Kärlek & Hat Del 2

När Bosse lagt på luren, gick han tillbaka in i sovrummet. Han satte sig på sängen och tittade på Lena.
Det ser ut som hon sover, tänkte han. Han lade sin hand på hennes arm. Den var iskall och han drog snabbt tillbaka den. Han begravde ansiktet i sina händer och inom honom började samvetet göra sig hörd.
Vad i herrans namn är det jag har gjort? sa han och fortsatte sedan viskande: Men jag var ju tvungen, annars hade hon förstört mitt liv. Hon hade säkert sett till att jag blivit tagen av polisen. Hon kanske har varit psykiskt sjuk förr, fast jag aldrig vetat det. Och nu fick hon ett återfall. Hon kunde för fan ha skadat barnen, det var bäst som skedde. Han intalade sig själv att han gjort rätt och var medveten om att det måste se ut som en olyckshändelse, han sa till Mona att Lena rökte i sängen igen. Det måste se ut som att hon rökte och somnade. Han gick av och an i rummet funderade på hur han skulle göra. Han fick några idéer som han snabbt avfärdade. Men så.
Ja, jävlar! utbrast han och kände sig upprymd. Han kastade en hastig blick på Lena, och gick in till vardagsrummet. Han gick fram till bokhyllan och tog ut en flaska rödvin. Han gick ut i köket och öppnade den och gick sedan tillbaka till bokhyllan och tog med ett vinglas. När han kom in i sovrummet mindes han att han glömt en del saker och gick därför återigen till köket. Han kom tillbaka med en slang och en tratt. Lenas mun var halvöppen, han stack ner slangen i halsen på henne, det gick trögt och han fick trycka på ordentligt innan han fick ner slangen, ungefär 30 centimeter som han trodde skulle räcka. Han pressade på tratten och när den satt fast hällde han i vinet. När han fått i halva mängden blev det stopp, inget rann ner. Han svor ilsket och slet bort tratten så att den lilla mängd som fanns där skvätte omkring. Han förde slangen till sin mun och blåste med kraft ner vinet i Lenas kropp. När han hämtade andan hördes ett gurglande läte från Lenas hals och plötsligt sprutade vin ur hennes mun och dränkte Bosses ansikte. Han svor ännu mer och förstod att han fått ner slangen i hennes lungor. Han slet upp slangen och böjde hennes huvud framåt och på nytt pressade ner slangen. Den här gången gick det lättare, han fick ner resten av vinet i hennes mage, men han var medveten om att han måste öppna en flaska till. Ingen blir berusad på en kvarts flaska vin. Den här gången hällde han i nästan hela flaskan men sparade lite till glaset, som han lade bredvid Lena. En del av vinet han fick i ansiktet stänkte på Lena och sängen. Han brydde sig inte om det, folk spiller och grisar ner sig ändå, tänkte han. Han hämtade cigaretter och tändare. Han tog några bloss av cigaretten och lade den bredvid Lena. Han tog fram några veckotidningar ur hennes nattduksbord och lade under den glödande cigaretten. Han tände eld på tidningarna med cigarettändaren och gick in på toaletten och tvättade av sig. Han bytte till ren skjorta och svarta jeans. Han satte på sig jacka och skor. Innan han gick ut tittade han till Lena. Sängen brann för fullt och Bosse kände en stark glädje av seger och upprättelse.
Ha! Du kunde inte ta barnen ifrån mig, subba! sa han och spottade på golvet. Därefter gick han ut ur huset och in i garaget och hämtade sin bil. Han körde därifrån långsamt. Han fick känslan av att han glömt något, men kunde inte riktigt komma på vad det skulle vara.
Det är säkert bara inbillning, tänkte han, innan han svängde ut på stora vägen.

2

Vilken tid det tog, klockan är snart halv fyra! utbrast Mona när Bosse kommit in i hennes lägenhet.
Ja, jag var tvungen att tanka, och så träffade jag Ola Bergström. ljög Bosse.
Vem är det?
Vi gick på samma datakurs för några år sedan. Sover barnen?
Som små grisar. Vad sa Lena?
Hon sa att jag skulle dra åt helvete, det gick inte att resonera med henne. Jag försökte faktiskt, men när hon är sådan där lyssnar hon inte.
Vad sa hon om mig?
Inget speciellt, hon förstod att det var något på gång. Hon berättade att hon träffat en man och de skulle ses nu.
Har hon träffat en annan? Vem då?
Lasse heter han.
Det var inte illa.
Nu struntar vi i henne. Vi har ju varandra att tänka på. Vad fin du är, älskling.
Tycker du det?!
Du är så läcker i kort kjol.
Jag har klätt upp mig för din skull.
Ska vi gå in i sovrummet? Jag känner att en del av mig behöver snytas. Och så måste vi sova. skrattade Bosse. De gick hand i hand in till sovrummet, och där ska vi lämna dem ifred.

3

Sofia Andersson och hennes pojkvän Patrik Eriksson, båda omkring 20 år, tog sig en promenad med hunden Frasse. Deras katt Otto, följde även han med i den tidiga morgonens fuktiga, lite kyliga luft.
Känner du att det luktar brandrök? sa Sofia. Patrik sniffade.
Det kanske är någon som eldar i pannan. sa Patrik.
När de gick förbi Lena och Bosses hus, stannade både hunden och katten och vädrade i luften, de kände att något var fel. Hunden började uppföra sig oroligt och gnydde lite.
Vad är det? frågade Sofia och klappade hunden på huvudet. Han började dra i kopplet och ville gärna gå upp till huset. Katten var redan på väg. Han stannade med jämna mellanrum och tittade på sin husse och matte. Sofia och Patrik förstod att något var fel och gick upp till huset. När de rundade sidan av huset såg de att det rök lite från sovrumsfönstret, som stod litet på glänt. De tittade in och såg att det brann i sängen. De såg att någon låg där. Patrik bad Sofia kalla på brandkåren. Själv tog han sig in genom fönstret. Han stängde det så att inte elden skulle få mer syre. Han sprang fram till sängen som var helst övertänd. Han tog upp den matta han stod på och försökte kväva elden. Det gick inte så bra. Han rusade in till vardagsrummet och kastade bordet åt sidan, för att komma åt den stora mattan som låg på golvet. Han sprang in till sovrummet och slängde mattan över sängen. Den här gången lyckades han kväva elden. Han satte sig sedan på golvet för att pusta ut. Utanför fönstret såg han de karaktäristiska blåljusen. Han förstod att brandkåren kommit. För sent, men ändå.

Två brandmän störtade in i sovrummet, tätt förföljda av två polismän och två ambulansmän.
Jag har kvävt elden. sa Patrik.
Hur gick det med dig? frågade en brandman.
Det är ingen fara. svarade Patrik.
Vet du om det finns fler i huset? frågade en polisman, vid namn Mikael Nyman.
Jag vet inte, men det är en familj som bor här. Två vuxna och två barn.
Känner du denna kvinna? frågade Mikael Nyman och pekade mot sängen.
Nej, inte personligen. Jag har pratat med henne och hennes man några gånger.
Det finns inga fler här, jag har sökt genom hela huset. sa den andra polisen när han kom in till de andra.
Kan vi ta med henne? frågade en ambulansman.
Ja, det är okej, svarade den andra polisen, Jonas Dahlbeck. Vi behöver inte göra någon större undersökning. Det syns ändå vad som hänt. Sängrökning är farligt, och i samband med alkohol är det etter värre. Att folk aldrig lär sig.

Ambulansmännen drog mattan av Lena och försiktigt lade de henne på båren. Och lämnade rummet för färd till sjukhuset. Brandmännen lämnade även de huset.
Vet du var hennes man och barn finns?
Nej, jag har ingen aning, men hennes man Bosse, har ett eget företag som tillverkar elgrejor. Företaget heter BOTO EL.
BOTO? undrade Mikael Nyman.
Efter ägarna, Bosse och Tommy. sa Patrik.
Det känner jag till. sa Jonas Dahlbeck. Det ligger i Näverlunda industriområde.
Hur vet du det? frågade Mikael Nyman..
Det var inbrott i Sanibergs lokaler. De tillverkar sanitets grejor. De hade blivit bestulna på torrklosetter och bubbelbadkar.
Vi får försöka få tag på den där Bosse.
Wilhelmsson, heter de i efternamn. sa Patrik.
Tack. Om du ser något ovanligt så kan du ringa. sa Mikael Nyman.
Ja, visst. svarade Patrik.

Hur känns det? frågade Sofia när Patrik och hon var på väg hem.
Det känns för jävligt, det är första gången jag ser en död människa. Jag hoppas det var sista gången. Fan, hennes hår var helt uppbränt och halva överkroppen var svårt bränd, jag kunde knappt se att det var Lena, men jag antar att det var hon.
Tror du att det kan vara någon annan?
Det vet man aldrig.
Nu går vi hem tycker jag, klockan är tjugo över tre och vi behöver sova.
Det är inte säkert att jag kan somna, efter denna upplevelse. Jag känner mig alldeles skakig.
Stackars Lena, dö på det sättet. Undra hur Bosse och barnen tar det?
Det är synd om barnen att förlora sin mamma, när de är så små.

4

Hemma i Monas trerumslägenhet på Söderlånggatan 12 sov alla utom Bosse. Han låg på rygg och funderade på det som hänt tidigare under småtimmarna. Han kände ingen ånger längre. Förlorar man en står där tusen åter. Det var ett bra motto. Han tittade på Mona, hon låg på sidan med händerna instoppade mellan knäna. Han suckade djupt. Han älskade Mona, men den lycka han känt tillsammans med henne tidigare är borta. Lyckan kommer säkert när allt är över. Hoppades han.
Hur ska jag förklara det här för barnen? tänkte han. De älskar Mona, men deras mamma kan hon aldrig ersätta. Men det kanske löser sig, när de fått lite distans till allt. Han kände sig lite förvirrad. Han lade sig på sidan för att försöka sova. Plötsligt satte han sig upp.
Slangen och tratten, jag glömde lägga undan dem, åh nej. Jag måste göra något. sa han förtvivlat och fick en klump i magen. Han reste sig ur sängen. Han kastade en hastig blick på klockan. 5.00 precis visade den. Han klädde sig snabbt, tittade till Mona för att försäkra sig om att hon sov. Det gjorde hon. Han gav sig ut i den kalla gryningen.

Han körde med hög hastighet hemåt. Han hoppades att hela huset var nedbrunnet, för då skulle det inte finnas några bevis, mot honom. Han parkerade på Ica parkeringen, som låg ungefär 200 meter från deras hus. Han gick med rask takt. Det var folktomt. När han kom till uppfarten såg han att huset var intakt. Han blev rädd och skyndade sig upp för gången. Han slet upp dörren och rusade in. Inne i hallen lugnade han ner sig. Det luktade brandrök. Han tog några djupa andetag innan han gick mot sovrummet. Inne i sovrummet var sängen tom. Han gick fram till sängen. Rumsmattan låg på sängen, lite svedd. Han tittade sig omkring i rummet. Han hittade inte slangen och tratten. Han kände att paniken började komma. Han kastade sig på golvet. Han kröp runt och tittade under nattduksbordet och bokhyllan. Där fanns inget.
Helvete! tjöt han.
Han tittade under sängen.
Jaaaa! utbrast han i en lång utandning, och började resa sig upp.
Letar du efter något?
Bosse hoppade till och tittade mot dörröppningen. Där stod grannen, Björn Andersson.
Neej. sa Bosse i falsett.
Vet du om att det hänt en olycka?
Nej, vad då för olycka? sa Bosse och kände sig fruktansvärt dum. Det fanns spår efter brand i sängen. Det kunde ingen undgå. Ändå låtsades han vara ovetande.
Lena rökte i sängen och måste ha somnat.
Nej, vad säger du. Varför har ingen kontaktat mig?
Det kan jag inte svara på.
Bosse satte sig långt ner på sängkanten, där branden inte fått fäste.
Vad ska jag göra nu då?
Du får väl ringa till polisen.
Jag får väl göra det. Vad gör du här förresten?
Jag kunde inte sova så jag gick för att hämta tidningen, då fick jag se en figur som gick in här i huset. Jag trodde att det rörde sig om en tjuv. Man vet aldrig i dessa tider.
Nej, det var klokt gjort. sa Bosse och fingrade på slangen.
Var har du barnen?
Förbannade gubbe att var nyfiken. tänkte Bosse.
De är hos Lenas föräldrar. ljög han.
Jaha, sa Björn Andersson och steg in i rummet.
Ska inte du gå hem och läsa tidningen? Bosse kände sig mycket nervös.
Jo, snart, vad har du där?
Bosse visste inte vad han skulle svara. Han kände ångest. Han kommer att hamna i fängelse för att en gubbjävel var nyfiken. Just då kändes allt hopplöst. Enda utvägen var att slå ihjäl gubben. Det är ingen som kan veta att han gjort det. Mona var ett perfekt alibi. Björn Andersson rundade sängen. Bosse var beredd att slå till. Näsan är det känsligaste stället. Han knöt näven och spände musklerna i armen. Slaget måste komma snabbt och med kraft.
Björn Andersson pekade på sängen.
Är det inte en äkta persisk matta?
Bosse tappade talföret.
Jo. sa han försiktigt.
Jag tänkte väl det. Jag hade en mattaffär i Västerås på den tiden jag var ute i arbetslivet. Nu är jag en glad pensionär sedan tio år. Vi flyttade hit för åtta år sedan, ja, sonen bodde här redan med sin fjälla. Frugan och jag tyckte att vi lika gärna kunde flytta hit när hon blev pensionär. Hon jobbade inom Västerås kommun, som löneassistent. Vi trivs bra här.
Bosse tyckte att det var jobbigt och ville att gubben skulle gå hem.
Björn Andersson kände på mattan.
Fin kvalitet det här. Synd att den är skadad. Vad gav du för den då?
50 000 tror jag att det var. Jag kommer inte ihåg.
Smakar det så kostar det. skrattade Björn Andersson. Men det är värt varenda krona. Men du, den är väl försäkrad?
Ja, självklart.
Jag tänkte väl det. Nej du, nu ska jag gå hem, jag satte på hurran innan jag gick ut, det är det enda man får sätta på nu för tiden. skrattade Björn Andersson och tyckte att han var rolig. Bosse utbrast en halvt kvävt skratt. Han tyckte inte alls att det var roligt. Han fingrade ännu mer på slangen, nervöst den här gången. Han svettades i armhålorna och i händerna.
Jag får beklaga sorgen, det är synd att en så vacker kvinna ska dö på det sättet. sa Björn Andersson och gick hem till sitt. Bosse andades ut.
Förbannade gubbe. Jag såg hur han tittade på slangen. Han kanske inte satte Lenas död och slangen i sammanhang. Jag hoppas inte det. tänkte Bosse. Han tog med sig slangen och tratten ut i köket och sköljde dem noga. Han la sedan in dem djupt inne i ett köksskåp. Han smög försiktigt ut genom dörren, men först försäkrade han sig om att ingen såg honom. När han kände sig säker, gick han med snabba steg till den parkerade bilen. Han körde snabbt hem till Mona. Där hade ingen upptäckt att han varit borta. Han klädde av sig och kröp ner i sängen. Han pustade ut, och somnade med en gång.

5

Har ni fått tag på Bosse Wilhelmsson? frågade polischef Gunnar Brorsson.
Jag pratade med pastorn och han känner familjen Wilhelmsson. Jag fick veta en annan sak också. sa Mikael Nyman
Jaha?
Herr Wilhelmsson har en älskarinna. Hon heter Mona Oskarsson och är dagisfröken. Där Wilhelmssons barn går.
Det var som fan.
Ja. Jag ska hämta pastorn och åka till Söderlånggatan 12 där hon bor. Har vi tur så finns han där.
Det kan inte vara speciellt roligt att vara hos sin älskarinna, när polisen och pastorn plötsligt dyker upp för att meddela att hans fru dött genom sängrökning.
Det är en av det här arbetets baksidor, men det måste ju göras.

6

Klockan 8.35 ringde det på dörren hemma hos Mona. Hon gick för att öppna. Hon hade med sig Mikael Nyman och pastor Anton Wieselius tillbaka till köket. När Bosse fick se dem höll han på att tappa kaffekoppen.
Ursäkta att vi stör så här vid frukostbordet, men det är min plikt som pastor i församlingen att meddela tråkigheter. De tog i hand och presenterade sig.
Vi kanske skulle gå in i vardagsrummet och sätta oss. sa Mona, och undrade varför en polis och pastorn besökte dem så tidigt.
Bosse och Mona satt bredvid varandra med varsitt barn i knät. Pastorn och polisen satt i den andra delen av hörnsoffan.
Jag får tyvärr meddela att din hustru, Lena, är död. sa pastorn.
Vad fan säger du. sa Bosse övertygande. Barnen började gråta. Bosse och Mona försökte trösta så gott de kunde. Mona grät också. Bosse kunde inte gråta, men han försökte se så chockad och ledsen ut som han trodde att man skulle göra vid ett sådant här besked.
Mamma. sa barnen. Pastorn gick fram till dem och satte sig på bordet framför dem. Han smekte deras kinder.
Er mamma har det bra. Hon är hos Gud och han tycker så mycket om henne.
Är mamma en ängel? frågade femåriga Tove.
Ja. Hon är en ängel. Den finaste av dem alla.
Bosse trodde att han skulle börja skratta åt denna pinsamhet som han tyckte att det var. Han har aldrig förstått sig på det där kristna tramset, som han brukade säga till omgivningen.
Mona kramade Linn hårt samtidigt som tårarna strömmade ner för hennes kinder.
Hur kunde det här hända? frågade Mona och snorade.
Rökning i samband med alkohol. sa Mikael Nyman.
Alkohol? Lena var väl nykterist, Bosse? utbrast Mona förvånat och stirrade på Bosse.
Hur kunde jag vara så jävla dum, hon har aldrig druckit alkohol i hela sitt liv. Vilken jävla miss. tänkte Bosse och bet sig i underläppen.
Hon har aldrig druckit, vad jag vet. sa han och lät trovärdig.
När träffade du Lena senast? frågade Mikael Nyman. Pastorn klappade flickorna på huvudena och satte sig i soffan. Bosse följde hans väg med blicken.
I natt, ja, vi har inte haft det så bra i vårt äktenskap. Jag ville ta ut skilsmässa. Jag skulle plocka med mig lite grejor när Lena kom hem från jobbet, hon var sjuk och åkte hem tidigare. Det var vad hon sa. Hon såg inte särskilt sjuk ut. Det blev en livlig diskussion och hon ville att jag skulle lämna huset omedelbart. Jag fick inte ens ta med mig något. Hon var som tokig. Hon sa att hon väntade besök.
Av vem då? frågade Mikael Nyman.
Hon sa det inte rakt ut men jag förstod att hon menade Lasse Persson. Lassemaja kallas han. Han jobbar på samma ställe som Lena.
Vart?
Hemtjänsten.
Polisen noterade allt som sades.
Vad hände sedan?
Jag åkte hit.
Barnen?
De var redan här, Mona hämtade dem tidigare under kvällen, efter att Lena åkt till jobbet.
Ska jag inte identifiera henne?
Nej, det behövs inte i det här fallet. Hon hade ditt namn i ringen och en idbricka runt halsen. Tänk om alla hade det det skulle underlätta en del i vårt arbete. Det ser ut som att vi får kolla lite med Lasse Persson.
Tror ni att det ligger ett brott bakom? frågade Mona.
Det är inte omöjligt, eftersom hon aldrig druckit alkohol trots att vi hittade två flaskor vin bredvid henne så är det lite konstigt. Hon kanske inte har druckit något. Det visar obduktionen i så fall.
Obduktion? Är det nödvändigt? frågade Bosse oroligt och svalde hårt.
Det görs alltid vid dödsfall i hemmet.
Jaha. Ja, det kanske är bäst.
Vi hör av oss om det skulle vara något mer. sa Mikael Nyman, innan han och pastorn gick därifrån.
Vi måste ge oss av till mormor och morfar och berätta vad som hänt.
Ja, gör det ni. sa Mona och torkade tårarna.
Du måste bli med, annars tror de att jag dödat Lena. Du är mitt alibi.
Alibi?
Ja, du vet inte hur Gun-Britt och Folke är. De inbillar sig så mycket ibland.
Vad tror du de säger om att ni skulle skiljas?
Det vet jag inte. Men de vet nog att något varit på gång, jag har inte varit med de senaste gångerna Lena och barnen åkt dit.
Barnen hade lugnat ner sig lite. Barn tar döden på ett annat sätt än vuxna, och de sörjer på ett annat sätt. Och pastorns prat lugnade dem.
De klädde sig och åkte de fyra kilometrarna till samhället där Lenas föräldrar bodde.

7


På polisstationen avlade polisman Mikael Nyman rapport.
Det verkar som att det är ett fall för kriminalen i alla fall. sa Gunnar Brorsson.
Ja. Det verkar så. sa Mikael Nyman.
Du kan kontakta dem och ge dem information.
Okej. Jag åker hem sedan, jag har jobbat i natt och skulle slutat för två timmar sedan. Det har varit en jävla natt med fylla och bråk, det är därför jag kommer sent med den här rapporten. sa Mikael Nyman. Gunnar Brorsson nickade. Mikael Nyman ringde kriminalen. Där fick han prata med kommissarie Krister Ekman.
Vi kollar upp den där Persson. Vi hör av oss senare. sa Krister Ekman när han fått information. Han kontaktade kriminaltekniska avdelningen och bad dem kolla rummet där Lena dött.

8

Klockan 10.45 stod två poliser utanför lägenheten där Lasse Persson bodde. De ringde på några gånger utan att någon öppnade. Till slut slog de hårt på dörren. Det gav resultat. En sömndrucken man öppnade dörren och blev förvånad när han fick de två poliser.
Lars Persson? frågade den ena polisen.
Mmmm. svarade han trött.
Vi vill att du följer med oss.
Har det hänt något? frågade han lite klarare på rösten.
Följ med så ska du få veta allt.
Jag måste klä mig först.
Skynda dig.

9

Men det är ju förskräckligt! utbrast Gun-Britt då Bosse förklarat för henne och Folke att deras dotter dött. Hon torkade tårarna och näsan om vartannat. Folke sa ingenting. Han satt i fåtöljen och stirrade hålögt.
Hur kunde detta hända? sa han efter en stund med sprucken röst.
Det är ingen som vet. Troligtvis rökte hon i sängen och somnade ifrån cigaretten. sa Bosse.
Denna förbannade rökning! röt Folke och ställde sig upp. Hans hand var knuten och han skakade med armen för att markera att han var ilsken.
Hur ska det gå för barnen? frågade Gun-Britt.
De har ju en far för helvete! röt Folke så att saliven sprutade ur munnen på honom.
Det var ju synd att ni skulle skilja er. Fast nu spelar det ingen roll. Men aldrig hade jag väl trott att Lena skulle gå bakom ryggen på dig.
Nej, det trodde inte jag heller.
Hur länge hade det pågått?
Minst ett år.
Det måste ha kommit som en chock för dig?
Ja, det gjorde det. sa Bosse och försökte se ledsen ut och det lyckades han ganska bra med.
Om du vill så kan barnen få vara kvar här tills du fått huset sanerat. sa Gun-Britt.
Ja, tack det vore jättesnällt. sa Bosse och njöt inombords, för det var just det han ville.
Mona satt i soffan och grät, hon tyckte att det hela var så hemskt. Hade hon inte hämtat barnen så hade säkert Lena levt idag. Hon tyckte att Bosse uppförde sig konstigt, det kanske var chocken som gjorde honom sådan. Det var så många känslor som spelade in just då.

10

Vart var du i natt, mellan klockan tolv och tre? frågade förhörsledare Lennart Alfredsson.
Jag jobbade. Jag började klockan tjugoett och slutade sju i morse. Vad är det frågan om? Jag vet inte varför ni hämtade mig. sa Lasse Persson.
Är det någon som kan styrka att du var på jobbet mellan den tid jag frågade om?
Ja, Yvonne Johansson och jag jobbade tillsammans hela natten.
Vi ska kolla upp det, du får stanna i häktet så länge.
Varför då? Så kan ni väl inte göra? Vad är det som har hänt? frågade Lasse Persson ilsket och förvånat.
Mord. sa Lennart Alfredsson och lämnade förhörsrummet.
Vad i helvete! utbrast Lasse Persson, men då hade redan Lennart Alfredsson stängt dörren.
Efter en liten stund kom en vakt och tog med sig honom till en cell. Vakten svarade inte på Lasses frågor. Inne i cellen lade sig Lasse på den hårda britsen. Vakten låste dörren. Lasse undrade varför han satt där. Han hade inte gjort något. Vem fan var mördad? Det ordnar sig nog, när de pratat med Yvonne, tröstade han sig med. Det hade varit en jobbig natt och han var trött. Han slöt ögonen och somnade.

11

På lokalradions nyheter sades det inte så mycket om olyckan, mer än att en kvinna innebrändes på grund av sängrökning. Hon efterlämnade man och två små barn.

Bosse följde noga med i varje lokal nyhetssändning. Det kunde komma med något nytt som inte vore så bra för hans del. Han och Mona hade en skön eftermiddag. De låg i soffan och läste varsin bok och lyssnade på lokalradion.
Jag brukar aldrig lyssna på radion och läsa. sa Mona.
Det gjorde vi ofta. sa Bosse så att näsan nästan växte på honom. De lyssnade sällan på radion. Det var mest Lena som lyssnade vid de få tillfällen det hände.
Det är jättemysigt, åhhh, jag känner mig så avslappnad. sa Mona.
Det gör man alltid vid dessa stunder. sa Pinocchio - som nu besatt Bosses kropp - leende.
Den fina stämningen förstördes av en telefonsignal. Mona suckade och gick för att svara. Hon ångrade att hon inte tagit med sig telefonen in. Det ringer alltid när man vill vara ifred.
Det är till dig. sa hon skarpt till Bosse. Han blev lite rädd att det skulle vara polisen som kommit honom på spåren. Han rensade strupen och tog telefonen.
Bosse!
Hej, älskling. Det är Martina! sa hon glatt. Har du satt på Mona än, eller ska ni börja?
Vaddå? sa Bosse och kände sig överrumplad.
Gulleplutt.
Varför ringer du hit? sa han irriterat.
Jag hörde att Lena är död.
Ja, än sen?
Har du något med det att göra?
Nej, vet du vad!
Är Mona där?
Nej, hon gick på toa.
Jag tror att du mördade Lena.
Varför tror du det?
Berätta för mig vad som hände när jag lämnade er.
Vi grälade en stund och jag åkte till Mona.
Jag tror inte på dig.
Du får tro vad fan du vill.
Om jag säger så här: jag vet att du mördade henne.
Vad då vet!
Jag kanske inte åkte hem. Jag kanske av ren nyfikenhet gick runt huset och tittade in genom sovrumsfönstret.
Din förbannade slyna!
Slyna? Hoppsan! Men jag var skön att ligga med. Ett härligt lammkött. Fast och fin i hullet. Ingen slapp kossa här inte. Martina sjöng på orden. Det retade Bosse.
Vad är du ute efter?
Pengar.
Du får inga pengar av mig, jag har inte mördat Lena.
Hur känns det att strypa någon?
Du är sjuk. sa Bosse osäkert. Han började förstå att Martina visste mer än hon borde. Han måste få henne på sin sida.
Nej! Jag är inte sjuk, men det är du.
Sluta nu.
Jag tar kontakt med polisen.
Det kan du inte göra.
Ge mig pengar. Pengar. Pengar. Pengar. Orden ekar i Bosses huvud och ger en overklighetskänsla.
Okej. Hur mycket och var ska vi träffas?
100 000 kronor ska jag ha. Vi träffas bakom den nedlagda järnvägsstationen om en halvtimme.
Jag har inte så mycket som 100 000.
Hur mycket har du?
Femtusen kan du få.
Det duger till att börja med. Men när banken öppnar på måndag, ska jag ha 100000 annars går jag till polisen.
Ja, ja. Vi ses sen. De ringde av. Bosse gick av och an i rummet. Mona kom in till honom.
Vem var det? frågade hon.
Kände hon inte igen Martinas röst? Det var märkligt. Men hon kanske förställde sig. tänkte Bosse. Han funderade på hur han skulle svara.
Det var polisassistent Anna Rosenberg. sa han och tyckte att han var väldigt fyndig som kunde hitta på ett namn så där helt apropå. Han ville gärna lägga sig på golvet och skratta åt denna lustighet, men som situationen var tvingades han att kväva skrattet.
Vad ville hon?
Att jag skulle komma ner till polisstationen, det var något papper som skulle skrivas på.
Ska jag följa med?
Nej, stanna här du. Det tar inte lång stund.

12

Följ med nu. sa en vakt till Lasse Persson. Det var inte samma vakt som släppte in honom.
Vart? frågade Lasse Persson.
Förhörsrummet.
Lasse Persson suckade.
Inne in förhörsrummet satt Lennart Alfredsson och väntade.
Sätt dig. röt han när Lasse Persson kommit in. Han gjorde som han blivit tillsagd.
Vad är det för mord som begåtts? började han men blev snabbt avbruten.
Du är misstänkt för mord.
Är jag? utbrast Lasse Persson förvånat. Jag har inte gjort något. Han gillade inte Lennart Alfredssons hårda ton.
Känner du Lena Wilhelmsson?
Ja, vi jobbar ihop ibland. Vad är det frågan om?
Hon blev mördad i natt.
Jaså, av vem?
Det borde väl du veta?
Nej, hur fan ska jag veta det?
Jag har lite papper på dig här.
Jaså?
Enligt Yvonne Johansson så var ni inte tillsammans mellan 01.30 och 02.30.
Nej, just det. Det stämmer. Hon har diabetes och fick ett litet anfall. Hon hade glömt sina sprutor hemma och jag skjutsade henne.
Hon bor i närheten av familjen Wilhelmsson, eller hur?
Ja, det gör hon. Men vad har jag med det att göra?
Inatt kände sig Lena Wilhelmsson lite dålig och ringde därför in en kollega, få se här, Malin Eriksson heter hon. När Malin Eriksson kom till jobbet åkte Lena Wilhelmsson hem. Det visste du?
Det är klart att jag vet. Vi är inte så många som jobbar inom hemtjänstens nattpatrull. Vi är åtta eller, ja, sju nu då, när Lena är död. Vi som jobbar där heter Johanna Eriksson, Sven-Erik Larsson, Yvonne Johansson, Malin Eriksson, Maria Eriksson, Lisa Hjelm och Lasse Persson, det är jag det. sa han retsamt.
Det var inte så att du – efter att du lämnat av Yvonne Johansson – åkte hem till Lena Wilhelmsson? Lennart Alfredsson struntade i namnen på Lasse Perssons arbetskamrater. Det gjorde Lasse Persson än mer misstänkt: den skyldige pratar mer än den behöver. Det visste Lennart Alfredsson.
Nej, varför skulle jag göra det?
Hon var attraktiv.
Javisst var hon det.
Var?
Hon är ju död sa du. Så då kan hon väl inte vara så speciellt attraktiv nu. Och det var ju du som sa att hon var attraktiv.
Okej. Om jag säger så här då: jag vet att du åkte hem till Lena och dödade henne.
Var har du fått det ifrån? Det är ju befängt.
Det är lika bra du erkänner.
Jag kan väl inte erkänna något jag inte gjort?
Bilen du körde var parkerad i det område Wilhelmssons bor. Hur förklarar du det?
Efter att jag lämnat av Yvonne åkte jag till Ulla Andersson. Hon råkar bo granne med Lena Wilhelmsson. Hon bröt benet för ett tag sedan och behövde hjälp med att komma upp på toaletten. Hennes man, Björn är lite förvirrad och orkar inte så mycket längre. Han är lite trögfattad.
Det ska vi allt kolla. Jag har ett papper till här: Lars Gunnar Persson född 570823. Åtalad för olaga hot och misshandel.
Det var självförsvar. Jag blev överfallen av tre killar, men jag lyckades slå till en av dem.
Självförsvar? Så säger alla. Näsbenet brutet och käkbenet avslaget, kallar du det självförsvar? Rätten, ja till och med Högsta Domstolen ansåg dig skyldig till brott, hur förklarar du det?
Att Sverige har världens sämsta rättsystem.
Du fick ett års fängelse. I det här landet sätter man inte oskyldiga i fängelse.
Då vet du inte mycket. Jag var för fan bara 18 år. Och man har väl för helvete rätt att försvara sig!
Hur förklarar du det här då: enligt rapporten från rättsläkaren, hade Lena Wilhelmsson strypts, men du försökte överskyla brottet genom att dels fylla henne med vin. Det fanns tre deciliter vin i hennes lungor. Ingen är så glupsk att så mycket dryck hamnar i lungorna, man hostar automatiskt upp det som hamnar i vrångstrupen. Han fann dessutom en och en halv liter vin i magsäcken, men inget i tarmsystemet. Det bevisar att hon var död innan vinet kom in i hennes kropp. Du tände sedan eld på hennes säng innan du åkte tillbaka och hämtade Yvonne Johansson. Som tur var upptäckte några grannar branden och lyckades släcka den. Vad säger du om det?
Om man häller i någon vin, hur fan kan det hamna i lungorna? Det är omöjligt.
Det kanske du kan förklara. Lennart Alfredsson och lutade sig tillbaka i stolen samtidigt som han granskade Lasse Persson.
Nej, det kan jag faktiskt inte. sa Lasse Persson.
Vi ska nog ta reda på hur det gick till.
Gör det! Det kanske var hennes man som mördade henne.
Han var hos någon annan vid tidpunkten för dådet.
Hos sin älskarinna, förstås?
Hur vet du det?
Det vet alla, utom Lena. Hon var godtrogen.
Du är anhållen som misstänkt för mord. Vi skaffar dig en advokat, det kan du behöva. Du får stanna i häktet så länge. Vi ska nog fan klämma åt dig, ska du se.
Det är ju för fan inte klokt. Jag har inte gjort något! Förresten glömde jag att tillägga en sak.
Vad då? undrade Lennart Alfredsson och väntade sig ett erkännande.
De här tjejerna på jobbet, Johanna Eriksson, Maria Eriksson och Malin Eriksson är inte syskon fast de har samma efternamn, konstigt va? Att så många människor kan ha samma efternamn men inte vara släkt. Har du aldrig tänkt på det? Jo, vi har vikarier också om någon av den ordinarie personalen av någon anledning blir borta länge. De är fyra jätteduktiga tjejer, och de heter....längre än så hann inte Lasse Persson innan Lennart Alfredsson skyndade ut ur rummet muttrandes något ohörbart och slog igen dörren med en smäll. Lasse Persson skrattade och tyckte att han fått en poäng där.
Den där Lasse Persson är omöjlig. sa Lennart Alfredsson till Krister Ekman, när de möttes i korridoren.
Vaddå?
Han hävdar att han är oskyldig.
Det kanske han är?
Han är skyldig, det vet jag. Jag kan mitt jobb och jag vet när folk ljuger. Jag har jobbat som förhörsledare i tjugoett år. sa Lennart Alfredsson och gick in på sitt rum.
Någon gång måste du väl ha fel, din maktgalna jävel. tänkte Krister Ekman. Lennart Alfredsson var inte speciellt populär bland sina kollegor. Hans förhörsmetoder ansågs ibland vara lite märkliga. Hade han gett sig attan på att få någon fälld för ett brott så drog han sig inte för att pressa ur ett erkännande, vare sig den förhörde var skyldig eller inte, ibland med våld om nöden krävde det. Alla var skyldiga tills ett hundra procentigt alibi kommit fram, och sådana alibin existerade inte i Lennart Alfredssons värld. Om den misstänkte friades i rätten, ansåg Lennart Alfredsson att jurymedlemmarna var inkompetenta. Efter polisskolan började han som trafikpolis men trivdes aldrig, han sökte till kriminalen och blev assistent åt kommissarie Georg Fransson som senare gick i pension. Efter en incident med en intagen rånmisstänkt, ville ledningen förflytta honom tillbaka till trafikpolisen, men de vägrade att ta emot honom. Han fick en varning om bättrande, följde han inte det skulle han få sparken. Han övervägde att sluta frivilligt och studera till åklagare, men protester från olika håll gjorde att han istället blev förhörsledare, och kom på att han kunde utnyttja sitt maktbegär där istället, och det gjorde han gladeligen.

13

Jag trodde inte att du skulle komma. sa Martina. Hon lutade sig mot den gamla stationsbyggnaden. Hon hade på sig ett ljusblått linne. Hennes svarta sport bh lyste igenom. Hon hade blåa shorts och vita tygskor. Hennes långa ben var vackert solbrända, precis som resten av hennes välsvarvade unga kropp. Hon var medveten om att hon hade en snygg kropp och gjorde inget för att dölja det. Hon var 1.80 centimeter lång. Bosse hade en förmåga att dras till långa välformade kvinnor.
Varför skulle jag inte komma?
Man vet ju aldrig. Har du pengarna?
Bosse tog upp plånboken och gav henne femtusen.
Du glömmer väl inte bort att hämta mer pengar på måndag?
Utpressare.
Vi träffas här igen på måndag, vid 17-tiden, och kanske suger jag av dig då.
Lägg av!
Vet Mona om att du och jag har älskat?
Nej och du skulle bara våga säga något. fräser Bosse.
Hota mig inte. Gör det jag begär så är jag tyst. Sviker du så berättar jag allt. Hur du utsatt en stackars oskyldig flicka för dina hemska sexuella begär. Din sexmaskin där. Hon låtsasgrät och torkade tårarna med en låtsasnäsduk.
Så kan du inte göra.
Du är en mördare och tonårsförförare. Stackars Bosse, du är så naiv. Du kommer att förlora Mona och barnen. Du kommer att få livstids fängelse. Men gör du som jag säger, så går du säker.
Du är inte klok. sa Bosse och stirrade på Martina. Hon stoppade ner pengarna i sin lilla handväska och lade sedan handen på sitt underliv, och drog med fingrarna långsamt upp och ner samtidigt som hon gungade med höfterna och stönade.
Åh, jag är så varm och fuktig. Jag är så tänd. Ta mig gammeltjuren. sa hon och tog sedan andra handen och stoppade in långfingret i munnen och drog fram och tillbaka. Hon stönade ännu mer. Bosse skakade på huvudet och vände snabbt om för att gå till bilen. Martina stod kvar och skrattade högt i den sena eftermiddagens solfria, gråa, men ändå, ljumma vindar. Det var redan den första september. Hon kände sig glad, hon var femtusen kronor rikare, och på måndag skulle hon bli ännu rikare. Hon måste vara försiktig med pengarna, om hennes föräldrar började fråga vart hon fått så mycket pengar ifrån, visste hon inte vad hon skulle svara. Jobbet som barnvakt gav inte mycket pengar, högst ett par hundra per gång. Hon måste vara sparsam med utgifterna tills hon får ett jobb.
Det här är bara början. Bosse ska försörja mig så länge han lever. Annars berättar jag hur han mördat Lena. tänkte hon när hon promenerade sakta hemåt, glatt nynnande.




14

Hur gick det? frågande Mona, när Bosse kommit tillbaka.
Det gick bra. svarade han undvikande. Mona låg i soffan och läste. Radion var fortfarande på. Bosse kysste henne på munnen och satte sig. Han kände sig trängd. Han måste göra sig av med Martina på något sätt. Hon var farlig. När hon fått pengarna kunde hon säkert ringa till polisen och berätta allt. Det var en hopplös situation. Den lilla godingen som han haft många sköna stunder med har plötsligt förvandlats till hans fiende.
Jo, förresten, jag glömde säga en sak. när du åkte iväg förut så ringde en kriminalpolis, Ekman, tror jag att han hette.
Vad ville han då?
Att du skulle ringa.
Jaha. sa Bosse och kände sig nervös, han trodde att de kommit på honom. Han slog numret som Mona skrivit upp på ett konsumkvitto. Han harklade sig några gånger medan de första signalerna gick fram. Han kände svetten krypa fram i pannan på honom, han satte sig ner.
Ekman. sa en röst vid åttonde signalen.
Ja, det är Bosse Wilhelmsson, du sökte mig.
Ja, just det. Det gällde din fru. Vi har fått svar från rättsläkaren och allt tyder på att hon blivit mördad.
Vad fan, säger du! utbrast Bosse med spelad förvåning. Hur har det gått till?
Det var någon som ströp henne och sedan fyllde henne med vin och slutligen tände på sängen, för att dölja brottet. Vi har fått svar från kriminaltekniska men de kunde inte säkra några spår efter förövaren, och fanns det något så var det försvunnet i branden. Vi har fått tag på en man som är misstänkt. Vi jobbar på det fortfarande, men alla tecken tyder på att han är den skyldige. Men han har inte erkänt, ännu.
Vad är det för idiot? frågade Bosse mycket intresserat.
Det kan jag inte säga just nu, förrän vi fått ett fällande bevis. Men vi hör av oss.
Vad bra. sa Bosse. De ringde av.
Vad var det om? frågade Mona. Hon var nervös och bet på naglarna.
Lena blev mördad. sa Bosse och suckade.
Nej! Vad hemskt. Mona började gråta. Bosse satte sig bredvid henne för att trösta.
Vem kan ha gjort något så hemskt med min fru?
Någon idiot, förstås!
Det måste vara den där jävla Lassemaja! röt Bosse och hoppades att han skulle åka dit för mord. Blev han fälld, hade Martina inget att säga och Bosse skulle bli fri. Han njöt av denna nya positiva upplysning.
Tror du det? Han ser ju äcklig ut, tycker jag, med de där stora musklerna. det är säkert han.
Säkert?
Det är han, menar jag. Det var nog de där anabola steroiderna som gjorde honom tokig.
Känner du Lassemaja?
Jag vet vem han är. Han har varit tyngdlyftare och för många många år sedan misshandlade han min morbror. Han fick fängelse i ett år. Jag var inte ens född, det är mamma som berättat det. Morbror var så rädd för honom att han inte vågade bo kvar här. Han fick ett skadestånd på 56 000 kronor och flyttade till Växjö, innan Lasse kom ut. Han trodde att Lasse skulle komma efter och märka honom. Ja, det gick så långt att han blev tokig och hamnade på psyket. Tänk att först bli misshandlad och sedan vara rädd för att gärningsmannen ska göra om samma sak, fast morbror flyttat femtio mil härifrån. Det är hemskt. Och till råga på allt bli tokig. Han hade inte mycket nytta av sina pengar. Det var mormor och morfar som fick ta hand om dem.


15

Har ni gjort husrannsakan hemma hos Lasse Persson? frågade kommissarie Krister Ekman.
Ja, det har vi gjort. Vi hittade inget av värde. Han verkar ren. sa assistent Johan Svensson. Assistent Bjarne Pedersen nickade instämmande.
Fan också! röt kommissarie Ekman. Han ni kollat med paret Andersson?
Ja, vi var där men ingen var hemma. Jag pratade med en granne som sa att fru Andersson och maken åkte in till lasarettet med sjuktransport. Hon bröt benet för en dryg vecka sedan och i middags när hon skulle försöka ta sig ur sängen halkade hon och oturligt nog bröt handleden.
Har hon ingen hjälp?
Jo, sonen och hans fru hjälper väl till dagtid och nattpatrullen kommer på natten, när hon ringer dem. Men idag är sonen och hans fru på 50 årskalas.
Maken då?
Lite senildement.
Ni får åka till dem imorgon under förmiddagen och kolla upp i fall Lasse Persson talar sanning.
Och om han talar sanning?
Då får vi jobb med att hitta den riktiga mördaren.
Hur gick det med fingeravtrycken på vinflaskorna?
Det fanns hur många olika avtryck som helst men ingen matchade Lasse Perssons.
Vi kanske ska släppa honom?
Ja, om inte besöket hos paret Andersson ger något är vi tvungna att släppa honom.

16


Bosse var på ett strålande humör, han sjöng och visslade om vartannat. Han visade ingen sorg över Lena. Mona undrade varför han var så glad. Han svarade att han var lycklig och hemskt kär i henne. Och de kommer att få det underbart tillsammans. Mona blev lite skrämd över denna snabba vändning, från den sörjande äkta maken till den nyförälskade änklingen. Det kanske var chocken trodde Mona. Men hon kände på sig att något inte stämde. Mona försökte vara så trevlig hon kunde, men efter det som hänt, var det svårt. Bosse gjorde i ordning varma smörgåsar med olika tillbehör. De åt i vardagsrummet och tittade på tv. Mona hade ingen matlust, hon drack inte något av lättölen heller. Bosse åt och drack med god aptit, glatt skrattande åt de humorprogram som visades på tv3. Mona mådde illa av hans sätt.
Vad är det med dig, älskling? frågade Bosse med munnen halvfull med varm smörgås.
Inget speciellt, jag mår bara lite illa.
Ska du inte äta upp?
Nej, jag vill inte ha.
Får jag ta?
Ja. sa Mona och mådde ännu mer illa åt Bosses glupskhet. Hon rusade in på toaletten och kräktes, hon hade inte ätit något sedan lunchen, så hon kräktes bara upp magsyra och luft. Hon satt på golvet och lutade sig mot toalettstolen. Hon grät högt. Hon började tro att Bosse mördat Lena. Hon hoppades att det inte var så, men Bosse betedde sig så konstigt. Han kanske var chockad, man kanske beter sig konstigt då, trodde hon. Hon ställde sig upp, snöt sig och tvättade händer, ansikte och borstade tänderna. Hon mötte Bosse i hallen.
Hur är det med dig? frågade han.
Mår lite illa.
Du kanske är gravid, lilla gumman. sa han skrattande och klappade henne försiktigt på magen.
Det tror jag inte. svarade hon.
Jag tänkte ta lite bullar och mjölk, vill du ha?
Nej, tack. Jag går och lägger mig.
Redan? Klockan är ju bara nio.
Jag vet, men jag mår inte bra.
Jag tittar en stund till på filmen. Jag kommer när den är slut.
Du får vara uppe så länge du vill. sa hon och gick för att sätta på sig nattlinnet.
Hon somnade nästan med en gång. Hon vaknade till vid två tiden. Bosse snarkade och sov hårt. Mona hade svårt för att somna om. Hon tänkte på Lena och barnen. Hon fick ont i magen. Hon tittade på Bosse och steg upp. Han är ju så gammal, tänkte hon. Över 50 och hon bara 22. Kanske allt bara var ett misstag, men han var ju så charmig och en bra älskare eller var han det? Hon hade bara legat med en kille innan hon träffade Bosse, och han var jämngammal, de var bara 16 år och låg bara med varandra tre gånger, han, Petter, var så snabbt och gav inte henne något. Hon föll för Bosse charmiga sätt och de underbara barnen, de var så mysiga. Hon längtade efter egna. Mona såg mycket bra ut. Långt svart hår, ofta uppsatt i svans. Hon var lång och hade de rätta formerna, i motsats till Bosse som var kort och tjock. Hon påminde lite om Veronika Isaksson i svenska handbollslandslaget. Hon lade sig i soffan och somnade efter mycket om och men.

17

Söndagsförmiddag. Klockan var strax efter tio. En dag som börjat soligt och ganska varmt. Bosse och Mona sov ännu. Gun-Britt och Folke var ute i trädgården och påtade lite inför den kommande hösten. Pastor Wieselius ringde tidigare och frågade om han fick komma med en present till flickorna. Gun-Britt och Folke tyckte att det var en bra idé. Pastorn kom cyklande på sin röda Mountain bike en halvtimme senare. Han hälsade på Gun-Britt och Folke, de pratade lite om väder och vind innan pastorn tog med sig flickorna till bersån. Där pratade de om livet, döden, Jesus och Gud. Flickorna fick varsin bibel av pastorn, det var presenterna. De blev glada och bad pastorn läsa lite ur en av böckerna, han valde ett avsnitt han tyckte verkade bra för detta tillfälle. Gun-Britt kom med en bricka full med kakor och bullar, och apelsinsaft till flickorna och kaffe till pastorn.

18

Polisassistenterna Johan Svensson och Bjarne Pedersen blev insläppta av paret Anderssons son Tomas. Han visade in dem till vardagsrummet. Ulla Andersson låg i soffan, hon var blek och verkade trött. Det lade poliserna märke till, de lade också märke till att hon hade bandage om ena benet och vänster hand. Björn Andersson satt i ena fåtöljen och läste den senaste delen av serien Historien om Sverige av Herman Lindqvist. Han tittade upp över boken när de kom in. Poliserna gick fram och presenterade sig.
Vad gäller det? frågade Tomas Andersson.
Bara ett par frågor, svarade Johan Svensson.
Om vad då? frågade han på nytt.
Vi vill ställa ett par frågor till herr och fru Andersson.
Jaha?! sa Ulla Andersson förvånat.
Hade du besök av Lasse Persson natten mellan fredag och lördag?
Han var här tidig lördag morgon.
Lördag morgon?
Ja, klockan var nästan kvart i två på natten och då är det väl tidig morgon.
Ja, det förstås. Hur länge stannade han?
Han hjälpte mig upp på toaletten, ja, jag har skadat mig och behöver lite hjälp på nätterna. På dagarna hjälper Tomas och hans fru Anette mig, men man kan inte begära att de ska ställa upp på nätterna också. När man har den rättigheten att få hjälp av nattugglorna som jag kallar dem, så gör man det. Få se nu.....Lasse fick en kopp kaffe och en smörgås. Han fick göra i ordning det själv, så klart. Björn är inte alltid så klar i knoppen och får inte hållas med spisen, i fall något skulle hända. Men det gör han ändå ibland. Hon gav sin man en kärleksfull blick. Lasse satte sig här inne och pratade ett bra tag och fikade. Han skulle hämta Yvonne sa han. Hans arbetskamrat som slarvat med insulinet.
Vilken tid lämnade han er, om du minns det?
Det minns jag mycket väl, klockan var 02.23 och att jag kommer ihåg det är att videon där har så stora klara gröna siffror. Hon pekade bort mot tv-bänken. De andra tittade åt samma håll. Videon av Märket Luma hade verkligen stora klart lysande gröna siffror. Dem gick det inte att missta sig på.
Varför frågar ni det? undrade Tomas Andersson.
Det gäller mordet på Lena Wilhelmsson.
Mord?! utbrast Ulla Andersson, jag tror jag svimmar, är du tokig. Hon tog sig för pannan.
Vem har gjort det? frågade Tomas Andersson.
Vi har en misstänkt, men efter det här får vi nog leta vidare.
Jag tror att jag vet vem det är. sa Björn Andersson.
Jaså. sa Johan Svensson.
När jag hämtade tidningen igår morse pratade jag med en person, men jag kommer inte på vem det var.
Tänk, pappa. sa Tomas Andersson.
Jag försöker, men jag kan inte.
Vet du vilken tid det var?
Jag kommer inte ihåg exakt, men det var långt efter att den där mannen var här.
Minns du var du träffade honom?
Ja, i huset där borta.
Wilhelmssons?
Just det.
Träffade du honom där inne?
Ja.
Hur kan det komma sig?
Jag vet inte riktigt.
Bjöd han in dig?
Nej, det tror jag inte.
Kommer du ihåg hur han såg ut?
Nej, jag gör inte det men han såg bekant ut.
Okej. Om du kommer ihåg mer så vill jag att ni hör av er. sa Johan Svensson och lämnade ett kort med telefonnummer.
Jadå, vi ska ringa. sa Ulla Andersson. Poliserna tackade för sig och åkte till polishuset.

19

Hörrdu! varför ligger du i soffan? frågade Bosse samtidigt som han petade Mona i sidan. Hon tittade yrvaket upp.
Det bara blev så.
Jaha. Du jag har gjort i ordning en underbar kärleksfrukost. sa Bosse och strålade.
Har du. svarade Mona trött. Hon hade sovit oroligt.
Sätt dig upp, så ska jag servera dig.
Hur mycket är klockan?
Halv tolv.
Halv tolv! Mona satte sig upp. Hon gnuggade tröttheten ur sina ögon. Hon tittade på brickan med kärleksfrukosten. Hon suckade när hon fick se kokta ägg, rostade smörgåsar med leverpastej och gurka, kaffe och Mariekex.
Vilken kärleksfrukost. tänkte hon. Bosse serverade henne och de åt under tystnad. Hon ville säga något men visste inte hur hon skulle börja.
Ska du jobba i morgon? frågade hon.
Ja, naturligtvis, varför frågar du?
Det här med Lena.
Jag måste ju sköta företaget, vi har så mycket att göra. Det är därför vi fått gå upp till tvåskift för att klara leveranserna. Alternativet var att jobba övertid och varje helg. Tommy som är delägare kom på att vi skulle anställa lite folk för att klara alla leveranser. Jag tyckte att det var en bra idé. Det är bara tidsbegränsat; den här månaden ut, sen får vi se.
Hur ska du göra med huset?
Jag ska åka i eftermiddag och titta hur stora skadorna är.
Vad ska du göra sedan?
Om skadorna är lindriga så ska jag renovera hela rummet och göra om det till tv rum.
Det finns väl redan ett tv rum? Eller har jag hört fel?
Jag tar det till sovrum istället. När allt är klart flyttar vi ihop.
När kommer Linn och Tove?
Så fort allt är klart.
Ska vi inte hälsa på dem?
Det har vi inte tid med, idag inte.
Jaså? svarade Mona och kände sig mycket ledsen. Hon började förstå att Bosse undanhöll något för henne.

20

Vi vill gärna följa med och lyssna på förhöret. sa Krister Ekman till Lennart Alfredsson.
Ska det vara nödvändigt?
Ja, och du vet väl om att du begår tjänstefel, genom att inte låta en advokat vara med vid förhören?
Det struntar jag i, han ska sättas åt, han är skyldig.
Det är det vi ska ta reda på. Lennart Alfredsson såg förvånad ut, men lät Krister Ekman och Johan Svensson närvara vid förhöret. Lasse Persson satt redan i förhörsrummet och väntade. De hälsade på varann.
Jag skulle vilja fråga dig en sak. sa Krister Ekman. Lennart Alfredsson såg sur ut.
Jaha. sa Lasse Persson.
Hur länge var du hos paret Andersson?
Jag kom dit vid tjugo i två har jag för mig. Jag hjälpte fru Andersson till toaletten, de ville bjuda mig på fika och sånt tackar man inte nej till. Jag fick göra i ordning det själv, kaffe och en macka. Vi pratade en stund. Jag åkte därifrån ungefär fem i halv tre, jag såg det på klockan på deras video, siffrorna lyste så starkt.
Det var bara det jag ville veta, du kan gå.
Kan jag?
Kan han? sa Lennart Alfredsson och såg ut som en fågelholk.
Han är inte längre misstänkt, han har alibi för den aktuella tiden.
Hur fan är det möjligt? Så här kan ni inte göra, bara stappla in här och leka domare, han är misstänkt för mord, till motsatsen kan bevisas. röt Lennart Alfredsson.
Motsatsen är bevisad, för helvete. röt Krister Ekman tillbaka. Du hjälper Persson så att han får åka hem, Johan.
Det ska jag ta hand om. Kom med mig så ska jag hjälpa dig. Lasse Persson följde Johan Svensson till ett kontor där han fick tillbaka sina tillhörigheter.
Vad var det som hände?
Vi har ett annat spår som, än så länge är lite diffust, men som jag tror blir lite klarare, så att säga. log Johan Svensson.

21

Tapetsera om, köpa ny säng, lägga nytt golv. Jag tror ta mig fan att jag slänger alla möbler här och köper nytt. sa Bosse tyst för sig själv. Han var inne i sovrummet där Lena blev mördad. Han kände en obehagskänsla skölja över honom när han steg in i rummet. Han var beredd att ge sig därifrån, men samtidigt kände han pressen att göra något åt förödelsen, annars kanske folk började prata och misstänka att något var fel. Det skulle inte vara så bra nu när Lassemaja var misstänkt för mord. Hur länge kan en människa sitta inne, innan det kommer fram att han är oskyldig? Bosse hoppades att Lassemaja satt så pass länge att han kunde slutföra den plan - som han den senaste timmen - börjat smida på. En plan som skulle göra honom både rik och fri.

22

Vad fan ska vi göra nu? frågade Johan Svensson när han efter lunch och ett antal telefonsamtal gick in till Krister Ekmans kontor. Krister Ekman satt tillbakalutad i sin stol, blundande och med armarna slappt hängande utefter sidorna. Krister Ekman var av medellängd och ganska smal. Han var tunnhårig och lite solbränd. Han var 42 år och hade jobbat som kriminalare sedan femton år tillbaks.
Jag tror att vi får prata med herr Wilhelmsson. svarade Krister Ekman slött och med ett öga öppet.
Tror du att han mördat sin fru?
Jag vet inte, men möjligheten finns. svarade Krister Ekman och gäspade stort.
Han har väl alibi?
Har han verkligen det?
Kanske inte....
Vi åker till älskarinnan och kollar upp det. sa Krister Ekman. Han reste sig långsamt ur stolen och stönade högt.
Om han inte är där då?
Fan, vad du är negativ, kom nu.

Efter femton minuter satt Krister Ekman och Johan Svensson i soffan hos Mona. Bosse var fortfarande kvar i huset. Mona bjöd på kaffe och bullar.
Vilken tid kom Wilhelmsson tillbaka efter att han träffat sin fru? frågade Krister Ekman.
Jag kommer inte riktigt ihåg. sa Mona och rodnade, hon visste vilken tid Bosse kom tillbaka, men av någon anledning ville hon skydda honom.
Kom han hit klockan tolv, halv ett, ett, två eller tre? Mona satt tyst någon minut, hon visste inte vad hon skulle svara hon bara stirrade rakt fram.
Halv ett.....svarade hon osäkert med darrande röst.
Vi kanske nämna det att vi har släppt den person som var misstänkt. sa Krister Ekman.
Varför har ni släppt honom?
Han har alibi för den aktuella tiden.
Jag kan tyvärr inte hjälpa er.
Jag tror du undanhåller något.
Vad skulle det vara?
Det visar sig nog.
Ni får tro vad ni vill.
Okej, vi får återkomma. sa Krister Ekman.
Vad gör vi nu? frågade Johan Svensson när de satt i bilen.
Hon ljuger, hon kanske vet mer än vi tror.
Ska vi ta in henne?
Nej, vi väntar på att herr Andersson hör av sig. Har vi bara ett signalement att gå på så är det lättare, den här donnan kommer inte att prata så mycket vid ett förhör. Vi avvaktar. Jag har lärt mig att tiden fäller brottslingen, ger man dem ingen öppen uppmärksamhet så känner de sig säkra och faller på eget grepp.
Menar du att vi ska spionera?
Ja, men vi måste prata med chefen först. Han kommer tyvärr inte tillbaka från semestern förrän på tisdag.

Mona lade sig i soffan, hon darrade av rädsla, hon kunde inte ge Bosse alibi för tiden han var borta, han kom halv fyra. Vad han gjorde efter att han ringde till henne visste hon inte. Hon fick ont i magen och mådde illa.

När Bosse kom hem berättade hon för honom om poliserna. Bosse brydde sig inte, han avfärdade polisens misstänksamhet. Inte ens när Mona berättade att de släppt Lassemaja, brydde han sig. Han kramade om henne och sa att allt kommer att ordna sig. Polisen kunde inte binda honom vid brottet. När Mona frågade om han var skyldig, skrattade han henne rått i ansiktet och menade att hon inte skulle fråga något så dumt. Det gjorde att Mona kände sig mer osäker och hon ville inte att Bosse skulle vara där. Men av rädsla, vågade hon inte säga något. Bosse kanske mördade henne med.

23

Måndag 3 september

Bosse och Mona åkte samtidigt till sina respektive jobb, då var klockan strax efter halv sju. Bosse förklarade för Mona att han blir sen hem, de skulle ha ett möte efter klockan fyra och det kunde dra ut på tiden. Han ville inte berätta att han skulle träffa Martina klockan fem. Det var mötet han menade. Mona anade inget, Bosse brukar ofta vara på möten, och det var inget konstigt med det. Det var bara bra att han var borta så länge. Då kunde hon sysselsätta sig med annat.

Den här dagen låg kriminalarna lite lågt med Wilhelmssonfallet, de avvaktade, de hade andra uppdrag som måste skötas. De kunde ta in Bosse men det verkade lite meningslöst. De hoppades att Björn Andersson skulle komma ihåg vem det var han såg i huset. De hade redan gjort ett misstag, som uppmärksammades i morgontidningarna. Polisen fick mycket kritik för sitt arbete. Inkompetens, polisbrutalitet och andra okvädningsord spyddes över polisens arbete. Det hade hänt så mycket otrevligheter ändå med polisen inblandad under det första halvåret. Den här gången ville de visa sin kompetens, de ville inte bli utskrattade, om de nu kunde bli det. Risken var att vanligt folk tappade respekten för polismakten och tog lagen i egna händer. Det vore katastrofalt.

Martina steg ur duschen, hon var sprudlande glad, Bosse skulle göra henne rik. Hon torkade sig med badlakanet och borstade håret. Hon granskade sitt ansikte i spegeln, hon var nöjd med det hon såg. Långt rödbrunt hår och rena drag i ansiktet och mörkbruna ögon, samma ögon som sin mamma Johanna, som var av vallonsläkte. Martina var ensam i huset sånär som på Johanna som jobbat natt och sov. Hennes pappa jobbade på elverket som montör. Hennes syskon var i skolan. Hon var naken, och så gick hon in i köket, för att äta en sen frukost. Klockan var nästan 13.20. Det var en varm dag och solen strålade från en molnfri himmel. Hon bredde några franskskivor med smör och lade på en ostskiva på varje brödskiva. Hon drack honungste och kände sig på ett mycket gott humör. När hon började på sin andra smörgås ringde telefonen. Hon sköt undan stolen och gick fram till telefonen som hängde på väggen intill kylskåpet.
Martina! svarade hon kvittrande.
Hej, du. sa en röst.
Nej, men är det du lilla bossebubben? Vad vill du då? Telefonsex?
Nej! Jag vill att vi träffas halv fem vid den gamla smedjan.
Varför då?
För att ingen ska se oss. Det vore inte så bra, eller hur?
Du har nog rätt. Jag är naken, ska jag komma så?
Ge dig! Se till så du kommer.
Jag har en gurka framför mig, vet du vad jag ska göra med den? sa hon och försökte låta så sensuell som möjligt.
Det bryr jag mig inte om!
Äta den, naturligtvis, vad trodde du?
Vad tror du? Vi ses sen. Han lade på.
Min lilla spargris, tänkte hon och skrattade. Hon avslutade frukosten och gick in på sitt rum. Där funderade hon vad hon skulle ha på sig. Hon beslutade sig för en lila topp och en aprikosfärgad trikåkjol.
Trosor och bh behöver jag inte, det är ju så varmt, och Bosse kanske vill titta lite. tänkte hon leende och lade sig på sängen. Hon tittade i taket och tänkte på allt hon skulle köpa.

24

Jag kan inte förstå vart polisen fått mitt namn ifrån. sa Lasse Persson till den person han pratade i telefonen med. Jag är oskyldig till Lenas mord, jag skulle aldrig kunna göra något. Jag gjorde ett misstag i mitten på 70-talet, när jag slog tillbaka då jag blev överfallen av tre killar. Jag skulle inte försvarat mig, det hade varit bättre om de fått slagit ihjäl mig. Jag har aldrig fått någon upprättelse för det. De där killarna stack från stan innan jag kom ut, de var väl rädda att sanningen skulle komma fram. Jag känner ingen hat mot dem, det gör jag inte. Visst hjälper jag dig om jag kan, men hur vet jag att jag inte hamnar i trubbel? Jaha. Jag känner ju inte dig, vi har ju bara stött på varann då och då. Naturligtvis måste den verklige mördaren sättas dit, det är självklart. Vart ska vi träffas? Hemma hos mig, går det bra? Jag bor på Hjalmar Anderlindsgatan 52, andra våningen. Det står Persson på dörren. Okej, då säger vi så, vi ses klockan tre. Lasse Persson lade på luren långsamt, han kände sig nervös, tänk om det är en fälla? Han satte sig vid köksbordet och lyssnade på radion, egentligen skulle han behöva lägga sig, han skulle jobba och behövde sin sömn, men han kände sig för orolig för att kunna sova. Lasse Persson var kraftsportare, det har han varit sedan han kom ut från fängelset 1975. Han ville inte bli överfallen igen och med en muskulös kropp trodde han att han skulle få vara ifred. Det var ingen som gav sig på honom. Han tränade hårt och hade lätt för att bygga upp muskelmassan. Men han använde aldrig några otillåtna medel för att få muskler, han tränade styrketräning tre gånger i veckan, han simmade två gånger i veckan och joggade tre mil om dagen. Han tränade fortfarande vid 45 års ålder om än inte lika hårt, och var i gymmet två gånger i veckan, det tyckte han räckte. Han var 1.85 centimeter lång och vägde 110 kilo och såg verkligen ut som det muskelknippe han ville vara. Han bodde för tillfället ensam i sin tvårumslägenhet. Han sällskapade med en kvinna från Borgholm på Öland, de hade än så länge inte flyttat ihop, det hade stannat vid planering. De hade träffats på en styrkelyftstävling i Helsingborg 1997. De började prata och det visade sig att de hade mycket gemensamt, de var båda muskelbyggare och älskade snabba bilar, hon hade en Porsche 928 och Lasse hade en Chevrolet Corvette från 1967 som han kom över billigt, om man nu kan säga att 95 000 kronor är billigt. Den bilen vårdade han ömt och hade den i föräldrarnas garage, han tog ut den när vårvärmen kommit och körde med den till sista september. Som bruksbil använde han en Ford Escort Ghia av 1995 års modell.
25

Klockan halv tre ringde Bosse till kriminalen och fick prata med kommissarie Håkan Erlandsson.
Hej, det är Bosse Wilhelmsson. Min fru Lena blev mördad natten till lördag.
Ja, det känner jag till, vad kan jag göra för dig?
Jag vet vem som mördade henne, jag har ett bevis som jag hittade när jag var i huset igår.
Jaså? Ska vi ta det på stationen?
Ja, tack..
Kan du komma med en gång?
Det går bra. sa Bosse och lade på luren. Han talade om för de som arbetade på kontoret och förmannen att han skulle iväg på ett möte. Han ville inte bli störd.

26

Lasse Persson öppnade dörren och släppte in den person han väntade på, han tittade ut i trappuppgången för att förvissa sig om att personen i fråga var ensam. Det verkade så. Han stängde dörren och låste.
Vill du ha kaffe? frågade han.
Ja, tack..
Du kan sätta dig i vardagsrummet. Han visade med handen åt det håll vardagsrummet låg. Han hade redan gjort i ordning kaffet och lagt upp mazariner och ”dammsugare” på ett fat. Han serverade och satte sig sedan i en fåtölj, besöket han hade satt i tvåsitssoffan.
Vad är det du behöver hjälp med? frågade Lasse.
Det är så här..................

27

Vart fan har du varit, klockan är för helvete kvart i fem! röt Bosse.
Jag vet det! Men jag ställde cykeln vid skolan och gick hit, ingen skulle få se oss sa du ju! röt Martina tillbaka.
Ja, okej. sa Bosse lite lenare.
Har du pengarna?
Ja, de ligger inne i smedjan.
I smedjan?
Jag kan väl inte ge dig dem öppet, tänk om någon kommer?
Hur många är det som passerar här, smedjan är nedlagt sedan minst femtio år tillbaks, det finns inget kvar här som folk är intresserade av. Det är knappt att någon går på det där gamla elljusspåret längre. sa Martina och pekade bort mot skogen. Smedjan låg en bit utanför stan och tvåhundra meter från vägen, den var gömd bakom kraftig vegetation. Taket och väggarna var igenväxta. Ingången var kraftigt gräsbevuxen, men det gick att gå in där.
Kom nu så går vi in och får det här överstökat. sa Bosse.
Okej. sa Martina och tog täten. Det var mörkt inne i smedjan, det enda ljus som fanns var solljuset som trängde in genom det – på flera håll – trasiga taket. Det var med nöd och näppe att man kunde se något. Bosse följde efter Martina.
Gå in till mitten, där på bänken till höger ligger pengarna. sa Bosse. Martina gjorde som han sa.
Det finns ingenting här, bänken är ju tom. sa Martina och vände sig mot Bosse.
Jag vet. sa han och gav Martina en smäll över munnen så hon tappade balansen. Det dammade kraftigt ner hon slog i golvet. Med förvånad min tittade hon mot Bosse. Hon såg ingenting. Bosse som fått damm i ögonen såg heller ingenting på en liten stund, han fick förlita sig på hörseln. Han höll andan och kunde utskilja Martinas vettskrämda andhämtning. Han böjde sig ner och kände efter Martina. Han fick tag i hennes ben och fortsatte uppåt. Martina var rädd att Bosse skulle göra henne illa. Hon var paralyserad av skräck och fick inte fram ett ljud. Bosse fick tag i hennes hår. Med båda händerna smekte han hennes kinder och fortsatte neråt, när han kom till halsen tryckte han till, hårt. Martina började kämpa och utstöta gutturala ljud. Hon slog honom. Hon sparkade honom. Hon skruvade på sig för att komma ur greppet. Inget hjälpte. Hon bönade och bad. Hon var fast. Hon visste att hon skulle dö. Hon slappnade av. Hennes kropp gjorde inget mer motstånd. Bosse släppte taget.
Så kan det gå när man lägger sig i saker man inte har med att göra. Det enda som du och Lena har gemensamt är att ni var så lätta att döda. Ja, det tog lite längre tid med Lena, men hon slog inte så hårt som du ditt lilla luder. sa han och sparkade till Martina på benet. Hennes kropp rörde sig lite. Han lämnade området och åkte hem till huset, där duschade han och bytte kläder. Han hade tidigare under dagen ringt till sina barn, som efter

Skriven av: Mats Henriksson