”Krossade illusioner” -eller 'Den oändliga färden uppför trappan'

”Du borde veta hur det är.” Trappuppgången gör orden stora när de studsar mellan stenväggarna. Tystnaden när ekot lägger sig ligger som ett lock över öronen. Det är inte meningen att någon ska säga någonting. Meningen är att vi ska sitta här, resten av våra liv, i totalt samförstånd. I filmerna brukar scenen sluta precis här. Men det är ingen film, det är här och nu.
Istället öppnas en dörr någonstans i en annan värld och visslade toner kommer flygande upp till oss. Någon, som vi inte vill känna, tar trapporna två steg i taget, närmande. Personen stannar någonstans framför oss och pratar till oss. Läpparna rör sig men inte ett ord kommer längre än till våra näsor i besvikelsen av att blivit väckta ur en gemensam dröm. Så vad händer nu? Vad ska ta vid? Som när väckarklockan väcker en med sin gälla signal tidigt på morgonen, när man var helt övertygad om att man redan var vaken.
En kyla sprider sig under oss från trappan. En kyla som inte fanns förut, eller som vi bara inte vill kännas vid. Någon av oss måste ta tag i det här nu, det känner vi båda två. Så samtidigt, reser vi oss på spagettiben och ömma knän. Varje led i kroppen vill skrika, och det vill vi också. Taktfast börjar vår oändlighetsfärd ett steg i taget uppför. Vi vet att något, eller någon, väntar på oss däruppe och vi vill väl dit? När vi når dit kommer vi inte att känna smärta längre, varken i leder eller i själ.
Vi plågar os själva med tankar som gör ont, och dagar och nätter går förbi. Fortfarande taktfast uppför. Ibland tar våra händer mot varandra och vi kanske ser på varandra, men aldrig i ögonen utan mest på näsan, eller ibland i pannan. Så är vi då där, vi som aldrig trodde att vi skulle komma fram. Svettiga och fyllda till bredden av mjölksyra hänger vi över ett osynligt målsnöre. Vad skådar oss? Djävulen? Eller är det kanske Gud? Spelar det någon roll? Är det någon skillnad?
”Vi är i alla fall tillsammans” säger någon. Det är den första meningen som har uttalats mellan oss på flera trappsteg. Den är trots allt fylld av värme, men den känns så stel som om någon satt ett kycklingben i halsen och inte känner igen sin egen röst längre.
Då får jag äntligen nog. ”Jag åker på räcket på vägen ner” säger jag med trots i rösten och ett bestämt tag om mitt planerade färdmedel. Innan någon hinner reagera är jag långt ifrån. Vägen ner gå alltid hundra dagar snabbare och jag når mark till slut. Min mark.
Det mest oväntade händer när jag ska öppna dörren, där de visslade tonerna kom in, och äntligen få andas min egen luft. Ett distinkt pling bakom mig får mig att hastigt vända mig om i ren förvåning. Stora gråa järndörrar lever plågat om när de sakta, sakta blottar din levande kropp. ”Jag tog hissen” säger du medan du bländar mig med din ögonglimt. Någon har hostat upp ett kycklingben och lagt det framför oss som en ledstjärna. Det pekar mot befrielsens dörrar som jag och du tillsammans, med gemensam kroppstyngd, skjuter upp. Intrycken kan inte bli starkare, känslan kan inte framhärdas mer. Samtidigt kan vi inte vara mer avskärmade, vi kan inte vara mer isolerade. ”Du borde veta hur det är.”

Skriven av: Annika