Kuppen

Kuppen

Inte ett spår hade lämnats på platsen. Kuppen var i det närmaste perfekt utförd. De hade lämnat banken efter ungefär två och en halv minut och med all säkerhet över tre miljoner i väskorna, kontant. När Krille hade planerat bankrånet så var det in i minsta detalj. Han visste precis var, när och hur allt skulle gå till och han var bombsäker på att inget skulle gå snett. De skulle storma banken på Fjärdingsgatan, fullt munderade med svarta kläder, huvor, handskar och med var sin laddad automatkarbin under armen. Därefter skulle Krille själv pocka på uppmärksamheten och be alla närvarande att lägga sig ned på golvet. Vid det här laget skulle snuten säkert redan vara tillkallad. Adde skulle nu gå fram till en av kassorna medan Stoffe skulle ta en av de övriga två. De skulle lugnt men effektivt be personalen fylla väskorna till bredden och därefter rusa ut till flyktbilen som Micke skulle hålla igång utanför entrén. Om personalen kom att ställa till problem så skulle de visa sina karbiner och i nödfall, bara i nödfall, avlossa en salva rakt upp i taket. Absolut inte mot någon. Ingen skulle få bli skadad. Det räckte onekligen med själva rånet. Det jävla rånet! De kunde säkert få 10 år bara för det. Vad skulle de då inte kunna få om någon blev dödad? 15, kanske ända upp till 20, vem vet? Rån med brutalt våld inblandat intresserade inte Krille. Han hade i och för sig slagit till en kassörska rakt över kinden när han rånat en Statoilmack i höstas. Men det var mest för att hon hade varit så jävla tafatt. Hon borde ha blivit rädd för honom. Istället hade hon bara stått där och lytt hans kommandon utan minsta antydan till tårar eller skrik. Sånt hatade han mer än allt annat. Till och med mer än vad han hatade sin morsa för all skit som hon gjort honom. Fast samtidigt avundades han tjejen på macken. Hur kunde hon stå där med hans pistol riktad mot skallen utan att yppa minsta lilla ljud? Inte ett ord hade hon sagt. Han kunde ha skjutit henne på fläcken, så frustrerad hade han blivit över hennes agerande. Hon betydde inte ett skit för honom. Förmodligen betydde hennes liv inte ett skit för henne själv heller så livlösa som hennes ögon såg ut. Hela hennes kroppshållning var ju för fan lam. Han skulle ha dödat henne. Han skulle ha skjutit den där tomma blicken i bitar när han hade chansen. Så hade hon i alla fall sluppit lida igenom sitt sorgsna liv.

Egentligen var han ingen kallblodig mördare. Han hade aldrig ens avlossat ett skott mot en annan människa. Han var för feg. För osäker. Men aldrig utåt, aldrig visade han någon sitt eget lidande. När han satt hemma och planerade bankrånet kunde han däremot känna hur jävla meningslöst hans liv var. Han kanske till och med borde ha dödat tjejen på macken och sedan skjutit sig själv av ren djävulskap. Två meningslösa själar till i Helvetet kunde ju knappast skada. De skulle förmodligen ha blivit mottagna med öppna armar av Djävulen själv, röd och sliskig med horn och allt. Hela myten om Helvetets existens skulle ha bekräftats när Krille tågade in i Skuggornas Dal med automatkarbinen under armen och blev Satans högra hand på nolltid. Men skulle han saknas av någon kvarlevande människa? Knappast. Hans alkoholiserade morsa visste väl inte om han levde eller var död just i detta nu. Hans övriga släkt var idioter hela högen och Krille ville i ärlighetens namn inte ens ha med dem att göra. Sedan var det ju Adde, Stoffe och Micke. Adde kanske i alla fall skulle närvara på hans begravning men de andra två pundarna hade varken samvete eller ryggrad nog att vistas i en kyrka om det så var deras egen morsa som låg där i kistan. Stoffe och Micke var födda till idioter och skulle aldrig kunna bli något annat än idioter.

När de kom utrusande till bilen satt Micke där utan huva och såg i det närmaste lika menlös ut som tjejen på macken. Hade det varit vid ett annat tillfälle skulle Krille förmodligen övervägt att för en gång skull skjuta mot en annan människa, så fruktansvärt förbannad blev han. Han skulle ha kunnat skickat Micke på en enkel resa till Helvetet redan innan han själv tagit platsen som Satans högra hand. Men, nu fanns det ingen tid för sådana tankar. Bekanta sirener dånade över halva stan och Krille visste att nu var det antingen han eller snuten. Skulle snuten vinna så var det 10 år bakom galler som gällde. Skulle han vinna så var det 10 år på sandstrand. Beslutet var ganska enkelt.

De kom ut på landsvägen förvånansvärt fort och sirenerna verkade avta i ljudstyrka för varje liten millimeter de färdades framåt. Nästa flyktbil stod parkerad vid grustaget en kilometer från Addes föräldrars sommarstuga. De skulle byta bil och sedan snabbt köra mot stugan i förhoppning om att kunna gömma sig där tills dagen blev natt och natten blev dag. I gryningen skulle de sedan köra till nästa samhälle för att därifrån ta bussen till flygplatsen och för gott lämna landet. Krille var fortfarande bombsäker på att inget skulle gå snett. Detta var alltför välplanerat för att en liten snutjävel skulle kunna sätta käppar i hjulet för dem. Snutarna skulle få böka omkring hela natten, som de grisar de var, sökande efter bankrånarna med stort b. Hela samhället skulle vara i uppror över deras enkla, lilla kupp mot banken och när inte snuten kunde hitta dem skulle tidningarna klanka ned på hela poliskåren. Detta skulle bli den största kuppen i landet på flera år och efter tiotals år skulle alltihop fortfarande vara ett mysterium. Krille skulle kunna leva i lyx. Det han behövde göra var att råna ytterligare en bank. Sedan skulle han förmodligen ha nog med pengar för resten av livet. Men det var ett senare problem. Nu skulle de bara behöva ta sig till stugan. Det var det enda som betydde något för tillfället.

Väl framme i den bruna, lilla, unkna, stugan kunde de äntligen slappna av. De satte sig runt bordet, alla fyra, tysta och pustade ut. Rummet andades gammalt trä och allt såg förfallet ut som om ingen hade bott där de senaste fem-tio åren. Krille mindes plötsligt hur hans egen barndom hade sett ut när hans far hade varit i livet. Då hade de också haft en sommarstuga, eller ett torp var det väl snarare. Där hade han lekt på berget bakom torpet och badat i sjön som låg bara en liten bit därifrån. Där hade de fiskat, han och farsgubben, och ibland hade de byggt kojor tillsammans i skogen bortom vägen. Hans far hade alltid varit så påhittig och rolig. På den tiden hade även hans morsa varit glad och snäll emot honom. Fadern dog när Krille var nio år gammal och hela hans värld gick i spillror den dagen. Hans morsa började dricka, förlorade jobbet och blev tvungen att sälja torpet. Efter något år blev de vräkta från radhuset och fick flytta in i en lägenhet i ett bostadsområde som Krille hatade. Hans liv blev ett helvete från nio års ålder. Sedan dess hade han alltid sett sig som Satans högra hand.

Plötsligt ryckte alla till. Krille for upp och bort till fönstret. Blåljus! De var här. De hade vunnit. Grisarna, snutarna, poliserna eller vad man nu ville kalla dem. Krille föredrog grisarna. De hade hittat bilen, följt spåren till stugan och nu var de där, redo att sätta bankrånarna med stort b bakom galler i 10 år. Vad var det för en briljant plan han hade smitt egentligen? Han hade misslyckats fatalt. Hur hade han kunnat vara så oerhört dum att han gått med på att åka till Addes föräldrars förbannade stuga med bytet och dessutom övernatta här? Adde måste ju vara den mest korkade av dem alla. Men samtidigt var det ju han, Krille, som från början tyckt att idén var bra så han fick ju för fan ta på sig det här satans ansvaret han också. Nu var det slut! 10 år bakom galler! Var han förtjänt av det?

Han gick fram till bordet och tittade på de tre gestalterna som nervöst satt och vred sig. Hans medbrottslingar, de var ju som små marionetter alla tre. Jävla ynkryggar! Jävla missanpassade stackare! Han plockade upp sin automatkarbin från golvet, osäkrade den och sköt! Först Adde, två kulor i huvudet och en blodig serie över halva överkroppen, sedan Stoffe med en halvträff lite till vänster om hjärtat och en sann fullträff rakt mellan ögonen och därefter Micke, den mest misslyckade idioten av de alla tre. Micke förtjänade detta. Han satt ju för fan i bilen utan huva som om de var inne och köpte mjölk på ICA eller nåt. Krille förtjänade i sin tur äran att få skjuta denna fullkomliga idiot sönder och samman. Han förtjänade att få skicka alla sina tre inkompetenta medbrottslingar till det Helvete som han redan nu basade över.

När han stått och synat deras massakrerade kroppar ett tag vände han på karbinen, såg in i den rykande pipan och avlossade ett skott mot sitt eget huvud. Kulan borrade sig genom skallbenet och pressade sig in i hjärnan för att slutligen slungas ut på andra sidan och träffa väggen bakom honom tillsammans med blod, hjärna och benflisor. Krille var lycklig. För första gången sedan hans far dog kände han en varm flod av kärlek strömma genom ådrorna. Alla problem flöt ut genom samma hål som ur det hans blod just nu höll på att lämna hans kropp. Han log och tänkte på sin far. Den far som han kanske snart skulle få träffa. Han log igen. Ett kort ögonblick senare kände han ytterligare en kula tränga in i sin sargade skalle. En polis kom gående mot honom men hann aldrig fram. Krille föll ihop med ett lyckligt leende fastetsat på läpparna. Han hade vunnit till slut.

Polisen försökte skaka liv i honom men Krille uppfattade aldrig detta. Han var redan på väg bort. De hade inte fått tag på honom. Kuppen var helt enkelt för välplanerad och han var fortfarande bombsäker på att inget skulle gå snett.

Skriven av: Niklas Arvidsson