Käften först

Den morgonen var jag mer okoncentrerad och mentalt borta än någonsin. Egentligen vaknade jag väl inte förrän jag satt på cykeln och upptäckte att jag på något underligt vis rullade ut för en ovanligt brant backe. När sedan G-krafterna slet i mig i form av de kalla oktobervindarna, skötte skräcken och chocken både styret och bromspedalen, men jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag vaknat från min sömn. Tall, gran och al susade förbi i ett grönt virrvarr. Mjukt. Asfalten var mjuk, ramlade jag skulle jag inte slå mig. Någonstans från en gatukorsning smög en lastbil fram, ett blygt rådjur i morgondimman. Kroppen kompenserades för tre dygns sömnlöshet. Jag levde nu i en drömvärld, alla fysiska system hade utvecklats eller invecklats. Mutationer. Armarna var av betong, som bropelare där de i en rak linje sträckte sig till händerna som klämde sig fast på handtagen. Ansiktet var en någon underlig anrättning, ett fruset köttfärspack av ögon, brosk och blek hud. Benen kände jag inte av trots att de hela tiden snurrade runt på pedalerna där nere. Allt som fanns i mina tankar var sömn, sömn, sömn. Det stadium där tröttheten och utmattningen sätter illusioner och bisarra fantasier i spel var snart förbi. När som helst nu skulle kroppen säga ifrån, jag skulle stupa ner på marken, svimma av, släckas som en lampa utan förvarning. Det här visste jag, men kunde naturligtvis inte tänka allt för mycket på det. Att tänka allt för mycket var ingen möjlighet just nu. Så visst blev det något av en överraskning då jag föll mot marken, som ett fällt träd. Timmer! Javisst, men inga varningar i världen kunde väcka mig då. Allt jag han reflektera över under fallet var hur jag hamnat där och varför det gått på det här sättet. Reflexerna fungerade inte, inte som de skulle i alla fall, så när jag väl brakade ner på asfalten den morgonen, så var det med käften först.

Skriven av: Bob Vox