Kärlekens nycker

Hon gick gatan fram. Hennes sätt att röra sig skilde henne från mängden. En beundrare hade en gång liknat det vid en persiskt katts förnäma skridande. Varje var rörelse präglad av behärskad styrka, snabbhet och grace. Genom att utnyttja exakt den muskelkraft hon behöver, men inte mer, kickade hon igång sin silverfärgade Crescent Compact. Hennes hår hade den djupa mörkbruna kopparglans som i brist på bättre brukar kallas ”kastanj”. De ostyriga lockarna som trycktes ned av den silverfärgade hjälmen ramade in ett vackert ansikte. Kindbenen var höga och markerande, hakan envis och munnen mjuk, generös och lockande. Den åtsittande tröjan och de snäva jeansen gjorde ingenting för att dölja vare sig runda kurvor eller smidiga rörelser. Kurvorna var ett arv från modern.

Hon släppte kopplingen lite för snabbt. Motorn hostade till och mopeden tog ett skutt framåt. Där stod han, mannen från hennes drömmar. Han var lång och mörk med utpräglat spanskt utseende och omkring trettio år. Med sin praktfulla fysiska framtoning skulle han ha fått vilka kläder som helst att verka snygga. De han nu bar var det – grå åtsmitande tröja, Lewis jeans och ett par boots som säkert hade kostat sin vikt i guld. Samtliga plagg framhävde hans breda axlarm smala höfter och långa muskulösa ben. Ögonen var svarta, det lockiga håret och de djärvt vinklade ögonbrynen likaså. Det fanns linjer i ansiktet som vittnade om erfarenheter i livet – om sorg och smärta. Med det var inget bittert ansikte, tvärtom, det speglade vitalitet och värme, plus en god portion humor. Men det som gjorde hans ansikte så uppseendeväckande var näsan! Den måste en gång ha varit aristokratiskt byggd, men näsbenet hade knäckts eller brutits, som av ett brutalt slag, och nu förde hans profil tanken till en rovfågel. Som helhet var hans ansikte på en gång bildskönt och brutalt, fascinerande och frånstötande på ett ytterligt oroande sätt.

En rysning for genom hennes kropp. Hon hade alltid haft pojkvänner, och det hade hänt att hon känt sig frestad att löpa linan ut med någon av dem. Det var bara det att det alltid hade varit något som fattats. Var det den verkligt starka lidelsen kanske? Att tända på en tilldragande man var ju inte detsamma som att flamma upp i en het passion. Kärlek? Kanske. Att vara smått förälskad var ju inte detsamma som att vara riktigt kär. Vad var egentligen kärlek? Hon visste inte mycket om kärlek och ännu mindre om sex. Hon älskade naturen, särskilt de orörda skogarna och havet.

Intensiteten i hans blick gjorde henne alldeles knäsvag. Det solbrända ansiktet var som gjutet i brons, ögonen som mörka brunnar, blott alltför frestande för en kvinna att drunkna i. Hon försökte hålla sig flytande. Hon tog av sig hjälmen och steg av mopeden. Hon hade aldrig tagit sig så bra ut, aldrig varit så vacker i hela sitt liv, och det visste hon med sig, utan någon fånig, falsk blygsamhet. Med ett lågt skratt böjde han sig fram, och innan hov visste ordet av hade han snuddat med sina varma läppar mot hennes mun. Hon hann inte dra sig undan, så lätt och snabb var hans kyss.

- Du får ursäkta min okunnighet, sa hon konverserande.. Hennes blick gick automatiskt till hans händer, lätt stödda mot höfterna. Vackra, starka händer. En mans händer, skapta för arbete och strid, men också för att smeka en kvinnas lena hud. Det var inte precis rogivande att stå så nära honom att hon kunde känna hans varma andedräkt mot ansiktet. Hon var medveten om att hon rodnade som en skolflicka, men det fanns ingenting hon kunde göra åt den saken. Hon undrade vad han tänkte om henne? För naturligtvis märkte han hennes reaktion.

Hon visste inte riktigt hur det gick till, men plötsligt sjönk hon liksom in mot honom så hennes bröst pressades mot hans. Hon slöt ögonen och upplevde med alla sinnen beröringen av hans läppar. Plötsligt blev hon rädd. Hans närhet var så förkrossande, hans makt över henne så total att allt självförtroende svek henne. Hon var inte bara rädd för honom utan ännu mer för de känslor han framkallade hos henne. Det var för mycket, det hade gått för fort. Att vara honom så nära, gjorde henne rusig, omtöcknad, fylld av förvirrande starka och heta känslor. Hon slog sig ifrån honom.

- Adjö, sa han mjukt och böjde sig fram och kysste henne fjärilslätt på ögonlocken. Hans händer gled från hennes axlar ner över ryggen, och i det han drog henne hårt intill sig sökte hans läppar hennes. Hon slöt ögonen och sjönk in i hans famn. Först visste hon inte hur hon skulle besvara hans heta kyss, men hans tunga lärde henne snabbt konsten. Blodet rusade genom ådrorna, och hon blev alldeles tung och matt i kroppen. För första gången i sitt liv upplevde hon verklig åtrå.

Aldrig hade hon mött en underbarare man! Han var så stark. Skuldrorna var hårda av muskler, höfterna som pressades mot henne var härligt smidiga. Hennes händer upptäckte hans kropp, liksom hans händer gick på upptäcksfärd över hennes. De utforskade varandra med glädje och förväntan. Han var redan en del av henne. Om han skulle försvinna ur hennes liv nu, så skulle hon aldrig mer känna sig som en hel människa. Han hade gjort henne till kvinna, han var hennes älskade, och han hade redan kommit att betyda allt i världen.

Han vände sig om och hon såg hans vackra ben vandra med självsäkra steg nedåt gatan. Hon tog på sig hjälmen, satte sig upp på mopeden och använde exakt den muskelkraft som krävdes för att den gamla Sachs motorn att spinna som en katt. Hon släppte kopplingen lite för snabbt. Motorn hostade till och mopeden tog ett skutt framåt. Där stod han, mannen från hennes drömmar…

Skriven av: Cajsa Eriksson