Kira - TvillingMagi

Kapitel 1.

Nu hade Kira och hennes pappa flyttat igen, den här gången till New York, eftersom Kiras pappa hade fått jobb där. Kira skulle gå på High School. Kira hade alltid varit speciell. Fått märkliga ting att ske, märklig var hon, fast ändå som alla andra, men ändå inte. Nu var det natt, klockan var 23.00, och Kira låg i sin säng inne på sitt rum. Hon var nervös inför morgon dagen, vad skulle hända? Kira tänkte inte mer utan slöt ögonen och somnade. Väckarklockan ringde tidigt morgonen därpå. Kira klev upp och klädde på sig och kammade håret, för att sedan gå ner till köket för att äta frukost.
-God morgon! Sade Kiras pappa glatt då hon kom in i köket.
-God morgon pappa, sade Kira och satte sig. Hon tog en macka och lite juice, och när hon var klar bar hon bort disken. Hon gick in i badrummet och borstade tänderna, och sedan gick hon ut i hallen, tog på sig sina skor och en svart Fleece-jacka. -Hejdå pappa! Sade Kira medan hon hängde ryggsäcken på axeln. -Hejdå Kira! Sade hennes pappa. Kira och hennes pappa bodde nära centrum, och därför kunde hon gå till skolan, eftersom skolan låg mitt inne i stan. När hon väl var framme öppnade hon dörren till det stora skolhuset, och så gick hon in. I korridoren stod det elever som pratade med varandra. Kira tog upp en liten nyckel ur ryggsäcken, och läste numret som stod på den; '89', nyckeln var till hennes skåp. Kira letade upp sitt skåp och låste upp, lade in sin ryggsäck och sedan låste hon. Kira vände ryggen mot sitt skåp, och tittade sig omkring. Plötsligt kom en kvinna gåendes mot henne.
-Hej Ashley! Sade kvinnan glatt.
-Ömh.. Jag heter inte Ashley, sade Kira.
-Åh, du var så lik henne, då måste du vara ny här? Kira Tate? Undrade kvinnan.
-Jo, det är jag, sade Kira.
-Jag är din lärare, och jag heter Zelda, sade kvinnan och skakade hand med Kira.
-Vi börjar nu, sade Zelda och Kira följde med henne till ett klassrum. Utanför stod det elever som antagligen skulle bli Kiras klasskompisar. Zelda låste upp och alla elever strömmade in i klassrummet och sedan satte de sig på sina platser. Kira satte sig längst bak.
-Hej på er, vi har en ny elev här idag, hon heter Kira, sade Zelda och pekade på Kira. Alla elever vände sina blickar mot Kira.
-Hon har precis flyttat hit från Irland, sade Zelda. -Så, nu börjar vi! Sade Zelda med starkare röst. Alla elever vände sina blickar mot Zelda igen. Lektionen de skulle ha var Historia. Alla elever gjorde annat, eftersom Historia var det tråkigaste ämnet. Inte ens Kira som gillade skolan hade någon lust att hänga med på lektionen. Zelda berättade på utan att märka att ingen hängde med. Kira tittade ut över havet av elever och så lät hon blicken stanna på en rödhårig tjej med fräknar, precis som Kira själv, fast Kira hade lite längre hår, som satt en rad framför Kira, på vänster sida. Plötsligt hände något märkligt. Tjejen ställde sin blyertspenna på spetsen, på sitt bänklock. Hon fokuserade på pennan med blicken, men plötsligt vände hon bort blicken och då föll pennan ner på bänklocket, och alla elever stirrade på henne.
-Häng med nu Miss Street! Sade Zelda aningen bittert. Tjejen nickade, och vände på huvudet och Kira fångade hennes uppmärksamhet. Tjejen och Kira fick ögonkontakt, och då hände en till märklig sak; Kiras ögon bytte färg. Tjejen hoppade till av överraskning och ögonkontakten bröts. Tjejen kastade ännu en blick på Kira, och nu hade dom ögonkontakt igen. Nu hade Kira bara en ögonfärg, sin naturliga, nämligen ljusgrön. Zelda berättade på tills...
-Rast! Hördes Zeldas hesa röst. Alla elever började strömma ut ur klassrummet, även Kira. Kira gick till sitt skåp för att hämta böckerna för nästa lektion, men plötsligt blev hon avbruten. Den rödhåriga tjejen hade kommit fram till henne. Tjejen gjorde en gest och Kira förstod att tjejen ville att hon skulle följa med. Kira nickade mot henne och följde med...


Kapitel 2.

Tjejen stannade upp vid en dörr som det stod 'Ladies' på, och så gick hon in, Kira gjorde likadant. De var nu på Tjejernas Toalett. På vänster sida var det handfat och på höger sida var det toalett-bås. -Jag heter Ashley Street, sade tjejen.
-Okej, jag heter Kira Tate, sade Kira.
-Hur gjorde du det där med ögonen? Undrade Ashley.
-Va?! Sade Kira oförstående.
-Ja, på Historia lektionen, sade Ashley.
-Vad gjorde jag? Undrade Kira.
-Dina ögon skiftade färg! Sade Ashley.
-Det har aldrig hänt förut, sade Kira.
-Hur gjorde du det där med pennan då? Undrade Kira.
-Det har jag kunnat sedan jag var 5 år, sade Ashley.
-Okej, sade Kira.
-Jag har även fått underliga saker att ske, sade Ashley.
-Jag med! Sade Kira. Ashley nickade. Plötsligt vreds handtaget på dörren ner.
-Någon kommer! Sade Kira.
-Fort in i ett av båsen! Sade Ashley och drog med sig Kira in till ett bås, sedan låste hon.
-Ni vet den nya tjejen? Sade en tjejröst.
-Ja självklart, sade två stycken tjejröster.
-Hon ger mig intrycket 'Nörd', sade tjejrösten.
-Ja mig med, sade två stycken tjejröster.
-Se upp för henne, ni vill väl inte riskera vårat rykte? Umgås absolut inte med henne! Sade tjejrösten.
-Okej, fick hon till svar. Ashley kikade försiktigt över kanten på toalett-båset, och så hoppade hon försiktigt ner igen.
-Det är Kristy, Eloise och Wanessa, viskade Ashley.
-Okej, svarade Kira.
-Vad var det? Sade någon.
-Jag hörde också något! Sade en annan.
-Det kom från toalett-båset, sade en tredje.
-Bäst vi tittar, sade den första.. Få inte panik nu, tänkte Kira.
-Vad ska vi göra? Undrade Ashley med oro och panik i rösten.
-Jag tänker, sade Kira medans hon hörde hur dörrarna till båsena, öppnades en efter en. Kira började klättra på väggen som var till höger om henne, och snart var hon över i båset bredvid.
-Klättra över hit! Viskade Kira. Ashley försökte ta sig över, men misslyckades.
-Skynda dig, dom kommer! Sade Kira som nu hade börjat få panik. Ashley gömde sig snabbt, så gott hon kunde, bakom toaletten, precis innan Kristy smällde upp dörren.
-Ingenting här, men jag tror att någon, eller t.o.m huvudpersonen själv, har hört oss, sade Kristy. Kristy stängde igen dörren till toalett-båset där Ashley fanns. Nu måste jag gömma mig bakom toaletten, och det är ett mirakel om jag blir oupptäckt, tänkte Kira. Kira satte sig bakom toaletten och hoppades. Inom några sekunder öppnades dörren.
-Ingenting här heller, sade Kristy. Nu var det bara ett bås kvar på toaletten, och Kira hade klarat sig.
-Inget här heller, sade Kristy som nu öppnat sista dörren till det sista båset.
-Kom, vi börjar nu, sade en av tjejerna. Fotsegen blev tystare och tystare, och snart hördes ett gnissel och sedan en liten smäll, och stegen dog bort. Gänget hade gått. Kira gick ut ur båset, och strax efter kom Ashley.
-Nu vet jag att Kristy är ledaren för gänget, sade Kira.
-Hur kan du veta det? Undrade Ashley.
-Listade ut det eftersom hon var den som pratades mest, och gav order till de andra två, sade Kira. Ashley nickade.
-Kristy och hennes två kompisar är alltid taskiga mot dom som inte är populära, sade Ashley.
-Jag är en av dom, tillade Ashley.
-Okej, sade Kira.
-Men nu tycks jag ha fått en kompis iallafall, sade Ashley och log.
-Ja, jag med, sade Kira och log tillbaka.
-Jo du, gör du någonting efter skolan? Undrade Kira.
-Nej, hurså? Undrade Ashley.
-Jo, jag undrade om du ville komma hem till mig då? Vi kan typ hitta på något om du vill? Sade Kira.
-Visst, det låter jättekul! Sade Ashley och log.
-Då säger vi det! Sade Kira och log hon med. -Kom, vi blir sena, sade Kira och hon och Ashley gick ut från toaletten. Men där möttes de av en hemsk överraskning..


Kapitel 3.


-Jaså, Miss Rödtott och Miss Rödtott, sade Kristy. Eloise och Wanessa skrattade elakt.
-Man skulle kunna tro att ni var tvillingar, sade Kristy och pekade på Kira och Ashley.
-Vi har inte gjort er något, så var vänlig och släpp förbi oss, sade Kira och försökte ta sig förbi Kristy, Eloise och Wanessa som blockerade dörröppningen.
-Tror knappast det, sade Kristy med ett elakt skratt. Eloise och Wanessa skrattade dom också.
-Okej, om ni inte lyssnar så får jag väl ta i med hårdhandskarna, sade Kira kallt.
-Du är så liten och svag, du kommer aldrig förbi oss tre.
-Vi får väl se, sade Kira och gick med all kraft rakt på Kristy som ramlade baklänges. -Bitch! Skrek Kristy där hon låg på golvet. Eloise och Wanessa gick för att hjälpa Kristy, medan de gav Kira arga blickar. Kira och Ashley promenerade ut och gick tillbaka till sitt klassrum.
-Bra gjort Kira! Sade Ashley glatt och Kira och hon gjorde Give-Me-Five.
-Tja, de flyttade sig inte, vad skulle jag ha gjort annars? Sade Kira och skrattade. När de kom in i klassrummet fick de blickar från eleverna, och en arg blick från Zelda.
-Var har ni varit?! Ni är en kvart försenade! Sade Zelda mycket argt.
-Jo, jag var dålig i magen och skulle gå på toaletten, men låset var trasigt, så Kira fick vakta åt mig.
-Alltså, båda två gick på toan samtidigt, men låset på Ashleys dörr var trasigt, så hon kunde inte gå, så jag gick på toan först, sen vaktade jag åt henne, och hon var väldigt dålig i magen, så av båda skäl tog det så lång tid. Kira kände att det var en dålig ursäkt och förklaring. Hon brukade vara snabb på att komma på ursäkter, men den har gången gick det inget vidare.
-Nåväl, men kunde inte Miss Street ha tagit en annan toalett som inte var trasig då? Sade Zelda och gav dem en frågande blick.
-Alla andra var upptagna Ms Mooneye, sade Ashley.
-Nåväl, sätt er på era platser, sade Zelda. Ashley och Kira satte sig på sina platser och eleverna riktade blicken mot Zelda igen. Efter några sekunder kom Kristy, Eloise och Wanessa in i klassrummet.
-Det var Ashley och Kira, de stoppade oss i korridoren och började ställa en massa elaka frågor! Ropade Eloise.
-Det kan dom inte ha gjort, jag har redan hört vad som hände Miss Tate och Miss Street, som gjorde att de blev försenade, sade Zelda.
-Kvarsittning! Sätt er på era platser nu! Sade Zelda. Kristy, Eloise och Wanessa gav både Kira och Ashley onda blickar, innan de satte sig på sina platser.
-Ämnet är Bild, ni ska få varsit pappersark och så ska ni rita en soluppgång, ni ska använda blyertspenna, och glöm inte att skissa innan ni fyller i hårdare! Sade Zelda och började dela ut pappersark. Alla elever tog upp penna och sudd, medans det bröt ut ett kackel i klassrummet. Det var högljudt, men Zelda som varit lärare mycket länge, var väl van det, och orkade längre inte bry sig om att säga till klassen. -Dela upp er två och två eller tre och tre! Sade Zelda när hon delat ut alla arken. Ashley vinkade till Kira att hon skulle komma. Kira tog med sig penna, sudd och sitt papper, och så tog hon med sig sin stol och satte sig hos Ashley.
-Tur det där förut, sade Ashley.
-Ja, jag trodde inte det skulle funka, sade Kira och både hon och Ashley började rita. Plötsligt kom Kristy, Eloise och Wanessa gåendes mot dom.
-Rödtotten, och Rödtotten, ses nästa rast, sade Kristy och hon, Eloise och Wanessa brast ut i gapskratt, men gick sedan där ifrån för att prata om Kira och Ashley bakom deras ryggar.
-Jag känner på mig att dom har något fuffens på gång, sade Kira och tittade bort mot Kristy, Eloise och Wanessa som satt och diskuterade, med ett litet hånskratt mellan meningarna. Ashley nickade. Vad skulle ske härnäst, nu när Ashley och Kira vunnit första striden, var det stora kriget igång. Det gällde nu att överleva på Beckwith Middle High...


Kapitel 4.


Nu hade Kira bara lite kvar på sin teckning, och hon målade på för fullt. Plötsligt slog en tanke henne. Både Zelda och Kristy hade sagt att Ashley och Kira varit lika som bär. Inte uttryckt det så, men det var antagligen det de menade.
-Du Ashley, sade Kira.
-Ja vad är det? Undrade Ashley som nu ritat klart sin teckning, Kira likaså.
-När jag stötte på Ms Mooneye i korridoren, innan vi började våran första lektion, så sa Ms Mooneye att jag var väldigt lik dig. -Och när vi mötte Kristy på toaletten sa hon att vi kunde vara tvillingar. Tänk om vi är väldigt lika.
-Jo, det kan vi nog vara, jag vet inte varför, men det är inte omöjligt, vi kan titta på rasten, och bedömma vad vi själva tycker, sade Ashley och blinkade.
-Ja, sade Kira och blinkade tillbaka.
-Okej, ni som är klara med era teckningar, skriv namn på dom, och lämna dom till mig, ni som inte är klara lägg dem i era bänkar! Sade Zelda. Kira signerade sin teckning och gick och lämnade den till Zelda.
-Sen är det rast! Tillade Zelda. Kira gick ut ur klassrummet, och väntade där utanför på Ashley, som snart kom.
-Nu går vi på toaletten och tittar om vi är så lika, sade Ashley och log.
-Ja, sade Kira och log hon med. De gick till 'Ladies Room' och så ställde de sig framför en av speglarna som fanns på höger sida om dem. Himmel! Det kunde inte vara sant! De såg exakt likadana ut! Till skillnad från att Kira hade längre hår än Ashley.
-Vi ser exakt likadana ut! Utbrast Ashley.
-Ja! Tänk att vi inte märkt det första gången när vi såg varandra.
-Jag tänkte aldrig på det, sade Kira.
-Nej, inte jag heller, sade Ashley.
-Du ska få veta en hemlighet, sade Kira. -Vad då? Undrade Ashley.
-Jag är adopterad. Jag blev bortadopterad när jag precis fötts. Jag ringer till mina föräldrar en gång per år, men jag vet inte mycket om dem, bara deras namn, Marlene och Arnold Paddington. Ashley bara stod och gapade.
-Jag vet, det är... Kira blev avbruten.
-Nu ska du få höra min hemlighet, sade Ashley. -Jag är adopterad. Jag blev bortadopterad när jag precis fötts. Jag ringer till mina föräldrar en gång per år, men jag vet inte mycket om dem, bara vad de heter, Marlene och Arnold Paddington. V.. Vi är tvillingar Kira, sade Ashley och stammade.


Kapitel 5.



-Men Ashley kära du! Det finns säkert flera... Kira stannade upp. Tänk om hon och Ashley verkligen var tvillingar? Allt stämde överens. De var tvillingar!
-Ja Ashley, vi är tvillingar, sade Kira.
-Men varför har vi aldrig fått veta? Undrade Ashley.
-Jag vet inte, de kanske inte tyckte det var dags än, sade Kira.
-Dags?! Vi är gamla nog att få veta! Vi är faktiskt 13 år! Utbrast Ashley argt.
-Tro inte att jag är arg på dig, för det är jag inte, sade Ashley mer lugnt.
-Men, om vi gör såhär, att vi ringer till våra föräldrar när vi är hemma hos mig, och så ber vi dom att komma till N.Y i helgen, så kan vi få veta varför de adopterade bort oss, sade Kira.
-Ja, det är en bra idé! Sade Ashley glatt. Kira log.
-Jo, vi börjar nu, sade Kira.
-Ja, det gör vi, och vi har inte sett Kristy, Eloise och Wanessa på rasten, som dom påstod att vi skulle göra, sade Ashley.
-Nej, de har nog letat efter oss, men inte hittat oss, sade Kira.
-Jag kan fortfarande inte tro att vi är tvillingar, mumlade Ashley. -Inte jag heller, sade Kira. -Bäst vi skyndar oss till lektionen, sade Kira.
-Ja, svarade Ashley. De två vännerna, eller rättare sagt tvillingarna försvann från toaletten, och inom kort var de utanför sitt klassrum. Ashley och Kira gick in där de möttes, än en gång av Zeldas och elevernas blick.
-Miss Tate, Miss Street, kvarsittning hos rektorn, precis som Kristy, Eloise och Wanessa kila iväg nu, sade Zelda bittert. Ashley och Kira vände på klacken och gick tillsammans till rektor Harper's kontor.
-Det här kommer bli hemskt, sade Ashley och suckade. Kira nickade och de gick in.
-Miss Tate och Miss Street, eller hur? Undrade Adrey Harper.
-Det är vi, sade Kira.
-Sätt er ner, sade Mrs Harper och gjorde en gest mot två lediga stolar. Kira och Ashley satte sig på varsin stol. Plötsligt hördes små knackningar på dörren.
-Ett ögonblick, sade Adrey och reste sig. Hon gick med tunga steg fram till dörren och så öppnade hon dörren, men inget stod där utanför.
-Åh, ungdomar, sade Adrey och stängde dörren. Hon gick mot katedern, men stannade upp och hon drog in ett djupt andetag, men det såg inte ut som det, det såg ut som om någonting intagit hennes kropp eller något åt det hållet, tänkte Kira. Adrey gick och satte sig på stolen, och så blev det ett tyst ögonblick. Plötsligt hände något fasansfullt. Adreys ansikte blev grönt och hemskt och hon fick ett monsteransikte. Man såg hur hennes naglar blev till klor. Kristy, Eloise och Wanessa och Kira och Ashley reste sig upp och försökte fly medan Adrey kastade sig över dem.
-Några av er har något jag vill ha! Röt Adrey. Kristy, Eloise pch Wanessa lyckades fly genom dörren, ut i korridoren, och nu var det bara Kira och Ashley kvar.
-Hjälp! Skrek Ashley och duckade för Adrey som var nära att klösa henne i stycken med sina klor. Kira var rädd inombords, riktigt rädd.
-Hjälp! Skrek Kira hon med.
-Mot fönstret! Skrek Kira och hon och Ashley skyndade mot fönstret.
-Öppna det, så distraherar jag Adrey! Skrek Kira. Kira kastade vad hon hittade, mot Adrey som numer var ett monster.
-Det sitter fast! Skrek Ashley. Kira kastade sig mot fönstret.
-Distrahera monstret du! Skrek Kira och försökte få upp fönstret. Ashley följde Kiras exempel med att kasta saker på monstret, som gång på gång försökte slita henne i stycken. Kom igen nu, tänkte Kira och plötsligt öppnades fönstret. Yes! Tänkte Kira.
-Skynda dig nu! Skrek Kira och Ashley sprang mot fönstret och kastade sig ut, därefter kom Kira flygandes ut genom fönstret. Kira kravlade sig upp och hann stänga fönstret i sista sekund. -Vi gömmer oss i busken där! Skrek Ashley och pekade på en buske som stod höger om dem. Kira sprang mot busken med Ashley hack i häl. De hann precis gömma sig innan monstret kom utklättrande genom fönstret. Det började gå runt och leta runt, men gav snart upp. Och plötsligt blev Adrey sig själv igen, och man såg något susa bort i luften. Vad kunde det ha varit?
-Vi måste lösa det här mysteriet, sade Kira.
-Ja verkligen, sade Ashley. Kira och Ashley var nu helt slut, och hade skrapsår och blåmärken lite här och där. Men viktigast av allt, vad hade hänt?



Kapitel 6.



Kira och Ashley gick till sitt klassrum, och när de väl kom in, började eleverna tissla och tassla, inte minst Kristy, Eloise och Wanessa. Kira hörde även ordet ”Psykiskt sjuk”, studsa mellan bänkarna.
–Den här gången kommer ni undan, men om det händer någon mer gång, ringer jag till polisen! Sade Zelda mycket argt.
–Vad har vi gjort?! Undrade Ashley helt oförstående.
–Det vet ni mycket väl, kasta sig på och försöka ta livet av folk sådär! Jag vet mycket väl vad som hände inne hos Rektor Harper! Sade Zelda lika argt som förut. Ashley tittade på Kira, som tittade tillbaka. Kristy, Eloise och Wanessa hade ljugit och sagt att Ashley och Kira hoppat på dem. Det var deras sätt att hämnas.
–Nu är ni dessutom försenade, det är bara en halvtimma kvar av lektionen. Sätt er och läs, sade Zelda. Kira och Ashley gick mot sina platser, medan elever knuffade eller sparkade på dem. Kira satte sig vid sin bänk och tog upp den bok som hon läste, ur bänken. Bokens namn var ”Kitty och den mystiske trollkarlen”. Kira hade alltid läst Kitty-böckerna, ända sedan hon kunde läsa. Kira tyckte att det bästa med Kitty var att hon var en god människa, som kämpade mot det onda s.a.s. Hon var detektiv, men gjorde andra roliga saker också. Efter en lång tids läsande ringde det ut till lunch, och alla elever började slamra med sina bänklock. Alla stirrade på Ashley och Kira.
–Förresten! Vi slutar för idag, det har hänt mycket idag! Ropade Zelda och man såg på henne att hon var trött.
–Och, imorgon på idrotten ska ni spela baseball, så ta på er kläder som passar för det! Tillade Zelda. Kira och Ashley tog sällskap hem till Kira.
–Nu har vi dåligt rykte, och alla på hela skolan vet säkert om vad ”vi” gjorde! Sade Kira upprört.
–Men vi gjorde inget! Svarade Ashley.
–Det var ironi, sade Kira och tittade på Ashley. Ashley blev röd om öronen.
–Jaha, sade Ashley och tittade ner i marken.
–Blondiner har makt, sade Ashley. –Jo, fast Eloise är brunett, och Wanessa är också brunnet, men de har bara makt för att de hänger tillsammans med Kristy, sade Kira.
–Jo, sade Ashley. –Vet du att dom har en klubb? Tillade hon.
–Har dom? Undrade Kira.
–Japp, den är känd över hela skolan, t.o.m 9:orna vet om det! Sade Ashley. De stod nu utan för dörren till Kiras hus.
–Kom, vi går in, sade Kira. Ashley nickade och gick in, efter kom Kira.
–Hallå, är du redan hemma från skolan? Hördes en röst utifrån köket.
–Ja, vi fick sluta tidigare. Jag har med en kompis hem, sade Kira nervöst. Kiras pappa kom ut i hallen.
–Oj, ni skulle kunna vara tvillingar! Var det första Kiras pappa sa.
–Jo, många säger det ja, sade Ashley. Kiras pappa gick ut i köket igen. Ashley och Kira klädde av sig och gick upp på Kiras rum.
–Du, vill du ha mellanmål? Undrade Kira.
–Nej tack, svarade Ashley, snart inrusande genom dörren kom Kiras pappa.
–Posten kom just med ett paket till dig och nån Ashley Street, sade Kiras pappa.
–Det är jag, sade Ashley.
–Vad ska det här betyda? Undrade Kiras pappa oförstående. Kira och Ashley tittade på varandra. Varför hade de fått ett paket med posten? De hade inte beställt något, eller varit med i någon tävling. De hade inte heller varit kompisar mer än några timmar. Tankarna far runt i Kiras huvud. Vad kunde det vara?


Kapitel 7.


-Vi ska se vad det är, sade Kira. –Bra, meddela mig sedan vad det var, sade Kiras pappa och gick ner till köket igen. Kira och Ashley skyndade ner för trappen, och såg ett paket stå mitt på golvet. De hjälptes åt att bära den uppför trappan, och så ställde de den på golvet.
–Nu öppnar vi, sade Kira. Ashley nickade. Kira och Ashley rev upp tejpen på paketet, och öppnade locket. Inuti låg det en massa böcker, och en liten lapp. Inte vilka böcker som helst förresten. Böcker med gulnat pergament, och skinn-omslag. En bok var större än de andra två, och på den var det fyra stycken tecken. Ett hjärta, en stjärna, en sol och en måne. Kira tittade på Ashley, tog upp den lilla lappen, och vecklade upp den. Det stod på skrivstil, texten var skriven med vackert, smaragdgrönt bläck. Kira harklade sig och började läsa brevet:

”Kära Miss Kira Tate och Miss Ashley Street. Ni har listat era föräldrars hemlighet. Ni skulle inte få veta förrän ni fann varandra. Ni vet säkert vad jag menar, att ni är tvillingarna med magiska krafter, och ni kan utföra storverk tillsammans. Jag är Susan Paddington, eran mammas, Marlene, syster. Eran mamma och pappa är inte i livet längre, för de dog för en månad sedan, då de blev dödade av en ond demon vid namn Gotthard. Ni har en unik kraft tillsammans, som han vill åt. Jag har även jag magiska krafter, men inte tillräckligt starka, så då han kom och för att utpressa era föräldrar, dödade han dom, då de teg, och jag kunde inte hindra honom, eftersom min kraft inte var stark nog, det var när jag besökte dem i Paris. Jag lyckades fly, men era föräldrar var inte tillräckligt snabba, och det fanns inget jag kunde göra. Numera bor jag långt upp i bergen. Ingen känner till det här stället som jag bor på, eftersom bara personer med magiska krafter kan ta sig hit. Ni kan möta mig, så kan jag hjälpa er att förbereda er inför ert stora uppdrag. Ni är de utvalda. Ni kommer att få i uppdrag att rädda världen. Ni kan avstå om ni vill. Valet är helt och fullt, ert. Möt mig ikväll kl. 19.00 utanför Kiras hus, i trädgården. Uppskattar om ni kommer.

MvH Susan Paddington

P.S Böckerna kan ni ha användning för i framtiden. D.S


-Våra föräldrar är döda, sade Kira och fällde en tår. Ashley fällde också en tår.
–Vi hann aldrig träffa dem, sade Ashley.
–Nej, sade Kira och började gråta ännu mer. Ashley grät hon med. Plötsligt stod Kiras pappa i dörröppningen.
–Varför gråter ni? Undrade han oroligt.
–Nej, det är inget, sade Ashley.
–Jo, men jag ser att det är något! Sade Kiras pappa bestämt.
–Nej! Skrek Kira med gråten i halsen.
–Om ni säger det så, muttrade Kiras pappa.
–Vad var det i paketet förresten? Undrade han.
–Lite skolböcker till mig, sade Kira.
–Men det stod att det var till Ashley Street också? Sade Kiras pappa.
–De hade skrivit fel, sade Ashley. Kiras pappa gav dem en Jag-Är-Inte-Så-Säker-På-Det-blick.
–De skrev fel, intygade Kira.
–Okej, sade Kiras pappa, men han var fortfarande inte säker.
–Är det okej om Ashley sover här inatt? Undrade Kira.
–Får hon det för sina föräldrar? Undrade Kiras pappa.
–Nej, men hon kan ringa och fråga, sedan kan hon gå och hämta sakerna hon behöver, hon bor faktiskt bara ett par hus bort, sade Kira. Kiras pappa riktade blicken mot Ashley som log.
–Det vore jättekul Mr. Tate, sade Ashley.
–Okej, sade Kiras pappa och log tillbaka. Han gick sedan ner igen.
–Här, sade Kira och räckte Ashley telefonen. Ashley slog numret och satte luren mot örat.
–Hej mamma, jag följde med en ny tjej i skolan hem, du sa att jag fick gå hem till någon idag. Är det okej att jag sover över där? Hon får för sina föräldrar, sade Ashley.
–Tack! Sade hon efter en stund.
–Hej då! Hördes det sedan.
–Jag fick, jag skyndar mig och hämtar lite saker, sade Ashley. Ashley sprang ner, satte på sig skorna, och så skyndade hon sig hem. Snart kom hon tillbaka, och så tog hon av sig skorna och gick upp på Kiras rum, där de bäddade gästsängen. –Vi ska möta Susan Paddington ikväll, och då blir det bättre om du sover över, och så vill jag att du sover över också. Ashley log. Kira och Ashley hade ingen aning om vad som skulle ske.. Den onda demonen var ute efter dem, och det skulle bli hårt längre fram i livet..


Kapitel 8.


Kira och Ashley började prata om vad som stått i brevet.
–Skumt det här, sade Ashley och kurade ihop sig där hon satt i sin säng.
–Jag undrar varför vi har magiska krafter. Jag har liksom kunnat trolla, men liksom inte vetat om att jag har kunnat det, förstår du? Undrade Kira.
–Jo, jag förstår. Det där med pennan, det är inte precis det jag har kunnat sedan jag var 5 år, men det är liksom den kraften om du förstår? Sade Ashley. Kira nickade.
–Men, böckerna då? Sade Kira.
–Tja, vi får väl kolla vad som står i dem, sade Ashley. Kira gick och hämtade lådan och ställde den i sin säng. Ashley kom och satte sig tillsammans med Kira.
–Vi börjar med den stora boken, sade Kira. Ashley nickade och de lyfte upp den stora, tunga boken ur lådan. De öppnade boken, men första sidan var tom Plötsligt började bläck flyta fram på pappret. Bokstäver, som sedan bildade ord. Kira och Ashley tittade på varandra med oroliga ögon.
–Jag kan läsa vad det står, sade Ashley ivrigt och oroligt på en och samma gång. Ashley började läsa: ”Månens kraft hon har. Mörkret hon skall bekämpa, tillsammans med denna tvillingsjäl ska de alltid göra väl. Kira Tate är Månens utvalda.” ”Tvillingsjälen Solens kraft har. Även hon bekämpa mörkret ska, tillsammans blir de ett par. Månen och Solen kan börja sin strid, mot ondskan som har levt sin tid. Ashley Street är Solens utvalda. Stjärnorna människans öde vet. Stjärnans kraft hon har . Lisa Regan är Stjärnans utvalda. Hjärtat det vet vad man känner. Tvillingsjälen hjärtats kraft har. Bonnie Regan Hjärtats utvalda är.” Kira och Ashley stirrade på varandra. Kira slog igen boken. Hon tittade på Sol, måne, stjärnan och hjärt-bilden som var på framsidan.
–Skrämmande, sade Kira. Ashley nickade. Ashley satte sin hand på Solen. Hon nickade mot Kira. Kira satte sin hand på Månen. Ett gult ljus kom från solen, och ett ljusblått kom från månen. Vare sig Kira eller Ashley hann tänka något. Det kändes som i en dröm. Kira vaknade upp. Hon satt på ett berg. Drömde hon? Snart kom även Ashley med en undrande blick i det välvårdade ansikte.
–Var är vi? Undrade Ashley.
–Ingen aning, sade Kira.
–Vi får gå runt och leta efter hjälp, sade Ashley. Kira nickade.
–Det här är bara en teori. Jag tror vi transporterades från mitt rum och hit, sade Kira.
–Omöj… Ashley stannade upp.
–Nå? Sade Kira.
–Kanske, sade Ashley. Ashley började gå framåt, och då och då snubblade hon på mellanstora ”stenblock” som låg i vägen.
–Jag blir så förbannad! Skrek Ashley och reste sig upp för femtioelfte gången. Kira svarade inte utan bara stannade upp.
–Va är det?! Sade Ashley. Kira pekade mot ett litet vindsskydd. De hade nu gått i en halvtimme, och äntligen hittat hjälp, hoppades de. Kira sprang fram till vindsskyddet och kikade in. Ashley gjorde likaså. Vid ett, inte så jättestort stenblock, satt en kvinna och formade bröd som hon nog skulle grilla på elden utanför.
–Ömh, ursäkta, vi vet inte var vi är, sade Kira. Kvinnan tittade upp på Kira.
–Ni måste ha magiska krafter, annars kan ni inte ta er hit, sade kvinnan utan att svara på deras fråga.
–Jag heter Kira Tate, och det här är Ashley Street, sade Kira och gjorde en gest mot Ashley. Kvinnan tappade hakan.
–Herregud, det är er jag har sökt. Jag är Susan Paddington, sade kvinnan. Kira och Ashley gapade dem med.
–Vi är på Thailapa Mountin, sade kvinnan.
–Hur kom ni hit förresten, fick ni inte mitt brev? Undrade Susan.
–Jo vi fick ditt brev, men vi tror att vi transporterades hit av en konstig bok med en sol, måne, stjärna och ett hjärta på, sade Ashley.
–Jag förstår, ni använde era krafter tillsammans, sade Susan och log.
–Nej, sade Kira och Ashley i mun på varandra.
–Kom in, vi har mycket att prata om, sade Susan och log. Äventyret hade börjat..


Kapitel 9.


Kira och Ashley gick in under vindsskyddet och satte sig på varsin sida om kvinnan. Kvinnan tittade med de stora, snälla, himmelsblå ögonen på både Kira och Ashley.
–Ni och ett annat tvillingpar skall bekämpa ondska tillsammans, sade Susan.
–Varför just vi? Undrade Ashley. Ashley hade inget emot det, hon gillade inte onda och hjärtlösa människor, men varför just dom? Hon undrade dessutom vad Susan menade med ett ”annat” tvillingpar. Ashley antog att hon menade att två stycken tvillingpar med magiska krafter skulle… Ashley han inte tänka mer för inom några sekunder blev det ett stort sken utanför vindsskyddet.
–Jag får ont i ögonen! Sade Kira och vände bort blicken. Ashley och Susan gjorde likadant. Lika fort som ”Skenet” kommit, försvann det. Kira, Ashley och Susan vände sig försiktigt om för att se vad som hänt. Där stod två stycken tjejer, som såg ut att vara i Kiras och Ashleys ålder. De hade båda långt mörkbrunt, nästan svart hår och blå ögon. De var lika varandra, väldigt lika, förutom att den ena var sminkad och hade moderna kläder och den andra var raka motsatsen.
–Och ni måste vara Lisa och Bonnie Regan? Undrade Susan.
–Ja just det, sade en av tjejerna.
–Låt mig presentera Kira, sade Susan och pekade på Kira. Kira log och viftade lite med handen. En av tvillingarna vinkade tillbaka och log, det var inte den som var sminkad, utan den andra som dessutom såg mycket trevligare ut.
–Och Ashley, sade Susan och pekade på Ashley.
–Jag heter Bonnie, sade tjejen som vinkat tillbaka till Kira då hon presenterat sig.
–Och jag är Lisa, sade den andra som hade en lite stöddig min.
–Kom och sätt er, sade Susan och kastade med sitt långa blonda hår. Susan var ung, hon kunde inte vara mer än trettio år. Lisa satte sig bredvid Ashley och Bonnie bredvid Kira. Susan slutade upp med matlagandet och gjorde en liten gest. En stor låda uppenbarades.
–Har ni tittat igenom böckerna? Undrade Susan.
–Nej, sade Kira och Ashley.
–Nej, sade Bonnie.
–Bra, då gör vi det tillsammans, sade Susan.
–Men hur kan boklådan vara på tre ställen samtidigt? Undrade Lisa.
–Magi, svarade Susan. Susan öppnade lådan och staplade upp de böcker som låg i den. Susan tog en bok och öppnade den.
–Jo, förresten, hur känner du Bonnie och Lisa? Undrade Kira och tittade på Susan.
–Kusin Isoldes barn, sade Susan och log. Bonnie log mot Kira och Kira log tillbaka. Lisas min hade nu blivit en aning mildare, men man såg att hon kände sig lite vilse och orolig.
–Jo, i den här boken står det om örter och andra växter. Vad de är bra till och var man hittar dem, sade Susan. Susan slog ihop boken och tog fram en annan.
–I den här boken står det om hur man gör trolldrycker, sade Susan. Hon fortsatte så, och tillslut hade de gått igenom alla böcker.
–Nu är det såhär, sade Susan, att vi skall åka till ett hus, som jag har köpt. Där ska vi bo, och jag ska lära er allt jag kan om magi och sådant. Ni ska åka tillbaka hem till er och packa era saker, och skriva ett brev till era föräldrar. Ni kommer inte komma tillbaka på väldigt länge. Kira och Ashley tittade på varandra, likaså Lisa och Bonnie.
–Men vi går ju i skolan, sade Lisa.
–Ni kommer få hoppa av skolan, sade Susan.
–Men, ska vi bara försvinna spårlöst? Undrade Ashley.
–Ungefär så! Sade Susan och skrattade gott. Vad mycket som skulle ske. Skulle det bli roligt eller dramatiskt? Ni kan nog lista ut svaret…


Kapitel 10.



-Herregud, hoppa av skolan! Sade Kira förskräckt. Kira älskade skolan, och hon pluggade flitigt. En typisk plugg-häst alltså.
–Ja, om ni vill rädda världen, sade Susan och tittade undrande på dem allihopa.
–Jag är med, sade Lisa. Både Bonnie och Ashley svarade ja och nu var det bara Kira kvar. Alla tittade på henne och hon kände sig utpekad. Kira ville vara med, men tänk om någon av dem blev dödade? Kira tänkte och kom tillslut fram till ett svar.
–Jag är med, sade Kira. Alla jublade. Från och med nu var de ett team. Lisa hade en tom blick och såg inte glad ut. Kira tittade på Lisa. Hon var underlig på något vis.
–Kom, sade en röst bakom henne. Det var Bonnie.
–Vad? Undrade Kira.
–Kom med, jag ska säga dig en sak, sade Bonnie och hennes blå ögon tittade allvarligt in i Kiras ljusgröna. Kira reste sig upp och följde med Bonnie en bit bort från vindsskyddet.
–Jo, jag ser att du funderar över Lisa, sade Bonnie.
–Jo, hon verkar inte vara så glad, sade Kira.
–Jo, sedan pappa dog, för tre år sedan, så har hon blivit annorlunda. Hon pratar inte mycket, och hon gillar inte att visa känslor för någon, inte glada iallafall. Jag vet inte varför, men så är det, sade Bonnie.
–Vad bra att jag vet, sade Kira och log. Bonnie log tillbaka.
–Bäst vi går tillbaka, vi måste åka och packa, sade Bonnie. Kira nickade och de gick tillbaka till vindsskyddet.
–Där är ni ju! Nu ska vi transportera er tillbaka! Sade Susan. Susan släckte elden och tog upp bok-lådan.
–Ställ er i en ring! Alla ställde sig i en ring och Susan gjorde en gest. Kira blundade och när hon tittade igen stod hon i sitt rum tillsammans med Ashley.
–Nu packar vi, sade Kira. Ashley nickade.
–Vi kan dela väska, sade Kira. Kira tog fram en stor väska ur garderoben och började packa ner användbara saker. Väskan var stor, så alla Ashleys saker fick plats.
–Så nu är vi klara! Sade Ashley och drog igen dragkedjan på väskan.
–Nu skriver vi en lapp, sade Kira och räckte över papper och penna till Ashley. Ashley satte sig vid skrivbordet och började skriva. Det var knappt att man inte såg vad som stod, för texten var slarvigt skriven. När Ashley var klar med brevet höll hon upp det framför Kiras ögon och Kira började läsa det högt:

Kära Mr. Tate, jag (Ashley), och eran dotter Kira kommer vara borta ett tag, och kanske aldrig kommer tillbaka. Vi är inte kidnappade eller något, vi är bara hos våran moster Susan, vi har fått reda på att vi är tvillingar. Det vi håller på med är hemligt, så du får inte veta.

MvH Ashley & Kira


Ashley tittade undrande på Kira.
–Ja det är bra, sade Kira. Ashley reste sig upp och Kira hängde väskan på axeln. Kira tog en blomvas, som stod i fönstret, och kastade den i golvet.
–Vad gör du?! Undrade Ashley förskräckt. Kira satte fingret för munnen. Ashley nickade och förstod att hon skulle vara tyst. Fotsteg hördes i trappan. Kira tog ifrån Ashley lappen och lade den vid den krossade blomkrukan. Kira och Ashley hoppade ut genom fönstret och där, på gräsmattan, stod Lisa, Bonnie och Susan.
–Ashley, Kira! Hördes en röst inifrån Kiras rum.
–Pappa, sade Kira. Susan, Lisa och Bonnie nickade.
–Vi skulle ju inte mötas här, sade Ashley.
–Jo, men vi kom hit, för Bonnie och Lisa var klara tidigt, sade Susan och log.
–Kom, min bil står där borta, tillade hon. ”Gänget” och Susan började gå mot Susans bil som stod parkerad en bit bort. Alla lade sina väskor i bagaget och så satte de sig i bilen. De fick klämma ihop sig så att alla fick plats och så bar det av.
–Ånej, det börjar regna, sade Bonnie.
–Vi klarar oss, sade Susan. Efter ytterligare en stund blev regnet värre och det öste ner. Det hade även börjat åska.
–Nu är vi framme! Sade Susan och saktade ner.
–Tur! Det har ju börjat åska och spöregna! Sade Kira. De parkerade bilen vid trottoarkanten, och så steg alla ur. Huset var förfallet och gammalt och låg en bit ifrån trottoarkanten. ”Gänget” tog sina väskor och rusade mot ytterdörren. Snart kom Susan efter med raska men släpiga steg.
–Akta! Skrek hon och trängde sig fram. Susan fiskade upp en nyckel ur fickan och försökte låsa upp, men det gick inte. Hon försökte gång på gång men det gick inte. Plötsligt kom en svart labrador springandes i full fart mot dem. Den hade den där ”Mördar blicken” i sina ögon.
–Skynda, hunden kommer slita oss i stycken! Skrek Kira. Alla tittade bakåt och såg hunden. –Fort! Hördes det från Bonnie och skärrande skrik hördes från Ashley. När hunden var en halvmeter ifrån dem gick låset upp. Alla kastade sig in genom dörren och Susan stängde och låste den. Kira föll ner på golvet, likaså Bonnie, Lisa och Ashley. Man såg genom glasfönstret på dörren att hunden försökte ta sig in. Det var nära ögat. Något skumt var i luften, det kände Kira…


Kapitel 11.



-Det är något skumt i görningen, ingen annan bor i närheten, det sa de som jag köpte huset av, sade Susan med misstänksam blick. Bonnie, Lisa, Ashley och så Kira, pustade ut.
–Men tänk om hunden typ kommit bort och sen levt i skogen? Sade Lisa och spärrade upp ögonen, som sedan fick gå från person till person i rummet, som om hon väntade att någon skulle hålla med. Alla satt tysta men snart svarade Susan.
–Nej, det tror jag inte, i den här skogen skulle hunden inte ha överlevt, det finns björnar förstår ni, sade Susan. Lisa såg besviken ut, kanske för att ingen hållit med henne.
–Huset behövs bara målas om, och så ska vi fixa till härinne, men det fixar vi med magi, sade Susan och bytte samtalsämne. Alla nickade.
–För att ni ska lära känna varandra så får Lisa och Ashley dela rum, och Bonnie och Kira, seså, gå upp och välj varsitt rum, sade Susan. Bonnie, Kira, Lisa och Ashley reste sig upp och gick upp på övervåningen. Bonnie gick in i rummet till vänster och så började hon att se sig omkring.
-Ska vi ta det här rummet? Frågade hon och log.
–Javisst, svarade Kira och log tillbaka. Bonnie slängde upp sin väska på en av sängarna och Kira slängde upp sin på den andra. Kira lade upp alla sina kläder och andra saker på sängen och så gick hon över med väskan till Ashleys rum.
–Här, dina grejer, sade Kira och log.
–Tack! Sade Ashley, tog väskan, och log. Kira gick tillbaka till sitt rum och stängde dörren.
–Vi får tre stycken byrålådor var, till kläder och sånt, sade Bonnie.
–Okey, svarade Kira. Kira lade sina kläder i högar och sedan lade hon ner dom i byrålådorna.
–Våra nessesärer kan vi ha på det där bordet, sade Kira och pekade på ett litet sminkbord som stod mot väggen, med en vacker gammal spegel hängandes över sig.
–Hallå? Sade Bonnie och Kira vaknade upp.
–Jag stod och tänkte på annat, sade Kira. Bonnie skrattade gott. Kira skrattade hon också. När de packat upp och ställt allt till rätta i rummet gick de ner till köket där Susan, Lisa och Ashley satt vid köksbordet och åt på varma mackor och drack varm choklad.
–Ta för er! Sade Susan med mackan i munnen. Bonnie och Kira satte sig ner vid bordet och tog macka och choklad.
–Vi berättar spökhistorier! Sade Lisa.
–Ja det gör vi! Sade Ashley. Alla instämde, men Susan ville inte.
–Tänk om ni får mardrömmar? Sade Susan.
–Nejdå, sade Lisa trotsigt.
–Okej, men kom sen inte inatt och säg att ni är rädda, sade Susan strängt.
–Jag kan börja, sade Kira.
–Nej, jag vill börja! Sade Lisa med ett stön.
–Nej, jag tycker Kira kan börja, sade Bonnie och gav sin tvilling en arg blick. Kira berättade sin historia och sedan var det Ashleys tur. Så fick alla berätta en historia och sedan när alla berättat var det dags att gå och lägga sig. –Dags att gå och lägga sig, sade Susan. Kira, Bonnie, Ashley och Lisa reste sig upp och gick upp till sina rum.
–Visst var Ashleys historia, om den där flickan som åkte med sin familj till en stuga i skogen och aldrig kom tillbaka, läskig? Sade Bonnie.
–Ja, det var den, sade Kira och bytte om till sitt vita nattlinne. När Kira bytt om tog hon fram sin tandborste och tandkräm ur nessesären och så gick hon ut på toan och började borsta tänderna. Kira stirrar rakt in i spegeln och blir förskräckt. I spegelbilden såg Kira att i ett av hörnen sitter liten flicka med röda slingor i det svarta håret. Hennes ögon var kolsvarta och hennes beiga klänning är sliten. Hennes hy var blek och man kan ana en liten nyans av grönt. Kira kände hur det brännde till i handflatan.
–Aj! Tjöt Kira. Kira vände sig om, men flickan var borta. Så tittade hon i handflatan. Med glödande bokstäver stod det: ” Exmenitra”. Texten försvann och så även smärtan. Hade Kira drömt eller hade det hela hänt på riktigt? Kira kände sig yr och i nästa sekund blev det svart framför ögonen och hon föll omedvetande ner på golvet..




Kapitel 12.



-Öppna! Skrek Lisa och bankade på dörren.
–Hallå, vad skriker du om! Undrade Susan som nu hittat gänget utanför toaletten på övervåningen.
–Jag försöker sova! Tillade hon argt.
–Kira öpnnar inte dörren, sade Ashley.
–Det här fixar jag, sade Susan och gick fram till dörren. Hon gjorde en gest mot låset och det gick upp. Hon öppnade dörren och fick en hemsk överraskning.
–Kira! Sade hon förskräckt. Bonnie, Ashley och Lisa tittade in genom dörröppningen och Bonnie och Ashley drog förskräckt efter andan, men Lisa visade inget tecken på orolighet. Susan ruskade om Kira och hon vaknade upp.
–Var är jag? Undrade Kira trött.
–Hos ett par vänner, sade Susan.
–Jaha, nu minns jag, sade Kira som nu vaknat upp helt.
–Vad hände? Du låg på golvet, undrade Ashley.
–Jag somnade nog, sade Kira som ljög.
–Vad bra att det inte hänt något, sade Susan.
–Gud alltså! Vissa kanske vill borsta tänderna! Avbröt Lisa argt.
–Förlåt då, sade Kira aningen argt. Hon hade inte gjort Lisa någonting!
–Ja, vad bra att du inser ditt misstag, kan jag få borsta tänderna nu eller?! Nej, för lilla Kira vill inte flytta på sig! Snäste Lisa.
–Jag har inte gjort dig någonting, så du har ingen rätt att vara taskig mot mig! Skrek Kira tillbaka. Hon var inte så bra på att försvara sig.
–Hey! Skärp er nu flickor! Skrek Susan som nu kommit in i samtalet igen. Kira reste sig tyst upp och tog sin tandborste och sin tandkräm och så gick hon in på sitt rum. Strax efter kom Bonnie.
–Jag hade redan borstat tänderna i köket, sade hon. Kira nickade och lade sig i sin säng.
–Lisa kan bli sådär ibland, sade Bonnie.
–Jag hade inte gjort henne någonting! Sade Kira.
–Nej, jag vet, sade Bonnie. Bonnie tog fram sin hårborste och ställde sig framför spegeln i rummet och så började hon borsta sitt hår. Efter en stund släppte hon hårborsten som föll ner till golvet och så drog hon förskräckt efter andan.
–Vad är det? Undrade Kira.
–Där, ser du inte! Sade Bonnie förskräckt och vände sig om och pekade på Kiras sängkant. Där satt den där lilla flickan.
–Jag såg henne förut när jag var på toaletten! Då blev jag yr och föll ner till golvet! Sade Kira och satte sig spikrak upp i sängen. Kira steg ur sängen och ställde sig bredvid Bonnie som såg förskräckt ut. Flickan reste sig upp och gick fram mot dem.
–Kom inte närmare! Skrek Kira. –Jag vill inte skada er, sade flickan som var blott sju år.
–Hur förklarar du det på toaletten då? Undrade Kira.
–Jag får inte varna er och då tar min pappa, Gotthard över min kropp och skadar er istället. Han har nämligen kontroll över mig. Jag rymde hemifrån för två år sedan, då pappa ville att jag skulle hjälpa honom att skada folk och överta deras krafter. Jag är god och han är ond, sade flickan.
–Du heter Exmenitra va? Undrade Kira.
–Ja, sade flickan. Plötsligt blev det svart rök i rummet och både Kira och Bonnie fick panik. –Pappa är i närheten, han har hört att jag varnat er, måste gå! Sade flickan och försvann ut i tomma intet. Kira och Bonnie tittade på varandra.
–Vi måste berätta för de andra, sade Bonnie. Kira nickade. Gotthard kunde komma när som helst, och man var inte förberedd…



Kapitel 13.



Nej, jag känner mig lite illa till mods jag med, sade Kira.
–Vi försöker sova nu, även om vi är rädda, sade Bonnie.
Kira nickade och kröp ner i sängen. Tankar ploppade upp i Kiras huvud, en tanke kom tillbaka om och om igen – tanken på Gotthard. Namnet ekade i hennes huvud och hon rös till.
–Vem skulle Gotthard först ta av de fyra gängmedlemmarna? Antagligen den svagaste först, för då kunde han samla på sig en till kraft, plus att denna var svagare. Men kanske den starkaste? Då, om han besegrade den starkaste kunde denna inte rädda de andra lite svagare. Någon av teorierna kunde stämma, men vilken? Fast Gotthard kunde också döda alla på en gång, vem visste?
Kira rös en än gång till. Döda. Det fick inte hända, ingen fick dö! Hon måste rädda dem allihopa! Även om det skulle innebära hennes eget liv! Kira tänkte sig själv säga detta. Det lät som om hon spelade hjälte. Och som om hon skulle ha stora krafter nog att rädda alla. Kira bestämde sig för att försöka sova. Hon blundade, men den här gången somnade hon inte lika lätt som vanligt. Efter en halvtimmes försök att somna började Kira bli rätt irriterad.
–Åh! Somna! Sade Kira argt och vred och vände på sig.
Hon lade sig tillrätta och blundade igen. Hon kände hur hon blev tröttare och tröttare och snart somnade hon. Den här natten drömde hon något underligt och hela drömmen var svartvit, ingen färg eller någonting. Kira var själv med i drömmen. Några knarranden och fotsteg hördes. Kira vaknade tvärt. Hon reste sig upp och tittade sig omkring. Det såg bekant ut. låg i den. Kira antog att hon sov. Kira steg upp ur sängen och öppnade dörren och så gick hon ut ur rummet. Utanför var det en smal korridor och mittemot rummet som Kira befunnit sig i var det en dörr, alltså ett till rum. Kira tittade åt vänster, och längst bort, där korridoren tog slut var det en dörr som ledde ut till en liten balkong, såg det ut som i alla fall. Så tittade hon till höger. Där ledde en trappa ner till nedervåningen. Kira gick mot trappan och så gick hon ner får att se om det var någon där. Hon hittade ingen och antog att hon kanske hört i syne. Men hon hade hört knarranden och fotsteg, precis som om någon gick i en gammal trappa som knarrade och lät. Kira gick upp på övervåningen igen och tittade ut i korridoren som låg åt höger. En vit skepnad, en människa, med svart långt hår och armarna utsträckta åt sidorna, gick långsamt korridoren fram. Kira följde efter. Flickan, för det var en flicka, vände sig om och såg Kira. Ansiktet såg bekant ut, men inte de röda ögonen. Flickan började springa mot dörren som ledde ut till balkongen, och Kira följde efter. Nu var flickan framme och hon öppnade dörren och sprang ut på balkongen. Kira kom efter ut. Flickan försökte klättra upp på räcket, medan Kira försökte få ner henne. Tillslut kom flickan upp på räcket. Hon sträckte ut armarna åt sidorna igen och föll framåt.
–Nej! Skrek Kira och försökte grabba tag i flickan, men det var försent.
Man hörde en duns och Kira förstod att flickan nu var död. Kira tittade ner och såg flickan ligga helt still. Inget mirakel hade skett, flickan var död.
–Vakna! Hördes en röst och Kira vaknade, helt kallsvettig, med ett ryck.
–Haft mardrömmar? Sade Lisa hånfullt, det var hon som stod i dörröppningen, och antagligen hon som ropat.
Kira kom ihåg sin mardröm. Hon tittade på Lisa.
–Vad stirrar du på Rödtott?! Skrek Lisa argt.
–Inget, sade Kira.
Flickan i drömmen… De var så lika hon och Lisa. Hon tänkte tillbaka på flickan i drömmen, sedan tittade hon på Lisa. Lisa hade ett litet, litet ärr på hakan. Kira tänkte tillbaka på flickan i drömmen igen. Kira försökte minnas hur hon såg ut. Så kom hon ihåg. Ett ärr på hakan, tänkte Kira och försökte minnas om flickan i drömmen hade ett ärr på hakan. Hon tänkte och tänkte. Så kom hon ihåg, flickan i drömmen hade haft ett ärr på hakan, i alla fall ett märke, fast Kira hade inte lagt märke till det. Läskig dröm, tänkte Kira. Hemska saker väntade, men ingen visste vad…



Kapitel 14.




Bonnie vaknade så småningom hon med. Kira klädde på sig och vände sig sedan till Bonnie som också hon klätt på sig.
–Sovit gott? Undrade Kira och log.
–Ganska, du? Sade Bonnie och log tillbaka.
–Haft en mardröm, svarde Kira.
–Usch! Vad handlade den om då? Sade Bonnie.
–Döden, svarade Kira.
–Det var inte roligt, svarade Bonnie. Kira skakade på huvudet och rättade till kläderna. Kläderna var inte splitternya och inte heller av högsta mode, nej, inte alls. Inte de högklackade stövlarna, topparna med snörning och inte heller mockakjolarna som var höstens nya mode. Kira hade sin egen stil. De bekväma men även snygga kläderna. Lite inspirerat 70-tal. En blå och vit randig långärmad tröja, ett par hängslebyxor var det hon hade på sig för dagen. Bonnie hade börjat borsta håret och Kira gjorde det hon också. När de båda var klara promenerade de ner till köket där Susan Ashley och Lisa satt.
–Hej på er flickor! Sade Susan glatt.
–Hej Kira, hej Bonnie! Hälsade Ashley glatt, men Lisa hälsade inte utan drack ur sitt glas med juice.
–Hej! Sade Bonnie och Kira i kör.
–Bra att alla är samlade, jag tänkte berätta lite om era krafter, sade Susan. Bonnie och Kira tog åt sig frukost och slog sig ner vid bordet för att höra vad Susan hade och säga.
–Ni tror säkert att alla tvillingpar med magiska krafter är så starka som ni fyra, men det är fel. Ni är de starkaste. Var och en av er har högst fyra stycken krafter var. Personligen kan se saker i slow-motion, transportera saker från ett ställe till ett annat, och så kan jag spå vilka krafter folk har, sade Susan.
–Men hur ska vi få reda på vad var och en har för kraft? Undrade Lisa, även fast hon visste svaret.
–Jag ska spå var och en av er, sade Susan. Kira hade nu ätit upp sin frukost och bar bort disken. Bonnie var också klar och gjorde likadant.
–Vi ska börja nu, sade Susan, vi börjar med Lisa. –Ni måste vara tysta, annars får ni gå ut, varnade Susan. Ashley, Bonnie och Kira satt knäpptysta och Susan började spå, om det nu var att spå det hon gjorde. Efter en stund slutade Susan.
–Okej Lisa, du har ett bra sjättesinne som kan hjälpa oss allihopa i våra äventyr och så kan du få folk att falla i trans och så kan du hypnotisera folk, sade Susan.
–Har jag bara tre krafter!? Sade Lisa besviket medan de andra applåderade.
–Ja, sade Susan.
–Nu är det Ashleys tur, sade Susan och Lisa gick surt och satte sig. Susan började återigen spå, men snart slutade hon.
–Okej Ashley, du springer fort och kan flytta dig från ett ställe till ett annat och transportera dig från ett ställe till ett annat, sade Susan.
–Jippie! Sade Ashley glatt.
–Åh! Sade Lisa argt.
–Var lite glad för andras skull syrran, sade Bonnie och gav sin syster en menande blick. Lisa gjorde en grimas åt Bonnie och fortsatte att sura.
–Sluta sura Lisa, det kommer inte att funka annars! Sade Susan. Nu var Lisa kokande och sprang därifrån.
–Låt henne bara vara, sade Bonnie. –
Bonnies tur! Sade Susan. Ashley gick och satte sig. Som tidigare började Susan spå. Efter en stund upphörde hon.
–Bonnie, du kan läsa folks tankar och förvandla dig till en katt och en örn, sade Susan. Bonnie blev jätte glad och studsade upp och ner.
–Och så Kira, sade Susan och log. Bonnie gick och satte sig och Kira gick fram till Susan.
–Slappna nu av, sade Susan. Kira slappnade av och Susan började spå. Efter en stund upphörde hon.
–Du Kira kan göra dig osynlig, du kan simma under vattnet hur länge som helst, för när du använder kraften förvandlas dina lungor till gälar, fiskarnas lungor, och sedan har du någon kraft jag inte riktigt vet vad det är för någon, mycket sällsynt, sade Susan.
Vad var Kiras sällsynta kraft för någon? Och vad skulle hända, skulle hon kunna använda sina krafter? Det hade hon ju inte gjort förut…





Kapitel 15.



Gänget satt i köket, Lisa hade kommit ner igen och bett om ursäkt, vem kunde tro att hon skulle göra det?! Susan smuttade på sitt kaffe men ställde sedan ner koppen på bordet igen.
–Nu har ni fått reda på vad ni har för krafter, men vi repeterar det, sade Susan.
–Lisa: Har ett bra sjätte sinne och kan få folk att falla i trans och kan hypnotisera folk. Ashley: Springer fort, man ser inte ens när hon springer, så fort springer hon! Och så kan hon transportera sig från ett ställe till ett annat. Bonnie: Kan läsa folks tankar och kan förvandla sig till en katt och en örn. Kira: Kan bli osynlig, simma under vattnet länge och så någon mer kraft jag inte vet vad det är för någon. Personligen som jag sa, kan jag se saker i slow-motion, transportera saker från ett ställe till ett annat och spå vad folk har för krafter, sade Susan.
–Men hur kunde du då öppna dörren på toaletten igår, då Kira svimmat? Undrade Ashley. –Det har jag lärt mig, sade Susan och log.
–Så, har du något mer att berätta? Undrade Lisa.
–Ja. Alla ni har eran symbols kraft, jag ska visa, ställ er i en ring , sade Susan.
Hela gänget ställde sig i en ring. Susan ställde sig framför dem, en liten bit ifrån.
–Okej, jag kommer slå mig, men strunt samma, sade Susan.
–Strunt samma?! Sade hela gänget i kör.
–Det är inte säkert att jag slår mig, sade Susan, fast än hon visste att hon skulle det.
–Bonnie börjar och sträcker upp handen rakt upp, med knuten näve och så säger hon ”Hjärta” eftersom det är hennes tecken. Sen är det Lisas tur, hon gör likadant, fast hon säger ”Stjärna” eftersom det är hennes tecken. Sen är det Ashleys tur, hon gör likadant fast säger ”Sol” eftersom det är hennes tecken och sist Kira, du gör likadant fast säger ”Måne” eftersom det är ditt tecken. Ni ska rikta era knytnävar mot varandra, förstår ni? Undrade Susan.
–Jag förstår, sade Kira.
–Jag med, sade Ashley.
–Jag med, sade Bonnie och Lisa i kör.
–Bra, sade Susan, då börjar vi.
Susan ställde sig rätt och gänget gjorde det samma.
–Kör! Sade Susan.
–Hjärta! Skrek Bonnie och höll upp armen i luften, med knuten näve.
–Stjärna! Skrek Lisa och riktade även hon upp handen så att den mötte Bonnies, fast den nuddade inte.
–Sol! Skrek Ashley och riktade upp handen.
–Måne! Skrek Kira och riktade även hon upp handen. En röd, en ljuslila, en gul och en ljusblå stråle bildades och ett vackert skimmer uppstod.
–Rikta era händer mot mig, och håll fortfarande ihop dem! Ropade Susan. Gänget riktade sina händer mot Susan som flög bakåt i korridoren på nedervåningen.
–Bryt cirkeln! Ropade Susan. Susan flög snabbt bakåt.
–Ta bort handen! Skrek Kira. Lisa drog bort handen liksom resten av gänget. Susan föll ner på golvet men reste sig sedan upp.
-Bra! Sade hon och applåderade.
–Tack, sade gänget i kör.
–Men när ni står i en strid med en demon skall ni hålla kvar längre, sade Susan. Kira nickade. –Du sade att var och en av oss har fyra krafter var, men hur kom det då sig att alla vi hade tre krafter var? Undrade Lisa.
–Ni har eran symbols kraft också, sade Susan och log.
–Vad är det för en kraft då? Undrade Kira. –Hjärta: Ger folk mod. Stjärna: Ger folk hopp. Sol: Ger folk glädje. Måne: Ger folk styrkan, sade Susan och log.
–Men om vi t.e.x skall möta Gotthard och gör sådär, då får han mod, styrka m.m eller? Undrade Bonnie.
–Ja exakt, instämde resten av gänget.
–Nej, för då ger ni honom inte mod, styrka m.m, sade Susan. Alla i gänget tittade underligt på henne.
–Kira och Ashley kom och ställ er här, sade Susan och pekade framför sig. Kira och Ashley gick och ställde sig. –Det är precis som förut fast nu säger ni Mån kraft och Sol kraft, sade Susan.
–Okej, sade Kira och nickade. Ashley nickade hon också.
–Kör! Ropade Susan högt.
–Sol kraft! Skrek Ashley och sträckte upp handen.
–Mån kraft! Skrek Kira och gjorde likdant. En ljuslila och en ljusblå stråle bildades. Kira och Ashley riktade sina händer mot Susan och efter en stund bröt de cirkeln. Susan blev glad och stark, det syntes, i alla fall att hon blev glad. Hon skrattade på för fullt.
–Gör likadant fast båda säger samtidigt ”Bryt Mån och Sol formeln”, sade Susan, som förstod vad hon höll på med, och skrattade. Kira och Ashley sträckte upp sina händer och så tittade de på varandra.
–Bryt Mån och Sol formeln! Ropade Kira och Ashley samtidigt och riktade sina händer mot Susan. Skimret uppstod igen. Kira och Ashley drog bort händerna. Susan blev helt plötsligt som vanligt igen.
–Så gör man, ni kan alla göra det ihop, eller två och två eller en och en, fast då säger ni eran egen symbol, sade Susan och log.
–Coolt! Sade Lisa glatt. Lisa hade börjats förändrats konstigt nog. Gänget och Susan log och Lisa, Bonnie och Susan applåderade till Kira och Ashley.
–Se upp Lisa! Skrek Ashley och Kira i mun på varandra. Något eldliknande kom från ingenstans och den susade genom korridoren mot henne.
–Se upp! Skrek Susan och Bonnie som nu även upptäckt eldklotet.
–Va? Undrade Lisa och vände sig om.
–Hjälp! Skrek Lisa panikslaget. Kira stod på vänster sida om Lisa och hon kastade sig över Lisa i sista stund och de båda föll ner på golvet och man såg eldklotet susa förbi och försvinna ut i tomma intet. Flygande eldklot = Inte bra, tänkte Kira. Vad kunde det ha kommit ifrån?




Kapitel 16.



Kira reste sig upp och Lisa reste sig hon också, chokad.
–Tack, du räddade mitt liv, sade Lisa.
–Varsågod, sade Kira. –Konstigt, sade Ashley.
–Var kom det ifrån? Undrade Bonnie.
–Det finns bara ett sätt att ta reda på, sätt er vid köksbordet, sade Susan. Gänget satte sig på stolarna vid bordet, medan Susan gjorde en liten gest och den stora boken med hjärtat, stjärnan, solen och månen på, föll i hennes händer. Susan satte sig på en stol vid bordet och lade ner boken på bordet. Hon öppnade boken på första sidan och höll händerna över. Ett vitt skimmer uppstod och boken bläddrade sidor. Snart försvann skimret och bläddrandet stannade.
–Här har vi något, sade Susan och tittade ner i boken. Susan började läsa högt vad som stod i den stora boken med gulnat pergament.
–Cordelina, en eld demon som är eldens härskare, liksom sin syster Exminitra. Hon kan allt om eld ingen kan besegra henne. Hon är Gotthards 9-åriga dotter, sade Susan.
–Jag och Bonnie har en sak att berätta, sade Kira och tittade på Bonnie.
–Vad? Undrade Susan. Kira och Bonnie började berätta allt om vad som hänt på toaletten igår, och om vad som hänt då de skulle gå och lägga sig.
–Herregud! Sade Susan chockat.
–Japp, så är det, sade Bonnie. Kira berättade ingenting om drömmen, även om hon kände att hon skulle det.
–Men jag tror att i våran första strid kommer vi dö direkt, vi är säkert inte starka nog! Sade Lisa.
–Kom alltid ihåg, ni kan klara vad ni vill, sluta bara inte tro, ingenting är omöjligt, sade Susan och strök det blonda lite lockiga håret bakom öronen. Susan tog upp fyra stycken halsband ur fickan. Det var diamanter som hängde på silver-kedjor. Den ena diamanten var röd, den violett, den tredje citron-gul och den fjärde isblå. Gänget tittade frågande på henne då hon började dela ut halsbanden. Bonnie fick det med den röda diamanten på, Lisa det med den violetta, Ashley det med den citron-gula och Kira det med den isblå.
–Lisa, kom fram hit, sade Susan.
–Jag?! Undrade Lisa chockad.
–Ja, du, sade Susan och log. Lisa skuttade glatt fram till Susan.
–Sätt på dig halsbandet, sade Susan.
–Kan du hjälpa mig? Undrade Lisa och räckte över halsbandet till Susan.
–Visst, svarade Susan. Susan satte på Lisa halsbandet. Lisa vände sig om mot Susan igen.
–Ta ett fast tag om diamanten och säg ”Stjärnans sken, med dig blir jag aldrig sen, förvandla mig”, sade Susan.
–Okey, sade Lisa och tog ett fast tag om diamanten.
–Stjärnans sken, med dig blir jag aldrig sen, förvandla mig! Ropade Lisa. Hennes kläder förvandlades till en svart dräkt, en långärmad tröja och byxor som satt ihop och så fick hon på sig ett par svarta gympa-skor. Hennes långa mörkbruna hår var uppsatt i två stycken midje långa flätor och i pannan fick hon ett märke av en stjärna. Nu var förvandlingen klar och hela gänget tittande med gapande munnar på henne.
–Jättebra! Såhär kommer ni se ut när ni förvandlar er, inte riktigt så, men ungefär. Ni kan inte visa er som ni ser ut på riktigt! Sade Susan, log och applåderade.
–Hur ser jag ut? Undrade Lisa glatt.
–Väldigt fin, sade Kira.
–Alla har en vers, Bonnies är: ”Hjärtats kärlek, inget svek, förvandla mig! Ashleys är: Sol strimma, ge mig min glimma, förvandla mig! Kiras är: Månens ljus, havets brus, förvandla mig!”, sade Susan.
–Kom även alltid ihåg, när ni står i en strid, kunskapen finns inom er, ni måste bara ta fram den, sade Susan. –Varifrån fick du halsbanden och hur gick det här till? Undrade Bonnie.
–Från Hjärtats, Stjärnans, Solens och Månens härskarinnor. Magi såklart! Sade Susan och log.
–Var lever härskarinnorna? Undrade Ashley.
–I den exotiska delen av Thailapa Mountin, sade Susan.
–Vad heter de? Undrade Kira.
–Hjärtats härskarinna heter Lovana, Stjärnans härskarinna heter Fiona, Solens härskarinna heter Sinja och Månens härskarinna heter Genie, sade Susan och log.
–Okej, sade Ashley.
–Hörrni, vi kan väl gå till N.Y Glamour nere i city? Undrade Lisa.
–Vad är det? Undrade Kira.
–Det är ett shoppingcenter som har modekläder, smink och smycken! Sade Lisa glatt.
–Det är det dyrt där, vi kan inte köpa något, men vi kan alltid kolla, sade Susan.
–Visst, det låter kul! Kom det från Ashley som log.
–Glöm inte att sätta på er era halsband, ha på er dem jämt! Sade Susan. Gänget nickade och Susan fick hjälpa Kira, Ashley och Bonnie att sätta på sig halsbanden. När de var klara med det gick de ut i hallen och satte på sig sina skor och så var de klara att åka. De behövde inte ha jackor på sig, eftersom denna höstdag var solig. –Hoppa in! Sade Susan och öppnade bildörrarna. Gänget hoppade in i bilen och de åkte till city. De parkerade utanför N.Y Glamour och alla steg ur.
–Wow! Sade Ashley och tittade in genom glasdörrarna på allt som fanns där.
–Vi går in! Sade Lisa glatt.
–Vi går upp på smink avdelningen först, tillade Lisa.
–Visst! Sade Susan.
De gick in och så gick de upp på övervåningen. Lisa gick in i sminkaffären medan de andra väntade utanför. Plötsligt hördes en hög röst nerifrån. Det var en kvinnas. –Stoppa honom, han har stulit juveler! Skrek hon och jagade mannen vid ingången där det fanns en liten fontän. Hela gänget hoppade till.
–Lisa! Skrek Susan och sprang iväg in i affären där Lisa var. När hon hittade Lisa stod hon och testade läppglans.
–Skynda! Ett inbrott begås där nere! Skrek Susan och drog med sig Lisa ut till de andra som redan förvandlat sig. Människor tittade förundrat på dem.

Skriven av: Josefin Vinger