Kanske imorgon...

Kanske imorgon…

Skymningssolen strömmar in från havet över campingstugorna och strålarna bryts i Gittans rödvinsglas. De sedan länge sparade naglarna har som sedvanligt lackats och putsats, hennes nya dansskor är snörade runt vana dansfötter och halsen är beslöjade med Kenzoparfym. Allt är perfekt.
Gittan snurrar runt bland myggen i luften, känner inte deras blodtörst. Hon kan bara höra grannarna tävla med varandra om vem som spelar högst på sin stereo med sitt favoritdans-band. Nu ledde Casanovas med Jerry Lee Lewis 'Great balls on fire'. Grillröken lägger sig som en tät dimma över semesterparadiset och dansjävlarna börjar röra förväntansfulla kroppar upp mot logen. 'En hel vecka', tänker Gittan och fantiserar kring vad just denna vecka som är hennes livsavgörande. Veckan som för ska ta henne bort från Stockholmsförorten, han med stort H och händer som lyfter henne meter över golvet kan faktiskt finnas i folkvimlet.
Gittan sträcker på ryggen och försöker ge ett avslappnat och trevligt intryck. Det ingår lik-som i spelet. Den första dansen är viktig, det vet hon. Just under två inledande foxtrot pejlas läget in; alltifrån separerade par, som förra året var som fastklistrade på varandra, och nu var lovliga byten för hungriga singlar till snobbdansare, de som gör den mer kvalificerade be-dömningen och som knappt ens prinsessan Viktoria har fantasi att drömma om. Men Gittan har fantasi och hon drömmer.
”Får jag lov?” Gittan vänder sig om och tittar 1,95 meter upp i luften. Hon känner mannens hand ta tag i hennes. Händer så stora att de skrämmer och han luktar ladugård. Det är för sent att tacka nej. Så lyder reglerna. Mannen pressar Gittans huvud mot sin bringa, utan att tänka på att de inte är symmetriskt lämpade för varandra. Gittan känner hur hennes nacke spänner och bänder men försöker ändå le. Nästa dans kan hon trots allt bli uppbjuden av de eftertrak-tade, bara hon ler.
”Hej, vad heter du, vad gör du och vart kommer du ifrån?” Frågar mannen där uppe. ”Åh nej” tänker Gittan. ”En trefrågorsman”. Hon försöker klämma ur sig något käckt som hon övat in framför spegeln därhemma. Trefrågorsmän ska man akta sig för. De är inte roliga, knappt ens på dansgolvet.
Så är då första av två foxdrot över och Gittan kan andas ut i en minut och passar samtidigt på att massera sin stela nacke. Sista låten i fyra fjärdedels takt sätt snart igång av de svärmors-sockersöta dansbandsgrabbarna på scenen. Tvåmetaren snurrade plötsligt till, som något han inte tidigare gjort. Han glömmer lossa sitt fasta grepp kring Gittans huvud och vrider till. ”Aj som…” utbrister Gittan. Hon får en rejäl nackspärr och doften från mannens armhålor gör inte saken mindre förtvivlad.
”Ursäkta” säger mannen. ”Hur gick det?” Gittan tål mycket men svara inte. Hon sliter sig loss från mannens, enligt honom själv, kärleksfulla famn. Vänder sig om för att hitta en väg ut ur danshavet, bort från logegolvet. Längs väggen sätter sig Gittan ned för att försöka få kon-troll på läget igen. Hon vill mer än annat svänga runt sina nyrakade, men den onda nacken gör sig ständigt påmind. Hon bestämmer sig för att gå tillbaks till campingstugan för att lugna ned sin förbannelse och värk. Hon skulle ha kunnat bli bitter, Gittan. Men Gittan är inte sådan. Hon blickar framåt. Kanske imorgon…

Skriven av: Veronica Gustafsson