Kidnappad eller befriad?

Den här berättelsen börjar otroligt nog med att jag sedan en tid tillbaka hade lite problem med bilen, den kunde vara svårstartad och ibland stannade den på de minst lämpliga platser, vid grönt ljus eller på bevakade övergångsställen och alltid var det lika pinsamt. Den här dagen som jag nu ska berätta om var en alldeles vanlig fredag i början av september, jag hade fått en tid hos Kalles Motor som var en av de bästa verkstäderna här i stan och den billigaste också. Klockan var 10.00 och jag skulle åka men sa först hej då till min fru och barn, verkstaden ville ha bilen klockan 10.30 och jag kände mig lite stressad för jag visste inte om bilen skulle starta, men det gjorde den och när jag kom ner och förbi busshållsplatsen stod en tjej och liftade med mig, jag tar inte upp liftare men naturligtvis stannade bilen och hon kom springande och slet upp framdörren och hajade till lite innan hon satte sig bredvid mig.
- Skönt att någon stannade, jag började frysa rejält. Säger hon lite nervöst.

- Ja, men jag stannade inte för att ta upp dig, bilen la bara av, den gör så.....säger jag.
- Men, snälla du kan väl skjutsa mig, det är bråttom, jag måste vara i Ludvika innan klockan 15.00.
- Jag kan inte, bilen ska lämnas in på verkstad nu och jag vet inte om bilen går så långt som till Ludvika, det är väl sex mil dit, har jag för mig. Säger jag och försöker slingra mig ur det här.
- Du får tusen kronor av mig om du kör och du verkar vara en söt kille som man kan lita på.
- Hm....ja tusen kronor är mycket, men jag vill tala om det för min fru först och höra om hon tycker att det är okej. Säger jag och känner mig smickrad av hennes charmiga sätt att få mig till chaufför.
- Jaha?! Ja ring du.
- Nej jag kan inte ringa, pengarna på mobilen har tagit slut så jag åker hem om bilen startar.
Hon skakade lätt med huvudet och suckade lite.

Bilen startade och väl hemma hade min fru och jag en lång diskussion som jag vann, om jag nu kan använda det ordet i det här sammanhanget?! Hon grät lite men hon litar på mig till hundra procent och vet att jag inte gör några snedsprång, men kan man tjäna tusen spänn på en resa som är sammanlagt tolv mil lång så kan man stå ut med det även om det är en helt okänd människa man skjutsar. Den här liftande tjejen är omkring 1.70 lång med normal kroppsbyggnad, hon har axellångt burrigt mörkt hår, bruna ögon och är en riktig skönhet, snygga rena drag i ansiktet och hon är så perfekt att jag knappast tror att det är sant. Hennes röst är len och nästan förförisk och hennes sätt att röra sig är feministisk på ett graciöst kattliknande sätt.

Vi hade en mycket trevlig resa till Ludvika, hon pratade på oavbrutet och hon fick mig att öppna sig och jag berättade om allt mellan himmel och jord, vad jag tycker om och inte tycker om. Jag fick intrycket att hon kunde läsa mina tankar för ibland svarade hon själv på de frågor hon gav mig och alltid var det rätt svar. Hon sa att vi hade mycket gemensamt och hon ville att jag skulle följa med henne till mötet hon hade klockan tre och senare på kvällen äta middag tillsammans på gästgivargården där hon även ska bo några nätter, jag tyckte att det var snällt sagt av henne men att jag måste hem till min familj så snabbt som möjligt. Hon förstod det sa hon men hon ville ändå att vi skulle äta middag tillsammans för hon tycker att jag är en underbar kille som hon vill känna bättre för hon känner sig trygg i mitt sällskap. Naturligtvis kunde jag inte motstå något sådant, bara det stannar vid middag och inte fortsätter med något annat, för det går jag inte med på, jag är gift och älskar min fru och barn, de betyder allt för mig. Men jag är tyvärr svag för smicker, då jag vet att jag inte ser bra ut, och för en gångs skull kan jag väl få spela med?! Hon sa att hon hette Kareena med två e och var 24 år och jag presenterade mig som Ola Berglund för det är ju det jag heter och är 39 år.

Konstigt nog gick bilen hela vägen till Ludvika utan problem, det var märkligt. Min fru ringde några gånger för att förhöra sig om att allt var som det skulle. Hon hade ringt bilverkstan och avbeställt tiden och fick en ny tisdagen därpå klockan 11.00 och det ska väl gå bra.

Framme i Ludvika visade Kareena mig hur jag skulle köra för att komma till gästgivargården, jag parkerade bilen och var just på väg att säga att jag skulle dra mig hemåt när hon plötsligt utbrast.
- Du, följ med in och ät lunch, jag lovar dig att du aldrig har ätit bättre mat!
- Nej, jag vet inte......säger jag tvekande.
- Jo, men kom nu. Vi kan inte skiljas förrän vi har ätit en god lunch. Och när vi har ätit lunch så vet jag att du vill stanna till middagen i kväll. Säger hon och går ur bilen. Jag suckar och följer efter, jag är lite hungrig så det ska smaka gott med lite mat.

Hon känner personalen i gästgivargården, de bjuder oss på en trerätters lunch som smakar ljuvligt, när efterrätten kommer mår jag lite illa, jag åt väl för mycket på en gång, Kareena tittar på mig.
- Mår du inte bra?
- Nej, jag mår lite illa och är yr i skallen. Svarar jag.
- Men, det låter inte bra.
- Hur var det här då? Frågar en tjej ur personalen som kommit fram till oss.
- Han mår inte bra. Säger Kareena.
- Vi får ta honom till gästrummet. Hör jag tjejen säga innan allt svartnar för mig.

När jag vaknar har jag en fruktansvärd huvudvärk och är väldigt torr i munnen, det tar en liten stund innan jag kan fixera blicken, det mesta är suddigt, mer suddigt än det brukar vara när jag inte har glasögonen på mig, ja, jag har glasögon men bara när jag kör bil eller tittar på tv, jag skulle säkert behöva dem jämt, men nu är jag ganska bekväm av mig så jag har dem bara, som sagt, när jag kör bil eller tittar på tv.

Jag ligger på en säng med ett vitt täcke över mig, täcket saknar påslakan. I rummet luktar det lite unket. Jag letar på nattduksbordet till höger om mig efter mina glasögon, känner att jag behöver dem eftersom jag fortfarande ser lite suddigt. Jag hittar dem och sätter dem på mig. Jag ser lite bättre men inte mycket. Jag sveper lite försiktigt med huvudet genom rummet, rakt framför mig finns dörren, till vänster finns fönstret, det är galler för så det är nog på hög våning jag ligger. I fönstret finns ingenting, bara ett par gardiner hänger orörliga, de är spenatgröna med vita insydda blommor, fula som stryk, bara dem får mig att må illa. Till höger stående mot väggen står ett stort skrivbord med massor av lådor, på golvet ligger det trasmattor huller om buller men ändå på ett smakfullt sätt, det ser trivsamt ut och rummet är ljust och luftigt.

Jag tar ett djupt andetag och tittar under täcket, jag är helt naken, det gör mig lite skrämd och jag undrar vad som hänt mig, det sista jag minns är att jag svimmade vid maten. Men vad hände sen? Jag försöker resa på mig men huvudvärken är alldeles för kraftig och det snurrar häftigt i huvudet, jag måste lägga mig. Jag försöker tänka klart men det går inte. Jag vet inte hur länge jag ligger men efter lång tid kommer Kareena in och frågar hur jag mår, jag talar då om att jag mår pyton, hon lämnar mig och kommer senare tillbaka med en blond tjej i vita kläder, hon ser ut som en sjuksyster och det är hon nog för hon ger mig en spruta. Hon lämnar mig och Kareena som också är klädd i sjukhuskläder.
- Nu kommer du att må mycket bättre. Säger hon.
- Vad är det som hänt? Frågar jag.
- Du svimmade.
- Jag brukar aldrig svimma, hur länge har jag legat här?
- Sen igår.
- Sen igår? Utbrister jag, men min fru...
- Ja, din fru vet allt och hon hälsade till dig, jag ringde henne i går och du behöver inte vara orolig, du är snart hemma.
- Jag.......hoppas det............
- Känner du dig piggare?
- Ja, faktiskt lite, det är en liten konstig känsla som pirrar i mig. Skrattar jag nervöst.
- Bra. Säger hon och knäpper upp sin vita rock och hon är helt naken under, sen kryper hon ner hos mig och drar mig över sig, fortfarande har hon rocken på sig, jag följer villigt med och är inte sen att göra det hon vill, det är klart på ett kick, hon torkar av sig, knäpper rocken och går ut från rummet.
- Jag kommer tillbaka om fem timmar. Säger hon.

Jag tyckte att det var så konstigt att hon bara lämnade mig när jag var - så att säga - klar och inte fick ge henne något, så snabb har jag aldrig varit och jag skämdes lite, dels för att det gick så fort och dels för att jag varit otrogen mot min fru, det kändes inte alls bra. Jag somnade igen.

Jag vaknar häftigt av att jag blir stucken i höger skinka, jag vänder mig om och där står den där tjejen som ser ut som en sjuksköterska.
- Får jag en spruta nu igen? Frågar jag sömnigt, hon säger inget. Sedan händer samma sak som förut, upp på Kareena och in i hennes kropp och snabb utlösning. Kareena försvinner kvickt med samma ord som tidigare, att hon kommer tillbaka om fem timmar. Den här gången bryr jag mig inte om i fall jag är otrogen eller världens snabbaste älskare, jag struntar fullständigt i allt, det får gå som det går, jag börjar mattas igen och så fort jag ska resa mig ur sängen håller jag på att svimma, jag lägger mig tillrätta och somnar på nytt.

Tre gånger till med - enligt Kareenas utsago - fem timmars mellanrum, får jag mig en spruta och Kareena ett snabbskjut, hon verkar gilla det för annars kommer hon väl inte in till mig så ofta, men det är konstigt för hon gör inte en min under hela den pyttelilla akten. Hon torkar sig och försvinner efter avslutat förvärv. Jag somnar i vanlig ordning och har inte längre någon aning om det är natt eller dag.

När jag vaknar nästa dag eller kan det vara ett par dagar senare? Jag vet inte för verklighetskänslan har försvunnit och tack och lov, även huvudvärken. Jag kan till och med sätta mig upp utan att känna svimningskänsla. Jag kastar en blick mot fönstret, solen skiner fint utanför och jag ser att det blåser lite i trädtopparna. Jag har lite ont i skinkorna efter sprutorna, undrar just hur många jag fick?

Jag är hungrig och tar mig ur sängen, jag är inte längre naken, någon måste ha klätt mig då jag sov och det var ju vänligt men jag kan inte låta bli att skratta åt att jag älskat med en främmande människa flera gånger i - vad kan det ha varit - tio sekunder? Vad hade hon för nytta av det? Folk är inte kloka tänker jag och böjer ner handtaget på dörren, den är låst. Jag knackar lite försiktigt och lyssnar med örat mot dörren, det hörs ingenting. Jag knackar hårdare, det hörs fortfarande ingenting. Jag börjar slå hårt på dörren, jag känner mig förbannad för att jag är inlåst.

Efter lång tid öppnas dörren och en kvinna i 60 årsåldern kommer in med en bricka med frukost, det är fil och flingor, kaffe, smörgås, socker och fikabröd.
- Ät det här så kommer du att känna dig bättre. Säger hon och ställer brickan på skrivbordet.
- Vad gör jag här?
- Du ska snart få åka hem. Svarar hon vänligt och lämnar mig samt låser dörren.

Jag sätter mig vid skrivbordet och äter upp allt som bjöds mig. Det smakade för jävligt men jag var hungrig och då tvingade jag i mig allt på brickan, jag fick i mig lite av pappersservetten också och den smakade nästan bättre än det andra. Efter avslutad frukost gick jag fram till fönstret, jag såg med en gång att jag inte var kvar på gästgivargården. Det som fanns utanför fönstret var bara oändlig skog, jag såg inte det som fanns direkt nedanför eftersom jag tror att jag befann mig på tredje våningen. Jag går tillbaka till skrivbordet och letar igenom lådorna, de är tomma allihop och det var lite tråkigt för jag börjar känna mig riktigt pigg och vill gärna ha något att läsa men främst vill jag komma ut och hem. Jag går till sängen och tittar i sängbordslådan och där ligger en Allers veckotidning nummer 12 från 1985, den läser jag från första sidan till den sista, allt läser jag, till och med de små annonserna och vem som jobbar i redaktionen. Jag hittar förresten en sak till i lådan och det var mitt armbandsur som fungerar, datumet visar på 12 och det måste väl vara tolfte september då, antar jag, eftersom jag kom till Ludvika den andra september. Det har alltså gått tio dagar sen jag kom hit. Jag längtar efter min familj och jag undrar hur de har det och om de vet vart jag är?! Enligt Kareena så hade hon pratat med min fru om det nu är sant, jag tycker att allt är väldigt konstigt och jag hoppas att Kareena dyker upp snart så hon får förklara vad de håller på med.

Jag läser om tidningen tre gånger till och jag kan snart det mesta utantill och när jag ska börja för fjärde gången så öppnas dörren och en ung tjej kommer in med en bricka med mat.
- Jag ställer brickan på skrivbordet. Säger hon och presenterar sig som Sheena.
- Smakar det lika jävligt som frukosten så kan du ta ut det med en gång. Säger jag.
- Frukosten var preparerad med kraftig näringstillskott, för att du skulle hämta dig snabbare efter de här dagarna, den här maten är väldigt god ska jag tala om för dig för jag har gjort den själv. Säger hon och ställer brickan på skrivbordet.
- Fy fan! Jag vill åka hem! Utbrister jag.
- Du ska få åka hem så fort allt är okej.
- Vad då okej? Frågar jag.
- Jag får inte säga så mycket, Kareena förklarar för dig när hon kommer tillbaka.
- När kommer hon då?
- Nästa vecka någon gång.
- Nästa vecka! Ska jag vara här i en vecka till? Utbrister jag argt.
- Det kommer att gå bra ska du se.
- Jag ska hem och det ska ske nu! Skriker jag.
- Lugna ner dig annars måste vi ge dig en lugnande spruta.
- Okej, jag lugnar mig. Säger jag för jag vill inte ha en spruta.
- Ät nu så ska du se att det blir bättre.
- Om jag ska stanna här en vecka till så vill jag gärna ha något att läsa och en tv med video och en hel hög med filmer. Dessutom ska jag ha en telefon så jag kan ringa hem.
- Jag ska se vad jag kan göra. Svarar hon och lämnar mig med dörren låst. Jag suckar och sätter mig vid maten, det är viktigt att jag äter så att jag orkar strida om det skulle bli så. Hon hade rätt, maten smakade utmärkt, det var väldigt gott. Potatis, sås, grönsaker och två härligt möra biffar. Till det fick jag ett stort glas kall mjölk. Efterrätten var heller inte så tokig, chokladpudding med grädde och kaffe.
Dagarna går och jag inser nu när huvudet är klart att jag blev drogad vid maten på gästgivargården och jag blev även drogad de gånger jag ”agerade kanin.” Men jag kan inte förstå varför, vad har jag som är så intressant att jag blev utvald till avel? Jag är en vanlig människa med normal intelligens så om Kareena är ute efter ett barn med hög IQ så har hon valt fel man.

Jag skäms fortfarande för att jag legat med en annan tjej och jag protesterade inte heller när hon drog mig över sig, det gör mig lite konfunderad men det måste ha varit något i sprutan som gjorde att jag tappade vettet en stund. Jag suckar tungt.

Jag fick vad jag behövde utom telefon som enligt Sheena var ur funktion då det hade blåst så kraftigt att ledningarna blåst ner. Jag vet inte om jag ska tro på det men hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Tv:n var bra i alla fall, det fanns tolv kanaler och däribland Discovery som är en mycket bra kanal och den tittade jag ofta på. Videofilmerna var inte så mycket att hänga i julgranen, så att säga, mest action och dåliga komedier, jag fick Aftonbladet varje förmiddag och det var skönt att läsa lite nyheter. Men jag frågade om jag kunde få lokalblaskan men där var det stopp, de verkade rädda för att jag skulle veta var jag befann mig på för ort.

Jag har så tråkigt trots tv, video och tidningar, jag går av och an i det låsta rummet och pratar för mig själv, jag tror att jag ska förlora förståndet, jag har blivit så trött efter avsaknaden av frisk luft. Jag tror att jag börjar få lite ”cellskräck” för det är så ensamt och jag längtar så efter min familj, det är så jobbigt att inte veta hur de har det och att de inte vet hur jag har det.

Det går ytterligare några dagar och jag blir hämtad av Sheena till ett kontor där Kareena sitter bakom ett skrivbord, det är tre andra kvinnor tillsammans med henne. De kvinnorna sitter i en hörnsoffa, en av dem känner jag igen som sköterskan som gav mig sprutorna.

Kareena tittar på mig.
- Sätt dig. Säger hon sedan.
Jag gör som hon säger.
- Vad gör jag här? Frågar jag.
- Det är en lång historia, men jag vill att du lyssnar noga. Jag och mina väninnor här kommer från en plats där det bara finns ett fåtal män.
- Vad då för plats? Frågar jag.
- Det kommer jag till senare. Våra män har alltid rest runt i universum på jakt efter titan som vi måste ha för att kunna överleva här. Vår ras håller på att dö ut för det föds inte så många barn längre, det är därför vi kidnappade dig för att vi ska få barn.
- Om det inte blir en pojke då?
- Det får vi chansa på och vi har kollat in dig tidigare och du har ju två pojkar och chansen att du kan ge oss pojkar är då stor.
- Men varför just jag?
- Det ska jag förklara någon gång.
- Men varför drogade ni ner mig? Om du vill ha barn så går det ju att inseminera.
- Det är inte så lätt i det här landet med alla krångliga regler och lagar och att hitta en läkare som ställer upp på något sådant är omöjligt. Sverige är så litet och risken att tidningarna får veta det är tyvärr mycket stor.
- Vet du hur det känns att bli behandlad på det sättet? Snacka om våldtäkt och vet du hur jag känner mig?
- Du ska få veta allt.
- Jag tycker inte om att bli behandlad så här, bortrövad, kidnappad och sexuellt utnyttjad, fy fan! Jag är förbannad på ert jävla sätt! Nu vill jag åka hem och ingen av er kan hindra mig! Säger jag upprört.
- Du åker hem när allt här är klart, och då ska du hem. Säger Kareena lugnt.
- Snack!
- Det är slutpratat, ta ut honom.
- Om ni rör mig så börjar jag att slåss!
Jag hinner inte resa mig ur stolen förrän de tre kvinnorna som satt i hörnsoffan kastar sig över mig och trycker ner mig mot golvet, jag känner ett stick i låret och efter en stund förlorar jag medvetandet.

När jag vaknar känner jag inte igen mig, jag ligger i en mjuk och mycket behaglig säng, jag har sladdar på överkroppen och dropp i vänster arm, jag känner med andra handen på huvudet, även där har jag sladdar. Jag undrar var jag är. Märkligt nog har jag glasögonen på mig. Jag tittar mig omkring och ser att sladdarna går ner i en låda bredvid sängen, jag följer droppslangen och den är ihopkopplad med ett rör som sticker ut från hyllan ovanför sängen, jag ser ingen flaska, men slangen är fylld av någon gulaktig vätska som droppar sakta från röret under hyllan. Allt är tyst. Rummet är litet, kanske 15 kvadratmeter i rektangel, det finns inga fönster men en dörr med ett litet runt fönster finns på ena kortsidan. Rummet är väl upplyst av lampor inbyggda i taket. Jag räknar dem till 23 stycken per rad i sammanlagt tre rader, lamporna är små, kanske tio centimeter i omkrets men ger ett mycket starkt ljus, inte direkt bländande.

Efter en stund kommer Kareena och Sheena in till mig.
- Hur mår du? Frågar Kareena.
- Rätt så bra. Var är jag?
- Hemma hos oss.
- Vart då?
- På sydpolen.
- Hm! Är ni pingviner, eller? Frågar jag spydigt.
- Nej, vi bor under sydpolen och det har vi gjort i 20 000 år. Det är det här som är den berömda Atlantis hem förstår du.
- Atlantis hem? Atlantis var väl en ö?
- Nej, Atlantis var ett enormt skepp, det största som någonsin funnits, tre kilometer långt och en och en halv kilometer bred. Med det utforskades stora delar av jorden, tyvärr blev Atlantis sprängt av våra fiender och skeppet sjönk utanför Afrikas kust.
- Vad har jag här att göra nu då?
- Din plikt är att ge mig barn, min man kommer aldrig tillbaka, han och de andra skulle till en annan planet för att kunna förse oss med titan som vi behöver här men den planeten blev männens död, det sista vi hörde ifrån dem var när min man sa att de kommer att störta, sedan blev det tyst. Det är ett litet antal människor som lever här nu, vi är en grupp på 200 kvinnor i fertil ålder och 120 gamla människor, det finns fyra pojkar i åldern sex till åtta år och resten, 130 stycken är flickor så du förstår nog att vi är oroliga för att dö ut. Och så finns det ett tiotal gifta män, förstås.
- Om det finns gifta män så kommer ni ju inte att dö ut!
- Vi andra då som inte har några män, hur ska vi föröka oss?
- Kan ni inte bara flytta till andra länder och bilda familjer istället för att kidnappa?
- Det är inte så lätt, vi har vårt modersfolk att tänka på.
- Modersfolk?
- Vi kommer från en annan planet som heter Trajanus och den har en lång omloppsbana och vi måste vara kvar här tills den är så pass nära att vi kan komma hem, för det är dags för oss att komma hem till vår planet och vi kan inte göra det utan männens hjälp.
- Varför då? Det är väl bara att sticka!
- För att kunna ta sig till vår planet måste man använda en speciell farkost som bara kan styras med hjälp av man och kvinna tillsammans. Det har lite med matematik att göra.
- Jaha! Jag begriper ingenting.
- Våra hjärnor är konstruerade så att ni män är bättre på logik och matematik medan vi kvinnor är bättre på allt annat. Tyvärr så är det sant.
- Jag är inte speciellt bra på matematik.
- Jodå, det är du, men vet kanske inte om det förrän du sätter dig i vår farkost.
- Jag tänker inte sätta mig i någon farkost.
- Nej, det behöver du inte för när det är dags för oss att lämna Jorden så lever inte du. Fysiskt.
- Gör jag inte?
- Det kommer att ta ungefär 60 år innan vår planet är nära Jorden och jag tror inte att du lever då.
- Lever du då?
- Ja, då det gör jag för vår ras lever i 200 år ungefär.
- Hur gammal är du?
- Jag är 24 år som jag sa till dig när vi träffades första gången.
- Jag känner mig jätteförvirrad, hur kom jag hit?
- Med den kristalldrivna ubåten Atlantis.
- Atlantis, Naturligtvis! Men kristall?
- Kristaller är en mäktig drivkälla och mycket farlig dessutom och vi är bara ett fåtal som kan handskas med kristaller, gör man minsta fel så kan det utplåna hela den här planeten.
- Jaha, nu måste jag oroa mig för det också att en galning gör fel och hela planeten försvinner, tack för det.
- Jag sa bara att det kan hända, inte att det gör det. Förresten ska du bli pappa.
- Va?!
- Du ska bli pappa och jag mamma, är det inte roligt?
- Du är inte klokt.
- Jo, det är jag.
- Jag måste hem till min familj!
- Din familj är här.
- Är de? Säger jag glatt.
- Ja, det är jag och vårt gemensamma barn.
- Jag vill ha min fru och inte dig. Och förresten så kanske jag har en sjukdom och smittar både dig och bebisen.
- Vi har kollat dig grundligt och du har inga fel någonstans i hela kroppen. Det finns inga spår som tyder på att du kommer att få någon allvarlig sjukdom, så man kan säga att du kommer att dö frisk.
- Det låter ju muntert.
- Som det ser ut nu så kan du glömma din fru, henne kommer du aldrig mer att få träffa.
- Vad fan menar du?
- Du kommer aldrig mer till det du kallar hem.
- Du är sjuk! Jag behöver inte vara här, det finns massor av män i hela världen som bättre kvalificerade till avel. Och som framförallt ser miljoner gånger bättre ut än jag.
- Det är sant, men nu har jag valt dig och jag gillar dig. För du är min man, vi har gift oss.
- När då?
- När du sov.
- Det är väl olagligt och ogiltigt!
- Nej, det är det inte, älskling, vi kommer att få det bra.
- Säg inte så. Jag är inte din älskling.
- Vi har vigselbevis, se här.
- Åh, nej................
- Åh, jo.
- Min fru och mina barn, jag saknar dem.
- Din före detta fru går det ingen nöd på hon har redan träffat en annan man, hon tror att du är död. Tänk på din nuvarande fru i stället.
- Tror att jag är död?
- Ja, vi arrangerade en liten trafikolycka samma dag du skjutsade mig till Ludvika.
- Hon visste alltså inte vart jag var?
- Nej!
- Din förbannade lögnerska!
- Det går ingen nöd på dig här.
- Det är lätt för dig att säga som inte har något vett.
- Vad menar du?
- Bara komma på den idiotiska idén att droga mig för att få barn, det är befängt! Vet du hur jag kände mig när jag satte på dig i rekordfart?
- Nästa gång får du visa vad du kan, hur långsamt du vill. Skrattar hon fram.
- Hur länge ska jag ligga med de här sladdarna och slangen?
- Vi var på väg in till dig för att koppla loss dig och guida dig i ditt nya hem. Sedan ska jag tala om för dig varför vi valt just dig. Det kommer säkert att bli en chock för dig men det finns bevis och de ska du få ta del av och du kommer att upptäcka en förlorad del av dig själv.
- Okej, säg varför jag är här?
- Du kanske inte tror på ett liv efter döden?! Men det finns och tidigare för många hundra år sedan var du och jag gifta och bodde just här, vi var båda forskare och mycket framstående inom kristallfysiken, men något gick fel, du dog medan jag fick allvarliga skador men hade tur som överlevde. Våra själar kom ifrån varandra och har sökt varandra sedan dess och tack vare den ”lyckliga stjärnan” så hittade jag dig till slut.

Jag hade väldigt svårt att tro på hennes prat, för ingenting av det hon sagt tidigare om varför jag blev kidnappad tog hon upp, det var hela tiden nya och osannolika historier och jag köper ingen av dem. När jag så talade om för henne att hon bara svamlar och inte kan hålla sig till en version så sa hon att den version som hon nämnde nyss var den som var absolut riktig och det skulle hon bevisa. Jag bad henne fara åt helvete och då gick hon. Sheena kopplade bort mig från slangar och sladdar och visade in mig till duschen, där stod jag länge och försökte komma på ett sätt att rymma.

När jag duschat klart visar Sheena in mig i det lilla rummet igen och jag får stanna där i flera timmar innan Kareena kommer in till mig.
- Smakade maten bra? Frågar hon.
- Fisk är gott men inte med huvudet kvar, det får vara för min del. Jag avstår, tack!
- Det är nyttigt med rå fisk!
- Det är bättre med en rejäl genomstekt köttbit, tycker jag.
- Det som jag berättade för dig förut är sant, vi har varit gifta och du är en av oss. Vi hör ihop och det måste du förstå.
- Min mamma och pappa hör de också ihop med oss? Säger jag ironiskt.
- Nej, de är precis som alla föräldrar, de fostrar sina barn efter bästa förmåga, men själen är alltid densamma och dess kunskaper försvagas vid varje reinkarnation om man inte lyssnar på sitt inre jag, den biten i livet är väldigt viktig, för med den inre rösten kommunicerar man med andra själar, både här och på andra ställen i universum. Den som har ett öppet sinne som barn blir en intelligent och klok person. Nästan som en allvetande. Du har ett öppet sinne och dina pojkar är också öppna i sina sinnen, de har mycket kunskap lagrade i sina hjärnor, de tillhör också oss. Det finns många barn som har kunskapen och visheten efter tusentals år av själavandring men tyvärr har ni jordbor inte fattat något, för i varje barn bor en gammal själ. Om vi kunde få alla att förstå det så skulle jorden bli det paradis det en gång var, när vi kom hit första gången. Många barn skulle inte bli vilsna och våldsamma om de bara fick förståelse och inte blev tillbakapressade när de försöker ge utlopp för sin fantasi. Genom att fantisera använder man gammal kunskap. Låt barnen fantisera och låt dem prata med sina fantasifigurer för en dag förstår de meningen med livet och de kan leva harmoniskt och i fred med andra människor, djur och natur. Mina förfäder försökte få era förfäder att nedteckna allt, det till och med sattes upp byggnader runt om på jorden så att ni skulle förstå att ni inte var ensamma i rymden, vi ville visa vart vi kom ifrån. Men tyvärr så dök det upp invånare från andra planeter och koloniserade vissa delar av jorden. De lärde människan att slåss och tillverka vapen. Vi lyckades få bort dem för 1500 år sedan men en del stannade kvar och förökade sig, det är därför jorden är den enda planet i hela universum som har olika raser.
- Du verkar veta mycket om det där.
- Jag vet mycket. Mer än du någonsin kommer att begripa.
- Hm!
- Du......förstå att det här är ditt hem......vi hör ihop.....det bara är så. Vi behöver varandra.
- Jag har lite svårt att få det att stämma. Du gör mig mycket förvirrad.
- Förlåt. Jag ska vara rakare på sak från och med nu och du får svar på alla dina frågor när du har fått lite distans till allt du nu vet och kommer att få veta. Det tar lite tid, men tid har vi gott om.
- Det gör mig ont att jag inte får träffa mina barn och fru.
- Dina barn kommer du att få träffa när det är dags för dem att bli kallade.
- Kallade?
- Om tolv år är det dags för dem att komma hit och ta del av sitt arv.
- Ska de också kidnappas?
- Så kan man nog kalla det.
- Usch, vad ni håller på.

Efter det här samtalet följde jag Kareena så att hon fick visa mig mitt nya hem. Märkligt nog var det inte alls så kallt som jag trodde att det skulle vara på sydpolen. Förklaringen låg i att vi bodde under Antarktis och värmdes upp av kristallvärmeverk och hur det går till vill jag inte förklara, det är allt för farligt att gå in på och faller det i orätta händer så kan en katastrof vara ett faktum. Luften var fräsch och ren. När man tar sig upp på sydpolens mitt så upptäcker man att det inte bara finns is och snö i oändlighet, där finns även öppna platser som kan påminna lite om den afrikanska stäppen men utan torkan och värmen. Jag blev hänförd av dess skönhet och tysthet, det kändes som ett paradis och jag fick en vemodig känsla, ungefär som att jag under årens lopp förlorat något som jag skulle tagit tillvara på för så länge sedan. Det knyter sig i bröstet på mig och jag vill gråta ut den sorg jag känner och förbanna livet som är så kort och orättvist.

- Visst är det vackert?! Säger Kareena som ställt sig bredvid mig. Jag tittar på henne och för första gången när jag möter hennes blick utan att snabbt vända bort, ser jag i hennes ögon något som jag så många gånger sett förr. Den där speciella blicken som jag minns och som jag saknat.
- Det var här va? Det var här det hände?
- Ja.
- Jag kommer ihåg lukten och jag kommer ihåg ljuset och trycket efter smällen. Det var mitt fel att det hände, jag var på dåligt humör, man måste vara harmonisk när man håller på med kristaller. Jag blandade ihop färgerna och strålarna blev för starka. Så mycket lidande för ett onödigt misstag.
- Det är inget vi ska prata om nu, det är så länge sedan, kom så tar vi en promenad.
- Varför berättade du inget för mig när vi träffades första gången, jag hade förstått och jag hade sluppit en massa skuldkänslor.
- Jag visste inte hur jag skulle göra, allt hände så snabbt, det var inte meningen att vi skulle träffas den där fredagen, jag hade varit och kollat in dig och din familj och sedan skulle jag till Ludvika men missade bussen och när din bil stannade så trodde jag att det var en annan, när jag fick se att det var du så tänkte jag att det var lika bra att få det överstökat, planeringen var att övertala dig men det blev inte så.
- Men det där snabbskjutet gillade jag inte, det var kränkande.
- Jag vet inte vad som tog åt mig, jag tror att det var desperation efter en saknad själ som återfunnits och längtan efter ett gemensamt barn.
- Har ni helikoptrar? Eller vad är det som låter?
- Det är en världsomspännande expedition på andra sidan isberget, de håller på med någon typ av forskning.
- Har ni träffat dem?
- Nej, de vet inte att vi existerar.
- Vet de inte?
- När började vetenskapsmän och forskare att tro på det de ser? De ser bara det de själva vill annars stämmer inte deras teori och då må den vara hur fel som helst. Vi ska nog dra oss hemåt för det är snart dags för middag.
- Fisk?
- Det vi kan erbjuda är förutom fisk, valkött, skaldjur och allehanda växter och havsgrönsaker.
- Havsgrönsaker?
- Smarriga saker, du ska få testa.

Vi går sakta hand i hand tillbaka till vårt hem och jag vet att jag funnit min plats i livet. Det här är och har alltid varit mitt hem. Jag känner det i hela själen. Det sorgsna jag känt har utbytts mot en enorm glädje och för första gången i mitt liv är jag riktigt lycklig. Vi kramar varandras händer hårt och ler mot varann men vi säger inget. Konstigt nog när vi går där i all tysthet sedan helikoptern även tystnat så hör jag musik i mitt huvud, det är Neil Diamonds låt ”Be” från filmen Jonathan Livingstone Seagull. Den vackra sången får avsluta denna berättelse.

Lost
on a painted sky
where the clouds are hung
for the poet`s eye
you may find him
if you may find him

We dance
to a whispered voice
overheard by the soul
undertook by heart
and you may know it
if you may know it

There
on a distant shore
by the wings of dreams
through an open door
you may know him
if you may

While the sand
would become the stone
which begat the spark
turned to living bone
Holy, Holy
Sanctus, Sanctus

Be
as a page that aches for a word
which speaks on a theme
that is timeless
while the sun god will make for your day
sing
as a song in search of a voice
that is silent
and the one God
will make for your way

Neil Diamond

SLUT!

Skriven av: Mats Henriksson