Kejsarsonen

Sebastian blängde hatiskt på sin spegelbild. Han hatade sitt utseende precis som han hatade resten av sig själv. Och sitt liv.
Missnöjd konstaterade han att han såg ut som något ur en gammal svart-vit-film. Kolsvart axellångt hår, likblek hy och en näsa som gav ansiktet ett hökaktigt, slugt uttryck. Och så till sist de där förbannade brillorna som satt där för att korrigera hans urusla syn. De enda färgklickarna i ansiktet var de isblå ögonen. Antingen glodde folk på honom som om han var en utomjording, eller så tittade de snabbt åt ett annat håll och låtsades som ingenting. Fast han visste att ful var han inte. Han såg bara lite konstig ut.
Beslutsamt öppnade han badrumsskåpet och plockade ut pillerburken han sett Ryan Tyrannen ta ut så många gånger. Det var starka, receptbelagda, smärtstillande tabletter som hans fosterfar tog mot ryggont.
Nog skulle de väl stilla Sebastians smärta också?
Noggrant läste han doseringsanvisningarna och hällde ut ungefär fem gånger så mycket i sin hand. Tvekade lite grann, men återfick snart sin beslutsamhet och stoppade in alla pillren i munnen och sköljde ner med vatten.
Sebastian var inte rädd. Han hade trott att man skulle vara det, men upptäckte nu att man faktiskt blev ganska lugn.
Han såg sin spegelbild le, något som han inte hade gjort på flera veckor. Med det leendet på läpparna satte han sig ner mitt på badrumsgolvet med knäna uppe vid hakan.
Undrar vad Duncans skulle tycka nu, tänkte han. Nu skulle de väl bli bra lyckliga när han var död! De hade i alla fall aldrig velat ha med honom att göra, än mindre ha honom boendes hos dem. Sebastian hade aldrig förstått varför de valde att adoptera honom.
Han började känna sig yr och lite sömnig, och flyttade sig bakåt så att han skulle kunna luta sig mot väggen. Nästa dag skulle han ha fyllt sexton. Sexton ensamma år fyllda av hat, rädsla, förtvivlan och självförakt. Så skönt, tänkte han. Så skönt att de är över nu. Ögonlocken kändes tyngre för varje sekund, och varje sekund kändes som en evighet... Och sedan kände han inget mer.

Skriven av: Susanna