Kompressen

Kompressen.



Alla ljud har en metallisk klang. Någon lägger gröna dukar på små hjulförsedda bord. Det utestängda dagsljuset rinner längs väggarna. Fyra solar skiner rakt mot min mage. Britsen hård mot min rygg. Längs med väggarna står skåpen i givakt. Fullastade med paket i grönt och vitt. Omsorgsfullt brunrandigt tejpade. En svängdörr till höger om mig sparkas ljudlöst upp. In skrider två grönklädda gestalter, med händerna knäppta som i bön. Åh, Herre min Jesus, låt detta gå bra.
I en tidsrymd svår att fastställa, har jag svävat på stolpillrets moln. En tyngdlöshet. En problemfrihet Såsom jag icke förut hava skådat. Nu förstår jag sjunde himlens sanna innebörd. Detta att kunna fly, att kunna flyga. Undan händerna som försöker gripa fatt i dig. Bort från där du inte vill vara. Jagsvävarhåhåjagsvävaruppidetblå.... Från pillret sprider sig det ljuvaste välbehag och nervtrådarna sjunger Halleluja till denna måndagsmorgon. Det är mjukt. Det är varmt. Det är blommor och choklad och kärlek nog till alla. Också till mig. Hör ni det ni alla förstockade i detta preoperativa väntrum. Också till mig.
I sängen vid sidan av mig ligger en kvinna, många år äldre än jag. Hon talar till mig. Utan uppehåll flyter hennes ord. Med schluddriga kanter producerar hon bokstavskombinationer i det oändliga. Jag bara svävar på stolpillrets silverkantade moln. Inte vill jag höra henne och inte bryr jag mig.
Men pillers verkan försvagas och cellerna spottar ut sina droger igen. Nerverna återfaller i sitt sköra darrande berdskapsläge. Cellerna återgår till sitt vardagliga saltvattenspumpande. De är bara i behov av vatten och näring. De signalerar Törst. De ropar Mat. Sängen till vänster om mig kördes in för långa stunder sedan. Min säng och jag, vi skall nu bara vänta. Det blir våran tur nästa gång. Nu öppnas dörren till det hemliga brödraskapet. Nu körs vi in. Snart återstår endast metall och skarpa kanter. Och det vitaste ljus. Osmorda hjul mot skur-skurade svartfläckiga stengolv.
Någon håller mig i min högra hand. Det sitter en droppkanyl i min vänstra. Armarna är fastbundna. Som en liggande korsfäst. ( Död och begraven, pinad under Pontius Pilatus... Handen som håller min hand i sin, är kall. Hela min kropp fryser, endast ett grönt bomullstyg täcker min överkropp. Gröna människor rör sig runt min liggande gestalt. Det står någon bak mig som jag inte kan se. Ett ansikte ser ner , rakt på mig. Håret gömt under en grön pappersmössa. Ett ljusare grönt munskydd, med vita kanter täcker allt Utom ögonen. Ôgon som i denna stund är min bro ut i världen.
- Känner du dig bra. Du skall få något.
Det svider till i kanylstället på vänster hand. Konturerna i rummet blir rundare. Metallerna som omlindade med bomullsgarn. Arbetet kan börja. Instrumenten ligger färdigt uppackade. Ett sorl av dämpade röster i fjärran. Blodtrycksmanschetten växelvis uppumpad och slapp. Stetoskopets kyla kommer och går. Någon hänger upp vitröda tygstycken på en stång borta vid fönstret. Åtta stycken, säger en röst. Åtta stycken kompresser, upprepar en annan röst. Alla ljud är effektiva. Beskeden är korta, svaren ekonomiska. Jag fryser.
Dunkelt blir ljuset. Kommer tillbaka och försvinner. Jag balanserar på eggen mellan sömn och vakenhet. En sömn utan drömmar. En sömn som död., ogenomträngligt svart och tyst. Ett intet av ingenting. Så tillbaka till eggen. Till dunkelhet. Till klarhet. Till metall. Drömsyner endast i den smala övergången. I det nästan vakna.
Ôgonen är tillbaka.
- Du fryser, gumman. Det gör dig så spänd. Vi skall låta dig få sova lite.
Det svider till i handen med kanylen. -Vitlök, hör jag någon säga. En intensiv löksmak längst ut på tungan. Sprider sig runt i munnen. Sömnen är svart och omedelbar.
Jag står vid en strandbredd. En älv slingrar sig genom ett trädlöst landskap. Âlven är mörkröd som det syresatta blodet. Rinner inte. Rör sig inte. På andra stranden hänger torkstativer. Gnisslande i en lätt bris. På torkstativerna hänger grisskära hudar, utan något innehåll. Allt det yttre liknar en människa på pricken, ja, det är en människa. Jag går ned i vattnet. Âlvbottnen är slät som ett rumsgolv. Vattnet kallt mot mina nakna ben. Runt mig simmar laxrosa fiskar. Gäddor, abborrar, sikar. Alla med samma ljusröda skimrande hud. Âlvens botten formar sig som en trappa. Ned, in i det röda universum. Någon slår med handflatan mot mina kinder. Huden svider och bränner.
-Vakna. Martina! Martina! Ôppna ögonen och se på mig.
Jag försöker lyfta ögonlocken. Men det röda vattnet tränger sig genast in. Jag står inte ut med vatten i ögonen. Blundar igen. Slagen fortsätter. Hårt mot bägge kinder.
- Martina! Martiiina! Se på oss. Se här! Här är vi! Du måste visa oss att du kan öppna ögonen.
Någon lyfter mig upp mot vattenytan. Blodvattnet rinner nedför halsen. Jag trycker ögonlocken uppåt, med användande av mina sista krafter. Dom skall få se. Dom skall få se att jag också klarar det. När dom nu tjatar så förbannat.
Ett par glasögon blänker till. Rakt över näsan på mig. En vit rockkrage luktar parfym.
- Duktig flicka! Jättebra. Försök hålla dig vaken bara en liten, liten stund. Såja, ett par minuter till bara.
Jag är nere i floden igen. Vattnet går nu bara till knäna. Någon håller mig i handen och leder mig mot den andra stranden. Gräset är så grönt. Jag längtar efter att få lägga mig ned. Med vitklövern kittlande mot mina kinder. Som ännu svider och bränner. Handen som leder mig, släpper mig plötsligt. Pekar mot ett träd som står längre ned längs stranden. Ser du, pekar handen. Ser du mannen. - Ja,jag kan se han. Tänker jag, för det är omöjligt att öppna munnen. Allt inne i munnen har torkat ut. Som om jag gått i en öken i många dagar. Han står bredbent, med händerna bakom ryggen. Axlarna faller framåt. Skjortan, jag kan känna lukten av den. Fastän den ännu är hundra meter bort. Jag kan känna hans armar under mig. För jag har legat i hans famn. Då, för många år sedan. När min kropp ännu krävde total närvaro . När världen ännu omfattade endast två personer. Den mannen som står där och min mor. Henne kan jag inte se. Vi kommer närmare. Han rör sig inte. När handen leder mig genom vassen i strandkanten är vi så nära att jag kan se hans ansikte.
Det är inte.
Det ser inte.
Runt kroppen strömmar en kall vind, som tydligt kan kännas mot min nakna hud.
- Du får inte glömma att andas! Martina! Ta ett andetag. Visa mig att du kan det. Ôppna ögonen och se på mig. Andas!! Du får inte försvinna!
Det svider till i kinderna. Någon nyper mig i båda armarna. Ansiktet, som inte är ett ansikte, drar mig in mot sig. Trots kylan som kroppen utstrålar vill jag närmare. Jag vill se om armarna fortsatt klarar att hålla mig. Jag är så trött.
- Andas! Andas! Andas! Flera röster har blandat sig med den glasögonprydda. Men kroppen med sitt icke-ansikte och sin kalla vind har inte rört sig. Trots att också han borde höra ropen, så står han helt oberörd.
Halsen är ömmande och torr. Jag drar in den kalla luftströmmen.
- Bravo, ropar kören. Se nu på oss igen.
Många vita rockar. Med och utan glasögon. Händer kalla mot min hud. En varm hand mot min kind. Lilla gumman, säger handen och stryker min kind. Du skrämde oss. Du måsta andas. Hela tiden. Tänk inte på någonting. Tänk bara på att luften skall ut och in.
Ingen älv, ingen strand med vitkläver. Och jag är så trött.
Jag sover på en bänk. Det är natt. Ingenting att täcka mig med. Fuktig, rå luft sveper över mig och väcker mig. Bänken står på en stenbelagd piazza. Flera gator går ut från platsen i skilda riktningar. Alla utom en slutar i totalt mörker. Det är från den enda öppna gatan som den kalla luften kommer. I änden av gatan kan jag se vattenblänk. Ett skepp ligger vid kajen. Månljuset får de vita seglen att skimra i natten. Genom gränden kommer en människa gående. Han är klädd i en munkkjortel. Huvan trädd över huvudet. Han går framåt men inte ända in på piazzan. Han är barfota och jag kan se fötterna kröka sig runt de nästan helrunda kullerstenarna. Inga ljud kan höras. Så stannar han, tar av sig manteln och lägger den ned på stenbeläggningen. Omsorgsfullt vecklar han ut den i sin fulla längd. Huvan ligger fram mot där jag ligger. Jag är trött.
När han är färdig med sin uppgift reser han sig sakta. Tar ett långt kliv över manteln mot mig. Han stannar. Ser mot mitt håll. Jag kan inte se hans ansikte. Bara kroppens konturer mot det vita skeppet i bakgrunden. Du kan komma nu, säger han med låg röst. Ingenting annat. Jag är trött. Orkar inte resa mig från bänken. Ôgonlocken faller igen.
Långt borta hör jag hjul som rullar mot ett stengolv. Människoröster och metallklanger. Min mun fylls och jag försöker skrika. Ingen kan höra mig. Något tränger sig in i min kropp. In i mina lungor. Tröttheten viker och jag får lust att öppna ögonen. En astmaliknande andning är det enda jag kan höra. Ett pustande och stönande. Regelbundet, som om det kom från en maskin.
Så är den varma handen där igen. Den stryker mig över håret. Jag måste få se vem den tillhör. Vem är så snäll mot mig. Aldrig har jag väl tidigare....
Hon sitter vid sidan av mig. Mörkt hår uppsatt i en svans. Ljustrosa läppstift och djupt sittande ögon. Jag vill stanna här. Bara jag får sova lite till.

Skriven av: Ann-Gerd Simu