Konsten att dräpa drakar

Jag simmade rofyllt bland drakarna på sjöns botten. De ville mig inget illa och brydde sig väldigt lite om mig. Då och då viskade någon av dem, liksom väsande i mitt öra. Viskningarna blev ordlösa bilder. Bilder som bara resonerade med de mest primitiva känslorna i min kropp. Fjällen rörde sig likt ett vindsmekt sädesfält när de svepte runt sina bastanta kroppar. Vingarna tätt mot kroppen. De fridfulla käftarna vilade i vad som påminde om ett leende. De ögon som inte slutits glödde intensivt i de klaraste färger. Ett uråldrigt djup som lyste igenom bärnsten, smaragd, ametist eller safir.
Om jag öppnade mina ögon skulle jag ha mötts av den djupaste svärta. Jag skulle ha varit ensam och förlorad i tomhet. Utan drakarna var jag ingen.
Smärtan när jag sögs upp mot ytan fick mig att kämpa emot. Förgäves sökte jag efter en hjälpande klo. En blick som antydde sorg eller medlidande. Men de mötte intetsägande mina slutna ögon. De skulle alltid finnas där och fortsätta sin stilla dans på sjöns botten. Det hade de alltid gjort.
När min kropp sprängde igenom ytan kom orden till mig. Jag slog upp ögonen. På bara ett ögonblick slets det ordlösa i stycken. Fragment fångades upp av vokabler och stelnade. Blev till hårda, vassa partiklar som tryckte mot mitt innanmätes väggar. Jag lyfte över ett landskap som växlade i färg med varje blinkning. Bokdungen bortom stranden i grått. Klipphällen under den sluttande enbacken i grönt. Skyskraporna i gult. Rapsfälten i sepia. Människorna förblev grå och de andra flimrade i svart, förlorades i skuggor.
Innan jag löstes upp i ett moln pressades mina läppar isär. Mina fötter lyftes över mitt huvud. Genom min gapande mun lämnade de sista, ännu fria fragmenten min kropp i ett skrik.

När jag vaknade var allting svart. Jag var ensam och förlorad i tomhet. Diffusa ljud omgav mig. Ljud som jag kände vid namn och visste att sätta ord på. Det gjorde så ont att göra det och in i det sista vägrade jag. Istället sjönk jag djupare i svärtan.
Något vidrörde min arm. Kroppen tvingades reagera. Från beröringspunkten spred sig varma pulserande trådar genom mörkret. De saknade färg. Ändå gick det att följa dem lika tydligt som om de lyst i vit neon. Snart pulserade hela mörkret i värme.
Mörkret och värmen förintades när det vita trängde in. Det blev svart igen. Bländande vitt för en sekund. Och så svart igen. Jag var lika förlorad i det svarta som i det vita. Jag var ingen. Jag var bara de partiklar som tryckte mot mina vävnader. Ord. Fragment av något ordlöst, fastkedjade i meningar som aldrig varit deras egna. Symboler som möjliggör förståelse, bara för dem som förstår symbolerna. Språk. En förståelse för symboler men aldrig för det som fängslats i dem eller det som stängts ute bortom deras gränser.
”Harald”, ekade i mörkret.
Jag orkade inte längre kämpa emot. Smärtan var outhärdlig. Sakta tog bokstäverna form. Blev ett ord, ett namn och gavs en mening. Ljudet blev en befallning. Jag befalldes att samla ihop mina smärtande fragment och presentera mig som lydig fånge.
Jag öppnade ögonen och lysrörslamporna tvingade fram tårar. I mörkret rann de redan i floder.
”Så, Harald. Detta var din sista behandling. Nu ska du nog se att allt blir bättre för dig. Res på dig sakta nu. Här är lite vatten. Det kan vara gott såhär efteråt.”
”Tack.”
Mörkret fylldes av vämjelse inför vårdaren. Känslan angreps omgående av en svulten ordsvärm. Skammen dröjde sig kvar som ett ruttnande kadaver. Resterna av vämjelsen blev slem och en högljudd harkling.
”Tack ska du ha.”
Staplande sökte jag efter mening. Jag fann en hatt, min hatt. Jag fann en jacka, min jacka. Jag fann skor, mina skor.
Jag ställde mig vid fönstret och såg ut över den lilla staden. Regndropparna slog lätt mot rutan och hela världen såg blöt ut. Människor, som jag, rörde sig i otydliga mönster. En skyndade sig över parkeringen och in i en bil. Bilen startade och försvann runt hörnet av sjukhusbyggnaden. Två människor gick längs gatan under ett paraply. De såg gamla och skrynkliga ut. Under ett utskjutande tak stod en yngre person och rökte. Den drack Red Bull och svepte med fingrarna över telefonen. I ett fönster i en annan del av sjukhuset stod en person i landstingets nattlinne. Stilla, nästan orörlig, höll den sin telefon mot resten av världen.
”Harald?”
Jag lät ögonen falla till golvet och lade tankspritt mina fingrar på skrivbordet. Lätt trummande på bordskanten följde jag raderna av pärmar med blicken. Den fastnade till slut vid datorns skärmsläckare. Bastanta diffusa kroppar svepte runt varandra. Sakta. Sakta accelererande. Min puls steg. Jag började få svårt att andas.
”Harald!” Jag ryckte till och vände mig om.
”Vad?”
”Det är dags för dig att åka hem nu. Du kan ju inte bara stå här, förstår du väl? Snart kommer en annan patient.”
”Jaså, jaha ja.”
”Taxin väntar på dig vid entrén. Är du säker på att du klarar dig? Har du någon som kan se till dig de första dagarna?”
”Jaså, nej, det är inget ni ska tänka på. Jag klarar mig.”
Jag tog stegen förbi vårdaren. Precis framför tröskeln stannade jag till. Ljuset i korridoren var mörkare. Inte förintande som det vita. Jag tvekade kort och tog sedan ett steg ut ur rummet. Jag blev stående. Såg mig omkring. Försökte förstå. Försökte finna mening som kunde bära mina fötter framåt.
”Harald. Hissen är längst bort i korridoren till vänster.”
”Ja, just det ja. Tack ska du ha.”

Jag stängde dörren bakom mig och gick in i lägenheten. Jag mindes inte hur det såg ut sist jag var där. Jag mindes inte om jag någonsin varit där men allt kändes bekant. Jag placerade hatten jämte en annan på hatthyllan. Jackans blixtlås förblev uppdraget när jag gick mot vardagsrummet. Det grå ljuset som trängde in mellan persiennerna, berövade den vita inredningen på sin renhet. Jag lade mig ner på soffan och tittade upp i taket. I ögonvrån anade jag min spegelbild i TV-skärmen. I mörkret. Min ena sko reflekterade det grå ljuset. Jag lät blicken vila på en spricka i taket.

Det hade mörknat ute. Jag reste på mig och gick till fönstret. Vred lätt på persiennerna och betraktade gatlyktan genom regndropparna. Buskarna skimrade lätt i orange. En bils bromslyktor lyste. Med en skruvning vreds persiennerna om helt och rummet fördunklades. Sakta men målmedvetet gick stegen mot sovrummet. Jag lade mig på den bäddade sängen. Gatlyktans sken mot persiennerna lade en skugga som ett galler över mig. Ovanför sänglampan hängde ett inramat broderi. Där jag låg kunde jag bara skymta de två orden ”hälsa och lycka.”
Jag blundade. Sjönk in i mörkret. Förlorade mig i tomheten. Jag somnade och drakarna var borta.

Författare:

Publicerat

Dela: