Kvinna som fick gå

Hon räknade inte dem alla. Men flertalet var knappast stjärnor på en vid himmel. Och de som möjligen hade varit det var under utslocknande. Som vanligt tog de sig på sig sina smil, körde sina trevare men den sortens åstundan kändes gisten och ihålig. Visst kunde en stad vara ett hav av kombinationer och möjligheter, men inte just här tycktes hon tänka, och gled ut ur lokalen. Trots sin fotsida dräkt blev hon snabbt ett med gatubilden utan att några cirklar rubbats, förtroenden brutits eller att ha blivit föremål för antaganden. Alltför många konstellationer hade byggs på lösan sand.

På de sociala medierna kände hon sig inte längre hemma. Och naturligtvis var hon varse om arbetsgivarnas registrering av beteenden på nätet. Egentligen kunde ju allt i den krassa effektiviseringens namn bokföras. Inköp, föreningsliv, boende, vänkrets, åsikter, umgängesformer, motionsvanor, mathållning, mått, vikt . Vad det verkligen ett sådant samhälle generationer eftersträvat? Hade den medborgerliga andan transformerats om till ett sofistikerat tjyv- och rackarspel om lojaliteter och … Innan hon tänkt tanken ut och innan buteljhalsarna nere på gatan feberaktigt börjat så sitt förakt, somnade hon med alla intryck ändlöst flimrande.

Hoppets rand och en ny dag. Kvinnan kastade sin fotsida dräkt åt sidan och klev in i en skotsk-rutig badrock medan hon blickade mot balkongen i kåken intill. Man i rullstol betraktade ingen, men förnimde allt. Tycktes bäras fram av hågkomster. Kvinna på motsatt sida några hus bort drog tveksamt upp rullgardin. Kanske rädes hon ljuset och den halvslamriga dag som väntade. Nere på gatan gick en karl med en sopa och samlade gårdagen framför sig. För att inte tala om det unga paret i trettioårsåldern vid sitt stamhak som idogt blippade sig igenom dagsfärska fragment om den mänskliga faktorn.

På bussen till jobbet från Hertsön till Centrum och alla digitala skyltar. Streaplers på Savoy i Luleå. Hamnkalaset. Ernst Billgren på Kulturens Hus. Bättre utblick med glas från vad de nu hette. Och så in på redaktionen. Gruppmöte, men ingen Louise ditkallad. När hade mötet egentligen börjat? Varför blev hon förbigången? Med skyndsamma steg gled hon in bland de andra i mötesrummet. Ingen tycktes ta notis om hennes inträde. Speakern bara babblade på. Snart var det hela avhandlat och hon blev inte ett jota klokare. Sån här uteslutning kunde hon bara inte tolerera.

- Du ska få ett nytt rum intill receptionen meddelade chefredaktörn'.
- Men vaddå, det är ju bara ett kyffe, kontrade Louise,
- Nu är det bestämt så. Vi är ju trångbodda sen länge, sa chefen kyligt.
- Med vett och vilja tänker du fösa in mig i ett bås. Du får allt förklara din ståndpunkt.
- Som journalist är du ett föredöme och förebild. Men i det stora hela yttrar du dig negativt om branschen och vår verksamhet.
- Så blaskans utgivare tål inte små sanningar, dundrade Louise.
- Facebook och andra ställen är inte rätta elementen att avhandla missnöje på arbetsplatser.
- Med er personalpolitik borde ni upp i Uppdrag Granskning, fräste Louise.
- Vårt samtal är avslutat och er plats står till förfogande, sa redaktörn’ och vände på klacken.

Väl hemkommen tog hon del av dagens e-mejl-hög där jobberbjudanden stod som spön i backen. Hon skulle skriva för än den ena än den andra tidningen och få bra med pröjs dessutom. Läget var något hon stundtals förutsatt eftersom hon näppeligen kunde hålla inne med sanningar. Det chockartade var i alla fall hur fort det kunde gå från att vara ett ess ena dan och en brakskit den andra. Men nuförtiden var så mycket uppbyggt på falska indicier och rövslickeri. Och den vikande tidningsförsäljningen var i grund och botten en planeringsmiss. Tornedalen var ju så dåligt representerat i företagets omland. Ingen skribent i Haparanda, Övertorneå och Pajala. Jämfört med NSD och Norrbottens Kuriren tappade tidningen läsare i kustkommunerna. Nu fick Louise stå syndabock. Nästa gång någon annan.

Författare:

Publicerat

Dela: