Längtan efter kärlek

Hennes hjärta bankar. Hon sitter hopkrupen längst in i hörnet på vinden. Mörkret omsluter henne och hon är rädd, men inte för mörkret. Hon är rädd för någonting annat, eller snarare för någon. Hon sitter tyst, hon vågar knappt andas. Den lilla skräckslagna flickan tuggar nervöst på sina ljusa lockar. Hon har varit dum igen, det vet hon. Hon är ingen snäll flicka, hon är elak och allt hon gör blir fel. Om hon inte alltid var så dum och klumpig så skulle hennes pappa inte behöva vara så arg på henne hela tiden. Vinden är dammig och det luktar unket. Hennes pappa svär och skriker. Hon hör hur han välter ner möbel efter möbel. Hon darrar av skräck. Tänk om han hittar henne här uppe? Plötsligt så skriker hennes mamma till. Det är ett hjärtskärande skrik och Lilly håller för öronen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon förstod inte varför pappa alltid var så dum mot mamma, hon som alltid var så snäll. Att han var dum mot henne själv, det kunde hon mycket väl förstå, hon var ju en elak och klumpig flicka. Hon kan höra vad hennes pappa skriker om nu.
- Vart har du gömt ungen? Va? Svara mig!
Hon hör en duns mot golvet och hon kniper förtvivlat ihop ögonen.
- Att du alltid ska försvara henne! Jag är din man och det är mig du ska älska! Jag ångrar att vi skaffade den där hemska ungen! Hon har inte varit annat än till besvär sen den dagen då hon föddes! Du skulle ha lyssnat på mig när jag bad dig göra abort!
Händerna är hårt tryckta mot öronen nu. Hon vill inte höra mer! En flaska krossas mot golvet och klangen av glaset som splittras mot betonggolvet ekar i huset. Än en gång skriker hennes mamma. Hon klarar inte av det längre. Hon måste gå ner. Det är bättre att pappa slår henne istället för hennes mamma som inte har gjort någonting dumt. På darrande ben reser hon sig upp och trevar sig fram mot dörren. Hon öppnar den litet på glänt och en strimma ljus silar in. Försiktigt klättrar hon nerför trappan. Hon följer ljudet av sin pappas skarpa röst tills hon kommer till vardagsrummet. Hon tittar försiktigt fram från väggen som hon står gömd bakom. En fasansfull syn möter hennes uppspärrade blå ögon som lyser av rädsla. Hennes mamma ligger på golvet och hennes pappa är just påväg att sparka henne ännu en gång då Lilly plötsligt visar sig.
- Sluta! skriker hon för full hals. Sluta!
Hennes pappa hejdar sig och vänder sig om mot henne. Han ser henne ilsket i ögonen. Hans mörka ögon lyser av avsky mot den lilla oskyldiga flickan. Med stora steg närmar han sig. Lilly står blixtstilla och bara ser på honom. Knytnäven kommer farande mot hennes ansikte. En svidande smärta bränner mot hennes kind.
- Snälla Peter, sluta, ber hennes mamma som ligger näst intill orörlig på golvet. Hon är ju bara ett barn...
Men han slutar inte. Varför?

Skriven av: Sara