Kärleken genom historien

KÄRLEKEN GENOM HISTORIEN

Jag tittade ut genom ett ljust hörn i mitt rum. Jag såg landskapet,gröna ängar,blommor och berg,bakom vilka lyste en hemlighet.
Det var länge sedan,alltför länge sedan för att någon skulle kunna minnas.Jag såg...
förnam...hörde...
Jag såg ett par,förnam kärleken och ljudet av galopperande hästar som släpade gårdsvagnen.
Damm. Jag ser ingenting mer,men förnimmer fortfarande.
Det var vinter,året var 1790.
Med håret som hade honungens färg och föll fritt liknade hon en sjöjungfru. Glad var hon och hade ett vitt, uppriktigt ansikte, ögonen färgades av havets djup.Hon var lycklig i sitt hems stora utrymmen,i den granna trädgården runt slottet.
Hennes önskan var att bli författare. Hon levde i sin egen fantasivärld.
Ofta betraktade hon solnedgången och skrev sida efter sida i sin bok.
Hon längtade efter kärleken, hon fantiserade om 'prinsen',hjälten i hennes drömmar...
Morgonen var ovanligt kall, grå moln låg över staden,hon kände en sorg,vars orsak hon inte kunde finna.
'Det kommer att regna'- hon ryckte till, hörde inte att mor hade kommit in i rummet med varmt te och en liten kaka. Hon hade varit sysselsatt med sin egen fantasi.
'Min kära dotter,pappa har bestämt att du ska resa till Paris.Vi tror att du kommer att förverkliga din dröm där. Våra gamla vänner kommer att ta emot dig där, de kommer att hjälpa dig'
...Hon kunde inte tro sin öron. Äntligen skulle hon komma att lyckas... Hon ville omfamna hela världen och säga 'jag är lycklig'.
Det började regna...
Långsamt,med ljudlösa steg rörde hon sig i sitt flickrum,ögonen var fyllda av tårar, hon tog avsked från sådant som hon inte kunde ta med sig. I den lilla läderväskan rymdes bara ett par klänningar,hennes böcker och en pälskappa. Detta kunde hon inte skilja sig från. Det kändes tungt att skiljas från föräldrarna,hemmet,ängarna,om än för en kortare tid.
Vagnen var framme,elegant och stor.Hon tyckte inte om denna vagn men var tvungen att respektera de regler som gällde i hennes förnäma familj.
Den kalla snålblåsten rufsade till hennes hår. Inlindad i en filt sjönk hon i sömn.
Paris...
Hennes drömmars stad. Hon ville lyfta blicken mot Notre-Dame.Hon ville se Triumfbågen och andas Frankrikes förtrollande luft.
Resan kändes oändlig. Mörkret hade för länge sedan dolt vägen och månen smälte ihop med den stora vagnslyktan.
Uppvaknande i tidig morgon...
Hon hade flyttat in i ett hotellrum och gett sig ut på de trånga gatorna. Hon letade efter det som hon alltid hade drömt om. Hennes blick fångade en grupp människor. Hon såg världens vackraste ögon, himmelsblå, fascinerades av dem. Under hatten stack det mörka håret fram. Hon såg inte längre något annat än mannens långa figur.Det började regna... Han erbjöd henne sitt sällskap och skydd under sitt paraply.
Hon var lite upprörd och kände att något höll att ta form inom henne,något okänt. Orden var alltför få, desto mer talade deras blickar. De gick långsamt och önskade att promenaden aldrig skulle sluta. Hon log artigt när de var framme vid hotellingången och skyndade sig in.
Natten var lugn,himmelen beströdd av stjärnor,allt andades lugn. Allt utom hennes hjärta som slog så starkt att hon greps av rädsla. Hon hade fyllts av oro och kunde inte somna. Hon försökte skriva,men förgäves.
Morgonen var kylig och solen belyste rummet. Hon sprang ut och flög på 'ett par ögon med himmelns färg'.
Först anklagade hon sig själv för att hon varit så oförsiktig, men sedan... sedan blev hon kär i dessa ögon.
De var länge ute och gick,de gick över broar och kystes länge. Hon var lycklig och visste att hon hade funnit sin 'prins' och att kärleken,den sanna kärleken var född. Dagarna gick och vinter nalkades sitt slut.
En kall dag i mars. Hon försökte nå prinsens känslor. Hon ville hjälpa honom, kompensera honom för allt det han hade fått försaka,hon ville...
Orden blev en nyckfull lek,ödet var nyckfull,hon misslyckades.
Hon grät.
Han var utpräglat tystlåten,han var hård.Men i hans ögon kunde hon ändå skönja en skugga av sorg. Hon skulle aldrig få veta om han åtminstone till en liten del delade hennes känslor.
Tiden för hennes hemresa kom allt närmare.Den dag nalkades när hon skulle gifta sig med en man hon inte älskade, hon inte ens kände. Fars sista ord ekade i hennes huvud:' Nu är det bröllopsdag för dig'.
Tårar,rädsla och obeskrivlig smärta...
Hon mindes den gångna natten... långt borta såg hon hans silhuett avlägsna sig. Han gick så att det knappt märktes,med ljudlösa steg som en pojke som letar efter en borttappad leksak.
Bruten låste hon in sig i hotellrummet och skrev färdigt sin roman.På den sista sidan stod det:
'DE BÄSTA NOVELLERNA HAR INTE SKAPATS AV MÄNNISKAN UTAN AV HENNES SORG'
Hennes sorg har ingen fått veta om. Den förblev antecknad på ödets ark. Hon dog samma natt som hon ensam beskådade solnedgången.
År 1810 var ödets lek slut.
Historien upprepar sig, den här berättelsen har ingen slut-ÄNNU KÄNNER JAG.

Författare:

Publicerat

Dela: