Kräftskivan

Bordet var färdigtdukat. Kräftornas röda färg blänkte i taklampas sken. Bredvid kräftfatet stod en korg med ett berg rostat bröd och bredvid stod smörbyttan. Att fira kräftskiva var roligt. Det hade Lina alltid tyckt. Speciellt när sensommarens ljus sakta mörknade utanför fönstret och man skålade i snaps och umgicks. Farbror Hans var värst, då hans röst dånade i rummet och när han ställde ner snapsglaset med en smäll. Att han satt i sina kvinnokläder gjorde saker och ting bara roligt. Oftast brukade han komma till kräftskivan iklädd i en svart klänning och vit peruk. Lina hade tyckt som barn att hans kläder varit väldigt underhållande och till och med frågat pappa varför han inte kunde gå klädd likadant. Pappa hade blivit generad och tittat ner i bordet. I år skulle pappa ta någon arbetskamrat med sig. Säkert någon gubbe i sextio års åldern med vitt skägg som stank av cognac.
”Är bordet färdigtdukat?” frågade Johanna. Johanna var Linas tre år äldre syster.
”Mm. Ser så ut.” De båda syskonen gav bordet en granskande blick.
”När var det som pappa skulle komma?” frågade Johanna. Lina tittade upp mot vägguret.
”Han lär komma ganska snart.”
”Jag slår vad om att det är farbror Hans som kommer först.” De båda syskonen skrattade. De hade alltid haft ett starkt band mellan sig. Ända sedan de varit små hade de varit som bästa vänner. Till och med efter den ena sommaren när Johanna stulit pengar i kiosken där de båda flickorna jobbat. Hon hade anklagat Lina som råkat illa ut. Allt hade tack och lov rätt ut sig och syskonen hade förblivit bästa vänner.
”Nu tycker jag att jag hör farbror Hans bil komma körande,” kvittrade mamma glatt när hon kom ut ur köket. Hon hade rätt. Utanför kunde man se farbror Hans mörkgröna Audi bromsa så att ett moln av damm virvlade upp. Det dröjde inte länge tills gubben själv kom ut, iklädd i sin svarta klänning och vita peruk. Han gick smidigt i sina klackskor.
”Lina!” Sa han med sin bärande stämma och gav henne en björnkram.
”Hur är det med min favoritbrorsdotter?”
”Bara bra.”
”Underbart att höra! Och här har vi min andra favorit brorsdotter.” Han kramade om Johanna och frågade också av henne hur hon hade det. Mamma gav han en kindpuss. För så hälsade riktiga damer, när de kommit till en viss ålder, enligt honom. Plötsligt kom en ny bil emot dem. Det var pappa som kom. Lina kunde hastigt skymta ett främmande huvud i passagerarsätet bredvid förarstolen. Pappa stängde av motorn och klev ut med främlingen. Till Linas häpnad var han ingen sextio årig gammal gubbe med cognac stank, utan en ung man i hennes egen ålder. Han var några huvud längre än hon med havreblont hår. Pappa kramade om sin familj och skakade hastigt farbror Hans hand, precis som om han hade en sjukdom. Sen vände han sig mot sin arbetskamrat som hann presentera sig själv, först till Lina.
”Jag heter Rikhard, men kalla mig Riku. Det gör alla.” Han hälsade på de övriga också.

Bara några timmar senare skålades det och dånades av röster, främst från farbror Hans sida. Kräftor skalades och åt. Snapsvisor sjöngs och det fylldes på mer. Mörkret utanför sänktes. Lina kurade lite på sig och myste. Då och då tittade hon åt Rikus håll. Han log och skrattade, men sa ingenting. Om han var nervös och obekväm, visade han det inte överhuvudtaget. Hon tog till kräftor åt sig. Mamma fyllde på snapsglasen, Medan hon gjorde det tittade hon på sina döttrar. Hon hade själv en syster som hon hade vart bästa vän med. De hade hållit ihop i vått och torrt. Sen hade systern fått pojkvän. En man som även fått hennes hjärta att banka. En man som nu var far till hennes barn. Ett svek hade hon begått. Något hon inte var stolt över. Det hade tagit slut mellan henne och systern, hur hon än hade bett om ursäkt. Det fanns misstag vi inte blir förlåtna för.

”Nej, nu är det nog dags för att ta en nubbe till,” sa pappa och höjde sitt glas.
”Vilken sång ska vi ta?” frågade Johanna.
”Klassikern som vi har glömt. Helan går!” Sa farbror Hans. Han höjde sitt glas och det dröjde inte länge tills alla sjöng:
”Helan går! Sjung hoppfallellallanlej! Helan går! Sjung hoppfallellanlej! Och den som inte helan tar han ej heller halvan får. Helan går.” De drack.
”Sjung hoppfallellalanllej!” Lina tittade åter mot Riku. Han mötte hennes blick. Hon ville hastigt titta bort, men han log. Det var något i hans leende som fick henne att bli varm inombords. Hon önskade han skulle få någon orsak att avlägsna sig från bordet. Så att hon också kunde göra det. Och tvista en bekantskap.
”Varför tänker jag såhär?”
”Visste ni att man talar om en ny translag?” frågade farbror Hans plötsligt och tog en stor kräfta åt sig. Det blev genast tyst. Glädjen sögs ut ur rummet i samma sekund som farbror Hans sa ordet ”translag.”
”Jag avskyr tanken på att måsta sterilisera sig. Staten borde betala skadestånd. Transmänniskor borde våga synas mera.” Det fortsatte att vara tyst. Innerst inne var Lina på farbror Hans sida. En människa ska få vara som han, hon, hen var. Utan att få en massa negativ kritik av andra. Det är ändå inte andra personers problem vilken läggning man hade, vilket kön man tillhörde, vilken man religion man tillhörde eller vilken hudfärg man hade. Farbror Hans sög på sin kräfta.
”Jag hoppas också att den här translagen förbättrar möjligheterna för transpersoner att skaffa jobb och studera utomlands.”
”Får det vara någonting till? En nubbe?” frågade pappa.
”Och att…”
”Rostat bröd?”
”Och att!”
”Inget? Inte ens Riku? Vill du ha någonting?”
”Men varför lyssnar ingen?” Ropade farbror Hans plötsligt. Alla blev åter tysta.
”Jag får fråga om någon vill ha något mer,” sa pappa tillslut.
”Det kunde inte göra när någon annan talade.” Pappa blev tyst igen. Han ville säga något. Det såg Lina.
”Det är nog så synd om dig som har en trans bror.” Hans röst var hård. Det verkade som att han hade velat säga det i en lång tid. Farbror Hans ögon var fast nålade på pappa. Pappa tittade ner. Svalde.
”Jag kommer ännu ihåg den där gången när vi var barn och pappa brände upp mina klänningar och mejk i en tunna på gården. Han tvingade mig att se på. Skrek åt mig att jag var man för helvete. Du såg bara på och gjorde ingenting. Det var du som avslöjade för honom min allra största hemlighet. Hemligheten som jag berättat för dig i förtroende. Det var kräftskiva då. Minns du det? Därför tar jag alltid på mig en svart klänning på kräftskivor. Jag sörjer något som togs ifrån mig. Jag sörjer min förlorade identitet. Min kropp har bara varit en enda stor begravning.” Hans röst blev grötig. I bordsljusens sken kunde Lina urskilja att hans ögon var rödsvullna. Han hade fått ur sig en hemlighet som tyngt honom i flera år. Nu var det över. Nu var det ute. Plötsligt tog han sig för ansiktet och rusade ut. Fortfarande sa ingen någonting. Allt var bara pinsamt. Det var inte en såhär kvällen skulle bli.
”Spring efter honom då!” Sa mamma till pappa. Alla hoppade till. Mammas röst kom fram ur intet.
”Jag? Varför ska jag rusa efter honom? Han är en fullvuxen man. Han kan ta hand om sig själv.” Han slängde sin servett ifrån sig. Då hörde de en bilmotor brumma och det dröjde inte länge tills de såg en mörkgrön Audi köra bort. Mamma hade inte slitit sin blick bort från pappa.
”Ja, ja. Jag ska försöka få honom tillbaka.” Han steg upp och tog fram sin mobiltelefon. Lina kunde höra honom fräsa ut i korridoren:
”Hans, för helvete! Kom tillbaka! Du får inte köra när du har druckit.”

Mamma gav Riku ett ursäktande leende.
”Det brukar inte vara såhär hos oss,” sa hon. Han log tillbaka.
”Det är lugnt.” Nej, det var verkligen ingenting i jämförelse med vad han fått gå igenom. Hans föräldrar hade skilt sig när han hade varit liten. Pappa hade flyttat utomlands och det hade bara varit mamma och han. När han börjat i gymnasiet hade mamma hittat en ny man åt sig. Allt hade gått bra tills han gått ut militären och mamma hade slängt ut honom med bortförklaringen ”du passar inte in i mitt nya liv.” Hans farbror hade alltid varit en fadersfigur och han hade fått bo hos honom, tills han börjat sina studier vid universitetet i Vasa och fått en egen lägenhet. Ändå hade han skaffat sig ett sommarjobb i Nyland. Kanske för att då fick han vara borta från sina hemtrakter? Han funderade till och med på att börja studera i Helsingfors eller Åbo.
”Får det vara efterrätt? Lina? Johanna? Dukar ni av, är ni snälla?” Pappa fräste fortfarande ute i korridoren. Linas och Rikus händer råkade snudda vid varandra när hon tog hans tallrik. Ännu en gång möttes deras blickar. Deras leenden.
Dukningen gick snabbt. Snart satt de alla där runt bordet och åt jordgubbstårta och drack kaffe och cognac. Förutom farbror Hans. Efterrätten åts under tystnad. Kanske någon hade velat säga något, men höll det inne. Lina tänkte på farbror Hans. Hans kräfta hade blivit på tallriken som mamma slängt bort.
”Bara han inte ligger död i något dike.” Hon kunde se ett bilvrak med en blodig farbror Hans framför sig. Pappa såg sammanbiten ut. Lina funderade på om hon skulle säga någonting. Kanske berätta något roligt? Men pappas blick och stämningen i rummet fick henne att hålla tyst.

Senare gick Riku ut för att röka. Då såg Lina sin chans. Hon gick också ut. Det enda hon kunde urskilja från Riku var glöden från hans cigarett.
”Hej!” Sa hon.
”Hej!” Sa han.
”Det är en mycket varm kväll.” Hon kom inte på något annat att säga.
”Mm. Det är det.” Hon drog ett till bloss. Lina fuktade läpparna. Vad skulle hon säga till näst?
”Det där… Förlåt, att du blev tvungen att se vårt lilla familjegräl. Det brukar inte hända ofta. Det blev väl för många nubbar, eller något…” Riku log. Hans leende syntes inte tydligt, men Lina kunde ändå se att det var ett väldigt vackert leende.
”Det är lugnt.” Ett till bloss.
”Jag är jätte glad att din farsa bjöd mig hit. Verkligen. Det var schyst av honom.”
”Jag ska hälsa honom det.” Nu märkte Lina av tobaksröken. Hon tyckte det var tur att de stod ute i naturen. Hade de varit i ett rökrum hade hon säkert gått ut. Hon gick och satte sig på bänken som de hade ute på gården. Stjärnorna lyste på himlen. Snart skulle det vara höst. Lina tyckte det var synd. Hon älskade sommaren och ville bara att den skulle fortsätta. Med hösten kom vardagens stress och rutiner. Och vintern med den eviga kölden och det eviga mörkret.
”Men sen kommer våren.” Mer hann hon inte tänka för Riku fimpade och kom och satte sig bredvid henne. Hon blev alldeles torr i munnen och ville inte sabba detta tillfälle.
”Varifrån kommer du?” frågade hon.
”Vasa. Men funderar på att flytta till Helsingfors eller Åbo. Vill se mig omkring lite.” Då hörde de något som lät som ett skränande.
”Måsar?” frågade Riku.
”Mårdhundar. De kan börja gräla ibland. Tydligen revirgräl. Äpplena borde inte ha fallit till marken ännu.”
”Då oroade jag mig i onödan. Jag är inte van vid sådana där ljud.” Han skrattade. Det gjorde Lina också. Utan att märka det lade hon handen på hans knä. Han slutade genast att skratta.
”Förlåt, det var inte meningen att…”
”Nej, det är inget. Jag…” Plötsligt lutade han sig mot henne och kysste henne. Hon besvarade kyssen.
”Ska vi gå in?” frågade hon.
”Jo.”

Följande dag vaknade Lina till morgondagens första strålar. Natten hade varit underbar. Det syntes på hennes läppar där hon stod naken invirad i ett lakan. Riku kom och lade armarna om henne. Då visste Lina inte att de skulle skiljas åt tre år senare efter ett misslyckat förhållande. Då såg hon bara solens första strålar.

Författare:

Publicerat

Dela: