Katastrofa

Det är först nu när jag sitter på Kardiologiavdelningen i centrala stan, då jag inser hur hemskt illa jag tycker om jeans. Av alla tankar att tänka på när ens fru får beskedet att hon behöver en pacemaker, är det denna jag tänker. Men när jag satt där med tidningen hopknycklad mellan svettiga fingrar, snurrade huvudet av lätt yrsel och jag såg bara hur det kemikaliska tyget formade mina kalvar till trädstammar och mina lår till övermogna, groteska äpplen. Kanske var det bara värmen som fick mig tänka så; jag har aldrig tidigare varit varken särskilt mode eller utseende fixerad.

Men ändå så kunde jag inte undgå från att se och förstå att jag verkligen hade blivit äldre. Do från nian (där vi först bekantades, inte där han är nu. Nej, nu har han arbetat i nästan sjutton år oavbrutet på posten) slog alltid vad om att jag skulle vara den sista i gänget att hamna i medelåldern. Och det var delvis sant antar jag väl; jag betedde mig vist, behöll håret och jobbet, och gick inte genom förnekelse fasen över ”den förlorade ungdomen”, såsom Person gjorde. Men dock hade det oförhindbara hänt.

Hur självisk är den man, som sett elektrokardiogram och pipande maskiner fara förbi, och bara önskat att dom jävla EU regulationerna eller vad det nu var för regler skulle tillåta honom att öppna fönstren för att släppa in lite frisk luft? Inte fattar han att mindre än tre meter bort, talar en doktor till en tämligen ung kvinna, och säger åt henne att andas långsamt, och hon säger ja, fast henne hjärta slår ändå för fort, på grund av att hon kollat oehört mycket på kalendern på sistone, och tänkt när händer det när händer det och när är det slut? Och vore han inte mer självisk, om han bara tänker på sina egna rynkor när denna fru, denna kvinna som tänker när händer det när händer det, aldrig kommer få rynkor?

Självklart är han det. Men han får aldrig veta. Får aldrig ångra, inte på detta sätt i alla fall, eftersom mannen och jag är inte samma person.

Men det är vi ju förstås.

Författare:

Publicerat

Dela: