Kidnappad

KIDNAPPAD!!


Månljuset glänste in genom det runda fönstret och ett par få gatlampor hade redan slocknat utanför. Jag slängde en blick på klockan, den hade redan hunnit bli halv fem. Jag hade slumrat till vid 12-tiden men efter en stund hade jag vaknat igen. Det var omöjligt, det var bara att inse.
Det gick helt enkelt inte att somna… Det var något som oroade henne, något som hade hänt… Det var ingen ide att bara ligga att tänka på inget ting, så jag gick upp och klädde på mig och var precis på väg genom köket som ledde till badrummet när min blick gled ner på en liten hopskrynklad lapp på köksgolvet.
Jag böjde mig ner och vecklade upp lappen. Där stod med tydliga gröna bokstäver: Jag var här i natt men misslyckades… Men jag kommer tillbaks…
Jag läste lappen om och om igen, aaa, det stod faktiskts så…
Jag ryckte till när jag hörde sovrumsdörren öppnades.
Är du redan uppe Sandra?
Det var min 5åriga lillasyster Lisa som stod i dörröppningen.
Eee, jag skulle bara hämta ett glas vatten, så gå du bara och lägg dig…
(Fick jag fram)
Jag gick tillbaks till mitt rum och lade lappen i min skolväska som låg slängd på golvet. Sedan gick jag och la mig på soffan och somnade direkt…
Jag vaknade av att någon skakade om mig, gumman, varför ligger du här ute?
Klockan är redan halv 8! Jag satte mig upp i sängen och tittade sömnigt upp.
Mmm… jag kommer, På soffan bredvid mig låg (dagens nyheter) och på första sidan var en stor bild på ett par hyreshus och så stod det: ”Är inte hyres husen tillräckligt säkra?” Hyres husen såg väldigt bekanta ut… det var huset som låg alldeles bredvid det stora huset som jag och min familj och sju andra familjer bodde. Hade det något med lappen att göra? Eller var det bara en töntig lek som Lisa och hennes kompisar hade hittat på? Jag läste mer om vad det handlade om, så här stod det: ”Den andra personen som har blivit kidnappad på borg gatan, Vad blir nästa offer?”
Jag ryste till, var detta bara överdrivet eller var det sant?
Jag försökte glömma det men det var inte lätt…
Klockan släpade sig fram tills min älsknings lektion kom, men inte ens då kunde jag släppa det som jag hade läst. När jag kom hem gick jag raka vägen bort till mitt rum och satte mig på sängen. Inte förens då kände jag hur trött jag egentligen var, jag lade mig ned på sängen och kollade på klockan den var kvart i fyra, mamma skulle inte komma hem förens klockan halv sju så hon kanske skulle åka ner till polisstationen och visa lappen, eller var det ingen bra ide?
Jag bestämde mig för att inte göra det, men det var endå lite konstigt att han hade ”misslyckats”. Jag gick gjorde min läxor som omväxling.
När mamma kom hem tvingade hon mig att gå och lägga mig eftersom jag hade varit upp så länge natten innan. Jag somnade inte förens klockan 11 men vaknade av något skrubbande ljud som hördes ganska tydligt. Jag satte mig upp i sängen för att lyssna men ljuden hade upphört. Jag gick försiktigt upp men innan jag han gå in i köket kände jag att jag fick ett hårt slag i huvudet och allt blev svart…
Jag satte mig försiktigt upp och upptäckte att jag satt på ett hårt cement golv, jag kände hur det värkte i huvudet och jag kom plötsligt ihåg vad som hade hänt.
Jag såg mig omkring och upptäckte att jag var i ett litet rum med stenväggar, det enda som fanns i rummet var en bokhylla med massa med pärmar och ett skrivbord med massor med papper. Jag kravlade mig upp och gick bort till skrivbordet och tog ett papper som såg ut som en lista, jag ögnade igenom det och stannade upp när jag kom till mitt namn, (Sandra Dahlqvist) antagligen var detta en lista på alla dom som skulle föras hit… Jag hörde att någon sköt in en nyckel i nyckelhålet och snabbt slängde jag bort pappret på skrivbordet igen.
Jag hann precis vända mig om när dörren öppnades och en flicka i min ålder kom in och tätt följd av en man i 30års åldern som höll ett stadigt grepp om hennes axlar. Flickan tittade skrämt upp och upptäckte mig och tog genast ner huvudet igen. Jag stirrade som förlamad på flickan som var både smutsig och hade trasiga kläder men jag avbröts av mannens hackiga röst, vad gör du där?
Har jag inte sagt till er att ni inte får resa er? Eee, jag kkom precis så jag vet inget Oom några regler, stammade jag fram. Jaha, du är ny här? Jaa, jag vaknade precis och kan du förklara vad jag gör här? Inga frågor tack…
Sedan lämnade manen rummet med beslutsamma steg…
Äntligen vågade flickan titta upp. Jag frågade osäkert: Eee, vet DU var vi är?
Ja svarade och suckade, det är ett ställe som dom flesta fruktar mest…
Men varför det? Jag fattar inte ens varför dom tog mig!!
Det är ganska komplicerat sa flickan osäkert. Jag vet inte heller riktigt allt men en sak vet jag i alla fall att detta är ett sätt att tjäna pengar på, och att det inte bara är vi som är här. Det finns massor av sådana här rum och överallt finns det barn. Ja men det är barn plågeri ju!! Utropade jag. Ja jag vet, det är hemskt.
Jag heter föresten Jonna sa hon för att avleda samtalet, och vad heter du?
Jag heter Sandra, sa jag snabbt. Vi får inte röra oss ur fläcken, men söndagar har blivit min favorit dag för då får vi gå ut i den stora parken utanför. Vi får vara där i en halv timme och sträcka på oss lite. Det är en del som har försökt att sticka men dom får det bara ännu sämre en innan. En kille lyckades smita hem och han var alldeles ensam. Så dom kom tillbaks för att hämta honom igen. Han bor nere i källan nu och får knappt någon mat. Men är det bara vi som bor i det här rummet? Bor det inga andra här? Jo, men dom ville försöka att smita, dom stack i natt. Så jag är ganska glad att du kom!
Jag räknar inte direkt med att dom ska komma tillbaks…
Vi gick och satte oss på det iskalla cement golvet och väntade på att någon skulle komma in och berätta att dom hade fått fast dom andra men ingen kom utan…
En nyckel stacks in igenom dörrlåset och in kom samma man som hade varit där någon timme tidigare. Han hade något som liknade en massa filtar under armen, han lade ut sju stycken randiga filtar på golvet och mumlade något otydligt innan han gick ut och låste dörren. Ja då var det väll dags att gå och lägga sig då suckade Jonna. Du tänker väll inte bara ge upp så här!? Ja, jag ser ingen annan utväg en att lyda dom sa Jonna. Hur länge har du varit här? Jag tror att jag var någon av dom första som kom hit, det var väll, mmm… kanske 2 månader kanske. Va!? Och jag som redan har blivit uttråkad! Lugn, du vänjer dig sa Jonna. Jonna gick bort till en av filtarna och lade sig på den. Jag gick bort till det igenbommade fönstret och försökte se ut men jag såg inget ting.
Efter ca en halvtimme hade Jonna somnat och det hördes ljudliga snarkningar från henne. Det gick sekunder, det gick minuter det gick en halv timme och tills sist hade armbandsuret på min handled blivit halv ett. Jag hade redan fått nog, om jag fick vara här en minut till skulle jag bli galen!!
Jag gick bort till dörren och synade låset, det var ett vanligt lås som man igentligen skulle kunna öppnas från insidan men låset var alldeles sönderbankad.
Jag gick bort till skrivbordet och letade efter något användbart och hittade tillsist ett litet gem och gick sedan bort till dörren och vände och vred på gemet och tillsist… Det hördes ett litet klick och sedan gled dörren upp med ett litet gnäll.
Jag tittade ut genom dörren för att se om kusten var klar när jag kom och tänka på Jonna.
Jag kunde bara inte lämna henne!!
Jag sprang bort till henne och skakade henne. Vad är det för något? Sa hon sömnigt. Fort, kom nu jag förklarar senare, jag har fått upp dörren!!
Va! Hur kunde du öppnat den?! Igen någonsin har lyckats med att öppna den ju!
Ja, men den var enkel att öppna men kom nu vi har bråttom! Sska vi väärkligen göra detta? Stammade hon. Ja såklart! Nu har vi ju chansen! Ja, ja okej då!
Sa Jonna. Bra!
Vi smög oss ut i den mörka och dystra korridoren. Överallt satt det dörrar och jag misstänkte att det var dörrar till lika dana rum som dom hade varit i.
Det måste finnas mins 100 såna här rum! Viskade jag till Donna. Ja jag vet det ska finnas 200 rum har jag för mig viskade hon tillbaks. Men du har ännu inte berättat varför jag är här! Jag har aldrig gjort något dumt och jag har aldrig hört talas om dom först i går då jag hittade en lapp med grönt bläck där det stog att skulle komma tillbaks igen. Sa jag. Ja det förklarar ju hela saken! sa Jonna.
Hur då!? Viskade jag. Jo du förstår dom lägger ut såna lappar i massvis med hus så att dom ska bli uppskrämda, och på så vis kan dom se hur mycket personen vet om dom! Va? Sa jag oförstående. Jo du förstå… började Jonna men hon avbröt sig tvärt när dom kom fram till en stor trä dörr där det stod:


Tillträde förbjudet för obehöriga! Stod det med stora bokstäver. Ska vi gå in? Frågade Jonna lite osäkert. Ja det är klart! Sa jag, om den är öppen förståss!
Det hördes röster inne från rummet och jag lade örat mot dörren och lyssnade.
Ja det är klart! Jag vet att vi tog fel unge! Sade en upprörd kvinnoröst inne från rummet. Det låter som om hon pratar med någon i en telefon! Jag tror att det är hon som bestämmer vem som ska hit, hon har väll tagit fel unge sa Jonna nonchalant. Vad då!? Det är ju jätte allvarligt om hon bara tog någon oskyldig! Viskade jag. Ja kanske det, men det är inte första gången precis.
Men tänk om jag var den unge som hade tagits utan andledning!
Nja, jag tror inte det, du visste faktiskt ganska mycket. Nej jag visste ju knappt någonting!! Jag visste ju inte ens om lapparna var Lisas eller vad dom betydde! När jag såg hennes oförstående ansikte så förklarade jag snabbt att Lisa var min syster. Plötsligt såg Jonna mycket sorgsen och ledsen ut. Jag frågade vad det var men hon satte bra händerna för ansiktet och började gråta tyst. Jag böjde mig fram och frågade ännu en gång var det var för något. Hon tittade upp och såg på mig med sina sorgsna ögon. När jag kom hit var jag inte ensam, utan min lillasyster My var med mig men men… Sedan dog hennes röst bort. Vad hände med henne då? Undrade jag nyfiket.
Jag frågade ändå om jag redan visste svaret. Hon var alldeles för svag för att leva efter allt som hon hade blivit utsatt för sedan hon kom hit, sa Jonna tyst. Jag tänkte precis fråga en sak till när vi hörde den upprörda kvinnans röst. Nu var den ännu högre. Ja, jag vet flickans namn! Men det var ändå ganska länge sedan så det är inte nödvändigt, hon finns ändå inte kvar här, hon blev tagen till ett annat rum och där sitter hon fortfarande. Hon visste alldeles för mycket…
Jag fick själv i hennes syster att hon dog! Sa den kalla rösten stolt.
Hon hette något My eller något sådant, hon visste nästan alla våra hemligheter så vi var tvungna. När vill du ha henne fortsatte rösten.
På tisdag säger du, det ska vi väll kunna fixa… klockan halv 4?
Okej då säger vi så då!
Jag hörde hur hon lade på luren och började närma sig dörren.
Vi hann precis att gömma oss bakom ett par hyllor innan hon kom ut.
Det var en kvinna i 20 år åldern och en tagit klänning och ett par passande höga stövlar till. Hon fortsatte mot en annan dörr som det stod nummer 502 på. Hon låste upp dörren och när hon öppnade den hördes det genast ett par barnskrik som tystnade när hon kom in. Vi stog spända och lyssnade men hörde inget. Tillsist kom hon ut genom dörren och hade en bunt med papper i handen. Hon satte sig på en låg pall som stog intill dörren. Kvinnan skulle precis ta fram ett papper när något skramlade till. Det var hennes nycklar! Men antagligen hörde inte kvinnan det av alla barnskrik för hon tog inte upp dom. Plötsligt reste kvinnan sig upp och försvann bort i korridoren.
Vi smög snabbt fram och tog nycklarna.
Vi gick bort till en dörr där det stod ”blandat” på där kunde vi prata ostört. Visste du om det här? Var det första jag sa när vi kom innanför dörren. Nej jag visste absolut ingenting och det stämmer att hon berättade för mig att My var död… Men om manen som pratade i telefonen kommer och hämtar My redan på tisdag så har vi knappt 3 dagar på oss! Vi måste hitta henne! Jag vill bara inte tänka tanken på vad han kommer att göra med henne! Men vi vet ju inte var hon är för någonstans! Hon kan vara varsomhelst i hela detta huset!
Men jag kommer ihåg att My hade fått tag i en karta över alla rum, men jag vet inte om dom tog den då dom tog henne. Men vi kan ju alltid gå och leta efter den! Var skulle den vara? Frågade jag.
Jag vet att hon hade ett jömställe som bara hon och jag visste om,
Jag tror att det låg någonstans bredvid rum nummer 502…
Va?? Jamen då måste det ligga just här då ju! HON gick ju in i rum 502! Ja det har du rätt i, sa Jonna.
Om jag bara kom ihåg vilken väg hon tog för att komma in…
Ja, antagligen genom dörren, sa jag. Nej, hon skulle aldrig få för sig att ta sådana risker, hon är den typen som tar det säkra före det osäkra, förstår du. I en del rum finns det en hämlig dörr som är igenbommad, men My hade visst hittat ett stort hål i en vägg på toaletten och den ledde till rum 503. Rum 502 hade också en hemlig gång men den är nästan omöjlig att hitta, jag och My har själva varit och provat, sa Jonna. Jonna började kontrollera om nycklarna ledde någon stans hon kände till. Här! Här är en nyckel som det står Toalett på! Det finns bara 2 toaletter här så vi får hoppas att det är den toaletten som den hemliga gången finns!
Vi började gå, det kändes som en evighet tills vi kom fram till en dörr där det stog Toalett på. Äntligen! Utropade jag. Sch… Det kanske är fel toalett… Jonna tog fram en av toalettnycklarna. Hon fick tillsist upp dörren och vi klämde oss försiktigt in genom den lilla dörren.
När vi kom in låste vi dörren ordentligt innan vi började leta efter den hemliga gången. Bakom ett stort träbord fanns ett stort hål i väggen. Vi började krypa och efter en stund började den jordiga marken likna en tunnel med cementväggar. Tillsist tycktes jag höra ett barnskrik någonstans långt borta. Efter ca 10 min blev vi bländade av ett starkt ljus. Nu hördes barnskriken ännu tydligare och nu kunde jag även höra arg kvinnoröst. Men inte samma röst som hade pratat i telefonen. Men jag hann inte tänka klart den tanken förens jag kände att marken under mig började ge vika!
Jag kände den kalla luften omkring och jag hörde Jonnas förskräckta skrik. Jag landade med en duns på en mjuk madrass. Jag öppnade ögonen och såg att det inte längre var mörkt utan ett varmt ljus föll över att litet rum och jag själv satt på en mjuk madrass. Jag vände mig om och såg Jonna sitta där bredvid mig på madrassen.
Hon såg sig omkring och sedan på mig. Var är vi förnågonstans?
Vet inte sa jag. Plötsligt hoppade Jonna upp. Nu fattar jag var vi är förnågonstans! Det är antagligen där My ska vara!
Jonna gick bort till ett litet bord och tog upp en gammal sliten borste. Denhär borsten fick hon av mig när hon fyllde 5 år.
Hur gammal är hon? Frågade jag försiktigt. Hon ska fylla 8 i december. Plötsligt hördes det ett konstigt ljud och vi vände oss snabbt om. Där stog en liten flicka med ett nattlinne med skära blommor på. Jonna! Var gör du här?! Utbrast den lilla flickan. Jag trodde att du inte fanns, dom berättade för mig att du dog… Men jag kom på att du levde och jag och min nya kompis Sandra letade upp dig. Åå! Jag är så glad att jag hittade dig! Jonna sprang fram och kramade om henne. Men plötsligt hördes det ett skrapande ljud någonstans. Det var samma ljud som jag hade hört när jag blev kidnappad! Vad var det? Utbrast jag förskräckt. Dom svarade inte på min fråga utan dom drog istället in mig i ett mörkt rum och jag skulle precis öppna munnen då dom hyschade åt mig med fingret. Stå stilla nu! Det kommer någon! Viskade My. Är det någon här? Frågade en gäll röst. Hallå! Hördes samma röst igen. Plötsligt kom en till röst in i rummet. Det var en mansröst. Du sa ju att hon skulle vara här! Viskade manen. Ja, men det kanske är fel rum! Kom så letar vi vidare då! Men precis när dom skulle gå snubblade Jonna i sin iver att springa iväg. Hon välte omkull både hinnkar och låder när hon ramlade omkull. Spring! Skrek My samtidigt som hon hjälpte Jonna upp på benen. Manen hade hört dom och började springa efter dom. Vi sprang in genom en dörr och en dörr till och plötsligt var vi ute på en liten bakgård med höga stängsel runt om kring. Vi sprang fort bort ett par gamla solstolar. Vi satt tysta och väntade på att han skulle komma, men när vi var överens om att han hade gett upp hoppet ställde vi oss sakta upp. Vi började gå mot dörren men vi han knappt komma utanför dörren när vi alla tre föll mot marken…
Jag satte mig upp, Jag befann mig i ett rum, solen var utestängd av ett par solblekta rullgardiner. Jag vände mig om och väntade mig se Jonna och My bredvid mig men… Det var tomt! Ingen var där!
Jag vände mig förtvivlad om och hoppades på att få se Jonna sitta i ett annat hörn, men nej… Ingen Jonna där… Plötsligt hörde jag något som sprakade till precis intill mig, så jag vände mig om för att titta vad det var för något. När jag såg var det var fick jag en chock, det hade börjat brinna kraftigt i ett hörn av rummet.
Jag kände hur paniken steg inom mig, jag tog för givet att alla dörrarna i rummet var låsta, och mycket riktigt var dom det.
Det måste finnas någon annan väg ut! Tänkte jag desperat.
Och plötsligt fick jag syn på ett litet håll i väggen, det såg ut som en gammal sönderslagen ventil och jag var nästan säker på att hon skulle komma igenom det lilla hålet, om hon inte gjorde det så hade hon verkligen otur! Men jag kom in igenom ventilen och fortsatte i något som bara var minuter men det kändes som flera timmar för mig.
Men tillsist stannade tunneln vid ett galler och jag skulle precis skuta undan gallret men jag hejdade mig när jag hörde röster och en dörr som slog igen. Jag kände igen rösten, det var kvinnan som hade pratat i telefonen om fel barn! Den andra rösten var också bekant men jag kunde inte riktigt komma på vem det var. Jag satte mig ner i obekväm ställning och lyssnade uppmärksamt: Ja, Jonna och Sandra hette dom visst, dom har kommit på att My inte är död. Sa kvinnorösten. Jag har låst in den andra tjejen ensam, och tänt på rummet med tändvätska! Så frågan är om hon är vi liv fortfarande!’
Kvinnan skrattade ett elakt skratt men som lät mer som en åsna som hade satt något i halsen, om jag ska vara helt ärlig. Jag satte dom båda systrarna i ett rum, och dom kommer jag garanterat inte att behöva oroa mig för senare, jag har sett till att dom får en minst lika plågsam död som för den andra flickan! Jasså? Vadå? Frågade den okända rösten. När denna byggnaden byggdes så grävdes det ner 1 bomb under varje rum, i kontrollrummet finns det en knapp så om man trycker på den så får man välja ett rum sedan så sprängs rummet efter 4 timmar, så det är bara en halvtimme tills deras liv slutar.
Jag kände hur hjärtat stannade i bröstet på mig. Hon stog inte ut med att både Jonna och My dog, då fanns det ingen mening med livet längre. Jag måste till kontrollrummet och hitta knappen och sedan stänga av bomben. Plötsligt kom jag på att om jag gick tillbaka dit jag kom ifrån så skulle jag dö i lågorna, men om jag gick ut i rummet där dom stog och pratade så skulle det vara som att ta självmord det med! Det betydde att vad hon en gjorde så skulle hon dö…
Om hon skulle stå här och vänta tills dom hade gott sin väg då skulle både Jonna och My dö… eller också kanske lågorna kom in i tunneln och då skulle hon antagligen dö då också. Jag har inget val. Jag måste försöka lura dom på något sätt! Och då kom hon på det! När hon blev kidnappad så hade kidnapparna tagit med sig min jacka, och den hade hon fortfarande på mig, och i jackan skulle det ligga… jag körde ner handen i jackfickan och JA! Där låg den, min mobil! Aldrig förr hade jag blivit så glad över att se den som nu. Den var avstängd, så jag hade inte kunnat höra om det ringde, inte förens nu kom jag att tänka på min familj, dom måste var hemskt oroliga! Jag kollade på klockan, den var halv 9 på morgonen. Nu borde dom ha märkt att jag var borta. Dom kanske hade ringt mig, eller lämnat ett meddelande!
Jag satte på mobilen och såg att Malin, mamma och pappa och Johanna hade ringt mig, alla hade ringt minst 5 gånger i var.
Jag hade 7 meddelande. Jag lyssnade på det första, det var från mamma. Hon lät upprörd, jag kände en klump i hjärtat när jag hörde hennes röst. Snälla Sandra, när du hör dethär så ring mig direkt!
Det andra var från pappa: Lyssna nu Sandra! Vi är jätte oroliga! Var är du?! Jag kan inte prata mera nu men ring mamma istället fö…
Jag tryckte av telefonen innan han hann prata till punkt. Det var en plåga att höra deras röster ner hon själv inte kunde göra något.
Jag orkade inte lyssna på ett meddelande till! Ska jag ringa? Ska jag ringa till polisen? Jag visste att det var ganska omöjligt, jag visste ju inte ens var jag befann mig. Plötsligt öppnades dörren och båda gick ut. Jag puttade bort gallret och hoppade ner på golvet. Jag såg mig omkring. Längst bort i rummet stog ett litet bord och på bordet låg en lapp, där stog ett telefonnummer! Antagligen var detta telefonnumret till den elaka kvinnan (som lät som en åsna).
Nu upptäckte jag något märkligt med lappen. Den var också skriven med grönt bläck! Precis som lappen som jag hittade hemma! Jag tog fram min mobil och ringde till nummerupplysningen. Eee, hej! Jag heter Sandra Dahlqvist, och jag undrar vilken adress detta nummer har, och så började jag läsa upp numret. Ja, enligt mina papper så är adressen borg gatan 17. Jag fick inte fram ett ord. Borg gatan?
Eee, tack så hemskt mycket för hjälpen! Fick jag fram sedan tryckte jag bara av telefonen. Det måste betyda att jag just nu är i det huset som ligger bredvid vårat hus! Det har alltid varit så tyst där, det kunde väll ändå inte stämma? Eller? Jag tog fram telefonen och ringde 112. Hej! Jag heter Sandra och kan jag bli kopplad till polisen?
Ja visst! Sa en vänlig röst. Det dröjde en stund tills jag hörde en mansröst. Ja hallå? Hej jag heter Sandra Dahlqvist och jag tillhör alla dom barn som är kidnappade! Kom till borg gatan 17! Och ta med många polisbilar! Visst, det är uppfattat! Sa polisen och lade på luren. Nu var det bråttom! Jag störtade ut genom dörren och sprang och sprang. Jag tvärnitade utanför ett rum där jag hörde Jonnas röst.
Jag kände på dörrhandtaget men dörren var inte låst! Jag tryckte ner handtaget och störtade in i rummet. Där satt Jonna och My alldeles vettskrämda. Du lever! Utbrast Jonna. Du lever! Ja, det gör jag men ni måste skynda er ut! Bomben sprängs när som helst!
VA? Vilken bomb? Frågade Jonna. Jag förklarar sedan men vi måste ut nu! Alla tre sprang ut ur rummet. My hann precis få över sin fot
Innan vi hörde ett brak bakom oss. Rummet hade sprängts! Vi ställde oss intill väggen och pustade ut. My skakade av rädsla. Det är över nu. Tröstade Jonna. Fast inte lät det så säkert. Vi satte oss ner på golvet och jag började berätta. Och jag förstod att rummet snart skulle sprängas så sprang och sprang till er! Och jag hann precis! Avslutade jag. Alla tre satt där och var försjunka i tankar men alla ryckte till när dom hörde syrener på andra sidan väggen. Vi skyndade oss bort till en dörr där det stod ”nödutgång” Vi störtade ut och hann precis lagom att se 4 poliser sätta handklovar på kvinnan som hade pratat med den främmande rösten. Den som lät så bekant.
Inte förens nu såg jag vem det var. Det var Malins pappa! Malin var hennes bästa kompis, och dom hade känt varandra sedan dom var små. Jag kunde inte skrika, jag kunde inte prata och jag kunde framförallt inte tänka! Vad hade han med detta att göra? Han hade alltid varit så snäll och vänlige mot henne. Jag fattade ingenting!
När jag såg mig omkring så kände jag igen mig. Här bodde Malin innan hon flyttade! Malins pappa hade alltså inte sålt huset! Han hade alltså bara ljugit när han hade sagt att dom inte hade råd att bo kvar! Innan så hade Malin bott i hela huset, det huset var lika stort som det som det som hennes familj och sju andra familjer bodde i.
Men varför kände jag inte igen mig då? Det borde jag ju ha gjort.
Nu fall alla bitarna på plats! Malin och hennes familj behövde aldrig hela huset så att dom hade spärrat av den delen av huset som hon hade varit i nyss. Jag hade bara varit där en gång förut. Men det var länge sedan…
Allting gick så snabbt, plötsligt så var jag på polisstationen (och ett dussin andra barn med) Dom förhörde Malins pappa och den andra damen. När han hade sätt att hon var där så hade han verkligen sätt rädd ut. Båda två hade erkänt men Malins pappa påstod att den andra damen hade hotat med mord men när inte det hade fungerat så hade hon försökt med utpressning. Tillsist hade han gett vika och gått med på förslaget. Han nämnde något om 2 miljarder kronor, antagligen vad han fick om han ställde upp. Men varför skulle dom kidnappa så många barn? Undrade polisen, det måste ju finnas en anledning!? Inte förens då tog damen till orda: Allt var så välplanerat, ingenting kunde gå snett. Jag har också barn och familj, eller man kanske ska säga att jag ”hade” en familj. Jag min man och mina 2 döttrar. Vi bodde i London då. En dag så stod det i tidningen om två kompanjoner som hade kidnappat massor av barn, dom ljög och sa att dom var från en adoptionsfirma och dom sålde barnen till andra länder. Priset var något omkring 3 miljoner per barn. När jag kom hem den dagen var det inga hemma. Det låg bara ett brev där det stod att dom visste, dom trodde att det var jag som var kidnapparen. Jag hade visserligen motiv, jag behövde ju pengar och så, men aldrig att jag skulle gå så långt! Jag har inte träffat dom sen dess. När jag hörde att man tjänade väldigt bra, så ja, jag hade inte så mycket att förlora… Jag har inte sålt några barn ännu men jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att det inte gick längre än såhär. Tillsist så kom poliserna överens om att detta inte skulle gå ut i några tidningar eller nyhetsprogram. Men det är inte alltid som det går som man hade tänkt sig…
KVÄLLSPOSTEN SPECIAL

MYSTERIET LÖST
MED KIDNAPPARNA!
Igår efter lunch erkände Allis Ivarsson
och Pol Månsson för kidnappningen av
alla dom 614 barn som har kidnappats
på borgatan 17.
Pål har själv familj och barn och han
Har nu dömts till 7 års fängelse
+14 tusen i skadestånd till alla barnens föräldrar.
Däremot så får Allis Ivarsson ett betydligt
Hårdare straff, 10 års fängelse + 20 tusen
I skadestånd till barnens föräldrar.
Vi vill också tacka Jonna Pärlqvist, My pärlqvist och Sandra Dahlqvist
För en stor insats för att avslöja dom båda kidnapparna!



THE END

Denna berättelse är skriven av Hanna Eriksson 11 år.

(I denna berättelse är det ca 21 926 tecken!)














Författare:

Publicerat

Dela: