Klockorna ringer

Det ringer i klockorna i mitt huvud och det spökar på vinden och håret ligger på ända.
De svarar aldrig i telefonen när jag ringer.
Tut tut, hallå! Jag behöver hjälp, omgående! Vinden viner utanför och löv och skit, säkert damm också och jag vet inte vad och det viner inuti men jag behöver inte städa, jag behöver inte göra någonting jag inte själv vill göra och det enda jag vill göra är att stöka till och förstöra men just nu skulle jag behöva en liten puff från vårt kära fosterlands anstalt för sjukdomar som har med huvudet att göra för jag misstänker att situationen där uppe börjar urarta.
Eller kanske har den skenat oerhört länge.
Hela tiden kanske, om det vet jag inte säkert och därför ringer jag för att få svar men ingen svarar ju för helvete!
Eller så är det alldeles lugnt och harmoniskt där uppe, fridfullt?
Kanske alldeles perfekt eller i alla fall lagom? Hur klarar jag ens av den enkla uppgiften att gå och köpa mjölk, det är ibland för mig ett mysterium större än tankevidden hos Heidegger.
Fönsterna skorrar för jag spelar så förbannat hög musik, det tycker jag att jag förtjänar men det håller tydligen inte mina grannar med om, de missunnsamma asen.
Kan de inte i sina urgröpta små korphjärtan söka finna plats till att acceptera andra människors behov av att spela Meshuggah på 11:an då och då?
Visst, de kanske behöver sova och har jobb att gå upp till om några timmar men det finns säkert saker att sysselsätta sig med och sysslor att utföra nu när jag skänkt de några timmars helt gratis tid.
Det vajar och fräser utanför, fullkomligt trotsigt väder.
Tankarna virvlar runt och förmodligen är jag en trotsig natur, eller en galning eller en helt normalgalen människa som alla andra. Predestinerad till att stöka och hålla på, vilket liv!
Helt plötsligt känner jag livskraften glöda i mig alldeles ordentligt och upp flyger jag och cirkulerar runt runt däruppe precis under min grannes golv. Herregud så det svänger!
Jag måste bannemej ta en liten paus, dricka minst fyra öl ganska fort för att balansera ut den här våldsamma energin som tar för mycket i anspråk just nu, det tär på mina leder och musklerna är spända till sina yttersta gränser. Jag segnar ner på en stol och bälgar i mig lugnmedel.
Morgon. Morgonen pressar sig fram genom nattens sköte och föder en pojke eller flicka det vet jag inte, men ljus och härlig är den i alla fall. Hej på dig, kul att se dig, välkommen!
Jag är alltid trevlig och hälsar på mornarna, dom är ju alltid nya och kanske nervösa inför sin obegripliga uppgift.
Natten den evige modern kommer och avlöser dig om några timmar, håll ut hördu!
Nu får det vara nog för den här gången. Jag har saker att ta hand om jag med och sysslor och göromål och inhandlingar och runt traskande och, ja ni vet. Jag har oerhört bråttom i vilket fall, så jag måste gå nu. Ha det så bra så länge.

Vips är jag tillbaka! Underligt inte sant? Hehe. Jaja. Vart var vi? Ja juste, ingen särskild stans, så var det ja.
Herrejävlar hörni, va. Nu brinner det i knutarna igen, hej och hå!
Ute på stan var det en förfärlig trafik på folk och skit, in och ut i affärer med mobilen i högsta hugg om det inte är annat som de ständigt pillar med samtidigt som de sysslar med annat. Kassar fyllda med oerhört viktiga saker som ska sättas ihop eller sättas på eller användas för att sätta på någon, vad vet jag men en sak vet jag, jag såg det med egna ögon idag, de ränner runt under ett fullspäckat schemas diktatoriska tryck!
Man riktigt ser hur det brinner i ögonen på dem, stackarna.
Jag kan känna med dem, det kan jag, det måste vara rasande stressigt och tråkigt att behöva syssla med så många saker samtidigt under nästan ett helt dygn för att sedan vila upp sig precis lagom för att orka göra samma sak nästa dag.
Jag kan föreställa mig hur de helt flyger upp ur sängen när klockan ringer, rasar och tumlar ut ur sina drömmar rakt in i den stora centrifugen av galenskap som är deras vardag. Haha!
Och jag då, vad pysslar jag med?
Det är ju precis det jag ständigt är så upptagen med att klura ut.
Jag är alldeles överrumplad av uppgiften att komma på vad det är jag håller på med.
Jag får inte tid med annat.
Jag hinner helt enkelt inte!
Hoppas ni förstår mig mina vänner.
Eller det hoppas jag förresten inte, jag ljög lite nyss och det tänker jag inte be om förlåtelse för.
Nu är det dags för lunch, det är det enda man absolut måste avbryta sina förehavanden för egalt hur viktigt det man håller på med är. KORV! KORV! NOMNOMNOM. Sådär ja.
Jag har alltid varit en ivrig förespråkare för en snabb och effektiv lunch, och vem säger att en sådan inte kan vara sprängfylld av njutning?
Ni förstår hur smart det är va?
BOOM, in med korvjäveln i munnen bara, tre-fyra tuggor och sen snabbt skölja ner geggan med vatten eller öl och ner i magen och sen är det klart.
Och så GOTT det var!
Herregud, nu kan jag äntligen försjunka i mitt viktiga arbete igen, puh!
Vad är det jag sysslar med nu igen?
Jag har helt glömt bort det.
Det kanske ramlade ut ur huvudet på mig när jag böjde mig ner för att titta under soffan efter en liten mutter som kommit bort.
Muttern är den enda lilla del som saknas innan jag kan färdigställa ihop sättandet av mitt bord som sedan två eller tre år tillbaka har legat lemlästad i ett hörn.
Det blir så oerhört svårt och ansträngande att äta mat när det är på det här viset, att behöva hålla i tallriken och samtidigt använda kniv och gaffel när man intar sin middag.
Pröva själva får ni se! Det är skitsvårt!
Jaja. Muttern är i alla fall borta och inte var den under soffan och nu har jag helt kommit av mig. Det är förbannat tur att jag har en stol i alla fall, det säger jag till mig själv dagligen.
Gud och Djävulen och Mohammad, Kristibrud och alla ni andra!
Tack för att jag i alla fall har en stol!
Jag använder den flitigt, till och med när jag inte riktigt behöver den för att sitta, just på grund av sitt ovärderliga värde för mig i mitt liv och arbete.
Men visst, ett bord skulle inte sitta helt fel, det måste jag ändå få drista mig till att uttrycka då och då. Inte sant? Håller ni inte med?
Eller är ni sådär genomsura och gråa som mina grannar?
Man kan inte låta bli att jävlas lite med dem ibland, mina grannar!
Jag brukar sätta upp lite kluriga lappar här och var för att stöka till det lite för dem.
”Du biter dina barn i fingrarna din tokstolle!” Stod det på en utav lapparna jag satte upp härom veckan. Haha! Rätt åt dem.
Nu ligger vinden och vajar i sin gungstol minsann, sannerligen välförtjänt, den har haft ett jävla sjå i USA nyligen har jag hört, virvlat runt som bara den och till och med rivit upp hus och vält bilar på ändan, den förtjänar en paus, helt klart.
Träden står stilla och ser på, så stoiska i sin tålmodighet.
Jag kommer fullständigt av mig nu känner jag, det var något viktigt jag höll på med.
Vad var det?
Ni blir säkert trötta på mig och min förvirrade hjärna, ni får ursäkta men det HÄNDER ju så MYCKET!
Finn förlåtelsen! Som min mor brukade säga, men hennes egen verkar hon inte bry sig om. Nä ni, hon var en speciell dam min mor, nu förliden och begravd och retar väl gallfeber på galningarna nere hos hin hole.
Helt obegriplig var hon, och elak men oj så rolig hon kunde vara när hon inte slogs eller skrek. ”Hör på förbannade unge, livet är skit, hör du!” kunde hon vräka ur sig om man råkade ha lite för roligt någon gång.
Det var verkligen viktigt för min mor att alla skulle förstå hur fasansfullt och vidrigt livet verkligen är.
Men trotsig som jag är revolterade jag tidigt och har inte slutat att ha roligt sedan dess. Förlåt mig mor! Men det är förbannat härligt att vara vid liv och med alla sinnen insupa hela jävla baletten så att säga, allt från heroin till gelatin, om jag får uttrycka mig så.
Rutschkanor och bergochdal banor, för att inte säga espresso! Va! Vilken grej! Haha!
Smakar skit gör det, men så är det gott OCKSÅ! Himla skoj faktiskt.
Nä ni, mor min lärde mig inte mycket förutom att göra det absolut motsatta till det hon gjorde och sade.
Far min levde andra halvan av sitt liv som eremit med stora entreprenörsdrömmar, det gick inte ihop riktigt det där för honom.
Han var en sann dubbelnatur, jag tror det kallas så, eller att det är ett epitet som passar för honom sådan han var, jag tror att jag kan använda det alltså, det epitet, kanske inte men det struntar jag i, ni förstår säkert.
Han bodde i ett högt torn mitt ute på en liten ö i skärgården och var livrädd för både höjder och vatten.
Men där skulle han prompt bo.
Här ska jag bo, sa han när han såg det där kusliga tornet för första gången.
Och så blev det. Han levde med oss i början av mitt liv, tills dagen jag fyllde sju år och mina föräldrar tog med mig ut på en båttur i skärgården.
Det var så enastående vackert allting där ute, jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Men så kom då det där märkliga beslutet från min fars sida, helt plötsligt som fallande från himlen och dunsade rakt ner och in i skallen på honom och så var det med det.
Det kom också som en fullständig överraskning för oss, jag och min mor.
Han hade inte avslöjat några planer på något sådant någonsin, inte en tillstymmelse av en tanke på att lämna allt och börja leva ett märkligt erimitliv i ett torn på en ö i skärgården.
Men på båten stod vi alla tre och tittade ut över relingen och när tornet dök upp var det över med familjeliv och lägenhet i stan och jobb på postverket.
När båtfärden väl var över och våra fötter mumsade fast mark igen tog han artigt farväl och sen såg vi honom aldrig så som han hade varit, någonsin igen.
Jag kom att besöka honom några gånger i det där tornet men det var inte min gamle far jag besökte, det var en hysterisk galning som inte kunde sluta jämra sig om sin höjdskräck och hur läskigt det lät när vågorna slog mot klipporna och hur när som helst hemska vattenmonster skulle kravla upp ur djupet och äta upp oss.
När jag var femton fick det vara nog med besök dit ut, det stred helt emot min egen plan på att ha roligt och skoj.
Och mor min tyckte inte hädanefter att livet blev mycket roligare minsann, nej det gjorde hon verkligen inte.
När jag var sjutton år packade jag en väska och lämnade henne och hennes vildsinta, eviga krig mot livet.
Mitt liv fullständigt exploderade i roligt och skoj den första tiden fri från hemmets förtryck och regler och inte och nej och ajabaja.
Ja! Ja! Mer! Mycket mer! Skrek jag åt allt och tog tillbaka allt som hade berövats mig.
Blev det för mycket? Absolut! Haha! Woohoooo! Yäääää!
Det var svårt att hänga med när jag drog igång ordentligt, många hamnade efter och hade inte lika kul som jag och vissa försvann helt ur mitt liv av bara farten.

Skriven av: Ökänd