Kälek & Svek

Kärlek och svek

Av: Peter Johansson





Blodförlusten gjorde att Davids ansikte började blekna. Slaget hade tagit hårt, den vänstra kinden hade domnat bort, detta gjorde att han inte kände någon smärta efter det kraftfulla slaget. Han var fullt medveten om vad som skedde runt honom, han började dock bli en smula virrig.
- Vem var din kompis, David? frågade en röst tillhörande den mannen som hade utdelat slaget.
David var klar över en sak, de skulle aldrig få reda på vem mannen var. Han började berätta allteftersom han kom på nya fakta om en man som bara existerade i hans eget sinne.
- Visst ja, ni kanske vill ha reda på hans namn också, det är Johan Ringberg, ljög han ihop.
- Vi ska få tag i honom, sa en man som stod bakom en röd Saab 9000 CSE. Berätta för oss var han tog vägen.
David öppnade munnen och tänkte precis svara när han kom på att han inte fick vara alltför villig att berätta, då kanske de inte skulle tro på hans uppdiktade historia. Han teg, han tittade rakt in i ögonen på mannen som hade slagit honom och sa
- Kim tror du verkligen att jag tänker berätta det för er? Han talade med mörk och kall röst.
Kim var en ökänd ”smågangster” som älskade att klå upp de försvarslösa. Mannen vid bilen var Daniel, Kims bästa vän och hjärnan bakom gänget.
De andra var bara vanliga medlemmar. David lade speciellt märke till en medlem, det var den enda kvinnan i gänget, hon hade kolsvart hår, de blåaste ögon en människa kunde ha, underbara långa slanka ben, i princip var allting snyggt. Bredvid henne stod en liten pojke, uppskattningsvis 5 eller 6 år. Det var en mager liten pojke, trots det var han relativt stilig för sin ålder. Antagligen var han kvinnans son för han höll henne i handen där han stod i utkanten av gänget.
David slöt ögonen och manade fram bilden av kvinnan, vad gjorde en så vacker kvinna i det gänget. Han ville springa fram till henne, plocka upp henne och hennes son i famnen och ta dem till en plats där de var säkra. Och där han kunde leva tillsammans med dem resten av sitt liv.
- Vi måste flytta honom, vi kan inte ta risken att polisen kommer hit och börjar snoka, viskade Daniel till Kim.
- Bra ide, sa Kim. Ska vi lägga in honom i din bil?
- Det är nog bäst, din är redan känd av polisen, om de skulle stoppa dig så skulle du få problem med att förklara varför det låg en blodig man bunden om armarna i din bil.
Detta var det sista David uppfattade, sedan svartnade det för ögonen på honom…

David öppnade ögonen och letade efter gänget, beredd på det värsta. Han såg att han låg i ett rum, det första han lade märke till var att han låg i en säng, i ett relativt stort rum. Han gick upp från sängen, det var då han fick syn på såren som täckte hans överarmar. Plötsligt slöt sig en hand om hans axel. Han svängde runt, där stod Kim och log ett av sina välkända leenden.
- Jag ser att ni har vaknat.
- Var fan har du tagit mig, är det till en av dina satans knarkarlyor.
- Såja, vi har visst vaknat på fel sida idag, sa han och sprack upp i ett ännu större leende.
David betraktade honom noga. Kim hade dubbelhaka och kritvit hy, han hade 3 ringar i det vänstra örat, en i näsan och tre i det högra örat. Han var omkring tjugotre år gammal.
- Så där ja. Om ni har lugnat ner er nu så kanske ni kan höra på vad jag har att säga, sa han. Jag har tagit er till mitt lager, bry er inte om att skrika för det är ingen som kan höra er. Väggarna är ljudisolerade och som ni kanske har upptäckt så är här inget fönster i rummet och detsamma gäller för alla andra också.
- Varför tog ni hit mig? Jag har ju berättat allt för er, sa David.
- Det är möjligt, men om sanningen skall fram så var det inte bara din kompis som vi var intresserade av. Det var dig också, du skall vara vårt första mänskliga experiment i vårt försök att se hur mycket sex en människa klarar av.
Kim släppte taget om Davids axel och tryckte på en knapp bredvid dörren. Ett pip slapp ut från den och dörren öppnades.

Mitt på natten vaknade David av ett ljud som verkade komma ifrån dörren. Han öppnade sakta ögonen, han kunde uppfatta nätta klickande ljud mot golvet. Han svettades ymnigt. Sakta vred han kroppen åt dörren så han fick fri sikt. Han såg knappt fram till dörren men uppfattade ingenting.
- Så du blev fångad till slut? frågade en röst någon meter från honom.
- Vem är det? Frågade David med hjärtat i halsen.
- Känner du inte igen din gamla polare? Var det inte Johan Ringberg du kallade mig? Sa rösten.
- Fredrik är det du? Frågade David.
Inget svar kom, plötsligt hördes ett högt skrik..
David hoppade upp och tände lampan på bordet. Ingen där.
Plötsligt öppnades dörren och in steg kvinnan som han hade sett den dagen som Kim hade gett honom en rejäl höger.
- David du måste hjälpa mig. Någon har mördat Kim och hans män, det är bara du och jag kvar nu.
- Din son då? frågade David förfärat.
- Min son? Jag har ingen son. sade kvinnan
- Men han stod ju bredvid dig den dagen.
- Jag vet inte vad du snackar om men vi måste sticka nu
Med armen om kvinnan skyndade David till dörren. Innan de kom fram till dörren så öppnades den.
I dörröppningen stod Fredrik, röd i ansiktet av ilska och med nedslagen blick.
- Du sa att du älskade mig… sa Fredrik anklagande.
- Än sen då? fräste David. Du trodde väl inte att jag skulle bli förälskad i en man. Det var bra så länge det varade men nu är det slut.
- Men varför skyddade du mig när Kim och hans gäng frågade ut dig?
- Jag tyckte att jag var skyldig dig det lilla. Kom igen nu, hjälp oss ut. Det går en mördare lös i byggnaden.
- Jag vet, sa Fredrik. Sen vände han sig om och gick.
Det var alltid samma sak. Han ville inte hålla på med detta men han blev hela tiden sviken av männen, så de praktiskt taget tvingade honom.

När han kom ut på gården möttes han av ett ohyggligt vrål från polissirener, en av poliserna kom fram till honom.
- Är det ni som är Fredrik Lindgren? frågade polisen.
- Ja, svarade Fredrik.
- Var är dem?
- I tredje rummet på vänster sida. Koden till dörren är 311.
- Okay, sa polismannen.
- Får jag gå nu? undrade Fredrik.
- Bara om du kommer till mig på fredag för ytterliggare en kväll på tu man hand, viskade polisen.
Fredrik log ett grymt litet leende och gick sedan ifrån brottsplatsen. Undrande om han skulle bli tvungen att göra samma sak om polisen svek honom precis som David hade gjort.






Har du några tankar och/eller funderingar runt novellen? Om du har det så kan du Maila dem till mig på följande adress: [email protected]
Jag tål kritik också så tveka inte, Maila…

Skriven av: Peter Johansson