Kvällen vi aldrig glömmer

Vi var inte speciellt nyktra. Lisas pappa var bortrest så hon hade rensat hans barskåp. Allt blev bara så fel. Inte alls som vi hade tänkt oss. Kvällen som skulle få oss att glömma allt blev plötsligt oförglömlig.

– Kajsa, ta en klunk då! Sa Lisa och sträckte fram vinflaskan mot mig.
Jag tog emot den och tog en stor klunk och sen en till. Allting kändes bara skit. Lärarna bara gnäller om läxorna, Farfar som dog förra veckan, min allra bästa kompis sviker och mamma och pappa som bara bryr sig om min nya lillasyster. Så just nu vill jag bara försvinna.
Jag tar ännu en klunk och ser min omkring. Lisa, jag och Maja var nere vid tågstationen. Det hade inte kommit några mer än. Natten var bara ung och vi hade redan druckit upp minst 3 öl var och en vinflaska.

– Titta där borta, sa Maja och pekade mot ett litet mörkt hörn av tågstationen. Där stod ett litet gäng av äldre killar.
Dom fick syn på oss och började gå längst perrongen mot oss.
– Vad fan gör ni på våran station? Frågade en av dom.
Ingen utav oss vågade säga något först. Alla var nog lika nervösa, men sen var jag bara tvungen att svara;
– Eran station? Skulle inte tro det. Vi har lika mycket rätt att vara här som ni!
Jag drog efter andan och väntade på att någon skulle svara. Lisa och Maja stod och gapade. Killarna tittade på varann och sen tog en stor blond kille ett steg farm och tog tag i min tröja.
– Vem tror du att du egentligen är? Stick härifrån om du vill slippa bråk! Skrek han ganska högt rakt i mitt öra.
Lisa och Maja viskade till mig att vi skulle gå. Men jag hade inga planer på att ge med mig!
– Jaså lillaflicka. Så det är bråk du vill ha. Då ska du få det också!
Jag hann inte reagera. Allt blev bara mörkt och plötsligt så fick jag en hård spark på benet och trillade till marken.


När jag vaknade fattade jag ingenting. Jag låg i en bekväm säng på sjukhuset. Bredvid mig stod Maja.
- Jaså, Nu vaknar du, sa Maja.
– Hur länge har jag legat här? Hur kom jag hit? Jag hade så många frågor i mitt huvud.
– När killarna gick på dig så sprang jag iväg till närmaste hus och berättade vad som hände nere vid tågstationen. Kvinnan som bodde i huset följde med mig ner och när vi kom fram så låg både du och Lisa medvetslösa. Killarna hade redan gått därifrån. Vi ringde till en ambulans som kom direkt. Och nu ligger du här.
Nu kom jag ihåg vad som hade hänt. Det värkte i mitt knä. Jag tittade ner på det och såg att det var gipsat. Sen kom jag på att Lisa inte var där.
– Lisa då? Var är hon? Vad hände med henne?
Maja tittade ner i marken. Hon såg inte glad ut. Återigen fattade jag ingenting. Vart var hon?!
– Men Maja säg då! Vart är Lisa?!
- Öm .. Kajsa .. Lisa försökte hjälpa dig. Hon gick på och började sparka på den stora blonda killen. Han blev jättearg och knuffade Lisa..´
En knuff, tänkte jag, det är väl inte så farligt.
Maja började gråta.
- Men vad är det? Undrade jag.
Maja lugnade sig.
- Hon knuffades ner på tåg rälsen och slog i huvudet.
Maja började gråta hysteriskt. Jag fick panik.
- Vart är hon nu?!
- Kajsa, hon är död…
Maja pekade ut mot korridoren. Där ute stod Lisas föräldrar och pratade med en läkare. Lisas mamma gråter. Hennes pappa försöker lugna ner henne. Läkaren vänder sig mot oss och går in. Han säger att Måns vill prata med mig. Killen med det blonda håret kommer in genom dörren tittandes ner i marken.
– För.. Förlåt, Stammade han, han hette tydligen Måns, det var inte meningen.. Jag visste inte att tåg rälsen låg bakom.. jag såg inte.. jag lovar.. det var en reflex.. det var inte meningen att putta så hårt.. Han lyfte blicken från marken och tittade mig rakt i ögonen. Han var tårögd.
När jag låg där i min säng och tittade på honom såg jag att han verkligen menade det han sa. Jag var inte arg på honom. Det var egentligen inte hans fel. Det var mitt fel. Allt var mitt fel! I det ögonblicket förstod jag att mitt liv aldrig skulle bli som förr. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv.



Det var två år sedan Lisa dog. Kajsa har inte varit i skolan. Hon har inte träffat Maja så många gånger heller. Maja kommer och hälsar på ibland, men inte så ofta längre.
Kajsa kan inte sluta tänka på den hemska kvällen för två år sedan. Hon gråter fortfarande tyst för sig själv nästan varje natt.
Men den här måndagsmorgonen när hon vaknade kände hon att nått hade förändrats. Hon kände för att gå ut. Hon steg upp ut sängen och tog på dig kläder. Kläder med färg. Hon hade inte haft på dig nått annat än svarta tröjor sen Lisa dog. Hon gick ner i köket och tog en macka. Hennes mamma satt vid köksbordet och bara gapade mot henne. Kajsa bara tittade på henne. Sen gick hon ut. Hon tänkte på Lisa. Lisa hade det säkert bättre där hon var nu. Kajsa visste att Lisa inte ville att hon skulle ligga hemma och deppa resten av sitt liv. Kajsa skulle aldrig glömma Lisa. Hon skulle aldrig glömma bort kvällen då det hände. Men det bar ändå dags att börja leva ett liv igen.
Hon tittade upp mot den vackra blåa himmelen och log. Hon log för första gången på två år.














/EmmaPersson.

Författare:

Publicerat

Dela: