Kanske en uteliggares dag?

Sitter vid havet, det är maj månad.
Det är en stor sten jag sitter på, om man vill kan man lägga sig raklång på den, stenen ligger precis vid vattenbrynet, vågorna smeker den varje dag omsorgsfullt. Det är precis som stenen och vågorna tillhör varandra, tar hand om varandra, älskar varandra, två olika element i naturen som tar hand om varandra som ett älskande par. Vågorna som smeker stenen är som tusen instrument i mina öron, ett behagligt lugn infinner sig i min kropp, tankarna blir klara i huvudet och min familjs minnen dyker upp, jag vill ha dom där i minnet, dom får inte försvinna ifrån mig precis som dom försvann ifrån mig i verkliga livet.
Det är varmt ute, sitter i ett par slitna jeansshorts som jag har tillverkat själv, solens strålar har bränt min hud lite röd, men solen skall gå ner snart. Jag inväntar det magiska slutet när solen går ner för att se himlen färgar sig till vackra färger som får en att tro att man lever för stunden i en magisk drömvärld. Min hund ”kompis” lägger sitt huvud på mina ben och sluter sina ögon, han har precis kommit tillbaks ifrån att ha legat en bit bort bakom skuggan från en liten klippa lite längre bort. Min schäfer är det ända jag har kvar ifrån min familj, hans ögon berättar för mig att han också saknar det vi hade förr. Jag förstår inte hur jag skulle klara mig utan min trogna vän, det är han som håller mig kvar när helvetet är som värst, hans värme är som ett eget väsen som tar tag i mig och ryker upp mig. Nu ligger han på mitt ben, han andas tungt, han vet att snart kommer mina minnen tillbaks, då vi var fyra i familjen.
Tar en klunk vatten ur min pet- flaska till min torra strupe av solen, skvätter lite vatten ur min flaska på Kompis och kyler ner hans päls i värmen. En stor våg börjar rulla emot vår sten vi sitter på ifrån ett fartyg med okänd destination ut i världen. Vågen rullar majestätiskt med en kraft som får fiskmåsarna som sitter på vattenytan och skumpar att vakna till efter dagens liv i skyn, ett lätt skrå hörs ifrån dom tills lugnet efter vågen kommer igen, vågen tornar upp sig mer och mer när den närmar sig vår sten, med en våldsam kraft smeker den vår sten, vattnet spolar över stenen så min kropp får en dusch, vattnet på min rödbrända hud försvinner sakta bort och visar att jag är lite skitig. Tittar på mina händer, gammal smuts sitter fast under naglarna, drar min hand över mitt halvblötta ben och smutsen gör sig mer påtaglig, det var en veckas sen jag tog en dusch. Jag hoppar ner i det halvmeters djupa vatten nedanför stenen och försöker skrubba av mig det värsta av smutsen i det kalla maj vattnet. Uppe på stenen igen försöker jag torka av kroppen av dom sista solstrålarna, saltet ifrån vattnet ligger som små vita sanddyningar på min mage när solen har torkat min kropp. Färgprakten ifrån himlen börjar så smått, orangeröda molnstrimmor leker en sista dans på himlen. Jag vet att min fru och dotter tittar på samma sak som jag, kvällssolen får oss att vara tillsammans igen, vi är där alla fyra vid havet. Min fru har sitt långa ljusa hår utsläppt som får vinden att leka med håret, hon har sin blå favorit kofta på sig, hon håller min hand hårt som hon alltid har gjort, hon säger inget hennes ögon berättar allt. Vi tittar en bit bort där springer vår dotter, hon har samma ljusa långa hår som sin mor även sin mors leende ligger på hennes läppar. Kompis som springer sidan om henne är större än vår dotter, hans svans gungar fram och tillbaka när han leker med henne fast hon drar i hans öron och försöker krama han hela tiden, han är en klok hund och förstår att hon är bara ett litet barn, han tar hand om henne faderligt som sitt eget barn, hans ögon spanar över henne när faror hotar. Efter sin lek kommer dom tillbaka och sätter sig hos oss. Min fru plockar fram smörgåsar och rykande varm choklad till oss ur korgen, vi sitter där på stenen vi fyra och har hela framtiden framför oss. Jag kysser min fru ömt, smeker min dotter på kinden och ger min sista bit av min smörgås till Kompis.
Den sista lilla solstrålen ifrån kvällssolen kämpar för att hålla sig kvar, den utför sin sista lilla dans långt där borta över horisonten, jag tittar på min fru och tänker att jag måste vara världens lyckligaste man, att jag har fått äran att uppleva henne måste vara ett mirakel, hon ler emot mig och säger: Jag saknar dig så mycket, jag önskar att jag fick mer tid med dig, men vi kommer att mötas igen det känner jag på mig, farväl vi ses imorgon när kvällssolen går ner igen, försök sova lite inatt för min skull älskling.
Mörkret har lagt sig, Kompis har krupit närmare, vi är ensamma igen Kompis och jag. Mina tårar rinner ner på mina kinder, saknar min familj så mycket. Varför lämnade ni mig så snabbt? Vi hade så mycket kvar att göra med våra liv, jag fick inte ge dig en sista farväl kyss Camilla, fick inte smeka din kind, fick inte se ditt sista leende, fick inte höra hur din dag har varit, jag saknar dig Camilla mitt livs kärlek. Vi fick inte se vårt barn börja första klass, vi fick inte se när hon skulle visa upp sitt första betyg.
Jag hoppas att ni har det bra där ni befinner er nu, jag vet att ni har blivit änglar båda två, mina skydds änglar. Men jag vill så mycket mer, vill bädda ner min dotter i sängen och kyssa henne på pannan och säga god natt min ängel sen se hennes leende smitta av sig som ger sån värme, berusning i mitt liv, vill träffa hennes första pojkvän hon tar med sig hem, där är så mycket jag vill men inte kommer att få. Vem är det som vill beröva mig allt det där? Livet är så orättvist.
Nattkylan börjar bita i min bara kropp, min halvskitiga fliströja får mig varm, Kompis filt som jag har med mig till stenen lägger om Kompis och mina ben, vill sitta här ett tag till, hon kanske kommer tillbaks igen inatt. Vattnet ligger lugnt och gungar sig sakta till sömns, månen lyser över havet som ett täcke, stjärnorna glimmar med värme ner emot mig, en båt långt ute i havet lyser upp med sina läktärnor men försvinner i fjärran efter ett tag. Ett lugn har infunnit sig, jag andas till havets rytm, jag vet att lugnet försvinner snart och saknaden tar över, men jag vill sakna och minnas så det gör inget här ute vid stenen.
Helvetet bryter ut först när jag försöker sova, jag reser mig upp och det är dags och promenera hem, det är bara tjugo meter bort bakom en betong mur. Ser att vinden ifrån morgon bitti har tagit tag i min pressning som jag har till vägg på ena kortsidan, resten är byggt av plåt, det är en gammal korvkiosk som någon har fraktat ner till havet när den har gjort sitt, det är min och Kompis bostad nu, men vi trivs här ute i friheten, det är sällsynt att folk kommer ner till denna del av stranden, stora industrier omgärdar min bostad, strand och hav.
Kompis springer fram till plåthemmet först, smakar lite vatten från skålen utanför, hans blick tittar bakåt emot mig.
- Jag kommer, var inte orolig: Ropar jag till han.
Binder fast min vägg med lite snöre, klappar om kompis lite och vi går in genom vår lilla plåtdörr på andra sidan, där det står korvgubben på dörren. Vårt hem är sporadiskt möblerat, en madrass med sovsäck ligger på golvet, ett vildmarks kök, en fotogenlampa, en trave böcker som jag har fått låna på biblioteket, tre säckar hundmat som jag alltid köper först när bidraget kommer, en femlitersdunk med färskvatten som jag får hämta hos fabriken sidan om mitt hem och en trave kläder som ligger i en stor gammal sportbag. Tänder fotogenlampan och kryper ner i sovsäcken, lägger Kompis filt över han, tar fram en bok ifrån högen, en bok om el teknik. Jag vet inget om el teknik men det är det ända som får mig att tänka på något annat, jag vill inte ha minnen när jag skall försöka sova då infinner sig aldrig sömnen, jag vill rensa hjärnan med saker jag inte förstår mig på, bara tänka på något annat tills ögonen sluts. Börjar läsa kapitel ett utan och förstå, minnen tränger igenom texten till en salig röra, min frus ansikte finns på varje sida som ett bokmärke, sidorna vill inte bläddra sig framåt bara stå stilla på varje sida. Rister på huvudet, tar en klunk vatten med en värktablett, det brukar hjälpa mig till lite lugn, kompis som ligger med sitt huvud på magen utanför sovsäcken, tittar med en ledsen blick, ser i hans ögon, snälla husse slappna av, kliar han bakom nacken, viskar till han: Lugn vi fixar det.
Börjar om igen på kapitel ett, det går lite lättare nu, tankarna om hur el teknik om hur det fungerar börjar sakta, sakta arbeta framåt, kapitel ett blir klart liksom kapitel två, tre och fyra, lägger ifrån mig boken, undrar lite vad jag har läst men inget har fastnat, försöker blunda men kroppen är alledes för krampaktig, jag förstår att jag inte är tillräckligt avslappnad för att kunna sova. Klär på mina skitiga kläder till en promenad i natten, ett gäng fiskmåsar som sitter på muren och klipporna utanför mitt plåthem vaknar när Kompis och jag sticker ut, ett skrän hörs och i en massa vingslag flyger dom iväg, tystnaden kommer tillbaks igen efter ett tag. Inbillar mig när jag går iväg att jag har hela min familj med mig där jag går, solen skiner, vi äter glass och bara njuter av varandras närvaro som vi gjorde förr när vi tog bilen och körde iväg till promenader ute i den fria naturen. Jag tokar bort glassen runt munnen på min dotter, hon säger: Pappa kan jag få resten av din glass också, sen ler hon emot mig så jag kan inte säga nej. Fort jag böjer mig ner så kommer Kompis farande och tar glassen ifrån min näve och vi skrattar allihop.
Kompis och jag har kommit tillbaks till vårt plåthem, inbillning försvinner med mina tårar. Vi försöker sova igen, vrider mig åt vänster, vrider mig åt höger, öppnar sovsäcken för det är varmt, stänger sovsäcken igen för jag fryser, gråter, torkar bort tårarna, gråter och fortsätter och ligga och vrida mig, med min familj framför mina ögon.
El teknik boken tas fram igen, börjar på kapitel ett igen, det är precis som en vanlig natt, natt ut och natt in, varje natt är som en bok som alltid börjar på kapitel ett igen. Kompis har nu somnat, tittar på han när han andas, kan ändå inte koncentrera mig på boken, han andas mjuka andetag, då och då gryr han till men slutar igen efter hans tass har letat upp mig och känner att jag är kvar. Jag önskar att jag hade hans mod och styrka, han räddar mig varje dag. Medan jag ligger där och tittar på hans andetag andas ut och in, lägger jag min hand på hans kropp, känner hjärtrytmen slår i lugna slag, börjar andas ut och in efter hans hjärtrytm, ögonlocken mina sluts som en kista, drömmer mig bort i samma dröm som alltid.
Vaknar av fabriksmullret ifrån industrierna, en titt på klockan på armen berättar att jag har sovit bort ännu en gångs grattis mat ifrån konditorierna och matbutikerna, klockan är åtta och jag måste vara utanför butikerna innan sex på morgonen för att få lite rester som har blivit över ifrån gårdagen, mat som bara kastat om man inte dyker upp. Men det gör egentligen inte så mycket idag, har lite två dagars fransbröd kvar och en burk köttsoppa som jag kan värma upp på fältköket, det är inte ofta jag kan äta ordentligt fast jag har mat för dagen, hungrig är jag men det är något som tar emot för mig ändå, sen får mina vänner nere i stan lite mer mat och dela på. Tanken att mina vänner i stan får lite mer mat för dagen och dela på gör mig på bra humör, tar en skuffa hundfoder i en av säckarna och lägger i skålen till Kompis, han tittar på mig som han vill dela med sig, jag ler emot han och säger: Ät du nu så du blir en stor hund.
River av en bit fransbröd och går ner emot havet till min sten vid vattenbrynet, tittar ut över havet, det regnar ute idag, men allt är så vackert och lugnt ute på min sten, vågorna smeker min sten och säger att en ny dag börjar nu, kompis kommer springande efter maten och sätter sig sidan om mig, vi ser över havet, en liten fågel flyger förbi oss på väg emot en ny dags äventyr för sina ögon uppe i skyn, jag kramar Kompis och säger: Detta är frihet, vi har det rätt bra ändå.
Ett fiske rev kastas ut ifrån vår sten, en fisk på vårt rev hade inte varit fel idag.

Skriven av: Patrik Wihlborg