Känslan att bli mobbad- Del 1 av 2











Där satt jag. Ensam vid köksbordet och tittade ut genom köksfönstret på allt liv som rörde sig där ute i det fria. Bilar åkte omkring nere på gatan. Folk promenerade omkring med paraplyer. Några stackare som inte hade paraplyer sprang in i närmsta affär för att inte bli blöta av detta ruskiga höstväder. Jag såg ut över stan eftersom jag bodde i radhus så centralt.
Regnet öste häftigt ner från den molntäckta himlen och landade med kraftiga dunsar rakt på rutan. Just den beskrivningen kan man använda när det gäller mig och min vardag. För jag är ungefär som ett fönster som får massor utav regn på mig. Men jag får inte regn. Utan jag får kränkande och hjärtskärande ord. Allt var så grått och trist. Men det är inte bara utomhus som allt det gråa befinner sig. Utan även i mig. Jag avskyr mitt liv tackvare den där elaka Elvira. Hon har gjort det svårt för mig en ganska så lång tid nu. Bara för att hon tror sig vara så enormt kaxig. Elvira är min klasskamrat som gått i samma klass som mig ända sen 1:an. Hon har mobbat mig sen allra första skoldagen. Och det håller på än, fast vi är 14 år och går i åttan. Varje dag får jag höra hur jävla fet och ful jag är. Och när hon är igång med att förnedra mig och ställa mina innersta känslor på spel, så hänger allt fler och fler elever på. Det kan låta ungefär så här:
- VENDELA! DU ÄR ETT STORT JÄVLA ARSEL!
Men jag har fått höra mycket värre saker än det där. Ord som är så fruktansvärda att jag inte ens vill tänka på dom. Könsord och sånt där. Jag får höra hur hatad jag är av dom flesta. Nej usch. Jag skakar av ilska och ledsamhet bara jag tänker på mobbingen.
Jag har även fått självmordstankar. Självmordstankarna har varit som ett frö inom mig som bara vuxit och vuxit. När den växt klart så har jag försök att begå självmord. Allt är Elviras fel! Om hon aldrig hamnat på samma skola som mig så hade det aldrig blivigt så här. Men den där Elvira har jag god lust att skälla ut. Och det tänkte jag göra också. Jag har känt att det gått för långt nu. Att ha gått till skolan varje morgon i åtta år har för mig varit som att gå till helvete. Jag har alltid varit en ganska så tyst och osäker person som inte vågat säga ifrån. Men det blir ju inte bättre än vad man gör det till, har jag hört. Och nu har jag själv tagit det beslutet. Jag skulle verkligen göra någonting åt det här. Jag ska försöka att få stopp på mobbingen som plågat mig i år och evigheter. Jag ska göra allt för att få Elvira att sluta hacka på mig. Få henne att förstå att hon innerst inne egentligen bara är en svag liten skit som inte är bättre än någon annan. På klassfesten som är på fredagskvällen i veckan blir inte rolig för henne. Och det ska jag allt se till. Nu jävlar ska hon fan i mig få!!!! Nu skulle det bli slut på det här. Vänta du bara, Elvira. Vänta bara…


Nu var det äntligen fredag. Jag har försökt att komma på något bra sätt att skälla på Elvira ikväll. Kalla henne för sådana hemskheter som hon kallat mig för i alla år har jag inte tänkt göra. För då är jag ju lika dum själv. Men jag har tänkt skälla på ett ”fint” sätt. Använda mig utav så bra ord som möjligt.

Jag stod klar i hallen. Iklädd i svarta kläder. Jag tittade mig i hallspegeln och log stolt. Jag såg själv hur mitt ansiktsuttryck såg ut. Jag hade den där du-grejar-detta minen.
Glad och rakryggad med hopp om att ordna upp allt gick jag iväg till min skola där festen skulle äga rum i gympasalen. Samtidigt så kände jag en inre nervositet. Vad skulle jag göra om någonting gick fel? Då kanske jag skulle åka på stryk. Men jag försökte koppla bort nervositeten med att tänka på att det faktiskt skulle kunna gå riktigt bra.

Utanför gympasalen stod det en lång kö med festsugna elever. Men jag kunde inte se till Elvira någonstans. Jag gick fram till en tjej som var kompis med Elvira.
- Du, Sandra. Vart är Elvira någonstans? frågade jag och kände mig lite dum av att fråga efter min värsta fiende.
- Hon är sjuk.
- Vet jag väll att hon är.
- Varför frågade du efter henne då? Om du ända visste att hon var sjuk.
- Jag menar att hon är sjuk i huvudet.
Sandra spände ögonen i mig.
- Du. Snacka inte skit om min bästis! För då åker du på spö så att det blir jävligt synd om dig! Och om du nu undrar så ligger hon i 38 graders feber.
- Men hon var ju i skolan idag.
- Ja. Men hon åkte hem efter bara tre timmar.
- Okej. Det hade jag inte tänkt på.
- Men varför frågade du efter henne?
- Äh. Skit samma, sa jag och gick och ställde mig sist i kön.
Jag tyckte att det var skönt att hon inte skulle närvara på klassfesten. Men samtidigt så var det ju lite synd. Nu kunde jag ju inte skälla på henne. Men om hon inte är här så kanske ingen mobbar mig. Och då kanske någon i min klass åtminstone ville prata lite med mig. Bara säga hej eller så… En sak som är bra var att några föräldrar skulle vara ordningsvakter. Det var Petters båda föräldrar, Yvonne och Jens, Gabriellas mamma Katarina, Fridas pappa, Reidar, och Jossis båda föräldrar Åsa och Pekka. Sex vuxna alltså. Och Jossis pappa Pekka har nog dom flesta respekt för. Det är en stor kraftig karl från Finland. Han kastade ut några killar från nian som försökte smita in på festen som vi hade förra året, och skrek argt:
- Dra åt helvete innan jag slår in pannbenen på er!!! på ren finlandssvenska.
Niorna gapade stort.
- Vvvvissttt, stammade den ena fram. Sen så var dom borta på en hundradels sekund.
Egentligen så skrek han det lite mer på ett skämtsamt sett. Men niorna förstod inte det. Pekka är egentligen jättesnäll. Men när han blir arg så… ja… Kan man verkligen säga att han blir arg...
Men nu fick vi komma in i gymnastiksalen. Föräldrarna släppte in oss.
Pekka stod och höll upp dörren till alla.
- GÅ FINT! INTE TRÄNGAS NU! vrålade han strängt. Och då lugnade dom flesta ner sig.

Inne i gympasalen så var det ballonger och volanger överallt. Musiken hade redan börjat strömma ut ur högtalaranläggningarna. Och längst ner i hörnet så stod godisbordet. Det var fullt med godisskålar, snackskålar och läsk. Musiken hade redan börjat strömma ut ur högtalarna. Jag gick raka vägen ner till godisbordet och tog en näve popcorn.
Då kommer Sandra, Linnea och Frida fram till mig. Tjejerna tittade kaxigt på mig.
- Varför frågade du efter Vendela? Och nu vill jag ha en förklaring, säger Sandra och ställer sig öga mot öga mittemot mig.
Jag har ju så mycket popcorn i munnen. Så jag kunde ju inte prata fören jag svalt allt.
- Vi vill ha ditt svar NU! säger Frida krävande.
Sandra spänner sina mörkbruna ögon i mina blå.
- Hör du dåligt eller? NU!
Jag blev nervös. Men, men. Vill dom ha svaret nu så ska dom väll få det då.
- Okej, sa jag samtidigt som tusen söndertuggade popcornrester flög ut på Sandras tröja.
Sandra blev jättearg.
- VA FAN! MIN NYA TRÖJA!
Då kommer Petters pappa Jens, som hört Sandras skrik, fram till oss.
- Vad gör ni? undrar han och tittar undrande på oss alla fyra.
Sandra pekar på mig samtidigt som hon tittar på Jens.
- Vendela spottade popcorn på min tröja!
Jens tittade konstigt på mig.
- Men varför gjorde du det då?
Jag tyckte att det kändes så pinsamt.
- Hon ville ha ett rakt och ärligt svar. Och då…
Jens avbryter mig.
- Spottade du popcorn på henne för det?
- Men det var ju inte meningen.
- Inte meningen?! Man spottar bara inte popcorn på folk. Så du Vendela, ut. Försvinn härifrån.
- Men jag vill vara kvar här.
- UT! vrålar Jens och pekar emot utgången.
Då kommer Pekka fram.
- Vad är det? undrar han.
Jens förklarar för Pekka vad som hänt.
- Jo. Vendela betedde sig oacceptabelt alldeles nyss. Hon spottade ut popcorn på Sandras tröja.
Pekka blängde på mig.
- Ut, säger han med lugn röst.
Jag vet att Pekka är stark och kan kasta ut folk med huvudet före om dom inte gör som han säger. Så jag vågade ingenting annat än att gå. Jag gick emot utgången och fick många konstiga blickar på mig. Jag tittade bara ner i backen.

Ute på skolgården så var jag faktiskt lite arg. Varför lyssnade inte Jens och Pekka på det jag hade att säga? Dom bara kastade ut mig sådär på spurten. Det där med popcornen på Sandras tröja var ju absolut inte meningen. Jag kunde väll inte hjälpa att hon ville ha ett svar sådär på direkten.
Jag bestämde mig för att gå raka vägen hem.
” Vad pinsamt att gå till skolan på måndag” tänkte jag där jag gick på trottoaren.
Alla skulle väll prata om mitt oväntade misstag. Nu skulle dom väll hacka på mig om det där i flera veckor fram över. Nu hade jag ännu en grej att fundera på. Hur jag ska kunna leva vidare med mitt pinsamma misstag i bagaget, och samtidigt få höra massa saker om det.
- Där går popcornspottartjejen! HAHAHA!
Någonting i den stilen.

När jag kom in i hallen så mötte jag mamma och pappa. Dom stod och klädde på sig sina ytterkläder.
- Kommer du nu? frågar mamma och ser undrande på mig.
- Ja, sa jag och tog av mig mina egna ytterkläder.
- Varför är inte du kvar på klassfesten? undrar pappa.
Jag hade ju ingen lust att förklara att jag blivit utslängd och varför.
Jag kom på en liten nödlögn för att slippa alla miljontals frågor från mamma och pappa.
- Äh. Jag kände bara att jag inte orkade vara kvar, sa jag och log.
Pappa gav mig ett litet snällt leende.
- Jasså. På det lilla viset. Mamma och jag tänkte gå till Sven- Nisses krog nu. Men visst vågar du vara ensam hemma?
- Ja, sa jag och kände faktiskt att det skulle bli skönt att få vara ifred. Tänka för sig själv i lugn och ro.
- Okej. Men vi är hemma före klockan 24:00. Du kan låsa dörren efter oss, sa mamma och tog ner sin handväska som hängde på en krok.
- Det är lugnt. Var borta hur länge ni vill.
- Tack gumman. Jag och mamma behöver vara ensamma och prata lite, säger pappa och ler hemlighetsfullt.
- Om vadå? undrade jag och kände mig nyfiken som i en strut.
Mamma ler och tittar på pappa.
- Ska vi tala om det för henne?
Pappa ler och kysser mamma.
- Vadå? undrar jag och känner att jag verkligen vill få reda på det.
Pappa och mamma slutar kyssa varandra. Båda tittar på mig och ler stort med glimtar i ögonen.
- Okej gumman, säger pappa. Du ska få veta.
- Ja?! Jag vill veta.
- Mamma och jag har ju varit ett par så länge nu. Och vi har ju även varit förlovade i snart sju år…
Jag väntade bara på vad det var.
Mamma tar över snacket.
- Äh. Pappa och jag har bestämt oss för att vi äntligen ska gifta oss.
- VA?! Vad kul, säger jag och glömmer för stunden bort allt helvete som för det mesta kretsar kring mig och mitt liv.
- Vet du vad som fick oss att vilja gifta oss då? undrar pappa.
- För att ni verkligen älskar varandra, sa jag.
- Jag har gjort mamma på smällen. Du ska få ett syskon om några månader.
Min glada mun blev på en gång ett stort runt hål. Jag blev så förvånad.
- Vvva?! Herregud. Ni är ju 40 år båda två.
- Ja? Det gör väll inget. Jag vet att det kan komma lite hastigt, säger mamma och ler.
- Jaha. Men okej. Jag kunde inte säga annat. Orden fastnade i halsen på mig. Ett syskon? Jag, en blivande storesyster? Jösses anamma. Jag som redan mådde dåligt och hade ett eget liv att tänka på. Jag vill inte att någon ska få växa upp med en storesyster som inte mår bra.
- Mamma och jag går nu, säger pappa.
- Men… Är det inte dumt att gå raka vägen till krogen och dricka alkohol då? fick jag ur mig.
- Äh. Mamma ska inte dricka, ler pappa.
Mamma dunkar till honom lite löst i magen.
- Hördu min älskade gubbe. Jag ska visst dricka. Lättöl och ett glas vin skadar väll ändå inte?
Pappa skrattar bara.
- Nej. Egentligen så kanske det inte är någon fara. Du har ju också rätt till att fira dom två lyckliga förändringarna i ditt och mitt liv. Tänk att vi ska gifta oss och få ett barn till. Det trodde jag aldrig. Alltså att vi skulle få en till unge.
- Ska ni gå nu? undrade jag och kände att jag verkligen skulle behöva få vara ensam.
- Ja. Hejdå gullepluttan.
Mamma och pappa går.
Jag kände mig faktiskt inte glad. Visst skulle det bli kul att mamma och pappa äntligen skulle gifta sig. Men att få ett syskon till. Det här kanske låter lite dumt. Men jag vill ha mamma och pappa helt för mig själv.
Jag satte mig ner i tevesoffan och zappade runt bland alla olika tevekanaler med fjärkontrollen. Det fanns ingenting intressant att se. Bara reklam och lite annat strunt. Överallt. Plötsligt så ringer telefonen. Jag suckar och reser mig för att gå fram till telefonbordet i hallen för att svara. Bredvid telefonen så står våran nummerpresentatör som visar telefonnumret från den som ringer. Men det stod bara att det var hemligt nummer.
- Vendela, svarade jag.
Det var tyst ett tag.
- Vendela, sa jag igen.
- JAG SKA DÖDA DIG DIN JÄVEL! skrek någon och la på.
Jag blev helt iskall av rädsla inombords. Jag blev vettskrämd och fick panik. Jag började storgråta och bröt ihop mitt på den polska mattan som låg på golvet.
Jag skrek och grät. Sen reste jag mig för att gå och kontrollera att jag låst dörren ordentligt.
Den var låst. Jag önskade bara att mamma och pappa kunde komma hem. Jag kunde ju inte springa och hämta dom. Just nu så vågade jag inte sätta min fot utanför ytterdörren. Jag kunde heller inte ringa till deras mobiltelefoner. För dom såg jag låg på telefonbordet.
” Vad fan har jag gjort för att få leva i en sån här mörk och grym värld?” Varför ska just jag bli så illa bemött av alla, genom att få höra både det ena och det andra?” Varför lever jag över huvudtaget?” Tusen tankar snurrade omkring inne i mitt huvud. Jag gick in i köket för att äta glass med chokladsås. Jag ville trösta mig själv med något gott. Njuta för varje tugga. Jag hörde väggklockans tickande. Den tickade varje sekund. Jag var så nervös. Mitt hjärta tickade tvilling med klockan. Precis lika fort som klockans tickande tickade mitt hjärta. Jag oroade mig för dödshotet jag fick alldeles nyss på telefonen. Vem det var som ringde vet jag inte ens.
Men det var säkerligen någon som ville få mig i graven…
Jag tog fram glasspaketet som vi hade i frysen och började lassa på i en djup tallrik. Sen så vräkte jag på fullt med chokladsås över alltihopa.
Jag satte mig vid köksbordet och började äta. Den kalla glassen var så otroligt god att jag bara njöt när jag åt den. Jag behövde lite jordgubbs, päron, och vaniljglass.
Då ringer telefonen igen. Jag rycker till. Skulle jag svara eller låta bli?
Jag gick i alla fall fram och tittade på nummerpresentatören. Det stod ett 021-nummer. Det är ju från Västerås, tror jag. Jag lyfte luren och svarade.
- Vendela.
- Hej.
Rösten i luren tillhörde en tjej som var i min ålder.
- Vem är det? undrade jag.
- Hahaha Sven-Bertil Jönsson var namnet. Hahaha.
Jag kände att jag började bli arg. Jag blir ju telefontrakasserad igen. Det har jag blivigt så länge jag kan minnas. Men vem ringer från Västerås egentligen? Jag känner ju ingen därifrån.
- Vem är det?! Jag lägger på om du inte talar om vem du är! sa jag med irriterad röst, samtidigt som jag tyckte att det kändes olustigt.
- Sven-Bertil Jönsson , sa jag ju. Hur mycket kostar du?
- VA?! Jag fattade noll. Kosta? Vadå kosta?
- Ja. Har jag kommit till en hora eller?
- Eh… Nej. Du har kommit till familjen Tranberg.
- Bor det någon Vendela här?
- Ja. Det är ju jag.
- Mm. Men då har jag hamnat rätt. Hur mycket tar du per minut?
Det kändes så läskigt det här att jag hade lust att lägga på.
- Vart har du fått tag på mitt telefonnummer?
- Tipsad av en vän. Men kan jag komma nu?
Nu blev jag riktigt förbannad. Jag exploderade av ren ilska.
- DRA ÅT HELVETE MED DIG! skrek jag och la på.
Jag drog ur telefonjacket så att ingen mer kunde ringa. Jag orkade inte bry mig. Nu när jag dragit ur jacket så kan ju ingen mer ringa. Det är ju skönt. Jag gick tillbaka in i köket och fortsatte käka glass.
Efteråt så gick jag och satte mig framför datorn. Jag surfade runt lite på Internet. Jag besökte Internetsajten Lunarstorm. Jag hade en presentation där. Men jag hade som vanligt inte fått några gästboksinlägg eller Lunarmail. Jag surfade vidare. Men jag hittade inget kul heller.
” Äh. Jag går och lägger mig nu,” tänkte jag och loggade ut mig från Internet.
Jag gjorde mina kvällsbehov och gick upp på mitt rum för att lägga mig i min vara sköna säng.

Den natten hade jag otroligt svårt för att sova. Det är på kvällen då tystnaden råder alla tankar spelas upp inuti huvudet. Jag kunde inte sova. Jag bara låg och tänkte på allt. Mina föräldrar skulle gifta sig. Mamma väntade ett syskon till mig. Jag blev mobbad och hade inte en ända vän. Allt var bara ett stort jävla helvete. Bland alla tusen tankar så spelades även självmordstankarna upp sig. Jag såg mig själv hoppa från en bro, rakt ner på motorvägen som gick under den. Jag slog ihjäl mig och avled på en gång. Sen tänkte jag på hur jag skulle begravas. Jag såg mig själv ligga i en kista inne i en kyrka. Kyrkbänkarna var nästan tomma. Dom ända som var på min begravning var min familj. Mamma, pappa och ett litet knyte som var inlindat i vita filtar. Det knytet skulle vara min syster eller bror.
Om jag dog så skulle nästan ingen sakna mig. Jag skulle slippa bli mobbad. Men jag vågade inte se till att jag hamnade i döden. Jag ville ändå försöka att göra liv av mitt liv. Jag kände att jag inte hade något bra liv. Men jag vill se till att allt blir bra så att jag får leva ett bra liv. Man kanske skulle försöka att prata med Elvira. Fråga henne varför hon håller på som hon gör.
Man kanske skulle kunna säga så här:
”- Men lilla du. Du är 14 år och mobbar fortfarande. Har inte du mognat och börjat förstå att mobbing är fel? Ska du fortfarande hålla på att larva dig så som du alltid gjort. Vad tjänar du på att mobba mig egentligen? Va? Vad får du ut på det? Är det kul på något sätt eller? Du, ta och gör mig en tjänst va… VÄX UPP!”
Det skulle kännas bra för mig att få säga det till henne. För vad tjänar man på att mobba andra egentligen? Ingenting. Man gör bara någon annan ledsen helt i onödan.
Nere i köket hör jag att dörrlåset lås upp. Det är mamma och pappa. Dom fnittrar väldigt mycket.
- Fy fan vad trevligt vi har haft ikväll, älskling! vrålade pappa med berusad röst.
Mamma fnissade och sa lite tyst:
- Du. Vendela ligger nog och sover. Vi får vara tysta så att vi inte väcker henne.
- Ja, ja, ja, säger pappa.
Jag känner en viss trygghet när dom är hemma. Då lyckades jag äntligen med att somna tillslut.

Nästa morgon så vakade jag tidigt. Väckarklockan bredvid min säng visade bara 07:00. Men jag var pigg som en mört i alla fall.
Mamma och pappa låg och sov. Jag smög ner i köket för att göra frukost. En viss dimma låg över kvarteret denna tidiga morgon. Himlen var rosa. Det var så fint.
” Jaha. Då var det lördag då. Vad ska man hitta på idag då?” tänkte jag medan jag skivade limpskivor och la dom i brödkorgen.
Jag plockade fram pålägg ur kylskåpet och ställde det på köksbordet. Jag bryggde några koppar kaffe till mamma och pappa. Själv så gjorde jag i ordning O`boy till mig själv. Jag var hungrig. Så jag åt frukost i förväg.
Det kändes som om det bara var jag som var vaken i hela kvarteret. Det var knäpptyst och mörkt i alla hus. Förutom i ett då. Vårat.
När jag ätit färdigt så går jag och tvättar och klär på mig.

När klockan blivit 10:00 så vaknar mamma och pappa.
- Godmorgon era sömntutor, sa jag när dom kom ut ur sovrummet.
- Vadå? undrar pappa samtidigt som han gäspar stort. Sömntuta? Det blev faktiskt sent igår.
- Frukosten är serverad, sa jag och log snällt emot dom.
- Tackar, tackar, säger pappa och går ner i köket.
- Åh så trevligt. Tack Ska du ha, Vendela, sa mamma och gick ner hon också.

Senare under dagen så sa mamma och pappa att jag skulle åka med dom i bilen.
- Vart ska vi? undrade jag nyfiket.
- Det får du väll se, säger pappa och ler mystiskt.
Vi åkte flera mil. In och ut i två olika städer.
- Men vart ska vi? undrade jag.
- Men det får du se, säger mamma och ler.
- Ska det bli en överraskning?
- Ja, sa pappa och svängde in på en liten väg. Snart är vi framme.

Pappa stannade bilen utanför ett stort hus som låg någonstans i Örebro.
- Vad tycker du? undrar mamma och pekar på huset.
- Fint. Men vart är överraskningen då?
- Huset, säger pappa och flinar.
- Ja. Nu när vi ska gifta oss och få ett till barn så tyckte vi att vi behövde ett större hus. Och vi åkte hit för att titta för att sen kanske köpa det. Då får ju du börja i ny skola och skaffa andra kompisar, säger mamma.
Då blev jag glad. En sten lossnade från mitt hjärta så att det kändes skönt. En härlig känsla spred sig i hela min kropp.
” Flytta?” Då kanske jag slipper lida utav mobbingen.

När vi tittat på huset både utanpå och inuti så åkte vi hem.
- Älskling. Skulle du vilja du bo där? frågade mamma.
- Ja. Faktiskt.
- Jag också.
- Bra. Då är saken klar då. Huset ska bli vårat.


Fyra månader senare:

ÄNTLIGEN! Nu har vi flyttat in i vårat nya hus. Och jag ska börja i den nya skolan imorgon. Men det känns nervöst. Hoppas att jag får vänner här.
- Vendela. Det finns ju ett litet extrahus här på tomten. Om du vill så kan du ju få bo där ett tag innan vi fått ordning i ditt nya rum. Jag kan bära ut din säng där, säger pappa och ler.
- Jag kan väll gå ut och titta på det lilla huset först, sa jag och gick ut i trädgården.
Utanför tomten så gick det en tjej i min ålder. Hon hade en liten tax som hon rastade. Hon stannade upp och tittade på mig.
- Hej, sa hon.
- Hej, sa jag.
- Ni är våra nya grannar va?
- Vi flyttade in igår, sa jag och gick fram till henne.
- Så trevligt. Jag heter Jenny och är 14 år. Och det här är min tax, Kliffen, som bara är 2 år.
Jag böjde mig ner över staketet och klappade honom på huvudet.
- Jag ska börja i skolan här i morgon, sa jag.
- Okej. Vilken skola då?
- Almbyskolan, tror jag att den heter.
Tjejen blir förvånad.
- Den skolan går jag också i.
Vi båda började att skratta.
- Jaha. Så kul. Men då kanske vi ses imorgon då.
- Ja. Men jag måste gå nu. Trevligt att träffas Ven…
- Vendela.
- JA. Just det ja. Jag är glömsk, fnittrade Jenny. Hur som helst så var det trevligt att ses. Hejdå.
- Hejdå, sa jag och log.
Det värmde i mitt hjärta nu. Det var FÖRSTA gången någon i min egna ålder var trevlig emot mig. Jag känner på mig att jag kommer att trivas här. Allt kommer att bli så bra.
Nu slipper jag all mobbing. Men jag är ju fortfarande nerös över min första skoldag här i Örebro.


Fortsättning följer så småning om…..

Författare:

Publicerat

Dela: