Kärlek i en ynglings värld

Jag brukade alltid se henne längst in i ögonen och då uppfyllas av den tysta värme som bara vi två eller bara jag kunde förstå. Ibland frågar jag mig själv om allt jag minns var möjligt eller om jag bara hallucinerade fram henne, som något mot världen som omgav mig eller oss.

Det var nästan alltid sommar i mina minnen men även en vinter och den var riktigt kall som vintrar ska vara.

Sommarlovsföljetongen på radion sommaren dessförinnan hade en känd mingel av Vangelis och storyn om en prinsessa och en uppkomling. Denna verkade besanna sig själv hösten därefter, så vill jag minnas. Jag var redan väl förtrogen med platsen där vi först möttes. Platsen doftade linnement och svett från bastun och i mitten av byggnaden växte det något så exotiskt som bananer. Reagan hade blivit USA:s president till min pappas förtret. Men allt verkade ändå normalt fast att min pappa som en medeltida ödesprofet varnat om följderna med en sådan president som Reagan, i USA.

Ibland kunde jag stå i timmar och bara titta på bananerna, grönt tänkte jag, ska dem inte gulna någon gång?

Människor var för mig då som de är nu; liv intill mitt egna, så vill jag minnas att de var och är. Antingen så finns dem där och då lever de där vid min sida och ger mitt och vårt liv mening tills de inte gillar mig längre eller jag dem. Då försvinner de och existerade inte mer, jag saknade dem aldrig därefter. Min närmaste kompis som följt mig genom livet, vi som visste allt om varandra, var en svartsjuk och tystlåten kille som jag gillade. Detta enkla hade tills nu varit min lycka i livet.

Man vet aldrig något om sitt eget öde, och detta förvånar mig ännu, att man inte vet. Numera så försöker jag att i förväg veta om mitt öde men då försökte jag inte ens. Livet liksom bara kom över mig och var sådant som livet blev.

Jag var vacker då. Lika vacker som ett barn mellan att bli vuxet grov från att ha varit barnsligt rundhyllt. Mina tänder var ovanligt vita eftersom jag i smyg lånade Denvit av mina föräldrar ur badrumsskåpet. Inga bekymmer brukar forma människor och detta gällde även mig. Mina ögon var sorglöst mörka. Mitt idoga friidrottande hade gett mig en kropp jag ville ha. Just den här eftermiddagen kommer jag inte ihåg hur många km vi joggande eller hur många intervaller vi ruschade. Det jag minns var en helt annorlunda känsla, en helt för mig ny känsla. En känsla av att hon inte fick förakta eller ogilla mig, för då var jag inget värd ens för mig själv.

Hon satt längst bort ifrån mig och emellan oss satt det ett flertal flickor vilka jag då inte ens såg. Hon var så nära, men för mig ändå så fruktansvärt långt bort. Jag sökte hennes ögon genom mängden av flickor som alla ville prata med främlingen som nyss kommit till klubben. En kille till fanns där som var namne till mig vilket jag föga brydde mig om.

Hon tittade upp från att ha suttit och memorerat sina skors snörning. Hon vände sig åt mitt håll och skimrade till med ögonen. Då tystnade sorlet och en värld kom inifrån mig själv eller ifrån oss båda och marken började nervöst darra under mina fötter. Kanske var det inte fråga om mer än sekunder men när man håller på att bli vuxen så har tiden inte riktigt samma fart jämt. Tiden for rakt ut i världsrymden där den var som om vi aldrig hade varit andra än varandras. Först efteråt så segnade tiden till för att bli en ordlös fruktan till henne. En fruktan för att inte vara hennes i hennes värld som hon i min. Aldrig skulle hon dö i min värld, aldrig skulle hon blekna eller dö bort och ratas. Hon skulle alltid leva som någon jag ville veta allt älskvärt om och som jag alltid ville vara nära.

Jag visste direkt att jag behövde löpträna exakt det samma som henne och exakt utföra alla dem övningar hon behövde göra. Men hur skulle jag göra detta utan att verka för angelägen, vara för fjäskigt till lags? Hur skulle jag kunna finna samma känsla som denna för henne för alltid. Hur skulle hon kunna få en sådan känsla till mig? Jag visste att jag var vacker, men hon var mycket vackrare än mig och detta bekymrade mig under alla de nano- sekunder som en blinkning tar att genomföra. Efter ett antal blinkningar så var jag helt slut och kunde känna hur en kraftlöshet började sprida sig med blodet från hjärtat. Hjärtat hördes pulsera och kunde lika gärna ha stannat tvärt om hon inte ville se åt mig något mer. Så kände jag då, och sedan fortsatte denna känsla och blev till en tid jag inte riktigt minns.

Jag kände mig som en clown bredvid henne. Hon var allt som var värt något för mig och utan henne så hade jag själv inget eget värde. Man kan frukta kvinnor på detta sätt och nästan bli till en pajas. Men jag vet inte om det var så hon tänkte om mig, att jag var en pajas. Hon talade ofta tillmig om sin pappa. Han betydde mycket för henne. Skulle man förklara sådant till någon utan värde? Hon hade hört att i låten det finns bara en av dig och det är dus kör, duade något som lät som att duon sjöng mitt namn. Skulle man tycka så till någon som man tyckte var en obetydlig pajas?

När jag var ifrån henne så kunde jag aldrig finna ro. Dem mest fruktansvärda tankar och drömmar om hennes bortgång gäckade mig till att vara som en skugga till henne, till en som kunde blidka gudarna med sitt egna liv, om så behövdes. Men kände hon något för mig? Kanske hade detta ingen betydelse för utan henne så var jag bara en vind och inget annat, om ens en vind.

Konstigt nog så skedde det aldrig något och något häftigt blev aldrig av. Vad som skedde vet jag inte men helt plötsligt så stod jag bara där. Över horisonten syntes solen nu tydligare och jag själv obetydligare. Så kanske var detta till att bli vuxen och få en kraft från himlen och en kraft från underjorden, inte vet jag.

Men något vet jag, kanske. Alla de där elektronerna som flödar ur energihjärtat i staden liksom flöt lika virrigt nu som då, för den där låten skull. De duade inte mitt namn i bakgrunden då men det trodde vi då att de gjorde. Men vad vet jag? Jag bara tänker på sådant ibland och världen är ju så oförutsägbar mänsklig, innerst inne.

Kärlek vid första ögonkastet är ju bara en myt sådant vet vi ju alla om.

Skriven av: Patrik