Kidnappad del 2.

Hjärtat bultade i börstet på mig när jag vaknade och fann mamma luta sig över mig.
Hade kjag drömt om vad som ghänt? Hade jag aldrig blivit attackerad?
- Vi hörde att du skrev, sa mamma och kramade mig. Vi trodde nåt hade hänt.
- Du svimmade, sa Ollie.
Vi befann oss i ett sjukhus.
- Vi åkte tillbaka, sa mamma. Vi åker till landet iom två dagar istället. Du behöver vbila.
Jag hade på tv:n undere hela den tiden och sög mig in allt de sa.
- '' Ännu en flicka försvunnen '', sa samma kvinna som alltd i tv: n. Hon var trött och hjälplös. '' Hennes namn är Sally Lioly. Vi undersöker saken... ''
Jag lutade huvudet bakåt och slöt ögonen, livrädd för följderna.
I morgon skulle vi åka.

- Kan inte du gå och handla, Summer? frågade mamma.
Jag nickade och tog pengarna och gick uti affären.
Då jag köpt färdigt så gick jag förstås ut igen, satte mig på en bänk oh slöt ögonen.
- Hejsan, flicka lilla, sa en röst som satte sig bredvid mig.
Jag slog upp ögonen och såg en man sitta bredvid mig med ett retsamt leende på läpparna.
Jag visste att jag borde gå därifrån men jag dröjde mig kvar.
Det är inget farligt med folk, tänkte jag. Han ör helt ofarlig.
Ja, det var han. Vi pratade en god stund.
- Vil du inte följa med upp, Summer? frågade han med ett leende. Jag har lite jordgubbar, sen kan jag skjutsa dig hem.
Jag hoppade ner från bänken me ett glatt leende.
Jag krokade amr med honom om om vi vore bäästisar och följde honom med upp.

Det var mörkt i hans lägenhet. Väldigt mörkt. Jag såg mig omkring.
Plötsligt kom han med en skål med jordgubbar.
- Sött dig ner, sa han och pekade på en stolt.
Jag löd honom, och väntade på mina jordgubbar.
- Summer, jag är ledsen, men det är en sak jag måste göra.
- Okej, då ska ajg gå, sa jag.
- Nej, jag menar... En sak jag ska göra mot dig.
Jag började känna mig olustig och frågade vad det var frågan om.
- Jag ska föra dig till en plats, Sum. Du kommer få det bättre där, lita på mig!
Så tryckte han något vått genom mina näsa.
Och den här gången kunde ingen rädda mig!

Aj!
Huvudet bultade, blodet dunkade i öronen, jag låg helt stilla.
Jag rörde mig inte. Allt låg stilla coh tyst.
Jag var rädd att ens röra ett finger. Jag var rädd för att se mig omkring och märka att jag kommit till helvetet.
Jag kravlade mig upp, tittade väldigt försiktigt runtomkring mig.
Jag vad desperat att jag inte skulle få se något hemskt.
Men gud hade tydligen telefonsvaren på.
Jag slog upp mina ögon.
- Gode gud, jag drömmer, snälla! viskade jag.
Framför mig stod en tv - ruta.
Det var alla de försvunna barnen bundna i en stol med munkavel, de hade blåmärken överallt och hade förlorat medvetande av hårda slag.
Jag riktiga blicken mot ett hörn i tv:n. Mina ögon letade sig nyfiket till det, och när jag nätligen såg det så trodde jag att jag höll på att dö.
Där stod Jessika, med handen om Crystal, de kramade varande och såg livrädda ut.
Från Jessikas näsa rann det blod.
Tänk, de två hatade varandra kraftigt, och nu ha

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år.