Kära Någon

Meningslös
Ett ord man inte tänker på, ett ord som bara finns. Ett ord i mängden.
Jag tänker på det, för det är precis vad jag är. Meningslös.
Av min själ existerar endast en del - samvetet.
Jag är ingenting värd. Inte älskad, inte omtyckt, inte ens hatad. Arton år och redan olycklig.
Alltid ensam, sedan den där decembernatten för snart tre år sedan.

Den första snön hade just fallit, och vintern var på väg med stormsteg mot vår lilla stuga i skogen. Där bodde vi - mamma, pappa, lillasyster och så jag - omgiven av grantoppar och snövita berg.
Utåt sett var vi förmodligen den perfekta familjen, med lycka lysande som små solar. Men ingen kunde någonsin ana vad som doldes innanför väggarna. En ondska med kraft nog att slita sönder vår tillvaro, och förändra våra liv så att lyckan aldrig mer fick se dagens ljus.
Allting började på julaftonskvällen när det var dags att öppna alla paketen. Jag kunde riktigt se lyckan lysa ur ögonen på min lillasyster när hon fick syn på det allra största paketet, och avundsjukan i hennes blick när det visade sig vara mitt.
Det var det första tecknet på vad som skulle komma, men definitivt inte det sista.

Mina föräldrar var nog alltid lite extra snälla mot mig. Hjälpte mig lite extra mycket med läxorna, såg alltid till att jag mår bra och att jag inte saknde någonting. Med min lillasyster var det annorlunda. Självklart var hon minst lika bortskämd som jag. Hon fick allting hon pekade på, och behövde aldrig sakna något. Nej för resten, jag tar tillbaka det sista. Hon saknde någonting. Äkta, villkorslös kärlek. Hon blev aldrig älskad på det sättet som bara en förälder kan älska sitt barn.
Jag kommer ihåg när hon föddes. Mamma och pappa så stolta, och jag helt överlycklig. Var gick allting fel? Hur och varför?
Pappa hade alltid önskat sig en son, men när jag föddes spelade det ingen roll. Bara det faktumet att jag levde och andades var nog för att han skulle sprängas av lycka. Men när hon kom… det var som om ingenting längre spelade någon roll. Vad som alltid varit min största önskan förvandlades till någonting skamligt. Jag brydde mig inte om vilket kön mitt syskon hade, hur det såg ut eller var det kommit från. Jag var lycklig för att jag hade fått någon att dela mina tankar med, någon som var min – min lillasyster. Jag älskade henne precis som hon var. Min lilla oskyldiga syster. Hennes enda fel var att hon inte var jag.

Det var alltid samma visa. Jag hade det lätt i skolan, kom alltid hem med högsta betyg. Hon fick kämpa för att bli godkänd. Jag hade min bästis som jag hängt ihop med sedan vaggan, hon träffade alltid fel människor som alltid sårade henne på ett eller annat sätt. Jag var problemfri, gjorde aldrig några dumheter. Hon både rökte och drack på helgerna. Jag hade aldrig några hemligheter för mamma och pappa, hon höll allting inom sig och delade aldrig med sig av sina innersta känslor.
Vi var så olika som två syskon kunde vara, och i deras ögon var det en dödssynd.
Hon gjorde dem aldrig nöjda nog. Om hon kom hem med ett medelbetyg som hon verkligen kämpat för, var det aldrig bra nog. Hon skulle alltid vara bäst – precis som jag. Se på din syster, hette det då. Se och lär.
Jag hade aldrig orkat ta emot hälften av allt hon hela tiden fick utstå. Jag hade aldrig orkat, med hon gjorde det. Hon bara bet ihop och försökte se glad ut. Men jag vet att hon led. Hon led så att det gjorde ont i mig.
De hörde det inte, men jag hörde när hon grät. Varje natt hörde jag hennes kvävda snyftningar, och det värkte i mitt hjärta.

Men någon gång tar allting slut. Vid någon tidpunkt rinner bägaren över, den sista droppen faller. Någon gång vissnar blomman. Hon var blomman, och mammas och pappas hat fick henne att vissna. Tiden vi människor har på den här jorden är bara till låns, och vi vårdade inte hennes tid tillräckligt. Vi älskade inte henne nog.
Min lillasyster orkade inte längre. Den tunga börda hon hela sitt liv fått bära, blev till slut för mycket. Plågan som kallades livet drev henne till självmord.
I det ögonblicket hon drog sitt sista andetag slocknade min låga.



Av oss alla är det bara jag som besöker hennes grav. Våra föräldrar har inte en enda gång stannat och lagt en blomma. I den stunden som hon dog, drogs en skam över vår familj, och hatet som orsakat hennes alltför tidiga död, sträcktes över gravens gränser.
Ibland undrar jag om jag kunde förhindrat det. Mina samvetskval plågar mig även i drömmarnas värld, och jag vet att jag förtjänar det. Varje dag går jag till hennes grav och ber henne att förlåta mig.
I den stunden som hon förlorade förmågan att andas, förlorade jag förmågan att skratta. Jag kommer aldrig någonsin att få tillbaka det bästa jag någonsin haft, det dyraste jag någonsin ägt. Hon var fågeln i min hand, och jag höll den för hårt.
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden, att jag på något sätt kunde göra allting ogjort. Då hade jag varit där för henne, jag hade stått vid hennes sida och inte varit så feg.
Men jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan inte göra allting ogjort. Jag var aldrig där för henne, jag stod aldrig vid hennes sida. Jag var feg, och det kommer jag att få ångra så länge jag lever.

På stranden där jag nu står, brukade vi leka när vi var små. Vi älskade att springa i strandkanten när solen gick ner och vattnet svalnat. Vi brukade skriva små lappar till varandra, och jag hittade en av dem igår, skriven med en sjuårings barnsliga stil.

SäRa lilaSysSter
Du oK ja sKa altid Va koMMpisar
Frånn dinn StorasYsster

Det högg till i mitt hjärta när jag läste den. Orden träffade på det stället där det gjorde mest ont. I själen. Vi skulle alltid vara kompisar, och jag svek henne.
Jag kanske står på samma plats, jag kanske ser likadan ut som då, men någonting saknas. Någonting oersättligt, och det är du älskade lillasyster.

Författare:

Publicerat

Dela: