Läktarsupporten

Otåligt väntade hon på sin tur. När den väl kom rusade hon iväg och planerade stegen, planterade varenda en i rätt ögonblick, för att inte göra övertramp. Även om hon var i ledningen kändes benen korta. Hon var liten, och blev allt mindre, då hon hörde sitt namn skandera från läktaren. Det blev starkare. Hennes namn, om och om igen, i en hel evighet. Hon såg hur de stampade och klappade och följde hennes steg ståendes.
Så intensivt hade aldrig någon följt hennes steg, varken förr eller efter. Det var lilla DM och hon var elva år - snabb, lätt och alldeles överväldigad av läktarstödet hon fått.

Efteråt fick hon sitta med sin klass i en fullpackad, nedsläckt aula och se hur rektorn kom fram med till henne med något glänsande i handen. Rektorn skakade hennes hand och hela aulan applåderade och visslade. I handen hade hon ett brons, från lilla mästerskapet, från en liten grannkommun ute på landet som ingen visste var det låg. Och bronset kändes lite surt och visset. Men supporten var guldet, och det hela kändes ändå som en triumf.

Det blev aldrig någon längdhopperska av henne, ingen tävlande över huvud taget. Men hon är utan rädslor, när hon dyker ner i diverse sportutövanden, och fortsätter även när det går dåligt. Hon hör ljudet, ser dem studsa upp och ner, även när hon lyfter vikter på gymmet och trillar baklänges av tyngden. De är där och tar emot fallet, reser henne upp. Framhärdar i farhågornas land, det lilla land som är gymmet.

Författare:

Publicerat

Dela: