Kärlekes baksida

De såg honom inte. De hade bara ögon för varandra som man säger. Han stod där och betraktade dem på avstånd. Stilla stod han där. Verkade inte röra på sig en tum. Han betraktade pojkens ena hand medans den diskret smekte sin väg nedåt mot flikans bakdel. Han såg den andra vila på hennes midja. Hans blickar låste sig några ögonblick vid deras munnar. Tätt ihop satt de, i konstant rörelse. Ibland såg han en tunga eller två. In och ut gick de.
Pojkens händer rörde sig igen, den här gången smet den ena upp under flickans tröja. Han kunde föreställa sig pojkens hand mot flickans bara hud.
Smärtan inom honom ville få utlopp, han ville skrika, han ville slå näven i väggen för att lindra den psykiska smärtan med fysisk, han ville gråta, men mest av allt ville han bli kramad. Känna mänsklig närhet.
I en perfekt värld hade flickan han nu betraktade på avstånd blivit hans istället. Men så blev det aldrig. Han kände sin högra hand spännas. Raseri. Ilsikan var inte riktat mot någon eller något men den trängde undan smärtan lite. Den ökade blodflödet och han kände sig mera levande.
Ändå tryckte han bort ilskan, medveten om att den inte var en del av honom, bara en löjlig fasad. Han hade slutat registrera vad paret gjorde nu. han uppfattade inte världen omkring honom längre. Det var som om han betraktade även sig själv på avstånd. Det var inte han som stod där, det var ett skal. Ett skal han inte kände igen. Tomhet var det han kände och det han måste ha förmedlat ifall någon såg honom. Men han var inte synlig. Det verkade så i alla fall, människor bara gick förbi. Ingen mötte hans blick. Han hade övergått från att vara en del av världen till att vara en betraktare.
Det kändes som han visste mer nu, han såg sanningen. Den var inte ljus men han såg den. All inbillan om att han skulle bli lycklig, rent nonsens! Det var folk som pojken som blev lyckliga, människor som vågar ta åt sig. Han önskade att han vågade det. Ilska blandat med en konstig känsla i magen kom, han slog argt huvet i skåpet och ljudet fick några blickar att vändas mot hans håll. Generellt sätt så brydde han sig nte om blickarna, men flickan tittade också. De höll bara om varandra och hade slutat kyssas. Han kände sig varm av skam. Ansiktet fick en rödare färg. Varför hade han gjort så egentligen?
Hastigt gick han därifrån utan att möta flickans blick. Hon såg undrande ut men verkade avfärda det hela ganska fort när pojken med armarna runt henne gav henne sin fullständiga uppmärksamhet. Han ville bara dö, slippa allt lidande. Men en röst inom honom predikade om överlevnand, om framtida lycka och om möjligheter. Men allt kändes så avlägset, om det nu ens fanns. Dödslängtan var inte stor och försvann ganska fort, smärtan var kvar men nu drömde han om att bli kramad igen. Trycka någon hårt intill sig och bara slippa känna sig ensam för några sekunder. Men att be om en kram innebar att man måste förklara, kramar åtföls av frågor. Frågor ger bara en återblick av smärtan och ger den direkta motsatsen av lindring. Han ville glömma, men han hade ingen aning om hur det skulle gå till...

Skriven av: Mikael Thyman