Kraschen

De första sekunderna var allt tyst, fridfullt. Pojken tänkte på de somrar han spenderat på sitt landställe när han var liten. De gånger han rott sin lilla eka till mitten av sjön och fiskat med sin pappa. Hur han kommit hem och ätit stekt abborre i det varma solskenet.

Pojken mindes när han hade cyklat hem till flickan och de hade gått vid vattenbrynet i timmar och pratat om allt mellan himmel och jord. Deras första kyss under den gamla eken och hur de fick rusa hem i spöregnet efteråt. Han fnissade till när han mindes lövet som hade suttit klistrat mot hennes kind utan att hon märkte det.

Pojken lade inte märke till allt damm och oljud som omringade dem. Han var ännu inte medveten om smärtan, blodet och alla tusentals tårar han skulle fälla. Allt han mindes var att han och flickan var på väg till den gamla eken där de hade träffats så många gånger när de var yngre. De hade båda satt sig på moppen och förväntat sig att komma dit oskadda.

Men livet är inte alltid så lätt. Man får inte alltid som man vill. Alla läser i tidningen om trafikolyckor och tänker ’Åh nej så synd om dem’ och sedan fortsätter man med sin dag som om inget hänt. Man tänker aldrig att det kan hända en själv. Och när man minst anar det så är man den där personen i tidningen.

Samtidigt låg flickan orörlig någon meter därifrån. Hennes numera trasiga och smutsiga klänning hade en gång i tiden varit vit. Den klänningen hade hon fått innan sin systers bröllop. Den klänningen hade hon haft på sig när hon gick fram till altaret och slängde rosenblad på golvet. Den klänningen hade varit för liten sedan länge, men hon tyckte om den för mycket för att erkänna det. Nu skulle klänningen aldrig användas igen. Inte av henne, inte av någon.

Pojken som började få tillbaks sitt medvetande öppnade sakta ögonen och kände ett hugg av smärta i bakhuvudet. Hans knän sved och huvudet värkte. Han öppnade sakta ögonen och kände hur det stack i dem av damm blandade tårar. Pojken vände sakta huvudet för att se sig omkring, och såg flickans klänning fladdra i vinden. Hon rörde sig inte. Hans hjärta hoppade över ett slag och han fick tillbaks känseln i musklerna. Med ett ryck satte han sig upp för att sedan falla till backen igen. Huvudet värkte alldeles för mycket för att han skulle kunna röra sig och en till smäll i bakhuvudet gjorde inte saken bättre. Ett svagt stön lämnade hans läppar och försvann in i intet.

Pojken försökte igen, långsammare denna gång, att resa sig upp och lyckades ställa sig på knä. Han tittade mot den skadade flickan som låg stel och livlös på den blodiga asfalten. Med gråten i halsen kröp han långsamt mot henne. Även fast hon endast låg några meter ifrån honom kändes det som en evighet innan han var framme. Han tittade på de få delar av hennes ansikte som inte var uppskrapade och blodiga. Hennes ansiktsuttryck var avslappnat och det såg ut som att hon sov.

Pojken lyfte försiktigt upp hennes huvud och la det i sitt knä. Han drog undan en orange hårslinga och stoppade den bakom hennes öra. Sedan tog han hennes sköra hand i sin och tryckte den försiktigt. Tårarna rann och halsen sved. Han ville skrika men hans röst vägrade.

När man sitter med sin älskade, livlös i sina armar, då tänker man inte på alla stora och små problem som finns runt om en. Man tänker inte på alla terrorattentat som sker överallt. Man tänker inte på global uppvärmning eller dumma politiker. Inte heller tänker man på smågrejer som att man glömt stänga av spisen eller gå ut med hunden. Man tänker bara på det som händer just nu.

Och just då satt pojken med sin flicka i armarna med rinnande tårar som lämnade smutsiga ränder i ansiktet. Hans hjärta krossades mer och mer för varje sekund som gick. Det gjorde så ont. Det kändes som ett stort hål i bröstet och som att han aldrig någonsin skulle bli glad igen. Han insåg då hur mycket hon betydde för honom. Hon var hans allt, och han hade länge vetat det men inte insett det förrän just då. Och då var det redan försent. Nu skulle han aldrig få chansen att berätta för henne hur mycket han älskade henne. Han skulle aldrig få kyssa hennes panna eller se in i hennes vackra glittrande gröna ögon. Hon skulle aldrig skratta till och rynka sin söta lilla fräkniga näsa igen. Han skulle aldrig få hålla hennes varma händer eller känna hennes varma kropp emot sin. För nu var den kall och blek. Hennes muskler var avslappnade och hennes läppar var blåa.

Men när han precis tänkte ge upp hörde han något som gav honom lite hopp. Som om ett litet stearinljus hade tänts i mörkret. Det var ett ynka litet svagt hjärtslag som bröt tystnaden. Han inbillade sig säkert bara. Det var hans hjärna som spelade honom ett spratt och gav honom falska förhoppningar. Men han lade ändå örat mot hennes bröstkorg för att vara säker. Tänk om det kanske, bara kanske fanns en gnutta liv kvar där inne.

Och det han hörde fick hans hjärta att slå trippla bakåtvolter. Han kände en våg av lycka skölja över honom när han hörde ett svagt dunk, dunk, dunk. Ännu fler tårar började rinna nerför hans kinder och hålet i bröstet försvann. Han såg hennes underläpp rycka till och strax efter öppnades hennes ögon. Hennes vackra gröna ögon tittade nu upp på honom fyllda med smärta och lycka. Tårar började rinna nerför hennes kinder. Pojken var så förvirrad och så lycklig. Hans älskade flicka levde. Han lovade sig själv att alltid skydda henne med sitt liv..
”Jag älskar dig” viskade han och log brett. Han lade försiktigt ner sitt huvud på hennes bröst igen och stängde ögonen i väntan på att höra sirenerna närma sig.

Författare:

Publicerat

Dela: