Kalvdans och brännässlor.

Jag har ätit upp våren och återigen druckit av min mammas modersmjölk! I en helig pakt delade jag måltiden med mina närmaste och sa;
'Andakt, kära vänner, ni smakar just nu av min barndom närden var som bäst' och mina barn slukade mitt barn med välbehag, lät mej sakta glida ner i sina strupar efter det att de gjort mig porös mellan sina tänder. Nu vilar jag i deras innersta, jag är hemma.

Kalvdansens betydelse för mig som liten flicka var; nytt liv! Och därmed betydde den också att min mamma bejakade mig och accepterade den jag var, om är bara för en kort stund. Jag glömmer aldrig doften av kossornas födelse, gödsel, det årsgamla höet, melassens söta gloria, kornas brunstiga värme och min mammas dofter där hon stod med sitt ämbar fyllt av råmjölk. Sedan, i köket, mamma, som hukade över karet med varm rykande mjölk , hennes svarta lockar som hela tiden föll ner i hennes panna och som blev vitprickigt av mjölkstänket.Alldeles tyst satt jag på vår röda kökssoffa och tänkte hur jag skulle nå fram till henne. Hur ska jag säga att jag älskar henne och vill krypa in i hennes famn? Men, hon gav mig kalvdans, och när den rykande varm ställdes på bordet och jag fick ta sommarens mylta på den, spelade min längtan ingen roll längre.

Som förrätt denna dag plockade jag och min yngsta dotter späda små nässelblad med vågliga fingrar. Mitt barn brände sig ideligen på de ettrigt stickande bladen och jag tog hennes fingrar i min mun för att lindra svedan med min saliv. Dottern sa; 'egentligen ska man kissa på sina brännblåsor'
och så gick hon bakom en buske och gjorde vad hon tyckte var bäst.

När vi hade fått ihop två liter blad som receptet angav gick vi hem och kokade soppan. Medan den stod och puttrade på spisen ringde jag till min mamma och bjöd över henne till middagen.

Jag minns dej, min mamma, och jag färdas ännu i mitt barndomsland. När vi satt vid middagsbordet möttes våra ögon men jag vågade inte hålla kvar min blick. Istället lät jag den glida ner i den gröna soppan där ägghalvorna simmade omkring i ensamt majestät.Så, öppnade jag min mun, tog med båda mina händer om tallrikens kanter och hällde i mig soppan. Med våren vilande i mina vattkoppsärr och rynkor mötte jag återigen din blick, vågade inte hålla kvar. Jag fyllde mina händer med den gula varma kalvdansen, föll på knä vid din stol och smekte in dina nakna bröst som av åren blivit kalla och slappa. Men av mina smekningar reste de sig upp och där stod du framför mig som den mamma jag minns. Kunde ändå inte nå dig.
Vad kan jag göra för att befria dig från det dis som ligger framför dina stålgråa ögon?

Åh,du stora kvinna,varför får jag inte gömma mina händer under dina bröst? Du kan värma mig om du vill, vi kan lära känna varandra och bli ett igen.Vi kan, om du vill,knyta ihop vår navelsträng och låta kalvdansen och soppan gå på tur och retur däri.
Kanal mamma,vilken väljer du?

Skriven av: Anki Sehlstedt