ta några öl.

”Vad då?”

”Det här. Du ser till att lillebror inte dricker för mycket.”

”Jag tänkte bara – ”

”Det är helt okej, men jag är faktiskt inte alkoholist. Eller drogmissbrukare. Ta det lugnt. Jag mår faktiskt bra.”

”Du ser inte ut att må bra.”

”Tack så mycket.”

”Du ser så trött ut och – ”

”Okej, okej. Vi kanske ska prata om något annat. Jag är säker på att jag kommer att få tillräckligt med sömn här. Oroa dig inte.”

”Okej. Jag ska inte tjata mer. Men jag bryr mig faktiskt om dig.”

”Jag förstår det, men du behöver inte vara orolig.”

Efter middagen satt de och pratade en stund om lite vad som helst, nästan som förr. När han hade plockat undan disken gick Simon och gjorde i ordning det andra gästrummet till Julian.

”Vad är det med det där rummet? Kan jag inte sova där bara?”

”Jo, men du förstår – Alyson brukar -”

Sov de var för sig redan? Nej. Det vara bara Alysons oberoende igen. Förresten han gissade att hon ändå bara sov över ett par nätter per vecka. Han skulle ha lett igenkännande om det inte hade gjort för ont.

”Jaså. Visst, jag förstår. Låt mig hjälpa dig med det där. Du är inte min betjänt.”

”Varsågod. Du kan väl hämta filten i garderoben. Om du tror att du kommer att frysa kan du ta två.”

”Nej då, det går bra. Tack, Simon, du är -”

”Jag är jätteglad att du är tillbaka.”

Till sin glädje märkte Simon att Julian gick och la sig nästan direkt. Bra. Det var tydligt att han behövde sömn. Simon satte sig vid skrivbordet för att rätta några skrivningar. Det var inte klokt vad jobbigt det var att vara lärare. Han hade aldrig kunnat gissa det när han själv gick i skolan. Men som ett tillfälligt jobb var det ok. Det kunde ha varit bättre betalt, men han klagade inte. Han var klar omkring midnatt och bestämde sig för att gå och lägga sig själv.

Det han just fått veta om sin bror hade vänt upp och ner på hans värld. Nu när han hade haft lite tid att tänka över alltihop kände han sig kall inuti. Att hans lillebror hade blivit utnyttjad så där. Först av Richard, den enda pappa Julian kände till, och så av kunder, klienter eller vad nu de där eskortfirmorna kallade dem.

Han var rasande. Fast han i vanliga fall var lugn och sansad, kände Simon en överväldigande lust att konfrontera någon. Låta någon betala för vad Julian hade fått stå ut med. Men vad hjälpte det? Det enda som betydde något var att pojken var trygg igen. Han skulle se till att inget mer hände honom. Det var allt han kunde göra.

Ett ljud från Julians rum fick honom att vakna ur sitt deppande. Grät Julian? Simon var på benen och utanför gästrummet innan han ens hunnit tänka efter.

På ett sätt var det här så välbekant. När Julian var liten hade han ofta gråtit på nätterna och i vanliga fall hade det varit mamma som tröstade honom, men ibland hade Simon tagit på sig det. Hon hade ju långa arbetsdagar och behövde få sova.

Men den här gången var det nog inga monster under sängen som fick Julian att känna det så här.

Han öppnade dörren utan att knacka, utan att ens fundera på det, och så stod han över sin brors säng och såg ängsligt ner på honom.

”Såja. Vad är det?”

”Jag är ledsen Sime, jag menade inte att väcka dig.”

Julian försökte tafatt torka bort tårarna med baksidan av handen.

”Det är inget.”

”Jaså, inte? Kom igen. Vill du prata om det?”

Simon satte sig ner på sängkanten. Han kände ett ögonblicks oro när Julian stelnade till. Men det varade bara en sekund. Reaktionen förvandlades blixtsnabbt till en naturlig rörelse åt andra hållet som för att ge Simon plats.

”Det finns inget att prata om.”

”Vad som helst då.”

”Okej. Kommer du ihåg pappa?”

”Det är väl klart. Gör inte du det?”

”Nej, inte ett dugg. Du är väldigt lik honom, eller hur?”

”Jo, det är jag allt. ”

”Och jag är lik mamma. Det tyckte i alla fall Richard.”

”Ja, åtminstone när det gäller det, hade han rätt. Du är väldigt lik henne, fast jag kan se en del som är likt pappa också.”

”Menar du det? Vad då till exempel?”

”Ögonen. Näsan.”

”Är det sant?”

”Ja, absolut. Har du inte sett fotona?”

”Jo, det har jag väl, men det är ju bara gamla foton. Jag vet ingenting om honom. Men mamma – jag är allt väldigt lik henne.”

”Det kan hända. Tror du att du kan sova nu?”

”Jadå. Visst. Oroa dig inte för mig.”

Men Simon tyckte om uttrycket i Julians ansikte så han bestämde sig för att stanna ett tag till. Han försökte inte få Julian att prata mer. Det räckte med att han satt där hos honom.

Plötsligt stördes Simon av en obehaglig tanke som bara dök upp och vägrade försvinna vad han än gjorde för att skaka bort den. Var det så här det hade gått till? Hade Richard gått in i Julians rum på kvällen? Tanken var outhärdlig och något med hans ansiktsuttryck måste ha avslöjat hur han kände det.

”Vad är det, Sime?”

”Ingenting. Jag bara hatar att se dig så här spänd. Vad är det som är fel?”

”Det är inget som är fel.”

Han hade svarat för snabbt. Nu skulle Simon misstänka något.

”Det är det faktiskt inte. Jag sa ju att jag är ok. Dalta inte med mig.”

”Jag kan inte hjälpa det. Om du var jag skulle du också göra det.”

”Det vet jag. Jag är ledsen. En sån brorsa du har.”

”Men jag sa ju – ”

”Jag vet, Sime. Jag känner likadant.”

Julian kände plötsligt att han inte kunde stoppa en snyftning som hade byggts upp inom honom. Simon tyckte så mycket om honom att han hade kunnat acceptera vad som hänt. Det var överväldigande. Han förtjänade inte så mycket omtanke. Alyson hade haft rätt i att ta avstånd från honom. Och mamma –

Simon glömde bort Julians tidigare reaktion och sträckte ut sig intill honom och drog honom intill sig.

Julian slets mellan sin spontana önskan att dra sig undan och en annan, mer djuptliggande impuls att pressa ansiktet mot storebrors axel, och till slut gjorde han ingenting. Det kändes bra att ligga så här med Simons starka armar omkring sig. När de låg så här kunde han nästan inbilla sig att han var åtta år igen och bara hade haft en mardröm. Ibland brukade Simon låta honom krypa ner hos honom och sova där resten av natten. Det var när Simon inte orkade sitta och vänta tills han somnat om igen i sin egen säng.

Nu visste han att han inte kunde vakna från mardrömmen, men han ville ändå upprätthålla illusionen av trygghet, så han flyttade sig lite närmare och lät Simon hålla om honom. För första gången på flera veckor dåsade han till och sov sen djupt och drömlöst ända tills morgonen.

Simon väntade tills Julian sov lugnt och gjorde sig sen försiktigt fri och gick. Ett ögonblick stod han kvar över sängen för att försäkra sig om att hans bror inte hade vaknat, men Julian verkade vara totalt utmattad. Han rörde sig inte.

Simon lämnade dörren öppen och gick in till sig. Han kände sig klarvaken. Bilden av Richard stående vid Julians säng av en helt annan anledning, hemsökte honom fortfarande. Hur kunde han? Simon kände ett hat så intensivt att han var rädd att om styvfadern inte dött redan för tre år sen hade han dödat honom. Vem sa att bara de snälla dog av cancer?

Nästa morgon sov Julian länge. Det tyckte Simon bara var bra. En hel natts sömn och en hälsosam frukost var precis vad Julian behövde. Ingen alkohol, inga droger och inga sena nätter.

När frukosten var klar hörde Simon att Julian var på väg.

”God morgon.”

”Simon, det är verkligen snällt av dig att göra i ordning allt det där, men jag vill egentligen bara ha lite juice.”

”Visst. Ta för dig bara. Men är du inte hungrig alls?”

Julian kände sig aldrig hungrig på morgonen men inför Simons välmenande försök att skämma bort honom ändrade han sig.

”Jo, kanske lite då. Tack, brorsan.”

De åt frukost tillsammans och diskuterade de senaste fotbollsresultaten och grälade om vilket lag som skulle vinna den här gången. Det var nästan som förr.

”Tack ska du ha. Det här var verkligen trevligt.

Det var det. Han var faktiskt förvånad. Om han inte aktade sig fick han nog hålla till på gymmet varje kväll.

Så slog det honom att han borde utnyttja den här lediga tiden. Simons erbjudande att låta honom bo här hade löst det akuta problemet. Om han sålde bilen kanske –

Men han fick göra upp planer senare. I alla fall ett par dagar kunde han tillåta sig att njuta av Simons gästvänlighet. För ögonblicket ville han inte tänka på något annat än det grundläggande. Frukost, fotboll, tv, att prata med brorsan.

Han gick in i badrummet för att duscha och raka sig. Gamle Simon var allt snäll. Som han väntat sig fanns det en extra tandborste. Han hade tagit med sig sin egen men han ville mycket hellre använda Simons extra.

Först satte han på duschen, så började han ta av sig Simons kläder. Men när han fick syn på sitt eget ansikte i spegeln överfölls han av minnena av den senaste spegeln han sett sig i och var han senast duschat, utom kvällen innan.

Vem lurade han egentligen? En sån som han borde inte vara i närheten av Simon. Och hur blev det när Aly och Megan kom tillbaka? Det fanns inget utrymme för honom i deras liv.

Han hade fått en chans och han hade missat den. Det var bäst att han bara försvann tillbaka till sitt gamla liv och lät dem få fortsätta med sitt. En sån som han hade ingen plats i deras liv.

Julian upptäckte att hans händer skakade och han ville använda knytnäven för att slå sönder sin spegelbild. Den påminde honom om saker han hade gjort bara häromdagen. Ett ögonblick kände han sig illamående. Det brände till i halsen och han trodde att han skulle behöva kräkas, men det gick över. Men smärtan fanns kvar och han såg sig omkring efter något som kunde lindra den.

Med darrande händer öppnade han medicinskåpet och hittade Simons rakblad som låg på översta hyllan. Ja. Han hade inga droger med sig. Att smyga några förbi storebrors vakande ögon hade varit både oförskämt och meningslöst. Det här fick duga.

Förväntan gjorde att han slutade skaka. Med händer som nu var stadiga tog han tag i ett av rakbladen. Det glittrade kallt i det blåaktiga ljuset. Julian la bladet mot sin vänstra underarm och skar längs med armen.

Det här var något som han hade tvingats klara sig utan medan han arbetade för eskortfirman. Reglerna förbjöd ärr och tatueringar. Ingen piercing utom i bröstvårtorna. Han hade avstått från det. Idiotisk idé. Fanns det inte tillräckligt med smärta utan att behöva se ut som en – Dåligt exempel.

För att få stopp på tankarna som virvlade runt i hjärnan skar han ett par gånger till i samma arm. Så bytte han hand och försökte hitta en bra vinkel att lägga bladet mot armen.

Men han hade varit för fokuserad på vad han höll på med. Bakom honom hade dörren öppnats och nu tog Simon tag i hans hand och drog undan den från högerarmen.

”Släpp den där. Vad håller du på med?”

”Sime – Jag – ”

Rakbladet klirrade mot golvkaklet och skvätte rött över det kyliga vita.

Julian rörde sig inte. Han såg knappt hur blodet rann ner på golvet.

Utan att vänta på svar tog Simon en handduk och lindade den runt Julians vänsterarm.

Till slut släppte Julians förlamning och han började babbla.

”Det är inte som du tror. Simon, jag – ”

”Och vad är det jag tror?”

”Jag försöker inte ta livet av mig. Det är bara – ”

”Jag vet precis vad det här är. Visste du inte att jag har jobbat på en gymnasieskola hela förra terminen? Jag vet allt om det här. Vad jag inte förstår är varför du av alla människor – ”

Fel taktik. Det hade ju visat sig att Julian hade mer anledning än de flesta av hans elever.

”Du gör inget sånt här så länge du bor hos mig. Om du har det svårt pratar du med mig.”

”Om vad då?”

”Om vad som helst som får dig att känna så här.”

Simon fick tag i en badrock och la den över Julians axlar. Så drog han honom med sig ut i köket, där han fick fram en förstahjälpenlåda. Han la bandage på Julians arm och så släppte han taget om honom.

”Gör inte så här. Har du hållit på med det länge?”

”Nej. Du såg ju mina armar. Inga ärr – titta.”

”Okej. Då vet du tydligen något annat sätt att -”

”Jag har inte gjort det för att – där jag jobbar – jobbade – Det är mot reglerna. Inga ärr eller tatueringar.

”Jaså.”

Nu hade han gjort Simon generad igen. Det här var det sista han ville diskutera med sin bror och den här gången kände han att Simon höll med.

”Lovar du att inte göra så här mer?”

Han hade inget val. Vilken idiot han hade varit. Simon hade varit så snäll mot honom, snällare än någon annan varit någonsin, och ändå gjorde han honom hela tiden upprörd.

”Ja. Jag är ledsen, Sime. Det kommer inte att hända igen. Jag bara – ”

”Vad då?”

”Inget. Jag behöver väl inte duscha då. Men kan jag få raka mig i alla fall?”

”Jag tänker inte stå över dig och passa dig hela tiden. Du vet att det inte fungerar så. Om du säger att du inte tänker göra om det, så tror jag på dig.”

”Tack.”

Julian var utmattad av allt som hänt, och det kändes skönt att få försvinna in i badrummet igen. Han rakade sig och torkade upp på golvet. Det var tydligt att Simon inte förstod. Men nu hade han stannat för länge här inne. Han måste gå och lugna ner sin bror.

Simon var fortfarande upprörd. Han kunde bara inte bli av med bilden som mött honom i badrummet. Ett fasansfullt ögonblick hade han trott att Julian faktiskt försökte ta livet av sig.

”Kan du förklara det där för mig? Jag menar varför du kände att du behövde göra så.”

”Jag bara tänkte på hur jag har behandlat Aly och -”

”Ja?”

”Det räcker väl?”

”Jag vet att hon var upprörd, men -”

”Ja. Jag svek henne. Utsatte henne och Megan för risker. Jag är inte smittad av något men om något hade gått snett -”

Han gick inte in på några detaljer. En trasig kondom skulle ha räckt, eller en våldsam kund som inte ville följa reglerna. Egentligen hade han varit medveten om det hela tiden, men han hade inte velat tänka på det. Om han hade smittat Aly och Megan då hade det inte ens räckt med att dö ensam på ett badrumsgolv.

”Julian, det är okej. De mår bra. Håll inte på och straffa dig själv för vad du ändå inte kan göra något åt. Ingen kan ändra det förflutna. Allt du har kontroll över är framtiden.”

”Ja, ja. Jag hör vad du säger.”

Det märktes att Julian ville byta samtalsämne och Simon höll med. De borde göra något för att tänka på annat än det här deprimerande ämnet.

”Tror du att du skulle stå ut med att folk såg dig i mina kläder?”

”Det är klart. Varför frågar du det?”

”Vi skulle kunna gå till parken eller något sånt. Eller åka någonstans med bilen. Vad du vill. Jag bjuder.”

”Du är alldeles för snäll mot mig, Sime. Men ok. Parken låter kul.”

De hade alltid tyckt om att gå till parken och kasta en frisbee mellan sig eller ibland spelat fotboll. Några gånger hade de sprungit ikapp på de vindlande gångstigarna.

***

Julian gjorde sitt bästa att inte jaga upp Simon i onödan, men han kunde inte låta bli att oroa sig för Alys återkomst. Hur skulle hon bemöta honom den här gången? Hon hade antagligen gissat att hennes reaktion på mötet med honom hade orsakat någon form av konfrontation med Simon, men hur skulle hon reagera på att han nu bodde här hos Simon?

Å andra sidan kunde Julian inte låta bli att hoppas mot allt sunt förnuft att han skulle få lov att be henne om ursäkt. Mer än något annat önskade han att han på något sätt skulle kunna ta tillbaka all sorg och allt lidande han orsakat henne.

Simon ringde till Alyson som han lovat, men när hon fick veta att Julian bodde hos honom ringde hon inte tillbaka som de kommit överens om. Simon kunde bara gissa vad hon kände inför situationen. Hon hade inte sagt så mycket och tonen hade inte heller gett någon antydan om vad hon tyckte. Nu kände sig Simon sliten i två riktningar. Hur skulle han kunna välja mellan sin flickvän och sin bror? Det var omöjligt. Han behövde ju båda två.

Till hans förvåning och glädje kom Alyson tillbaka som väntat, och på kvällen kom hon över till lägenheten. Hon verkade spänd och Simon märkte direkt att hon inte tagit med sig Megan.

”Hej, älskling. Välkommen tillbaka. Jag har saknat dig.”

”Jaså? Var är han?”

”Julian är i det andra gästrummet. Han – jag tror han vill prata med dig.”

”Jaså, det gör han? Jag kanske också har något jag vill säga till honom.”

”Var är Megan?”

”Hon är kvar hos mamma och pappa. Jag tyckte det var bäst så.”

”Alyson -”

”Ja. Som du märker har jag svårt att hantera allt som har med Julian att göra.”

”Jag kan förstå det. Kan vi prata om det?”

”Varför inte?”

Hon suckade och satte sig vid köksbordet. Hennes händer lekte nervöst med bordsduken och hon såg inte på honom.

”Varför berättade du inte för mig om dig och Julian? Jag önskar att jag hade vetat det innan.”

”Okej. Jag hade inte ens hade tänkt lära känna dig. Den dagen jag stötte på dig utanför hans lägenhet – då ville jag bara så långt bort som möjligt från honom. Och det gällde hans bror också. Jag visste vem du var. Han hade ett foto av dig på rummet och han pratade om dig jämt. Men du var så snäll mot mig och det visade sig att vi hade så mycket gemensamt. Så jag kunde inte bestämma mig för att aldrig träffa dig igen. Och då tyckte jag att jag hade väntat för länge. Det var för sent att förklara. För övrigt var jag jätteledsen. Har du någon som helst aning om hur det känns att ta din pojkvän på bar gärning med en annan man när du väntar barn med honom? Okej, jag får formulera om det där -”

”Jag tror jag kan fatta vad du menar.”

”Jag trodde – jag greps av panik. Jag trodde att jag hade blivit HIV-smittad eller något sånt. Att jag skulle dö och barnet också. Så fort vi slutat gräla om det och Julian hade stuckit började jag tjata på min läkare att göra alla möjliga test. Jag vägrade tro på henne när hon sa att allihop var negativa. Hur kunde det vara så? Jag bara visste. Fattar du det? Jag visste att jag var smittad. När jag hade lugnat ner mig och insett att vi var ok, båda två, kunde jag inte stå ut med att träffa Julian igen.

Sen när Megan var född, började jag känna att jag kanske varit lite väl hård mot honom. Även om det var slut mellan oss, så förtjänade han ändå att få träffa sin dotter. Så jag tog med Megan till hans lägenhet. Jag hade tänkt att han skulle få hålla henne ett tag. Men han kom direkt från en kund. Jag bara visste det, och när jag konfronterade honom kunde jag se på hans reaktion att jag hade gissat rätt. Då kunde jag inte låta honom ta i Megan, och jag sprang ut. Det var då du mötte mig.”

”Alyson, jag är så ledsen. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är klart att jag förstår varför du aldrig berättade något.”

”Ja, det gör du visst. Okej, var är han då? Jag antar att det är dags att prata med honom också.”

”Jag går och talar om att du är här.”

”Det vet han nog ändå.”

”Jag menar -”

”Jag vet. Nej, vänta. Jag går dit istället. Vi måste nog prata igenom det här.”

Trött reste hon sig upp och gick bort till gästrummet. Julian öppnade dörren så snart efter hon knackat att hon förstod att han hört henne komma in och antagligen väntat på henne hela tiden. Hon tog sats och såg in i det alltför välbekanta ansiktet.

”Aly -”

”Hej, Julian.”

”Äntligen får jag prata med dig igen.”

”Får jag komma in då?”

”Javisst.”

Ivrigt flyttade han sig åt sidan för att släppa in henne. Det fanns i stort sett bara en säng där inne, så Alyson stod kvar innanför dörren. Julian vände sig förväntansfullt mot henne.

Det var så svårt att se på honom igen. Att vara så nära honom. Alyson överfölls av alla minnen. Hon hade älskat honom så mycket och – hon visste att hon fortfarande gjorde det hur mycket hon än älskade Simon.

Om ändå alltihop hade varit en mardröm. Att hon skulle vakna varje morgon med den där kittlingen av förväntan inom sig. En ny dag med Julian. Vad hon än skulle göra under dagen hade hon känt den där bubblande lyckokänslan för att hon hade Julian.

Den dagen hon sett Julian med den där mannen som diskret, men inte tillräckligt diskret hade räckt över en bunt med sedlar, hade en del av henne dött. Hon skulle aldrig bli den där unga lyckliga flickan igen.

”Snälla, Aly, förlåt mig. Jag vet att jag gjorde dig väldigt olycklig. Det finns ingen ursäkt för det. Men du måste tro mig – det var aldrig någon risk att du eller Megan skulle råka illa ut.”

”Hur kan du vara så säker på det?”

”Därför att vi var tvungna att använda kondomer och -”

”Jaha.”

”Och om något hade gått snett hade jag aldrig -”

”Jaha. Ja, om det är sant så -”

Hon började inse att han kanske inte hade förstått vad han gjorde mot henne. Han var ju yngre än hon och killar blev ju aldrig vuxna på samma sätt.

”Okej, Jule. Jag tror dig. Det var länge sen. Nu har jag haft tid att tänka igenom alltihop, och – Den där dagen -”

Det verkade bara för bra för att vara sant. Hon tänkte förlåta honom.

”Aly, Simon har erbjudit mig att bo här. Han vill att jag ska sluta jobba för förmedlingen och – om jag säljer bilen så -”

Hon kunde inte tro att det var sant. För hennes och Megans skull kunde han inte sluta prostituera sig, men när Simon bad honom var det tydligen en annan sak.

”Jag förstår. När Simon ber dig är det plötsligt ok att sluta med det där. Megan och jag betyder visst mycket mindre för dig.”

”Det är inte sant, Aly. När vi var tillsammans var den lyckligaste tiden i mitt liv.”

”Då har du ett väldigt konstigt sätt att visa det på.”

Och utan ett ord till vände hon och sprang rakt förbi Simon som väntade på henne i köket.

”Alyson, vänta -”

”Nej, Simon, jag måste gå.Jag ringer sen.”

Hon blinkade förtvivlat för att kunna se igen. Idiotiska, meningslösa tårar. Varför var hon alltid så svag när det gällde Julian? Vad han än sagt till henne, kunde han inte ha älskat henne om han kunde låta andra – män – röra vid honom som det bara var meningen att hon skulle få göra.

Julian sprang efter henne och förbi Simon han också, men det var för sent. Dörren smällde igen framför honom, och det kändes som om hon hade smällt till honom. Det önskade han nästan att hon hade gjort. Den fysiska smärtan hade varit mycket bättre än det han kände inom sig just nu.

Men Simon stod här och stirrade frågande på honom. Han måste säga något till honom.

”Vad hände egentligen?”

”Ett tag verkade det som hon skulle förlåta mig. Men så anklagade hon mig för att jag inte brydde mig tillräckligt mycket om henne och Megan.”

”Vad sa hon?”

”Hon sa – och det är ju sant – När hon kom på mig med den där kunden, försökte jag förklara och jag bad om ursäkt men jag lovade aldrig att jag skulle sluta. Och när hon kom med Megan till mig den där dagen jobbade jag ju fortfarande för dem. Det är klart att hon har rätt. Varför gjorde jag inget åt det för länge sen?”

”Lugna dig, Julian. Kom hit.”

Simon drog honom intill sig och höll om honom.

”Hon ändrar sig. Jag ringer och pratar med henne. När hon har lugnat ner sig kommer hon att förstå.”

”Vad då? Hon har ju rätt i att hålla mig ifrån Megan.”

”Julian.”

Till slut lyckades Simon få sin bror att lugna sig lite. Men det var tydligt hur upprörd han var. Och det var ju förståeligt.

Simon kände sig också omskakad av allt som hänt. Alyson var förtvivlad, Julian var helt söndertrasad inuti, och allt berodde på vad Richard satt igång för så många år sen. Ingen av dem bar skulden för det som hänt, det var Richards fel alltihop.

När Julian gått och lagt sig, försökte Simon ringa Alyson flera gånger, men fick inte tag i henne förrän han nästan börjat ge upp. Det verkade som hon var lika upprörd som förut, och det hjälpte inte att prata med henne.

Simon visste inte vad han skulle göra, i alla fall inte just nu. Men han tröstade sig med att Julian i alla fall var i säkerhet.

Nästa morgon bestämde sig Simon för att de behövde handla lite. Ibland brukade han och Alyson handla tillsammans, med Megan sittande i kundvagnen. Hon sträckte ut sina små ivriga händer efter allt intressant på hyllorna.

Men nu tänkte han åka ensam. Till hans förvåning erbjöd sig Julian oväntat att följa med. De var inte riktigt så bra på att välja varor förnuftigt som Alyson brukade vara, men de hade kul och Simon hade en känsla av att Julian hade börjat känna sig lite bättre.

De stod i kön till kassan när Julian plötsligt kom på att han ville ha några videokassetter till matcherna som snart skulle sändas. Han lämnade Simon som höll på att packa ner varorna i kassarna, och bära dem till bilen, medan Julian själv sprang till videoaffären som bara låg två butiker bort.

Under tiden hade Simon låst upp bilen och försökte få plats med varorna i baksätet när någon ropade på honom.

”Simon Jamieson?”

”Ja, det är jag.”

Han vände sig om och insåg att han blivit omringad av tre män han aldrig sett förut. Två av dem såg ut som dörrvakter på någon klubb eller bar och den tredje hade kostym på sig.

”Vi har ett meddelande till din bror Julian. Hälsa honom att Michael vill ha de där pengarna. Han vet vad det gäller. Förresten, jag ser likheten. Snyggt.”

Simon kände mannens blick vandra över honom, på ungefär samma sätt som han hade brukat stirra på bikinitjejer på rullskridskor, när han gick på gymnasiet. Vem var den här typen? En av Julians –

Han hade inte tid att avsluta tanken. De två muskelbergen slet kassarna ur händerna på honom och välte ut varorna. Han såg burkar med ärter och tomater rulla iväg, och skulle just till att protestera när en av torpederna slog honom så hårt att han tappade andan. Ett slag till följde det första och så ytterligare ett. Benen vek sig under honom och han ramlade omkull. Han hostade efter det första slaget mot magen, och försökte komma på benen för att skydda sig mot slagen som fortsatte att regna över honom.

Inget av slagen hade träffat honom i huvudet som tur var. Han såg suddigt och ett ögonblick trodde han att han skulle förlora medvetandet. Men så skar en röst genom dimman och misshandeln upphörde.

”Hallå. Låt bli honom. Ni där -”

När den hjälpsamme mannen stod över Simon hade de tre männen försvunnit. Han tyckte han hörde en bil starta och köra därifrån, men han visste inte om det var deras.

”Hallå? Hur är det med dig?”

”Jag -”

”Ville de ha din plånbok, eller? Kan du stå upp?”

Hans räddare väntade inte på svar. Han tog tag i Simons arm och hjälpte honom på fötter. Svaret på den sista frågan var i alla fall ja. Han stod på benen även om han kände sig lite ostadig.

”Tack.”

”Är du okej? Ska jag ringa efter en ambulans?”

”Nej, tack. Jag tror det ordnar sig. De fick inte tag i min plånbok.”

”Jaha. Så bra. Ja, om du tror att du klarar dig nu – Min fru väntar därborta , så – ”

”Tack än en gång.”

”Det var så lite så.”

Det här började likna en tv-såpa. Först fick han veta att hans lillebror blivit sexuellt utnyttjad av deras styvfar, och sen fick han reda på det där med prostitutionen. Och nu – detta. Han kunde knappast tro att det var sant.

”Simon? Vad är det som har hänt?”

Julian kom springande över parkeringen, och såg ner på sin bror, med ett förskräckt uttryck i ansiktet.

”Du kommer nog inte tro det är sant. Jag blev misshandlad av två dopade torpeder .”

”Vad säger du?”

”De ville jag skulle hälsa något till dig. En typ i kostym som verkade tycka jag att är rätt sexig sa att Michael ville ha sina pengar. Du visste vad han menade, sa han.”

Julian bleknade. Redan misshandeln hade gjort honom orolig. Nu såg han chockad ut. Även om han börjat se lite avslappnad ut efter veckoslutet med sin bror, såg han nu blek, trött och uppgiven ut igen.

”Simon, jag vet inte vad jag ska säga. Jag hade ingen aning om att han kunde göra något sånt här. Om jag hade trott det -”

”Då vet du vem det är?”

”Ja, det gör jag. Simon, förlåt mig. Det gäller en spelskuld.”

”Och det där om mitt utseende?”

”Han är också en – klient.”

”Hur mycket gäller det?”

”Men du förstår inte -”

”Hur mycket?”

”Nästan hundra tusen.”

”Vad sa du?”

”Vi brukade gå till kasinot. Han äger det. Och han lät mig spela åt honom och ibland – lånade han ut pengar till mig så jag fick spela själv. I början vann jag nästan jämt, men jag antar att det bara var ett sätt att få mig fast. Jag är ledsen.”

”Julian. Tar det här aldrig slut? Har du några fler överraskningar åt mig?”

”Nej, jag lovar.”

”Okej. Alltid något. Jag ska försöka få ihop pengarna på något sätt. Men du måste sluta spela.”

”Jag vet. Är du okej? Behöver du gå till läkare?”

”Nej, det är lugnt. Kom så åker vi.”

Julian gick ner på knä och började plocka ihop varorna. Bara en glasburk hade gått sönder. Resten hade klarat sig. Han packade kassarna igen och la in dem i baksätet.

Hela tiden sneglade han olyckligt på sin brors ansikte. Ett stort blåmärke höll på att sprida sig över vänstra kinden.

”Simon, jag är så ledsen.”

”Jag vet. Det är inte ditt fel.”

”Jo, det är det.”

”Tänk inte mer på det. Jag ordnar det. Börja inte jobba för de där människorna igen. Lova mig det.”

”Jag lovar.”

Hans röst lät tonlös och skör. Utan ett ord satte han sig i förarsätet, och sträckte ut handen efter bilnycklarna. Efter ett ögonblicks tvekan lämnade han över dem.

När de kom tillbaka lät Simon Julian undersöka skadorna. Det var bara en massa blåmärken, men det gjorde ont när han andades in för djupt. Han trodde att han kanske hade brutit ett revben. Eftersom han lärt sig, efter en olycka under en campingtur, att det inte fanns något att göra åt brutna revben, försökte han ignorera det.

Han började ringa till sin bank och Julian försvann in i sitt rum. Det var inte sig själv Simon oroade sig för, det var hans lillebror. Och tänk om Alyson eller Megan hade varit där? Det här måste få ett slut. Pengarna som han tänkt använda som kontantinsats vid ett husköp, fick gå till det här istället. En bror var mer värd än ett hus.

Medan han väntade i kön, till någon idiotisk melodislinga, blev han avbruten av ljudet från Julians dörr. När han såg upp stod hans bror där i träningskläder och -skor.

”Jag går ut ett tag.”

”Vart då?”

”Bara ut.”

”Är det säkert -”

”Jag måste göra det här. Är det säkert att du inte behöver ringa till en läkare?”

”Helt säker. Okej. Jag antar att du behöver lite frisk luft. Vi ses.”

Julian nickade och skyndade förbi honom mot ytterdörren.

Då fick Simon äntligen en riktig människa på tråden. Med ett halvt öra hörde han ytterdörren slå igen bakom sig.

När det hade blivit mörkt, hade Julian inte kommit tillbaka och en känsla av obehag kom över Simon. Tänk om Julian hade gjort något dumt? Eller hade han råkat på de där männen? Han borde inte ha låtit honom ge sig iväg så där.

Eftersom han inte hade en aning om vad han skulle göra, ringde Simon till Alyson. Hon svarade direkt så han insåg att hon antagligen suttit och väntat på att han skulle ringa.

”Alyson? Har du sett Julian?”

”Inte sen igår. Varför undrar du det?”

”Han gick ut i eftermiddags och har inte kommit tillbaka än. Jag börjar bli orolig.”

En långt utdragen misstänksam tystnad svarade honom. Simon undrade vad som rörde sig i Alysons hjärna just nu. Brydde hon sig fortfarande? Eller var hon fortfarande för arg på dem båda två?

”Jag har inte hört av honom. Vill du att vi åker ut och letar efter honom?”

Det var en överraskning. Alyson verkade ha ändrat sig igen, bara över natten.

”Om det är säkert att du -”

”Javisst. Det är klart att jag vill hjälpa till. Jag kanske var lite väl hård mot honom, och för övrigt vet jag ju hur mycket du bryr dig om honom.”

”Då hämtar jag dig om – en kvart? Jag åker direkt.”

De såg honom inte någonstans, och under kvällens gång började Simon inse att han egentligen inte kände den vuxne Julian. Om han hade gjort det skulle han väl ha insett att något var fel? Droger. Prostitution. Kanske ännu mer. Varför hade han inte varit mer uppmärksam?

”Jag tror inte vi kommer att hitta honom. Ska vi ringa till polisen?”

Alyson svarade inte direkt. Hon verkade vara långt borta i tankarna.

”Jag tänkte säga ja. Men så kom jag på att han kanske råkar illa ut om de kommer på vad han hållit på med. Så jag vet inte. Vad sa han egentligen?”

”Han sa att han skulle gå ut.”

”Var det allt?”

”Nej. Han sa också att han måste göra det här. Jag utgick från att han menade att han behövde komma ut lite. Få lite frisk luft och kanske lite motion. Jag lyssnade inte så noga. Jag försökte komma fram på telefon till banken, för jag ville fråga om ett lån. För att betala av hans skuld.”

”Vad då för skuld?”

”Visste du om att han brukade spela?”

”Ja. Det var i alla fall på kasinot jag såg honom med den där kunden. Jag var ute med några av tjejerna från college. En av dem kände igen Julian och sa är inte det där din pojkvän. Så då blev jag ju tvungen att gå in och kolla vad han höll på med. Han såg inte mig, men jag såg honom.

Den där typen gav honom pengar. Jag såg det tydligt. Alltihop verkade misstänkt, men jag trodde ju inte på allvar på det där med prostitutionen. Det var bara något jag slängde ur mig för jag var arg och jag trodde att det kanske skulle få honom att tala om vad han egentligen höll på med. Men tyvärr märkte jag direkt att jag hade gissat rätt.”

”Åh. Jag är verkligen ledsen, Alyson. Hur som helst så verkar han vara skyldig någon som heter Michael en massa pengar. En spelskuld.”

”Då förstår jag. Om jag hade pengar så skulle jag ge dig dem, det vet du. Hur snart behöver du dem?”

”Det vet jag inte.”

”Jag kan ju be mamma och pappa om ett lån.”

”Nej. Absolut inte.”

”Varför inte? För att jag bara är en tjej?”

”För att du måste hålla dig utanför det här. För Megans skull. Jag tar hand om Julian.”

”Gör det då. Släpp av mig hemma är du snäll. Jag måste ringa till mamma och höra om Megan har kunnat somna utan mig.”

”Okej.”

Efter att ha släppt av Alyson, låg Simon vaken större delen av natten och oroade sig för Julian. Han såg för sig hur Julian blev misshandlad av de där torpederna, eller låg död på en bakgård efter en överdos. Ibland tänkte han sig att den där mannen i kostymen låg över honom, rörde vid honom, kysste honom –

***

Han hade förstått vad han måste göra, när han såg Simon ihopkrupen av smärta på parkeringen, med blåmärken över hela ansiktet. Det hade verkat för bra för att vara sant det där att bo hos storebror, och låta honom ta hand om sig. Och det hade det varit. Han hade vetat hela tiden att det var för enkelt.

Michael. Under tiden han arbetat för förmedlingen hade Michael varit den kund han tyckt minst om, kanske för att han alltid kom tillbaka och ville ha mer. Han var alltid ute efter honom, till och med när han skulle vara med andra kunder.

Men det värsta var att Julian visste att han bara hade sig själv att skylla på. Om han inte hade tagit emot lånen för att spela på roulettborden, hade han inte hamnat i den här situationen. Och ännu viktigare, Simon hade aldrig dragits in i hans problem. Tänk om Aly och Megan varit där när det hände?

Han kunde inte låta sin familj lida för hans misstag. Om nu Michael ville ha honom hos sig, skulle han få det. Det var inte ett för högt pris att betala för Alys och Megans och Simons säkerhet.

Simon hade inte misstänkt något. Om han hade gjort det och försökt stoppa honom hade det här blivit ännu svårare än det var.

Han satte sig på bussen och åkte till stadsdelen där Michael bodde i sitt lyxhus med höga murar omkring, och vakter som patrullerade på nätterna, med dobermanhundar.

Det var långt att gå från busshållplatsen, men Julian var tacksam för att han fick tid att tänka. Hur mycket han än hatade allt som hade med Michael att göra, visste han att han kunde göra det som krävdes för att hålla honom på gott humör. Kanske skulle han lugna ner sig med lånet om han blev tillräckligt nöjd?

När han stod utanför de enorma järngrindarna, undrade Julian om Michael skulle känna igen honom i Simons joggingkläder. Om inte fick han väl tala om vem han var. Michael skulle ge order om att släppa in honom, det var han säker på. Han hade aldrig sett någon som var mer angelägen.

Men vem som än satt och tittade på tv-skärmarna gled grindarna upp och Julian fick komma in. Medan han såg sig omkring oroligt efter hundarna, gick han så fort han kunde fram till ytterdörren. Han behövde inte ens ringa på. Någon väntade på att få släppa in honom.

Det verkade helt otroligt, men Michael hade en betjänt. En tjänare i uniform som öppnade dörren åt honom. Spel och droger lönade sig. Michael kanske till och med var delägare i eskortfirman. Det kanske förklarade varför han kunde kräva att få träffa sin favoritpojke kväll efter kväll. Eller så kanske ingen vågade säga emot honom.

Julian visades in i en stor salong, med franska fönster som vette ut mot trädgården. Helt sanslöst. Det var inte första gången han var här förstås, men tidigare hade han inte stannat längre än ett par timmar. Nu var han rädd att han aldrig skulle komma härifrån levande.

”Julian. Jag visste att du skulle komma tillbaka.”

”Jag arbetar inte för eskortfirman längre. Och när det gäller pengarna jag är skyldig dig -”

”Jaså, den där lilla summan. Oroa dig inte för det just nu. Så du har slutat. Det borde göra allt lite smidigare. Jag antar att du är här för att stanna. George ska få göra i ordning ett rum åt dig.”

”Tack, Michael. Och nu låter du väl min familj vara i fred, eller hur?”

”Din familj?”

Han kunde till och med sitta där och låtsas som han inte förstod.

”Åh, jaså. Du får förlåta mig, käre Julian. Jag var lite upprörd. Affärerna går inte lika bra som förra året. Men naturligtvis. Vad du vill. Så där ja, ska vi äta middag? Jag ska säga till George att lägga fram lite annat för dig att ha på dig.”

En timme senare satt Julian mitt emot Michael med fingrarna så hårt om ett vinglas att knogarna var alldeles vita. Äta och dricka. Hur skulle han kunna få ner något utan tabletterna?

Det var tabletterna som avhöll honom från att bli galen när han arbetade. De och spelandet. Nu måste han avstå från att spela. Skulle Michael fortfarande kunna tänka sig att hålla honom med droger? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

”Michael?”

”Ja?”

”De där tabletterna som du var så snäll och lät mig få – kan jag få mer av dem?”

”Självklart. Jag ska ringa ett samtal. Går det bra om du får dem imorgon?”

”Tack. Det går bra.”

”Nu måste jag skåla. För vänskap. Och – familjer.”

”För vänskap. Och – vad du vill.”

Vem lurade han egentligen? Men det svåra började inatt. George kanske hade gjort i ordning ett rum åt honom på andra våningen, men Julian visste att han inte skulle få vara där längre än det tog att byta kläder, duscha och raka sig. Det var i Michaels rum han skulle få betala det verkliga priset.

Julian hällde i sig vin som om det var vatten. Senare slängde han i sig så mycket konjak som Michael lät honom göra.

Efter det sista glaset började Michael studera honom ingående. Så verkade han ha bestämt sig för något.

”Vi har nog firat tillräckligt. Kom nu. Jag vet att du är trött.”

Trött? Michael hade ingen aning om hur trött han var, men om han inte tog helt fel skulle det dröja länge innan han fick sova.

Tidigare hade han alltid haft en tidsgräns. Efter en viss tid väntade en annan kund på honom. Den här gången skulle han inte få gå någonstans. Han skulle vara i tjänst dygnet runt. När Michael ville ha honom hos sig skulle han behöva vara där.

Men det var ju därför han var här. Åt helvete med Michael. Åt helvete med allting. Han klarade av det här. Det hade han kunnat sen han var sjutton. Michael skulle inte ha något att klaga på.

”Visst.”

Han tvingade sig till att le och började gå upp för trappan. Där väntade han på Michael.

Som han hade vetat hela tiden ledde Michael in honom i ett annat rum som måste vara hans eget. Dags att göra skäl för lönen.

Han vaknade tidigt på morgonen, och undrade om han kunde dra sig tillbaka till rummet som Michael hade låtit honom få. Michaels arm höll honom fast, men han slingrade sig loss och smet in i badrummet. Det var fortfarande tyst. Efter ett ögonblicks andlös väntan kom han fram till att det nog gick bra att gå till det andra rummet.

Han lät vattnet rinna tills det var så hett det kunde bli, och klev in i duschen efter att ha slängt de lånade kläderna på golvet.

Han undrade om det fanns rakblad i medicinskåpet men lyckades tränga undan tankarna på det. Michael skulle märka det. Han skulle inte tycka om det. Det fanns till och med en risk att han skulle straffa honom genom att skicka sina torpeder efter Simon igen.

Nästa dag skulle tabletterna komma. Allt han behövde göra var att stå ut tills dess.

***

Nu när Julian var borta sov Simon dåligt. Alyson pratade visserligen med honom igen, men hon kom fortfarande inte tillbaka. Han visste att hon fortfarande var upprörd men hon diskuterade inget som hade med Julian att göra, utom var han kunde vara eller hur de skulle kunna hitta honom.

Fram mot kvällen den fjärde dagen efter Julians försvinnande, hade Simon lyckats dåsa till lite. Han hade inte sovit en hel natt sen han fått reda på sanningen om Julian och ännu mindre sen han hade försvunnit. När han till slut insåg att ljudet han hörde var telefonen, visste han inte hur länge den hade hållit på att ringa.

Fylld av onda aningar, slängde han sig mot telefonen och ryckte upp luren.

”Julian?”

”Simon.”

”Var är du? Jag kommer och hämtar dig.”

”Nej. Simon, det var mitt fel.”

”Vad är det som är ditt fel?”

”Mamma. Och Alyson – be henne om ursäkt från mig.”

”Jadå. Men varför kan du inte göra det själv? Låt mig få komma och hämta dig. Jag har pengarna, Julian. Vad heter han? Han som du är skyldig pengar.”

”Michael.”

”Och mera då?”

”Falsone.”

”Michael Falsone. Låt mig få komma och hämta dig nu.”

”Snälla Simon, berätta inte om mig för Megan. Låt henne få tro att jag var – någon annan. Eller säg att du är hennes pappa. Håll ett öga på henne åt mig. Låt ingen göra henne något.”

”Du kan hålla ett öga på henne själv, Julian. Och – Alyson har ändrat sig. Hon är inte arg på dig längre. Snälla du, kom hem. Prata med henne själv.”

”Jag älskar dig, Simon. Förlåt.”

”Julian?”

Men han hade redan hört klicket. Julian hade lagt på.

Något var fel. Verkligt fel. Han måste hitta Julian innan det var för sent. Var han hos den där typen Michael Falsone? Det verkade troligt. Han måste få reda på var han bodde och åka dit och hämta Julian.

Det var bråttom. Som Julian hade låtit visste han att något var fel och om han inte hittade honom i tid – hade han en känsla av att han aldrig skulle få se sin bror igen.

Men först måste han låta Alyson få veta vad som var på gång. Det var tydligt att Alyson fortfarande kände något för Julian. Varför skulle hon annars vara så upprörd fortfarande? Men han hade inte en tanke på svartsjuka. De älskade honom ju båda två.

”Alyson? Jag har hört från Julian. Jag tror – jag måste hitta honom. Något är fel.”

”Jag följer med dig. Nej, säg inte emot mig. Megan är hos mamma och pappa. Låt mig få följa med.”

”Jag plockar upp dig på vägen. Kan du ta reda på var en Michael Falsone bor? En affärsman, skulle jag tro. Fast jag är säker på att det inte står vilken sorts affärer det är.”

”Okej. Jag tar reda på det tills du hämtar mig.”

Och det gjorde hon. Det hade Simon vetat hela tiden. När Alyson bestämde sig för något fanns det inget hon inte klarade av.

Hon gav honom vägbeskrivningen på vägen, och de tog sig fram genom kvarteren till huset – lyxhuset.

De parkerade på gatan utanför och gick fram till grindarna. En kamera var riktad rakt emot dem, så någon måste vara medveten om att de kommit. Inom en minut kom två mörkt klädda män fram till grinden och stirrade på dem genom gallret.

”Vi är här för att hämta Julian. Min bror. Är han här?”

En av männen pratade i en telefon en stund, så nickade han kort. De backade undan lite och så gled grindarna upp. Alltihop kändes drömlikt så Simon var inte alls förvånad när de två torpederna drog varsin pistol och siktade på dem.

”Den är vägen. Ni ska få träffa mr Falsone.”

Så blev de förda in i huset och in i ett arbetsrum. Mannen som hade varit med vid överfallet satt bakom skrivbordet och såg frågande på Simon.

”Jag har med mig pengarna Julian är skyldig dig. Varsågod. Nu vill jag ha min bror tillbaka.”

Falsone nickade åt ett av de dopade muskelbergen som ryckte kuvertet ur Simons händer. Han räckte över det till sin arbetsgivare som snabbt och vant räknade pengarna. Så verkade han nöjd.

”Det är bra. Tano. Luigi. Ta med dem upp till Julians rum. Sen kan ni följa med dem ut igen.”

De blev ledda ut i hallen igen, och så uppför en enorm trappa. Det såg ut som de var på väg till ett rum tre dörrar bort i korridoren.

Så tog torpederna ett par steg tillbaka och väntade. Simon öppnade dörren och såg sig omkring. Rummet var rymligt och inrett med dyrbara möbler, men redan från dörröppningen såg han att någon låg på sängen.

”Julian.”

Alyson var bara två steg bakom honom när han sprang upp till huvudändan av sängen och tog tag i sin brors axel. Julian reagerade varken på beröringen eller ljudet av sitt namn. Nu var Simon vettskrämd och fylld av onda aningar och han började skaka Julian hårdare och hårdare. Han började gripas av panik. Andades Julian över huvud taget? Den där skitstöveln där nere måste ha vetat att det var för sent. Varför skulle han annars gå med på att avstå från sin favorit?

”Julian.”

Nu väntade han sig inget svar längre.

Alyson knuffade sig förbi honom och la sin hand på Julians panna och sen höll hon handen framför Julians läppar.

”Tror du att du kan bära honom? Simon. Kom nu. Vi måste härifrån. Lyft upp honom.”

Äntligen återfick han rörelseförmågan och lyfte upp sin bror. Medan han bar Julian nerför trapporna, kunde Simon knappt hålla tillbaka tårarna. För sent. Han hade förlorat sin lillebror. Hela tiden skyndade Alyson på honom.

Nedanför trapporna stannade han till. Falsone stod i dörröppningen till arbetsrummet med ett outhärdligt flin på läpparna. I alla fall tyckte Simon att det såg så ut.

”Du visste det.”

Ett ögonblick såg det ut som den jäveln inte ens skulle svara, men så verkade han ändra sig. Han ryckte på axlarna.

”Du måste väl hålla med om att jag inte har någon glädje av honom nu.”

Simon ville sopa bort det vidriga flinet från den där typens ansikte. Han ville strypa honom, bryta nacken av honom – men vad skulle det hjälpa Julian? Allt var ju ändå för sent.

”Kom då, Simon.”

Alyson hade rätt. De hörde inte hemma här. Han måste få bort Julian härifrån. Föra honom i säkerhet även om det var för sent.

Han var inte ens säker på att de skulle få ge sig iväg, men efter en stund stod han vid sin bil. Alysons hand trevade i hans byxficka efter bilnyckeln.

”Den finns där någonstans. Hittar du den inte?”

”Jo, här är den. Lägg Julian i baksätet nu. Skynda dig.”

Och han märkte att det var hur enkelt som helst att lyda henne. Hon visste vad som behövde göras. Om någon kunde se till att allt ordnade sig var det hon.

Hon körde så fort att under normala omständigheter skulle han ha känt sig livrädd. Nu märkte han det knappast. Han strök Julians hår bakåt från ansiktet. Så blek han var. Varför? Kunde han inte ha hållit ut bara lite till?

Simon var så uppslukad av sin sorg att han inte ens märkte att bilen hade stannat.

Alyson försvann men dök upp igen mindre än en minut senare, med ett läkarlag. Hon steg åt sidan och lät dem göra sitt.

Fast Simon ville hålla kvar Julians kropp, kände han den slitas ur hans armar, för att läggas på en bår, där den blev centrum för en febril verksamhet. Det var det sista han såg av Julian.

”Simon?”

”Varför tog de honom med sig?”

”Kom nu. Det är bäst att vi går med in. De kommer att behöva dina försäkringsuppgifter.”

Hon tog tag i hans hand och släppte inte taget förrän de stod utanför bilen. Simon stirrade åt det håll där Julian hade försvunnit.

Nu stack hon in armen under hans och drog honom med sig. Därinne var det hon som lämnade all nödvändig information, utom hans försäkringsnummer. Han skämdes för att bara stå där som en idiot, medan hon var så effektiv, men han kunde inte rycka upp sig.

När sköterskan bakom disken var klar, ledde Alyson honom till en bänk där hon fick honom att sätta sig. Han var inte riktigt säker på vad de väntade på, men han hade en vag aning om att de nog skulle ta med sig Julians kropp till en begravningsbyrå. De behövde ordna begravningen. Han var tvungen att ta sig samman.

Efter vad som kändes som en hel evighet, var det någon som sa hans namn.

”Simon Jamieson?”

”Ja?”

”Skulle du vilja gå in till din bror ett tag nu?”

”Jag -”

”Ja, det vill han.”

”Bara ett par minuter då. Du kommer att få prata med honom igen i morgon.”

”Men -”

”Kommer han att bli helt återställd, doktorn?”

”Ja, ursäkta mig. Jag utgick från att – Din bror hade tagit sömnmedel och var djupt medvetslös när ni kom in med honom. Vi fick honom att kräkas, och gav honom något som fick drogen att gå ur kroppen. Förgiftningen har inte orsakat någon allvarlig skada, men han är ganska svag just nu, och behöver vila. Kom med här.”

Alyson knuffade honom lätt i ryggen och han följde efter läkaren till ett rum tvärs över korridoren. Väntade Julian på honom? Simon var fortfarande inte säker på att han hade uppfattat allt rätt. Levde Julian fortfarande fast hans kropp hade känts så livlös när han bar honom?

Men han hade inte missförstått. Julian låg i en sjukhussäng och såg ännu blekare och svagare ut, men ögonen var öppna och han verkade medveten om omgivningarna. Simon ville dra honom intill sig och krama honom för att riktigt känna att han levde och mådde bra, men han nöjde sig med att sätta sig i stolen som stod vid sidan av sängen.

”Jag är ledsen. Snälla, kan du förlåta mig?”

”Det är klart, Julian. Men jag var så orolig för dig.”

”Det var mitt fel. Om hon inte hade sett mig så hade hon inte -”

”Vänta nu. Vad pratar du om, Julian? Alyson mår bra. Hon väntar här utanför.”

”Mamma.”

”Vad är det med mamma?”

Plötsligt kände sig Simon alldeles kall inuti. Mamma hade tagit en överdos av sömnmedel. Sömnmedel. Hade Julian fått idén till det här efter mammas självmord?

”Hon såg oss.”

När han märkte att hans bror inte förstod, fortsatte Julian. Det var plötsligt väldigt viktigt att Simon förstod.

”Hon kom in när Richard var hos mig. Hon såg oss.”

”Mamma?”

Långsamt började Simon förstå. Som i en mardröm såg han framför sig hur mamma hade gått in i sin yngste sons rum och hittat sin man ovanpå honom. Nej. Det kunde bara inte vara sant. Det måste vara något misstag. Men varför skulle hon annars ha bestämt sig för att ta livet av sig så plötsligt? Det fanns ingen annan förklaring. Varför hade han inte fattat det redan när Julian avslöjade sin hemlighet förut?

”Nej. Det var inte ditt fel. Det var hans.”

”Jag tror faktiskt han kände sig skyldig. Efter det hände slutade han. Han kom aldrig tillbaka mer.”

”Där ser du. Han är ansvarig för alltihop. Inte du. Han dödade henne. Men Julian, jag skulle precis åka till den där Falsone. Jag hade med mig pengarna. Jag har betalat tillbaka. Han kommer att lämna dig ifred nu. Det är över nu.”

”Betalade du? Med vilka pengar då? Sålde du min bil?”

”Det är klart att jag inte gjorde. Kommer du ihåg att jag hade sparat pengar för att köpa hus?”

”Du -”

Bakom dem öppnades dörren och en sjuksköterska tittade in.

”Tiden är ute nu, mr Jamieson. Du får komma tillbaka imorgon om du vill tala med din bror.”

”Åh. Naturligtvis. Tror du att du kan sova nu, Julian?”

”Visst. Jag klarar mig. Men du förlåter mig väl, gör du inte?”

”Det finns inget att förlåta. Jag menar allvar. Det vet du också, eller hur? Det var hans fel. Alltihop. Julian?”

”Ja. Okej. Jag älskar dig, Simon.”

”Jag älskar dig också.”

Utanför väntade Alyson oroligt.

”Hur var det med honom?”

”Han mådde bättre.”

Hon andades ut. Det var tydligt hur lättad hon var.

”Jag kände mig så skyldig. Först lät jag honom inte träffa sin dotter. Så när vi äntligen pratade igen, gjorde jag honom ledsen. Om han hade dött nu – hade jag aldrig kunnat berätta för honom hur mycket jag ångrade det.”

”Du får träffa honom imorgon. De sa att vi fick komma hit igen då.”

”Om jag bara visste vad jag skulle säga till honom. Okej, då går vi väl då.”

De körde tillbaka till Simon under tystnad. Det var en lättnad att ha Alyson där hos honom. Han plågades av mardrömmar, men när han vaknade kände han sig mer hoppfull än på länge. Julian mådde bra. Han skulle fortsätta att må bra. Inga droger, inget spelande, ingen prostitution.

Senare på sjukhuset kände han sig inte ens otålig medan han väntade på sin tur för att få träffa Julian. Han förstod hur Alyson kände sig. Hon älskade Julian fortfarande, och det var ok. Hur skulle han kunna vara svartsjuk när det gällde hans egen bror? Julian hade älskat henne först. Det var bara naturligt att de fortfarande hade känslor för varandra. Kanske borde han känna sig hotad, men det gjorde han inte. Det enda som betydde något var att han hade fått Julian tillbaka.

Alyson oroade sig för mötet. Hon hade ju mer eller mindre jagat iväg Julian rätt in i det där äcklets armar genom att behandla honom så okänsligt. Och inte bara det, det hade också lett till hans självmordsförsök. Hon älskade honom så mycket och så hade hon nästan dödat honom. Skulle han ens vilja träffa henne?

Men hon visste att hon måste försöka be om ursäkt. Hon skulle ångra sig resten av livet om hon lät allt vara så här mellan dem.

När hon knackade på dörren hördes Julians svar direkt. Han var vaken.

”Aly. Tror du att du kan förlåta mig?”

”Förlåta dig? Åh, Jule, det finns inget att förlåta. Det var ju mitt fel alltihop. Jag ska be dig om ursäkt istället. Jag är så ledsen att jag reagerade som jag gjorde när du berättade att du skulle sluta jobba för den där förmedlingen. Jag borde ha varit glad att du skulle vara i säkerhet. Istället var jag bara självisk och elak och -”

”Nej. Du hade ju rätt. Jag borde ha slutat allra senast när Megan föddes. Egentligen visste jag att jag inte kunde sluta innan jag betalat tillbaka skulden, till och med när vi pratade om det hemma hos Simon, men jag var alldeles för glad att se dig igen och jag hoppades att du kanske skulle låta mig få vara en del av ditt liv igen.”

”Är det för sent nu?”

”För vad då?”

”För att ta dig tillbaka.”

”Men Sime då?”

”Jag älskar honom också, men jag har aldrig slutat älska dig. Det var därför som det var så hemskt när jag fick veta vad du gjorde.”

”Jag är så ledsen för det, Aly, om du ger mig en chans till ska jag aldrig göra dig ledsen mer. Du gjorde helt rätt som höll mig borta från Megan. Vilken sorts pappa skulle jag vara?”

”Nej. Det var jag som hade fel. Du förtjänade att få hålla din dotter i famnen. Om jag hade låtit dig göra det kanske du hade tänkt efter och slutat i alla fall.”

”Kanske. Men jag hade ju precis varit hos en kund. Att röra vid Megan då -”

”Jag kunde ha kommit tillbaka senare. Du är hennes pappa. Inget kan ändra på det. Vem som än ser er kommer att förstå att hon är din dotter. Hon är precis lika vacker som du och – ”

”Nej, som du. Men vi får hoppas att hon är mycket smartare än jag. Som du. Jag har aldrig gjort något rätt i hela mitt liv. Aly – det är något jag måste berätta för dig. Jag vill att du ska veta allting nu. Inga fler hemligheter.”

”Du är inte – smittad med något?”

”Nej då. De håller på att testa nu, men jag vet att jag inte är det. Jag är i alla fall inte så dum att jag riskerar något sånt.”

”Okej. Jag skulle bara inte stå ut med att förlora dig.”

För första gången sen Alyson kommit in till honom, log Julian svagt. Hon brydde sig verkligen.

”Jag ska försöka se till att du inte behöver göra det. Det jag måste berätta hände för länge sen.”

Alyson lyssnade under tystnad utan att avbryta medan han berättade färdigt. Hennes ansikte blev mer och mer allvarligt när hon insåg vilken fruktansvärd hemlighet han levt med.

”Jag vet inte vad jag ska säga. En sånt vidrigt sätt att behandla sin styvson. Han måste ha varit ett riktigt monster. Jag är glad att han är död. Om han inte hade varit det, skulle jag aldrig ha kunnat hålla tyst. Jag vet att jag skulle ha konfronterat honom.”

”Han dog av cancer. Under svåra plågor. Det kanske gör det lite lättare att tänka sig.”

”Kanske. Han förtjänade det verkligen.”

”Jag vet inte, Aly. Jag var ju inte ett barn. Jag var sjutton. Han hotade mig inte med kniv. Jag ville bara att han skulle tycka om mig. Men det är en sak till jag måste berätta.”

Alyson kunde inte ens föreställa sig vad mer han kunde ha att berätta. Hade inte Julian varit med om tillräckligt? Men hon sa inget utan lät honom fortsätta tills han var klar.

”Och nästa morgon hittade Richard henne död i sovrummet.”

”Men Julian, du känner dig väl inte skyldig för det? Det var ju hans fel, inte ditt.”

”Det säger Sime också.”

”Snälla, Julian. Kan du inte lova mig att du inte tänker på det där mer? Han är ansvarig för vad som hände. Inte du. Jag tänker inte låta dig plåga dig själv mer. Det här har pågått alldeles tillräckligt länge. Förresten, jag vill inte tala illa om de döda, men borde inte en mamma bry sig lite mer om sitt barn än att hon själv kände sig illa behandlad?”

Julian stirrade på Alyson. Den tanken hade aldrig slagit honom. Det var ju hans mamma. Självklart hade han sett henne som ett offer. Men nu när han själv hade ett barn började han inse att Alyson kanske hade rätt.

Om något hade hänt Megan, skulle han inte ha valt den enklaste utvägen. Han skulle ha kämpat för henne vad som än krävdes. Varför hade hans mamma gjort som hon gjorde?

Han visste att hon älskade honom och Simon så han kunde bara gissa att hennes äktenskap med Richard hade varit mycket olyckligare än han trott. Richard kanske hade varit otrogen i flera år.

Han nickade tankfullt, inte fullt övertygad. Men åtminstone hade han fått sig en tankeställare och lyckats skaka av sig de obehagliga tankarna. Aly hade definitivt rätt när det gällde en sak. När man hade barn måste man låta det barnet gå före allt annat. Skulle Megan ha någon nytta av en pappa som bara tyckte synd om sig själv?

”Du kanske har rätt. Jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Och du har ju förlåtit mig för vad jag gjorde mot dig. Det är mer än jag förtjänar.”

”Julian, du måste sluta tänka på dig själv som någon som inte förtjänar någonting. Det där är helt fel. Du förtjänar en massa bra saker. Till exempel kan du ju börja med att behandla dig själv lite bättre. Och tänk lite på mig och Simon också. Vi kommer att oroar halvt ihjäl oss om du fortsätter med ditt självdestruktiva beteende. Som det där. Vad handlar det om egentligen?”

Julian kände hur han blev alldeles het om kinderna. Hon pekade rätt på hans arm som fortfarande hade droppet fastsatt i armvecket. Såren som han gjort med Simons rakblad syntes fortfarande tydligt, fast de nästan var läkta.

”Öh -”

”Du behöver inte försöka. Jag vet vad det där är.”

”Har Sime berättat?”

”Nej. Simon behövde inte säga något alls. Vet du inte att vi har arbetat halvtid på samma gymnasieskola det senaste året? Det är hopplöst att få tag i ett riktigt jobb så – Hur som helst hade vi två tjejer som gjorde precis samma sak för några månader sen. Som tur är kom vi på dem i tid. Nu mår de mycket bättre.”

”Jo, jag kände mig bara – ”

”Jag vet. Men om du någonsin gör så igen, kommer jag att -”

”Vadå?”

”Det vill du inte veta.”

”Okej, jag ska försöka låta bli. Du har ingen aning om vad fantastiskt det är att ha dig här igen. Jag menar hos mig.”

Hon log igen, och den vildsinta blicken i ögonen var borta.

”Jo, jag har nog en viss aning om det. Ungefär så fantastiskt som det är att ha fått dig tillbaka. Skynda dig att må bättre snart. Simon och jag har saknat dig jättemycket.”

”Jag får väl försöka.”

Plötsligt ryckte Alyson till.

”Oj. Simon. Han blir väl galen av att vänta så här länge. Och besökstiden är ju snart slut. Jag måste gå. Simon kommer in direkt.”

”Okej. Jag älskar dig, Aly.”

”Jag älskar dig också, Jule.”

SLUT

Författare:

Publicerat

Dela: