KIDNAPPAD

Jag slog långsamt upp ögonen. Vart var jag? Jag tittade mig omkring. Jag låg i en stor gammaldags säng och hade ett rött täcke med vita blommor över mig. Jag satte mig upp och upptäckte att jag hade ett vitt nattlinne med spets runt halsen och längs ärmarna. Jag såg mig runt i rummet. Det var vita tapeter med rosor på. I ett hörn stod en mörk byrålåda med en stor rund spegel på. Bredvid byrålådan stod en stol. Mer fanns det inte i rummet. Jag gick fram till spegeln. En tjej med rakt svart hår, liten näsa och bruna ögon tittade tillbaka på mig. Jag suckade. Jag hatade mitt utseende! Jag såg så… tråkig ut. Jag gick fram till det lilla runda fönstret som fanns i rummet. Utanför fanns bara en smutsig liten gränd. Jag satte mig i sängen igen. Vad är det här för ställe? Varför är jag här? Varför är jag inte hemma i mitt rum med gula tapeter och himmelsäng? Plötsligt kom minnena tillbaka. Jag kom ihåg hur jag gått på gatan hem från Nicole. Det var mörkt och kallt och jag hade gått ganska snabbt för att jag var försenad. Klockan var redan nio och jag skulle ha varit hemma för en halvtimme sedan. Plötsligt hörde jag några steg bakom mig. Jag vände mig inte om utan skyndade bara på stegen ännu fortare. Stegen upphörde intet och jag började springa. Plötsligt kände hur någon tog tag i min ena vrist. Jag ramlade och någon satte ett tygstycke framför min mun och näsa. Sen minns jag inte mer. Det där tygstycket måste dom ha ha hällt gift på! Sånt där som dom gör i filmer… herregud. Varför jag? Mina föräldrar är inte rika så det kan inte vara därför… plötsligt kom en man in i rummet. Jag gav till ett litet pip och sprang bort och satte mig i ett hörn. Jag försökte skydda mig med händerna för att han inte skulle kunna göra mig illa. Mannen skrattade dovt
– Lugn Veronica! Jag tänker inte göra dig illa!
Veronica? Vem menar han? Det kan inte var mig i alla fall. Finns det någon annan i rummet? Jag tittade mig försiktigt runt i rummet. Nej, jag var själv. Han måste ju mena mig, men jag heter verkligen inte Veronica. Jag hette ju Caroline, det är ju inte ens likt. Jag tittade upp på mannen igen. Han tittade på mig med kalla ögon. Jag ryckte till. Mannen hade ingen pupill!

Skriven av: Amelie