Kräfta

KRÄFTA

”Jag önskar att du hade kontaktat mig tidigare! Redan när du först kände av de här besvären.”
Läkaren, som just yttrat dessa ord, satt bakom skrivbordet på sitt kontor och växlade mellan att se på kvinnan som satt framför honom och ner i de papper som han höll i.
”Jag ville inte vara till besvär,” svarade kvinnan och skruvade på sig i stolen där hon satt. ”Jag trodde i alla fall inte att det var något speciellt viktigt, och det är väl ingen som bryr sig om en gammal kärring som mig i alla fall.” Ett leende letade sig fram på hennes läppar samtidigt som hon avslutade meningen, och för ett kort ögonblick kunde man ana den skönhet som hon besuttit i yngre dagar. Läkaren torkade sig i pannan med en näsduk innan han fortsatte:
”Ja, du har väl redan listat ut vad det är frågan om antar jag,” sade han mer som ett konstaterande än en verklig fråga.
Kvinnan sade ingenting på en lång stund, och man såg att hennes ögon började bli glansiga. Sedan samlade hon sig och sade:
”Då är det som jag anade alltså.” Hon reste sig upp och började sakta vandra runt inne på läkarens kontor. Hon gav ett hjälplöst men ändå trotsigt intryck.
”Hur lång tid har jag kvar?” frågade hon.
”Nu ska vi inte gå händelserna i förväg,” svarade läkaren och hans tonfall påminde om det som man kan finna hos en luttrad nyhetsuppläsare. ”Jag håller med om att det inte ser bra ut men man kan inte helt utesluta att du kan komma att besegra det här,” fortsatte han. Kvinnan tittade på honom som om han vore en försäljare av begagnade bilar, och sade:
”Ja, man ska väl inte ge upp hoppet riktigt än.”

”Ja, så ligger det alltså till.” Kvinnan hade sammankallat sina barn för att berätta den tråkiga nyheten, och de satt alla runt köksbordet i sitt barndomshem och lyssnade spänt. Kanske hade hon genom att samla alla på en gång försökt att undvika långdragna känslosamma reaktioner. Hon tittade ängsligt på alla som satt i köket, som om hon kanske försökte komma på vad de tänkte, men det var ingen som sade något. Alla bara satt där, stilla, utan att så mycket som säga ett ord. Kvinnan som hade varit deras fasta punkt i tillvaron så länge de kunnat minnas, hade nu tyckts krympa ihop framför deras ögon genom det som hon just berättat för dem.


”Men det är inget att oroa sig för” lyckades kvinnan till sist få ur sig, och hon famlade nervöst med ena handen för att hitta något att hålla fast vid. ”Jag ska åka iväg på behandling, så allting kommer att ordna sig.” Sakta reste sig en medelålders kvinna, som var den äldsta ur syskonskaran, och gick med tårfyllda ögon fram mot sin mor. Väl framme lade hon sedan armarna om henne och stod sedan och höll om henne, under vad som verkade vara en evighet. Om någon av de närvarande satte sin tilltro till den kommande behandlingen, så lyckades de dölja det väl inför de andra. Klockan var närmare midnatt när de började göra sig i ordning för att försvinna ut i den ljumma sommarnatten för att bege sig hemåt.

Tre månader passerade, och den gamla kvinnan hade tillbringat större delen av denna tid på en avdelning, där hon hade genomgått både en operation och därtill strålbehandling för att försöka besegra det onda som fanns i hennes kropp. Läkarna, som på intet sätt hade försökt ljuga om hennes chanser, hade genom att förklara läget fått henne att gå med på en experimentell operation, som även om den inte lyckades bota henne, i alla fall skulle komma att kunna ge värdefull information till kommande patienter med liknande besvär. Detta hade resulterat i att hennes uterus och större delen av de tillhörande organen avlägsnats.

Hon hade trots den allvarliga situationen försökt att fortsätta sitt liv som vanligt. Den enda skillnaden som märktes på henne, förutom de uppenbara effekterna av behandlingen, var det faktum att hon inte klarade av att längre röra sig lika obehindrat som tidigare. Hon hade kommit hem igen i oktober månad, och behandlingen såg ut att ha lyckats. Men läkarna kunde inte säga något säkert förrän de fått chansen att göra en efterkontroll på henne, och detta kunde inte ske tidigare än i januari efterföljande år.

Det var en riktig strålande höstdag. Om det inte varit för alla röda och gula blad som låg utspridda överallt, kunde man ha trott att det fortfarande var sommar. Kvinnan stod i sin trädgård, med en kopp kaffe i sin ena hand och formligen njöt av det fina vädret. Det var nu snart november månad, och anledningen till att hon befann sig utomhus var att hon, tillsammans med sin familj, firade en av sina söners födelsedag. Även om ingen hade sagt något klart och tydligt, var det uppenbart att man hade kommit överens om att inte prata om hennes allvarliga sjukdom. Därför försökte nu alla gå omkring och låtsas att allting var som vanligt, med skiftande resultat som följd.

”Jag får nog lov att hoppa över julfirandet i år,” sade kvinnan plötsligt, och fortsatte:
”Jag känner mig så trött, och kommer nog inte att orka med all uppståndelse.” Hennes barn tittade mållöst på henne medan hon avslutade meningen. Sedan tittade de på varandra, och utan att ha sagt ett enda ord till varandra nickade de sedan mot varandra som om de fattat ett beslut.
”Det är väl klart att vi ska fira jul ihop som vanligt,” sade den av hennes söner som först tog till orda.
”Inte behöver du oroa dig för att du känner dig trött, vi tar hand om allt det praktiska,” sköt den äldsta dottern in.
”Ja, om ni säger så,” sade kvinnan, och tycktes plötsligt sjunka ihop inför deras ögon, och fortsatte:
”Jag hade tänkt spara mig till nästa jul då det här gått över, men om ni ordnar allt så kanske det går bra” Hennes barn, som egentligen inte hade varit barn på många herrans år, sade ingenting, utan nickade bara instämmande. Och även om de utåt sett verkade nog så bekymmerslösa, så kunde man, om man tittade efter noga, urskilja en hopplöshet som omfamnade dem alla.

Julen kom och gick utan några större bekymmer. Kvinnan var, på grund av de mediciner hon var tvungen att äta, mer däven än tidigare, och i hennes ögon kunde man ibland skymta en något hidös och bräcklig glans.
”När var det jag nu skulle åka iväg igen?” kunde hon ibland fråga sina närmaste flera gånger under samma dag, och varje gång syntes hon lika förvånad över svaret. Även om hon hade hört det så många gånger tidigare.
”Det är bara några veckor kvar nu mor.” hade de svarat henne, och varje gång hade de sedan raskt lett in samtalet på något helt annat.
”Jag vill så gärna att det här snart ska gå över, så att jag kan börja cykla igen.” kunde hon säga rakt ut i den tomma luften, utan att rikta denna önskan mot någon speciell person, och kanske var denna önskan ett sätt för henne att trots allt se ett hopp i allt elände. Att saker och ting ändå skulle komma att ordna sig till slut.

Det gamla året gick till sist mot sitt slut och ett nytt år, med allt vad tro och hopp som det innebär tog sin början. Kvinnan kämpade trots allt envist på, och man kunde ana att hon både bävade och trängtade efter det återbesök hos läkarna som snart skulle komma till stånd. Slutligen var det så dags att åka iväg, och kvinnan hade inte fått sig många timmars sömn under den natt som föregick avfärden. Hon skulle efter överenskommelse bli hämtad klockan fem på morgonen, av en av sina söner, för vidare transport till Linköping.

Resan dit gick bra, och hon lyckades till och med få sig några timmars sömn under tiden. Väl där, så släpptes hon av vid sjukhuset.
”Håll tummarna för mig nu.” sade hon som avskedsord till sonen.
”Oroa dig inte.” replikerade han, men undvek hennes blick till förmån för marken inunder honom. Och med detta så lämnade han således sin mor.
”Då var det alltså dags igen” skämtade kvinnan när hon träffade läkaren. Och om det inte hade varit för hennes blick hade man nästan kunnat tro att hon var så bekymmerslös som hon ville ge sken av.
” Ja vi kan bara hoppas på det bästa” sade läkaren och ledde henne varsamt i riktning mot undersökningsrummet.

”Ja, vi visste att det här kunde hända.” Läkaren satt bakom sitt skrivbord och rullade tummarna samtidigt som han synade kvinnan med en intensiv blick.
”Det finns tyvärr inget mer som vi kan göra, det har kommit tillbaka, och dessutom spridit sig till angränsande organ,” fortsatte han, och den vänlighet och värme som han förut hade visat mot kvinnan var plötsligt som bortblåst. I stället hade han fått en något besvärad och överlägsen uppsyn i ansiktet, inte så olik den som någon ur överklassen visar gentemot en lakej.
”Det vi ser nu är ett tillstånd som inte kan åtgärdas vare sig med operation eller med kemoterapi,” fortsatte han i samma känslolösa tonfall innan han slutligen avslutade samtalet med att säga:
”Jag är uppriktigt sagt väldigt ledsen över det här.” Sedan började han plocka med några papper som han hade liggandes på skrivbordet, som för att markera att det var dags för kvinnan att avlägsna sig.
”Ja, då finns det väl inget mer att säga,” instämde kvinnan, och med tårar i ögonen reste hon sig därmed och började gå mot utgången.

När hon kom ut från sjukhuset bländades hon av en strålande vinterdag. Det var inte ett moln på himlen, och även östan lyste med sin frånvaro. I parken mitt emot sprang det barn omkring och lekte i snömassorna. Antagligen hade de ännu inte börjat skolan igen efter vinterlovet. Kvinnan betraktade detta sceneri utan att någon tog notis om henne, det var som hon plötsligt hade blivit osynlig. Hon gick och satte sig på en bänk som var belägen i en busskur för att invänta sonen, som inte skulle anlända än på en timme.

Resan hem genomfördes i tystnad. Sonen hade givetvis försökt få reda på vad som hade sagts hos läkaren, men hade bara fått moderns skakande huvud till svar. Detta hade ändock givit honom mer information än han ville ha, och det var bara genom att koncentrera sig till det yttersta som han klarade av att köra hem igen.
”Lova att inte berätta om det här för de andra,” manade hans mor honom när de hade återvänt till hennes bostad sent på kvällen.
”Jag vill inte att de ska behöva veta än,” fortsatte hon. Sonen tittade på sin mor med sorgsna ögon under en lång stund, innan han sade:
”De har en rätt att veta mor, du kan inte begära att jag ska ljuga för dem.” Kvinnan verkade förstå sin sons dilemma och nickade lite förstrött för att sedan gå in i huset.

Våren kungjorde sin ankomst redan i mars, och det verkade som om det skulle komma att bli en strålande sommar. Knopparna började slå ut på träden, och naturen verkade formligen jubla över livets salighet. Inne i sitt hus satt kvinnan med fördragna gardiner och tittade på TV. Att röra sig utomhus hade, trots alla starka mediciner, kommit att bli alltför smärtsamt för henne, och därför hade hon kommit att isolera sig i hemmet. Utåt sett, de gånger som hon fick besök, försökte hon trots allt hålla skenet uppe, trots att det inte längre var någon som tvivlade om utgången av hennes fruktansvärda situation. Sommaren närmade sig med stormsteg, och alla pratade om att detta skulle komma att bli den varmaste sommaren i mannaminne. Kvinnans familj försökte stötta och muntra upp henne på alla tänkbara vis, vilket var svårt med tanke på den melankoli som hängde över dem. Allt oftare märktes biverkningarna av de smärtstillande och ångestdämpande mediciner som hon var tvungen att äta för att överhuvudtaget klara sig igenom dagarna. Hennes närminne försämrades, och allt oftare tog hon fel på de personer som kommit för att hälsa på henne, även sina egna barn.
”Finns det då ingenting som vi kan göra?” frågade en utav hennes söner en dag, under ett samtal med den av hemtjänsten skickade sjuksköterskan under ett av hennes veckobesök.
”Det enda vi kan koncentrera oss på nu, ” svarade hon, ”är att försöka göra livets slutskede till en inte alltför smärtsam upplevelse för henne.” Detta svar fick ögonen på sonen att nästan vilja hoppa ut ur sina hålor, och med en kraftansträngning lyckades han samla sig så pass mycket att han lyckades ta sig ut ur det mörka och dystra huset. Väl ute i det fria, med skinande sol och fågelkvitter satte han sig på huk och började gråta helt okontrollerat.
”Jag klarar inte av det här längre.” skrek han rakt ut, och hela hans kropp skakade som utav kramper. Det tog lång tid innan han hade samlat sig tillräckligt för återigen stå ansikte mot ansikte med sin mor.

Veckorna gick, och vädret kom att bli lika strålande som det hade förutspåtts. Överallt man gick så såg man glada och halvnakna människor som njöt av allt underbart som livet kunde ge. Som vanligt hade kvinnans barn även idag avsikten att avlägga ett besök hos henne, men den här dagen kom att bli betydligt annorlunda mot de övriga. När de kom fram till moderns hus och knackade på dörren, märktes det inte någon som helst reaktion inifrån huset. I tron att det värsta hade hänt öppnade de resolut dörren med en extranyckel för att gå in och utröna vad som hade hänt. Väl inne i huset slogs de nästan omkull av en vämjelig odör, och de tittade på varandra med tomma ögon. Men plötsligt hördes det ett lågt stönande inifrån kvinnans sovrum. En glimt av hopp tändes genast i deras ögon, och de hastade raskt i riktning mot sängkammaren. Kvinnan låg i sin säng och andades mycket tungt. Det var tydligt att något förskräckligt hade hänt.
”Vilka är ni?” stammade kvinnan fram när hon kommit till insikt om att hon inte längre var ensam i rummet, ”Och vad gör ni här?” Hennes barn visste inte alls hur de skulle reagera på denna situation, men de slog sig ner vid sängkanten för att försöka lugna henne.
”Men mor, känner du inte igen oss?” frågade hennes son tafatt.
”Det är ju vi, dina barn.”
”Du ljuger, ” svarade kvinna, ”Det är ni som har fört bort mig, jag kräver att få komma hem igen.” Detta påstående var helt och hållet verklighetsfrämmande då hon redan befann sig i sitt hem, men ingenting som hennes barn sade kunde på något sätt övertyga henne om motsatsen.
”Vad ska vi göra?” sade hennes son. ”Hon verkar ju helt och hållet ha tappat greppet om verkligheten.”
”Hur fan skulle du ha klarat dig själv i samma situation?” fräste hans syster till svar, uppenbarligen helt utom sig av oro för modern.

Slutligen insåg de att de inte hade något annat val än att köra henne till sjukhuset. Det tog lång tid att övertyga modern om att de inte hade något ont i sinnet, och att de bara försökte att hjälpa henne. Men slutligen lyckades de ledsaga henne ut till bilen, och kom slutligen fram till sjukhuset där modern genast blev inlagd.
”Vad är det som har hänt?” frågade äldsta dottern skärrat när hon slutligen fick träffa den doktor som nu hade undersökt modern, ”Hon känner inte ens igen oss längre, det är som om hon har blivit helt senil bara över natten.”
”Ja, det finns två alternativ,” sa doktorn och försökte att låta så lugn och förtroendeingivande som möjligt, ”Och jag vet inte om något av dem är bättre än det andra.”
”Vad är det då?” envisades dottern.
”Antingen är det en fråga om blodsockret, att halten i hennes blod har stigit alltför kraftigt och därför orsakar den förvirring som ni har lagt märke till.” förklarade han. ”Och om så är fallet så är det något som vi kan åtgärda genom en enkel medicinering.” Läkaren lade fram denna information på ett sakligt och förklarande sätt, men man kunde se att han inte var alltför övertygad om att detta skulle komma att göra någon nytta.
”Det andra alternativet, ” fortsatte han, ”är att det har spridit sig till hjärnan och i så fall är det ingenting som vi kan göra.”
Kvinnans barn stod tysta en lång stund, innan en utav dem svarade:
”Gör allt ni kan, bara hon slipper att ha ont.”

Att lindra hennes smärta var också det enda som läkarna kunde göra för deras mor. Det enda alternativet som återstod var att tillföra morfin direkt in i ryggmärgen, för att på så lindra kvinnans lidande. Detta ingrepp medförde också att hon fick allt svårare att hålla sig vaken, och under sin sista levnadstid var hon därför mer eller mindre konstant försänkt i sömn. Det var uppenbart för alla att det var slutet som nu närmade sig med stormsteg.

Kvinnans barn satt i tystnad runt hennes sjukbädd. Läkaren hade på morgonen av denna soliga augustidag ringt och berättat att hennes tillstånd hade försämrats avsevärt under den gångna natten. Ingen av de i rummet närvarande såg ut att ha sovit på mycket mycket länge, och ingen verkade heller klara av att möta den andres blickar. Trots att fönstret var öppet på vid gavel så svettades de ymnigt, vilket gjorde att luftfuktigheten i rummet var hög och försvårade andningen. Plötsligt var det som om tiden stannade, och alla stelnade till där de satt i sina respektive stolar. Kvinnans rossliga andning hade plötsligt upphört. Som genom ett trollslag försvann den tryckta stämning som hade genomsyrat rummet, och en sval bris hittade överraskande sin väg in genom det öppna fönstret.

Skriven av: Johan Gustafsson