Kristallen

Du är som en krossad kristallvas. Jag fick en vacker bit av dig, men jag är inte ensam om den, ty du delar ut dig själv till resten av världen också. Leendes, likt en filmstjärna, står du mitt på torget i stan och ger vem som helst en bit kristall. Den skimrar så vackert, inger hopp och kärlek. Ger mottagaren en känsla av att vara unik, utvald. Ack, så lättlurade vi alla är... Du är en ulv i fårakläder, så fort vi ser sanningen i kristallen, utplånas vi. Du är ondskan personifierad av en prinsessa.

Älskling, jag ser ditt spel. Jag känner doften av din desperation på mils avstånd, ty rädslan för att vara hel är skrämmande. Visserligen är du vacker när du är hel, men helhet ger inget skydd mot ensamheten. Det vet du och det vet jag. Men istället låtsas vi. Allt är på låtsas, allt är teater. Livet är en pjäs som ständigt är aktuell. Vi spelar mot varandra bakom kostymer och ansiktsmasker. Sminket rinner mot slutet av föreställningen. Strax efter min död går ridån ned.

Guds änglar slår ihop sina händer i förtjusning över oss. Deras vingar svajar mjukt i glädje och Gud själv ler åt sin skapelse.

Min kristall har en hedersplats på en hylla. Den är så vacker... Sorgen över att det finns ett överflöd av kristaller utspridda, får mig att fälla en tår. Nu är det min tur att gå in på scenen och spela mitt spel. Försiktigt tar jag kristallen i min hand och kliver ut, framför publiken. Tystnaden är kvävande. Mitt på scenen står du, leendes som alltid. Jag går fram mot dig och stannar inte förrän jag kan känna din andedräkt skölja över mitt ansikte. Sakta öppnar jag handen och lyfter upp kristallen mot min mun. Den känns sval mot min varma tunga. Innan du hinner reagera, sväljer jag den.

Kristallen skar upp mitt inre och gav mig frid.

Guds änglar slår ihop sina händer i förtjusning, över oss.

Ridån går ner.

Skriven av: Stacy