Kapitel 1 och 2, Josephine Hall, Sere Lonebird. Kritiker behövs!

Josephine Hall

Hon lutade sig långt över relingen på det stora skeppet, det var långt ner till marken, människorna var som ingenting härifrån tänkte hon. Hon funderade på hur lång tid det skulle ta att komma till marken om hon ramlade och i samma ögonblick tappade hon balansen och hade alldeles säkert ramlat i fördärvet om inte en av skeppets styrmän hade fångat henne i sista sekund. Ett spänt ögonblick uppstod där de stod, så nära att de kunde se den andres skiftningar i irisen, och med hans armar kring henne. Så såg hon bort och han släppte henne kvickt och tog ett steg bakåt. Han harklade sig.
”Fröken Hall, luta dig inte över relingen sådär, det är farligt,” sa han.
”Tack, för hjälpen herr Dixon,” svarade hon. ”Det var ju tur att du fanns här till min hjälp,” Hon log ironiskt varpå hon skyndade fnissandes därifrån. Det var en vacker, solig dag och hon kände värmen sippra fram i sin röda färg i hennes ansikte där hon sprang omkring sökandes efter sin mamma. Snart sprack hennes ansikte upp i ett skinande leende då hon fick syn på henne. Modern var klädd i en stilfull mörkblå dress, byxorna var instoppade i de svarta stövlarna av läder hon nästan alltid bar och i midjan satt ett matchande skärp. I armarna vilade hennes svarta kappa hon alltid haft och det mörka håret var uppsatt i en stram knut i hennes nacke. Hon såg stolt ut över världen de for över som om det var allt hon la märke till, men hennes dotter visste att så inte var fallet.
”Josie älskling, är vi framme snart?” frågade hon med sin ljusa, men befallande röst.
”Ja, jag tror det mamma,” svarade Josie. ”Vi har rest längre tid än beräknat nu och borde vara framme.” I samma ögonblick ljöd en vibrerande signal över hela skeppet som meddelade att de nu gick ner för landning.
”Mamma?” frågade Josie och vände sig mot sin mor. ”Hur är… Tellus?”
”Åh, det är en underbar planet älskling, se bara,” svarade modern och svepte med handen ner mot den grönskande naturen. ”Atmosfären här sträcker långt, mycket längre än på Cellos eller Tresbos och därför är luften underbar och mångfalden enorm. Josephine, du behöver inte vara rädd, du kommer att trivas här min dotter.”
”Ja, jag antar det… tur att vi i alla fall återvänder hem om inte alltför länge,” log Josie och kysste sin moder på kinden varpå hon sprang därifrån.
”Ja min dotter, det är skönt att jag återvänder snart,” sa modern för sig själv och suckade varpå hon återvände in i den skumma skeppsatmosfären. ”Kapten, du tar väl ner oss vid kardinalens domäner?”

Josie log ett falskt leende mot den åldrade mannen framför henne vilket hennes förargade mor såg och pressade Josies axel hårt mellan sina fingrar. Hon vände blicken neråt och lät modern ta hand om resten, det var bra tänkte hon, för då kunde ingen se hennes ögon som aldrig hade fällt en tår. Alla förväntade sig att hon skulle gråta, det gjorde alla unga kvinnor i hennes position, Josie hade sett det själv med egna ögon flera gånger. Hur döttrar förgäves hade klamrat sig fast vid sina föräldrars lemmar och gråtit till synes varenda droppe vatten som fanns i deras magra kroppar. Josie var inte som de, det hade hon aldrig varit. Hon var ingen liten späd blek flicka som gjorde vad förväntades henne, hon var lång, mycket längre än vad som önskades (enligt modern) , och hon var stark och spänstig. Hennes mamma brukade säga att hon nog egentligen skulle ha blivit en man, men så hände något fel och hon blev istället kvinna. Hon suckade över sin oduglighet och tänkte att det skulle bli svårt för denna man vilken nu blev lagd hela hennes öde i sina händer. Och i den stunden, där hon stod i det stora mörka rummet på planeten Tellus som en lång tid framöver skulle bli hennes hem, bestämde hon sig för att aldrig mer visa sin glada vackra sida vilken folk på hennes hemplanet beundrade så mycket. När hon återigen såg upp var hennes mamma borta, hon var själv i rummet med den gamle kardinalen som stod bredbent framför henne och hånlog.
”Fröken Josephine Hall,” Sa han och smackade. ”Jag har gift bort värre flickor än du min vän, så tro inte att du klarar dig. Vi har middag med dina friare om en timme, Ditt rum ligger i änden av den högra korridoren på övervåningen, gå dit. Några tjänare kommer och hjälper dig att göra dig iordning.”



..................................................



Sere Lonebird

Midala, 5: e månadens andra dag, sjätte året i grönskans sekel.

Ellisa,
Midala är en vacker planet, det kan jag inte neka till även om inget går upp mot Lystrate, min hemplanet. Det första man möts av här är den rena, friska luften som genast fyller ens lungor som en varm sommarbris. Efter detta slutar man inte förundras, vattnet är blåare än någon annanstans och grönskan grönare, det är underbart. Mitt uppdrag tar dock upp all tid och jag kan inte förundras över annat än Drottning Vilyas skönhet. Förhandlingarna står stilla, rådet pläderar frid men tystnad råder över Drottningens läppar, hennes stillhet och lugn kan bara liknas vid samma lugn som råder innan stormen. Vi får hoppas att hon kan bliva den storm som behövs för att besegra vår fiende, samt att hon inte böjer sig för det intet vetande rådet.
Sista mötet i eftermiddag, sedan befarar jag att botten är nära.
Jag hör av mig inom kort.

S. Lonebird

Den unge mannen vek försiktigt ihop brevet och la ner det i ett redan frankerat kuvert men utan adress och gav det till den späda flickan bakom bardisken.
”Det ska till oss,” sa han kryptiskt, flickans blå ögon glittrade till och hon tog varsamt emot det.
”Lita på mig, frände,” svarade hon och räckte honom ett glas med en isande blå dryck. ”Här, den hjälper mot osämja,” Fortsatte hon sen lite högre. Han svepte den värmande drycken och nickade vänligt varefter han lämnade baren i det rökiga hotellet.
Det var en varm dag, ändå så svepte han den bruna rocken tätare om sig där han gick i folkvimlet. Rådet hade valt att lägga alla möten hittills då kommersen i staden var som värst och värmen som olidligast. Både Drottningen och han själv visste att det var ett försök att bli av med honom, ”Den krigslystne ynglingen” som de sa.
Med ett språng över den lilla bäck som avgrenade från den stora floden vilken rann rakt igenom staden var han vid den stora porten till Drottningens Residens. Vakterna vilka han kommit på god fot med hälsade formellt men aningen glatt då de öppnade porten för honom. Han svarade på samma sätt och styrde stegen mot rummen där rådet styrde, han gick genom långa ljusa gångar med marmorklädda pelare och genom rum, vart och ett präglat efter en egen tid. Så anlände han till det mörka mötesrummet där Rådet redan hade slagit sig ner vid den enda möbel som prydde rummet - det stora rektangulära mahognybordet. Vid änden närmast honom satt Drottningen tyst och blek, men rakryggad, hon betraktade de tio män vilka utgjorde rådet, de som skulle vara valda av folket men i själva verket bara satt där på grund av sina pengar och sitt inflytande. Hon märkte inte honom, på grund av hans förmågor gjorde ingen det, inte förrän han la sin solbrända hand på hennes bara axel och hon gav upp en lättnadens suck.
”Sere, tack och lov att ingenting hänt!” viskade hon lättat utan att släppa sin isande blick från Rådet vars skeptiska blickar nu vilade på den unge mannens ansikte. Han harklade sig och svarade lugnt att det var mycket folk ute och svårt att komma fram, därav den sena ankomsten.
”Hm, hade du kommit i tid…” började Merck, talesmannen för rådet, men blev avbruten av Drottningen.
”Tyst, vi har viktigare frågor på protokollet. Låt oss nu diskutera ”Villfarelsen”, sa hon.
”Ni har hört vår åsikt i frågan min drottning,” utropade Merck trumpet. ”Vi ändrar oss inte, blodspillan är inte lösningen.”
”Hur ska vi då undgå en invasion!?” svarade Sere förargat. ”Motattack är det enda sättet!”
”Unge man, vad vet du om krig? Du har inte levt att se ett enda.”
”Jag har sett effekterna år efter år av ‘Villfarelsens’ räder, folk har blivit av med sina hem, vanliga människor blir hjärntvättade och de drar sig inte ens för att döda föräldrar inför ögonen på deras egna barn!” När Sere argt avslutade sin mening kände han hur Drottningen ryckte till framför honom. Hon suckade än en gång och reste sig upp.
”Det här mötet är slut. Sere, det finns inget jag kan göra nu, inte utan rådets stöd. Vi kommer inte att lyfta vapen mot våra fiender. Kan vi tala i enrum?” Hon knyckte på huvudet och vände på klacken ut mot korridoren. Sere följde henne i tystnad och förblev tyst ända tills de kommit ut i den stora trädgården och drottningen stannat vid näckrosdammen. Hennes långa axellösa svalt nyponröda klänning svepte ner mot marken i en omfamning runt hennes kropp vilken tillsammans med hennes hallonliknande doft fick honom att minnas hur ung hon egentligen var. Endast drygt 22 år hade hon funnits till vilket knappast längre kunde urskiljas i hennes ansvarstyngda anlete. Hon böjde sig ner för att plocka en av de ljust rosa blommorna i dammen och tog tag i hans hand för att inte ramla, så reste hon sig upp med blomman i den andra handen.
”Det här är mitt liv Sere, fast bakom dessa väggar,” sa hon och svepte med handen med blomman mot den vita muren. ”De tillåter mig inte gå någonstans, Rådet. Ibland undrar jag vem det egentligen är som har makten över Universum.”
”Om vi inte gör något snart har Villfarelsen det,” svarade Sere bittert. ”Du vet var jag och de mina står.”
”Ja min vän. Jag vill inte att mitt folk ska lida Sere, det vet du. Men jag är oförmögen att utfästa krig utan rådets beviljan.”
”Du är svag Vilya, Vad har hänt dig den senaste tiden?” sa Sere och la handen på Drottningens kind.
”Mitt folk lider, och jag med dem. Åh Sere, det här är ingen plats för mig. Jag orkar inte mycket längre. Mitt folk klarar sig lika bra utan mig, jag tror det är dags för min tronarvinge att ta min plats. Han har fått en stor självinsikt den senaste tiden och skulle klara det, tror inte du det?”
”Hade han det inflytande som du har… kanske.”
”Vill ta min plats?”
”Jag vet inte Vilya, jag tror inte att ens han själv gör det. Men, han kommer alltid att ställa upp för dig.”
”Du lämnar Midala snart.”
”Jag känner en kallelse närma sig, ja. Det här kan bli sista gången på länge Vilya.”
”Det tror jag inte,” svarade Vilya och log. ”Seså, ge dig av nu, jag har saker att uträtta unge man.” Sere log och bugade sig varefter han lämnade residenset i snabb takt.

Skriven av: Anna