Kriget del 3

Heej! Till alla som läser detta ska ni veta, att man måste läsa kirget del ett och två först om man ska hänga med riktigt odentligt!

Jag var förfärligt hungig och ledsen.
Jag frös i varje kroppsdel och jag satt där bredvid livlösa Alex.
Jag såg hur Allyson ryckte till..
Natasha som utbildat sig till läkare tog hand om henne väl.
Nu vaknade Allyson till.
-Var är jag? viskade hon.
Jag tog mig närmare henne.
Hon stirrade på mig.
-Du blev skjuten, sa jag. Jag tog dig hit. Jag tyckte jag gjorde Mona en tjänst!
Allyson skakade av gråt.
-Nej, det gjorde du inte, viskade hon och darrade till.
-Du är svag, sa jag bestämt. Gå och sov nu så pratar vi i morgon.
Allyson tittade på mig med sina stora ögon.
-Jag är alldeles utvilad, sa hon. Men jag är rädd, så förfärligt rädd, Amy!
Hon började skaka av gråt och stora tårar rann nedför hennes kind.
-Snälla, förstå! Det var inte mitt fel! snyftade hon.
Jag förstod ingenting.
-Tyst ally! sa jag. Du väcker lilla Andreas!
Allyson tystnade.
-Det var inte mitt fel, sa hon. Jag kunde blivit dödad om jag gick fram till henne, vi båda skulle dött!
Jag kände en kall kåre längst ryggraden.
-Vad är det som har hänt, Allyson?
Allyson snyftade till, skakade på huvudet.
-Det var inte mitt fel! skrek hon.
Som tur var väckte hon ingen.
-Jag kunde inget göra, snälla Amy! Förstå mig! Det var inte mitt fel!
Jag bet mig i läppen.
-et har jag inte påpekat heller, viskade jag. Jag vill bara veta vad som hänt.
-Du kommer hata mig, sa Allyson.
Jag skakade på huvudet.
-Säg nu!
Allyson svalde hårt.
-Vi var ute och gick, så kom männen, hon var i ena sidan och jag i andra, jag märkte inte förrän han stod tre meter ifrån henne och tog fram sin pistol. Hade jag sprungit fram hade jag.... Snälla bli inte arg! Vi hade ju dött båda två!
Allyson grät.
-Jag tyckte om henne! Hno var heelt fantastisk! Men nu är hon död, snälla! Mona dog, men det var int mitt fel! Snälla!
Jag stod där stel av skräck och fasa.
Kunde Mona vara död?
-Jag dödade männen, viskade hon. Jag dödade tre av dem! Vid en sten fanns en pistol, men den glömde jag! Men snälla Amy......
-Det var inte ditt fel, avbröt jag och började trösta den förstörda flickan.
Att se sin syster dö var nog inte så trevligt, tänkte jag.
-Men...., började Allyson.
-Jag tycker du ska sova, sa jag.
Jag hade inte långt till tårarna, dessutom var jag trött.
-Jag kan inte! skrek Allyson. Förstår du inte? Jag är rädd!
Jag suckade och kände själv hur mina tårar rann nedöfr kinden.
-Sov hos mig då, sa jag med tjock röst.
Vi låg på min säng och pratade en stund.
Jag minns att jag drömde om att jag dog, att alla dog.
Och när jag skulle falla nedför en klippa låg Andras där död!
Jag satte mig upp med tunga andetag.
Allyson låg helt bredvid mig och sov fridfullt.
Vilket jävla krig! tänkte jag ilsket. Fan vad jag hatar det här kriget! JAG HATAR DET!
Jag gick långsamt fram till min storebror Alex.
-Åh, Alex, viskade jag mjukt. Om du bara var vid....
En bomb slog ner och vart dörr för upp.
De hade hittat vår skyddsrum!
Natasha vaknade och skrek allt hon orkade.
I sin famn höll hon sin lille son på sex månader.
-Ta lillen, viskade hon hest. Snälla, rädda honom!
Jag tog tag i min systerson och försökte lugna honom.
Män! Massor med män kom in i huset.
Jag väckte allyson.
Jag hade velat stanna kvar vid min brors kropp.
Jag ville inte lämna honom!
Men jag var tvungen, jag slank ut genom ett hemlig dörr med Ally hack i häl.
Jag var rädd och trodde jag aldrig skulle komma ut.
Till slut gick det.
Men därute var det v'äl änu mer fara.
Varför inte låtåa dem döda mig? frågade jag mig sjölv gång å gång.
Men när jag tittade ner på babysens oskydiga ansikte visste jag att jag nog MÅSTE rädda honom.
-Vi går tillbaka sedan, sa jag modigt till Allyson.
Hon nickade kort.
Hon kunde ju inte direkt söga emot mig.
Jag sprang och sprang.
Men så stannade jag tvärt.
-nån iakttar oss, viskade jag.
Då fick jag syn på pistolen.
Jag greppade tag i den och snurrade runt.
Där, en gestalt kom gående mot mig.
Jag sköt flera gånger.
-För min syster! skrek jag.
-Han är död nu! viskade Allyson. Snälla Amy, sluta!
Det gjorde jag, jag gick modigt fram till mannen.
Och för varje steg blev mitt och Allysons ansikte allt blekare.
Nehe.... Det var inte alls någon man jag hade dödat.
Jag hade DÖDAT min egen SYSTER!
Jag såg ner på Andreas.
Och hans, enda mamma!

Författare:

Publicerat

Dela: