Kloroform

Nicki vänder sig på sidan i sängen, öppnar ögonen och kollar snabbt telefonen för att se vad klockan är. 07.00 på morgonen och hon har redan legat i 2 timmar och försökt sova vidare, men det enda hon tänker på är honom. Hon ligger och räknar hur länge de har chattat med varandra och hon tänker på alla roliga konversationer de har haft tillsammans under dessa månader. Hon ligger och funderar på om hon verkligen borde träffa honom. Han ljög ju trots allt om sin ålder från början, att han var 2 år äldre än henne hade hon inget problem med men 25 år gammal är ju alldeles för gammalt för en tjej på 14 år. Hon skjuter bort den tanken och försöker se det positivt, han erkände i alla fall. De har ju trots allt klickat väldigt bra när de har pratat och åldern är ju bara en siffra och han reser ju faktiskt väldigt långt för att få träffa henne. Hon ler av tanken. Hon ler och tänker på att han är en bra kille och att hon längtar till klockan 13.00 då de ska ses på köpcentret i närheten.

Ännu en halvtimme har gått nu och Nicki reser sig ur sängen för att hitta kläder hon kan ha på sig senare, men först och främst måste hon få lite frukost i magen så hon går ner till köket där hon hittar sin pappa sittandes med tidningen i händerna, inget ovanligt. Hon går direkt till kylskåpet och letar upp det som behövs medan hennes pappa påpekar att hon är vaken tidigt idag. Hon vågar förstås inte berätta att hon ska träffa en kille så hon säger bara att hon inte kunde sova längre. Frukosten blir snabbt uppäten då hon måste börja förbereda sig inför träffen. Hon springer upp till sitt rum igen och rotar igenom sin garderob efter något snyggt att ha på sig men ingenting tilltalar henne. Ryckandes på axlarna bestämmer hon sig för att fråga pappa om lite pengar så hon kan åka till köpcentret lite tidigare för att handla något fint innan träffen. Tröttheten slår henne igen och hon lägger sig på sängen. Hon börjar tänka. Igen. Tvivlet på om hon borde träffa honom reser sig än en gång till ytan. Han har ju trots allt bara visat en enda bild på sig själv, hon själv har ju skickat massvis med bilder. Ganska snabbt somnar hon och glömmer bort allt tvivel.

Nicki spärrar upp ögonen, något ljud utanför huset väckte henne. Äntligen känner hon sig utvilad. Som hon alltid gör när hon vaknar vänder hon sig på sidan för att kolla klockan på mobilen men när hon lägger handen på nattduksbordet finns inte telefonen där. Hon reser sig upp snabbare än vinden och får panik, dock helt i onödan. Hon glömde bara ta med den från bokhyllan när hon gick och la sig. Precis när hon tar upp telefonen piper den till, han skriver! Snabbt kollar hon på klockan i väntan på att han ska skriva klart, klocka har redan hunnit bli 10.30! Nu måste hon skynda sig om hon ska hinna handla innan de ska träffas. Hon gör sig snabbt färdig, tar sin väska och nästan springer ut ur huset för att hinna med nästa buss.

Efter att ha handlat en grå pennkjol och en matchande vit blus till går hon in på toaletten för att byta om och sedan sätter hon sig på kaféet där de bestämde att de skulle träffas. Bara en halvtimme kvar tills han ska komma. Bitandes på naglarna och tittandes ner i telefonen väntar Nicki otåligt. Hon är så nära att bara springa därifrån, hon vet inte om hon vågar. Men jo. Hon måste våga. Han har rest en lång väg för att träffa henne. Hon måste. Hon skakar av sig tankarna, sätter hörlurarna i öronen, startar sin musik och kollar runt om något nytt har hänt på facebook, tumblr och alla andra sociala medier. Plötsligt känner hon någon lägga en hand på hennes axel. Hon tittar upp mot en blond man på minst 35 år. Hon tar ut hörlurarna ur öronen och hälsar frågande på mannen som fortfarande har handen på hennes axel. Han berättar för henne hur kul det är att äntligen träffa henne och då inser hon. Det är han. Nicki säger inte ett ord utan tittar bara på honom, chockerad. Utan att ens tänka efter börjar hon gråta. Hur kunde hon vara så dum? Hur kunde hon lita på honom? Tårarna bara fortsätter strömma och han försöker trösta henne och säga att han fortfarande är samma person, att han är ledsen för att han ljög för henne, att åldern bara är en siffra och att det de har tillsammans, det är något unikt. Orden som kommer ut ur hans mun hör Nicki knappt men hon torkar tårarna och försöker vara trevlig ändå. Han har ju trots allt rest långt. Hon ber om ursäkt för tårarna, för att hon inte hade varit speciellt trevlig. Han sätter sig ner mittemot henne och beställer en stor bryggkaffe med mjölk och socker i. Egentligen är han hur trevlig som helst tycker Nicki, men hon känner sig väldigt obekväm. Hon ger korta svar och tittar honom knappt i ögonen. Hon orkar inte mer nu så hon försöker komma på en bra lögn så hon kan åka hem.

Efter några minuter kommer hon på en lögn. Hon märker av tystnaden och tar upp sin telefon under bordet, så han inte ska märka det, och startar ringsignalen. Till honom säger hon att det är hennes pappa och att hon måste svara. Hon låtsas svara i telefonen och försöker prata som om hennes pappa faktiskt är på andra sidan linjen. Hon försöker låta arg och ledsen, som om något har hänt och sedan lägger hon på. Hon hittar snabbt på att hennes pappa hade pratat med en väns mamma som hade sagt att hon hade sett Nicki röka och att hon måste gå hem för hon tydligen har utegångsförbud. Han får en hastig kram av henne och sedan går hon därifrån och pustar ut. Äntligen slipper hon honom.

För att komma till bussen måste hon gå genom en park där det aldrig befinner sig någon. Hon har hörlurarna i öronen än en gång och nickar i takt till musiken medan hon går mot busshållplatsen, bussen ska komma om 15 minuter och det tar ungefär 10 minuter att gå genom parken. Hon har precis passerat den stora hängboken som staden är känd för när hon känner någon, förmodligen en man, ta tag i henne bakifrån och sätta en våt trasa mot hennes ansikte. Hon klöser och river på mannens armar för att försöka ta sig loss men hans grepp är benhårt. Hon försöker andas men känner sig snart dåsig av det hon inandas. Snart är hon helt avsvimmad i förövarens armar…

Författare:

Publicerat

Dela: