Lagom.

Vi satt där vid strandkanten och fiskade krabbor. Eller, ni fiskade, och jag satt på en sten lite längre bort. Jag ville aldrig skada krabborna. Inte skada något som kom från havet egentligen. Havet fascinerade mig. Jag ville vara en del av det.
Ni får upp några småkrabbor, men inga ordentliga. Ni tröttnar och slänger tillbaks dem. Ingenting duger. Är det så vi gör? Letar tills vi hittar något som fyller våra orimliga krav, men när inget kan fylla upp struntar vi i allt. Ideal.
Jag har svårt för ideal. Inte det med att du som tjej ska vara smal, inte tycka för mycket men samtidigt driva girl-power, nej.
Det ingen tänker på men som alla tar för givet, att vara lagom.
För jag blir så arg så jag vill riva ut varenda sida ur varenda bok. Så glad så jag vill smälla av varenda fet raket som finns med en fet spark. För jag är antingen så säker på min sak att jag inte tvekar en sekund att spotta på den som säger emot, eller så ointresserad att jag stirrar genom språket som spöken. Aldrig lagom.

Idag är en ny dag. Vi, jag och mamma, är på landet. Jag vaknar tidigt och känner något argt vrida sig inom mig, men jag vill inte låta det förstöra min dag. Sluta. Jag väcktes av solen, och jag känner dess strålar kittla mina ögon. Jag hör mamma glatt nynna därnere, och det skramlar i köket. Hon lagar nog pannkakor. För en gångs skull går jag upp istället för att bli liggandes, vill inte tvinga henne ge mig frukost på sängen. Sticker fötterna i tofflor och går ut ut rummet.
“AJ”, hör jag mig själv säga. Märker att stortån slagit i tröskeln hårt, hårt. Känner det arga vrida sig runt och kräla inne i mig, men vill inte låta det förstöra. Hör mamma ropa och fråga hur det går. Svarar inte. Traskar på nedför trappen och in i köket.
-Godmorgon gumman, smilar mamma som precis lyckats vända en pannkaka. Krälet kommer i mig. Hon rufsar till mitt hår. En snäll och busig gest kan man tycka, men inte när min ilskna orm är framme. Det vrider och krälar i hela mig. Argt stöter jag bort hennes hand. Jag ser hur hennes ögon får det där sorgsna i sig, det där jag inte önskar någon på hela jorden att få i ögonen. Mitt dåliga samvete tar över. Varför blir det alltid såhär? Min orm säger hur jag ska göra. Den sårar henne, gång på gång. Ibland försvinner den, och vi får vår vanliga kontakt tillbaka.
Jag går ut ur köket, mumlar något om att jag ska gå på toa. Låser dörren. Sätter på vattenkranen. Låtsas att det är havet. Skvätter det i mitt ansikte. Ryser till. Iskallt. Tänker om.
Går ut till mamma. Kramar henne bakifrån. Hon luktar som bara hon gör. Gosigt på något vis.
“Älskar dig”, viskar jag i hennes öra.

Författare:

Publicerat

Dela: