Larichas novell (Del 1)

På den stora och höga ringmuren stod det tre vakter. Alla tre hade de kronans emblem på ringbrynjorna. Skymningen sänkte sig snabbt över den vackra försommarkvällen och en svag måne uppenbarade sig. Vakterna muttrade och svepte mantlarna tätare om sig när den lite kyliga vinden svepte fram. Det var snart helt mörkt förutom det svaga ljuset från nymånen. Ingen såg den mörka skepnaden som strök fram längs muren. Skepnaden såg upp mot vakterna och försvann sen in i Skugga som muren bildade. En änterhake kastades upp med en ljudlig klang. Vakterna såg genast dit och sprang snabbt fram till den. Under tiden de sprang bort dit kastades ett rep ljudlöst upp och satte sig runt en utav skyttevärnsstenarna. Skepnaden klättrade snabbt upp och lossade repet lika snabbt. Den försvann snabbt in i skuggorna innan vakterna kom tillbaka, irriterade över det falska alarmet. Efter en stund smög skepnaden tyst genom skuggorna på borggården och försvann in genom en dörr osedd. Inne i borgen tog sig skepnaden kvickt fram till en annan dörr som den försiktigt kände på. Låst. Skepnaden fiskade snabbt upp en liten dyrk och satte in i låset. Efter en stunds lirkande hördes det efterlängtade klicket och dörren gled upp. Skepnaden såg sig snabbt om innan den försvann in i rummet och stängde tyst dörren efter sig. Inne i rummet letade den snart upp skåpet med de viktiga papprena. Efter en stunds letande hittade den vad den sökte efter och rullade ihop pergamentet för att sen stoppa det i en ficka i den svarta manteln. Ljud, steg från korridoren. Röster. Närmare, närmare. Ser sig om. Dörren gick inte att ta. En flyktväg. Fönstret. Snabbt dit. Ej låst. Öppnar det. Ut på fönsterkarmen. Snabbt stänga det så gott det går. Komma så man inte kan se den. Fort. Dörren öppnas. Två män kommer in. Ser inte skepnaden som försvinner utom synhåll utanför fönstret. Går till skåpet. Skepnaden hoppar snabbt ner från den list den står på. Landar mjukt. Det var inte så högt upp den varit. Snabbt bort från ljuset. Kommer åter till muren. Vakterna var fortfarande där. KLANG! KLANG! Varnings klockan. De hade upptäckt att pappren var borta. Vakterna rusade snabbt bort från muren och ner på borggården. Ser inte skepnaden som snabbt tar sig upp på muren. Fäster änterhaken på stenen och klättrar sen tyst ner. Kommer ner och lossar med en enkel snärt änterhaken från muren. Rullar snabbt upp repet och försvinner in i mörkret utanför muren. Ännu ett lyckat uppdrag.

Morgon, en annan borg någon lantmil bort.
- Vart är hon? Röt en stor man ilsket och dängde näven i bordet. Mannen var lång och muskulöst byggd. På sig hade han en rustning med en svart drake som emblem på bröstet. Hon skulle ha varit här i gryningen! Röt han åter och såg mot ett par män som stod på andra sidan bordet med lugna blickar.
- Vi vet inte Sir men hon kommer nog snart, svarade en utav männen. Han var lång och smal med ett väderbitet ansikte. Runt 40 års åldern antagligen.
- Hoppas det för hennes egen skull! Röt mannen i rustning åter. Om hon inte kommer snart så ska jag… Mer hann han inte säga innan dörren öppnades. Skepnaden kom in och ställde sig framför bordet.
- Ah… så här har vi henne till slut, sa den stora mannen irriterat. Har du papprena? Skepnaden nickade bara och tog fram dem. Den lade dem på bordet. Bra… du har skött dig bra men varför tog det så lång tid?!
- Fick lite problem på vägen tillbaka… sa skepnaden kyligt. Rösten var en kvinnas.
- Jaja… gick det bra i borgen?
- Ja… vad annars?
- Var inte spydig kvinna! Röt mannen igen. Kvinnan stod lugnt kvar. Det gick inte att utläsa något av det lilla man såg av hennes ansikte.
- Nå, sa den magra mannen och såg på henne från topp till tå. Han räckte sen fram en liten penningpung till henne. Här är ditt arvode. Kvinnan tog penningpungen och räknade mynten snabbt. Hon nickade sen.
- Det stämmer… Hon vände sig om för att gå men den stora mannen var inte klar med henne än.
- Vänta där kvinna! Hur vet vi att papprena inte är falska? frågade han barskt. Hon vände sig mot honom lugnt.
- Det vet ni inte… Sir…hon lade till det sista föraktfullt och gick sen ut från rummet. Mannen såg efter henne och kvävde ilskan.

Kvinnan gick över borggården och ut genom porten. Hon gick in i skogen. Där stod en vit hingst med svart man och svans. Hon strök honom över halsen och satt sen upp i sadeln. En stor lohona kom fram ur några buskar mot dem. Kvinnan log lite mot den och vände sen hingsten in mot skogen. Han satte av i trav och lon följde dem tätt efter. Efter att ha ridit några timmar så kom de fram till en stad. Kvinnan höll in hingsten och såg ner mot den myllrande staden från kullen de stannat på. Hon förde bak huvan och blottade en ung kvinnas mjuka anletes drag. Hennes svarta hår låg i en fläta innanför huvan och de isblå ögonen hade en vaksam glimt. Lon satte sig ner bredvid hingsten och såg med en frågande min upp på sin husmor. Hon gav den tecken att stanna där och styrde sen ner hingsten mot staden. Lon såg något trumpet efter dem men lydde.

Kvinnan red in i staden och styrde vant hästen genom gatorna. Efter ett tag så kom de fram till ett ganska stort hus. Hon satt av hingsten och band honom vid en ring som var till för just det. Sedan gick hon uppför trappan och bultade på dörren. Det tog ett tag men sen öppnades den av en gammal piga med det gråbruna håret till mesta del dolt utav ett huckle. Pigan såg först förvånad ut men öppnade sen så hon kunde komma in. Kvinnan log lite mot henne och gick sen in. Pigan tog hennes mantel och sände sen i väg en pojke för att ta hand om hingsten. Hon vände sig sen mot kvinnan.
- Välkommen tillbaka fröken Christie, sa pigan och log. Kvinnan skrattade lite.
- Maria, sa hon mjukt. Du kan kalla mig Laricha. Jag är inte så noggrann med det.
- Nej men herrn i huset är det. Han vill att vi ska kallade er fröken... Laricha.
- Okej... men jag gillar det inte.
- Ni får allt ta och finna dig i det fröken. Kvinnan, som uppenbarligen hette Laricha suckade och ryckte på axlarna.
- Jag får väl det... Är han här?
- Ja. kom bara så ska du få byta kläder. Du vet hur han är med sådant.
- Ja... Maria ledde henne till en trappa som de gick uppför. De gick igenom en lång korridor och kom snart fram till en dörr.
- Det finns kläder klara för dig där inne och tvättvatten.
- Tack Maria, sa Laricha och log. Vi ses om en stund då...
- Ja, det gör vi, sa Maria leendes och försvann sen nerför trappan åter. Laricha gick in i rummet och stängde dörren efter sig. Det kändes skönt att inte behöva smyga längre.

Hon drog snabbt av sig kläderna och tvättade bort det värsta utav vägdammet. Kläderna som var framlagda var en vit klänning med en hög slits för att hon skulle kunna rör sig bättre. Efter att ha tvättat sig satte hon på sig den och rättade till den. De höga, mjuka läderstövlarna drog hon också på sig och satte ner en dolk i båda skaften så de inte syntes. Hon gick aldrig utan sina dolkar. Inte ens här. Efter att ha släppt ut håret och kammat igenom det med stålkammen gick hon ut ur rummet igen. Maria väntade på henne och de gick sen tillsammans nerför trappan.

Laricha fick vänta en stund utanför det stora rummets dörr under tiden Maria talade med mannen. Hon kom snart ut och sa att hon kunde komma in. Maria gick ut ur rummet när Laricha kommit in. Vid ett stort skrivbord satt en man i dem 50. Han log mot henne när hon kom in och hon log tillbaka.
- Fröken Lisele... Hur gick ert uppdrag? Frågade han stillsamt.
- Utmärkt herrn...
- Som vanligt då. vad annat kan man vänta sig av dig? Laricha bara log till svar. Han log tillbaka och lutade sig tillbaka i stolen. Du får ledigt tills nästa fullmåne. Det blir...få se...
- Fyra dagar herr Gripenklo...han såg upp och log åter.
- Du är lika snabb i huvudet som du är med dina dolkar märker jag fröken Lisele. Ja det blir fyra dagar. Fick du ditt arvode så det stämde?
- Ja...allting i rent silver.
- Bra... Du kan gå nu. Laricha neg lite och vände sig om för att gå till dörren när hans röst hejdade henne. Föresten fröken Lisele...när du börjar jobba igen så kommer du få ha en partner... Laricha vände sig om och såg frågandes på honom.
- Partner?
- Ja. Han heter Cyr Varghjärta... Om jag inte misstar mig. Han tittade i några papper och nickade sen. Ja Cyr varghjärta var det. Laricha bara skakade på huvudet.
- Jag jobbar inte med partner, sa hon kyligt.
- Du blir så illa tvungen, svarade han och såg på henne med en road blick. Laricha visste att det inte var något att säga i mot om utan gick ut ur rummet med stövlarnas klackar smällandes mot golvet. Maria såg på henne när hon gick ut men sa inget. Hon hade sina sysslor att göra. Laricha gick upp till det rummet hon kunde se som hennes den lilla tid hon hade ledigt. Hon lade sig på rygg på sängen och slöt ögonen. Utomhus höll mörkret på att sänka sig över staden. Sömnbristen gjorde sig påmind och hon somnade snart.

Nästa morgon vaknade hon av att någon kom in i rummet. Hon öppnade inte ögonen men handen vandrade till dolken som låg vid sidan av sängen på sängbordet. Ett litet brak hördes när den som var i rummet antagligen snubblade på något och en gammal kvinnas röst muttrade något. Laricha öppnade försiktigt ögonen och såg att det var Maria som kommit in. Hon höll på att dra bort gardinerna för fönstret och sätta in nytt vatten i kannan. Hon vände sig sen om och såg att Laricha var vaken.
- Så du har äntligen vaknat nu? Skrockade hon. Laricha gäspade bara och satte sig upp i sängen.
- Ja det verkar som det...svarade hon efter ett tag och blinkade mot solljuset som kom in genom fönstret.
- Ja...jag säger då det. Men jag kan väl inte säga något. Det är inte jag som är ute helade nätterna och bryter mig in i borgar för att få fatt papper. Laricha flinade lite snett och satte ner fötterna på golvet men drog dem snabbt åt sig igen med en huttring.
- Skynda på, uppmanade Maria. Du missar frukosten.
- Jag kommer, svarade hon och ställde sig upp. Hon sträckte lite på sig och satte sig sen vid spegeln som fanns i rummet. Jag ser förfärlig ut...sa hon tyst och skrattade åt sin egen spegelbild.
- Nej det gör du inte alls flicka lilla, sa Maria och skrattade lite innan hon gick ut ur rummet och försvann. Laricha tog upp borsten och började borsta igenom håret.

Det förvånade henne att herr Gripenklo hade råd med det stora huset och att låta sina spioner och tjuvar ha det så bra som de hade det... Men han var ju också den största... Uthyraren av spioner och tjuvar också...de flesta trodde att han höll på med ut rekrytering av spejare men så var inte alls fallet. Det var bara en fasad. När håret var genomborstat satte hon upp det i en lätt knut för att det inte skulle vara i vägen. Hon tvättade sig sen men satte inte på sig kläderna direkt. En stund så stod hon framför spegeln och bara betraktade sig själv. Hon tog upp händerna till knuten och lossade den åter för att låta håret falla fritt. Leendes stod hon och såg på sin spegel bild och vred lite på sig. Kanske det var som Rävöga, hennes egentliga bäste vän och mästare sagt, att hon var vacker? Hon brast plötsligt i skratt. Höll hon på att bli fåfäng? Det kanske inte skulle förvåna henne. Hon gick bort till kläderna och tog på sig dem. Det var en liknande klänning som den första men enklare och blå. Den hade inte heller någon slits och var fotsid, vilket irriterade henne. När hon var klar såg hon sig i spegeln och log nöjt. Hon skulle smälta ihop bra med mängden i staden.

Efter en stund så gick hon ner till undervåningen och matsalen där. Runt bordet satt flera män och kvinnor i olika åldrar. Hon satte sig på sin vanliga plats på bänken och började äta på gröten som var. Hon lade märke till en ung man som hon inte sett förut. Han hade axellångt svart hår och gråa ögon. Under tiden hon betraktade honom såg han upp och möta hennes blick. Hon lät honom göra det en stund men vek sedan undan blicken åter. Efter frukosten så tog hon sin svarta mantel och satte den åter om halsen.
- Fröken Lisele, hörde hon plötsligt Maria bakom sig. Hon vände sig om och såg på Maria som kom med en korg.
- Ja, Maria?
- Kan inte du ta och handlade lite är du snäll? En utav pigorna är sjuk och jag har inte tid att gå och handlade och...Maria såg skamsen ut över att behöva fråga henne. Laricha skrattade.
- Gärna Maria. Bra att åtminstone ha något att göra. Maria log tacksamt och gav henne korgen och en lista.
- Här är det som behövs köpas. Och här är pengar. Hon gav henne en liten penningpung. Laricha tog korgen och listan. Hon tog sen penningpungen och log.
- Vi ses snart då Maria, sa hon och gick ut på gatan. Ute på gatan sken solen varmt och himlen var molnfri. Fågelsång hördes och blandade sig med sorlet från människorna. Hon rättade till manteln lite och gick sen mot torget. Dagen var härlig och hon hade lust att sjunga men lät bli.

Nere på torget blandades lukten av färsk fisk och blommor som små barn plockat för att tjäna en extra slant hem. Försäljarna försökte överrösta varandra med sina rop från stånden. Hon tittade snabbt igenom listan efter vad hon skulle handlade och gick sen in bland stånden, då och då stannandes för att köpa något.

Hon fick syn på mannen med de gråa ögonen igen. Han höll på att käftas med en försäljare om priset på någon vara. Hon studerade honom en stund men fortsatte sen sina inköp. När hon var klar så återvände hon mot huset. Hon hörde att någon gick bakom sig och såg lite paranoit bakåt. Hon såg en stor man gå bakom sig och rös lite. Han log olycksbådande och hon ökade takten. Det här var allt för likt det som hänt henne för några år sedan. Mannen ökade takten han med och försökte visst komma i fatt henne. Hon började småspringa och mannen sprang efter. Det var inget folk på vägen och hon kände rädslan ta tag i henne som en iskall hand. Hon hörde mannen bakom sig och kände hur han plötsligt grepp tag i hennes arm och vred den bakåt. Nära på desperat försökte hon komma loss och få tag i dolkarna men mannen var för stark. Hon försökte skrika men han satte handen för hennes mun så att hon inte kunde. Hon kunde höra hur hans upphetsade andning lät bakom henne och hur han drog henne mot en gränd. Nej, Nej inte dit! Släpp mig! Skrek det i hennes sinne och hon sprattlade för att komma loss men det var lönlöst. Han vred åt armen så det nära på krasade i benet och hon ville skrika utav smärtan.
- Släpp henne! Hörde hon en ilsken mansröst säga. Mannen som höll fast henne såg bakåt mot mannen som sagt det. Det var den gråögde mannen.
- Stick i väg innan du blir mos! Röt mannen som höll fast henne. Nu när han hade uppmärksamheten på annat håll så hade hon sin chans. Hon sparkade till honom hårt på benet med stövelklacken och vred sig för att komma loss utan att bryta armen av sig.

Mannen skrek till när hon träffade honom på smalbenet och hon kom loss. Han såg ilsket på henne och drog en stor dolk som hängt i bältet för att sen hoppa mot henne med den i högsta hugg. Han stoppades dock av den gråögde mannen som sparkade till honom i mellangärdet.

Mannen föll ihop av sparken med ett jämrande ljud. Den gråögde mannen såg på honom och drog upp på honom på benen.
- Gå innan jag blir arg på riktigt, väste han ilsket och slängde ner honom på marken igen. Mannen tog sig jämrande på fötter och sprang i väg så fort han kunde. Den gråögde mannen såg efter honom och sen på Laricha.
- Gick det bra? Frågade han mjukt.
- J..jag tror det... Tack herr…? Än satt chocken och rädslan kvar men de försvann sakta.
- Cyr...Cyr varghjärta, svarade mannen och böjde sig ner för att plocka upp allting som ramlat ur korgen när hon tappade den.
- Cyr? Frågade hon lite förvånat.
- Ja. Och vad är erat fröken?
- Laricha är mitt namn. Cyr ställde sig upp och gav henne korgen.
- Trevligt att mötas Laricha. Även om det hade kunnat vara under bättre omständigheter. Han log lite och hon tog i mot korgen.
- Det samma herr Varghjärta. Ska ni till herr Gripenklos hus?
- Ja, hur visste ni det?
- Jag är själv på väg dit.
- Då kan vi göra sällskap, log han. Laricha log lite blygt och började gå mot huset åter igen. Cyr följde efter henne och nynnade på en vild liten visa som gjorde att hon kände sig lite tryggare.

Efter en stunds promenad så kom de tillbaka till huset och gick in. Maria kom snabbt fram till dem och tog korgen. Hon såg på Cyr en stund men sa inget utan försvann snabbt in i köket igen. Cyr såg frågandes efter henne.
- Är hon så mot alla? Frågade han Laricha som knäppte av sig manteln.
- Nej... Bara mot de som är nya... hon var så mot mig med förut. Cyr nickade och sträckte på sig.
- Tänk om man skulle ta reda på någonting att dricka. Det är varmt.
- Jag ska till mitt rum... har en del saker att göra.
- Visst. Vi ses nog igen. Farväl och på återseende Laricha.
- På återseende herr Varghjärta, sa hon och gick sen upp till över våningen men stannade i mitten av trappan för att se hur det gick för Cyr med ett lite elakt leende. Hon skulle nog ha varnat honom för Marias små egenheter.

Cyr gick till köket för att få sig något att dricka. Hon kunde höra Marias förtretade röst och såg Cyr snabbt gå ut från köket. Han duckade från vad som verkade vara en soppslev eller liknande och smet sen in i ett annat rum med svansen mellan benen om han hade haft någon. Laricha kunde inte låta bli att le. Säga vad man ville om Maria men hon ville inte ha karlar i köket.

Hennes namn som de flesta kallade henne för var Skugga för att hon ofta försvann i dem oavsett hur hon var klädd. Laricha gick upp till sitt rum och satte sig på sängen med en bunt papper i famnen och ett ritkol. Hon började rita sakta samtidigt som hon nynnade på en glad melodi. Hon såg på pappret. Det hon ritade började mer och mer likna en ung mans ansikte. Hon blev själv lite förvånad över att det mest liknade Cyr men hon ritade vad som fanns i huvudet och nu fanns han där. De gråa ögonen, det svarta håret, de inte så utmärkande men vackra dragen. Hon kunde klart se att han hade alv i sig även om det inte var så mycket. När hon var klar studerade hon sitt verk och log. Det hade verkligen blivit likt. Hon skrev sitt namn under och vem det var för att sen ta fram ett nytt papper. Denna gång var det svårare. Hon ritade en draiol ur sitt minne och var så inne i sitt tecknande att hon inte märkte att en vindpust tog tag i teckningen. Teckningen blåste ner från sängen och in under den.

Hon gav efter en hel del motgångar upp ritandet och gick fram till spegeln. Hon såg på klänningen en stund med en missnöjd blick för att sen dra av sig sen och leta reda på den vita klänningen. När hon tagit på sig den såg hon sig åter i spegeln med en mera nöjd blick. Hon rättade till den lite och såg sen efter så att dolkarna satt där de skulle. Något som glimmade till i andra änden av rummet fångade hennes uppmärksamhet och hon såg mot föremålet. Det var en solfjäder av stål. Hon hade sett sådana förut och log snett för att sen gå fram till den. När hon tog upp den kändes den lätt i handen och hon fällde med van hand ut den. Kanten var som hon trott som en rakbladsvass kniv. I stålet var olika saker inristade. Som drakhuvuden och katthuvuden. Hon fäste den i en hållare i bältet och gick sen ut ur rummet igen. På nedervåningen var det nära på helt tomt så hon gick till biblioteket. Det var svalt där och hon satte sig bekvämt tillrätta i en högryggad stol med en bok i händerna. Hon såg upp från boken när hon hörde någon komma in. Det var en lång och senig man i de senare 40. Han log ömt mot henne och gick sen till en utav bokhyllorna för att dra fram en bok. Hon log varmt tillbaka men åter gick sedan till sitt läsande. Mannen, som var känd som Rävöga, satte sig på en stol en bit ifrån och började läsa han med. Laricha tog inte mycket notis om honom.
- Jag hörde att du träffat på nykomlingen, Skuggbarn, sade Rävöga utan att se upp från boken. Han var den ende som kallade henne just Skuggbarn.
- Ja... Svarade hon och vände blad i boken. Hur så?
- Jag bara hörde det...han hjälpte dig visst...
- Undan en våldtäckts man...Jag är skyldig honom ett stort tack.
- Våldtäckts man? Rävöga såg upp från boken lite förvånad. Klarade du honom inte själv?
- Nej... kom inte åt mina dolkar och han var för stark. Hon läste lugnt vidare i boken. Rävöga nickade lite och återgick till sin bok. De satt så en stund utan att säga något när någon kom in. Laricha såg upp och såg att det var Cyr som kom in för att sen le mot honom. Hon satte benen i kors och fortsatte sen läsa. Cyr log tillbaka och började sen titta bland böckerna efter något intressant. Hon såg på honom en stund över kanten på boken men fortsatte sen läsa. Cyr såg lite i smyg på henne och studerade henne. Han märkte solfjädern i hennes bälte och rös när han tänkte på hur farlig hon nog kunde vara om man inte aktade sig. Nu såg hon lugn ut men det skulle inte förvåna honom om hon fick ett raseriutbrott över något ganska plötsligt. Kvinnor kunde vara så. Han flinade lite för sig själv innan han åter såg på böckerna. Han hittade en bok som såg någorlunda intressant ut och satte sig i fönstret. Han kände den andra mannens ogillande och irriterade blick på sig hoppade snabbt ner igen med ett lite bortgjort flin. Laricha såg på honom med en lite road blick och lade undan boken bredvid sig. Hon reste sig upp och gick ut ur rummet igen. Cyr såg efter henne men började sen läsa i boken. De såg inte varandra igen på de tre resterande dagarna.

På den fjärde dagen gjorde sig Laricha i ordning för uppdraget. Hon hade åter den svarta tunikan och hosorna i samma färg. Manteln hängde om axlarna och håret var uppsatt för att det inte skulle vara i vägen. Vapnen var gömda och hon gick åter ner till nedervåningen och herr Gripenklos kontor. Hon hörde röster där in ifrån och hon kunde urskilja Cyrs röst mot herr Gripenklos strävare. En lätt knakning på dörren och de bad henne stiga in. Hon gick in i rummet och log lite snett när hon såg Cyrs uppenbart förvånad blick.
- Så Cyr... Det här är Skugga eller Skuggbarn som hon också kallades av Rävöga. Vad jag vet så har ni redan möts, sa herr Gripenklo lugnt.
- Ja ett par gånger, svarade Cyr och såg på Skugga. Hon log bara snett mot honom och lät männen köra kallpratet. Efter att ha pratat en stund så kom äntligen herr Gripenklo till saken. Skugga suckade smått irriterat över att det tog sådan tid. Gripenklo gav henne ett lite retfullt leende som hon återgäldade ironiskt.
- Nå, sa herr Gripenklo. I natt lämnar ni detta hus. Skugga kommer leda dig Cyr. Hon vet exakt vad som kommer hända och kommer att instruera dig. När ni kommer till skogen kommer två hästar vänta på er. Ni vet vilka? Båda nickade och Gripenklo fortsatte. Ni ska väster ut till byn Antasar. Söder om den ligger det ett slott som ni säkert vet. Det här gäller inget spionjobb utan tjuvjobb. I slottet finns det en värdefull magisk sten. Den ska ni ta. De såg på varandra lite och sen på herr Gripenklo för att sen nicka.
- Vi förstår, sa Cyr.
- Bra, nickade Gripenklo. Se till så att ni är redo för att ge er av så fort mörkret sänker sig. Gå nu och lycka till. Båda bugade och gick se ut ur rummet. Skugga försvann genast på något ärende och Cyr blev ensam kvar. Han funderade över det Gripenklo sagt och gick in i biblioteket. Efter en stunds letande hittade han boken han sökte efter. Han tog den till ett bord och slog upp den. Det var en ritning på slottet de skulle ta sig in i. Han log lite och studerade den noggrant.

På kvällen så möttes de i hallen. Skugga hade en ränsel på ryggen med saker de skulle komma att behöva.
- Kom nu... sa hon och gick genom huset. Han följde henne ut ur huset och igenom staden. Hon gick tyst och självsäkert så han hade bara att följa henne. De mötte ingen och kom snart ut ur staden. Hon ledde honom in i skogen till det ställe där hästarna stod. Det var hennes egen vita med svart man och svans och en borkfärgad valack. Lon satt bredvid och såg på dem när de kom. Hon kliade den bakom öronen och satt sen upp på hingsten. Cyr följde hennes exempel och satt upp. De manade på hästarna och red bort mot Antasar. Det skulle ta dem två dagar att komma dit och sen ytterliggare en dag att komma till slottet.

De red hela natten och en bit in på dagen. När det började bli för ljust för att kunna rida längre osedda stannade de i en lämplig glänta i skogen för att vilade. Hästarna fick gå fritt medan Cyr och Skugga åt. Skugga lade sig sen i gräset för att sova en stund. När hon somnat ställde sig Cyr upp och gick in i skogen. Han var borta en stund men kom sen tillbaka. Skugga sov fortfarande och han satte sig ner nära henne med blick mot hästarna. Han lade också märke till lon som låg inte så långt bort. Den såg på honom med en vaksam blick. Han nickade bara mot den och lade sig sen ner han med. Det dröjde inte länge innan han somnade.

Cyr vaknade av att Skugga skakade på honom varligt men bestämt. Han tittade sömnigt upp men blev klarvaken när han insåg att det var natt. Skugga reste sig upp och spände sadelgjorden ett hål till på hingstens sadel innan hon satt upp. Cyr satt också han upp efter att ha tittat så sadeln och tränset satt som det skulle. Lon sprang före dem när de satte av i trav längs en stig. Efter ett tag kom de fram till en väg. De var tvungna att följa den en bit så de satte snabbt av längs den. Hästarna gick snabbt och säkert under dem. Hovarna slog rytmiskt mot vägen. Molnen gled isär och en blek måne visade sig. De passerade gårdarna snabbt och mötte ingen på vägen. Bara en enstaka vandrare. Natten förflöt sakta och händelselös till den mesta delen.

Några timmar innan gryningen kunde de lämna vägen och åter färdas genom skogen. De travade fram på stigen. Cyr först och Skugga sen. Stigen var för smal för att de skulle kunna rida sida vid sida. Lon gick efter med öronen på helspänn. Lons nervositet smittade snart av sig på Skugga och hennes häst som började konstra. Hon hade fullt upp med att lugna den men lyckades tillslut. Cyrs häst stegrade plötsligt när några män hoppade tjutandes ner från trädet över honom. Cyr blev överraskad av anfallet och föll av. Dock skadade han sig inte då han föll på gräset. Ett par män kom om varsin sida om Skuggas häst. De tog tag i tyglarna och försökte slita av henne från sadeln men utan att lyckas då hon snabbt hade dolken i handen. Cyr reste sig snabbt och drog en utav dolkarna han hade gömda i kläderna. En utav rövarna anföll honom men hindrades av en kraftig spark i sidan. Skuggas häst bet mannen som höll fast i dess tyglar så han släppte. Männen som försökte få ner henne från hästen lyckades till slut men inte så väl på marken. Solfjädern var snabbt uppfälld och snart hade två utav männen dess rena jack i armarna. Cyr hade det inte så svårt med de andra männen heller. Rövarna anföll oorganiserat och vimsigt så det var lätt att förutse deras nästa drag.

Plötsligt kom en pil farandes ur en buske och spetsade en utav rövarna. Rövarna bestämde sig att det var dags att göra sorti och försvann. Cyr och Skugga sprang snabbt in i skogen åt det håll pilen kommit från men allt de såg när de kom fram var en korp som kraxandes flög i väg. Cyr såg efter den en stund med en förbryllad blick. Skuggas ansikte sa ingenting om vad hon tänkte men han gissade på att hon var lika förbryllad hon.

De gick tillbaka till hästarna och satt åter upp. Det lilla dröjsmålet hade försenat dem och det började bli bråttom. När solen åter kommit upp över bergen stannade de vid en bäck inne i skogen för att vila. Hästarna fick åter gå lösa och de sköljde sina vapen i vattnet. Cyr sträckte ut sig i gräset med en gäspning. Han såg sen på Skugga som satt med blicken på Lon.
- Vad tänker du på Skuggbarn? Frågade han sömnigt och gäspade åter. Hon ryckte till när han kallade henne för Skuggbarn.
- Har du börjat kalla mig som Rävöga gör?
- Det verkar som det, svarade Cyr lugnt och slöt ögonen. Skugga nickade bara och förde bak huvan på manteln. Ansiktet kom till synes och hon släppte ut håret med en trött suck. Cyr verkade ha somnat men öppnade ena ögat och såg på henne. Han antog att hon trodde att han sov då hon tog av sig manteln. Hon reste sig upp och gick åter bort till bäcken där hon satte sig. En stund såg hon på bäckens klara vatten innan hon tog fram lite torkat kött ur en skinnpung vid bältet. Såg sen upp mot honom och reste sig upp. Hon lade läderpungen bredvid honom och lade sig sen på manteln. Snart hade hon somnat. Också Cyr somnade nu.

Cyr upptäckte i skymningen att han hade vaknat först utav de båda. Han puttade till Skugga så hon vaknade. Hon såg sig omkring och såg att det skymma. Ställde sig upp och också Cyr reste sig upp. Han såg på henne då hon åter satte upp håret. Man kunde inte säga annat än att han var nyfiken på vad hon hette på riktigt men vågade inte fråga. När hon var klar med håret så gick hon och fångade in sin häst. Cyr stod kvar och såg lite fundersamt efter henne innan hon gav honom en vagt irriterad blick.
- Är du helt handlingsförlamad? Fånga in din häst så vi kommer i väg någon gång. Vi är redan försenade. Cyr flinade lite och fångade sen in sin valack. Hon hade pondus och var kaxig.

När de var klara så satt de åter upp. Cyr tittade lite på henne då hingsten uttryckte sitt missnöje med att lämna det gröna gräset i gläntan med att konstra. Hon satt lugnt kvar på honom under hans krumbiktningar men sedan gjorde hon något helt oförberett. Både för hingsten och för Cyr. Hon satte hälarna i hingstens sidor så att han reste sig högt på bakbenen med en förvirrad gnäggning. Helade hingsten såg ut att gå över först men kom sedan ner på allade fyra innan han hann gå över. Hon såg irriterat på hingsten innan hon vände sig mot honom.
- Byn är bara en knapp fjärdingsväg härifrån. Kom nu. Hon vände hingsten som satte av i en kortgalopp mot byn. Cyr såg något förbryllad ut och vände sedan valacken för att följa henne. Snart hade han hunnit i kapp henne och de red nu sida vid sida på den breda vägen de var tvungna att följa.

Snart var de framme vid byn Antasar. Helade byn var ner släckt och mörk. Bara ett fönster lyste i den lilla byn. Det i Wärdshuset som vette mot dess gård på baksidan. De båda såg ut över byn och sedan på varandra tyst. De skulle stanna där de var över natten och sedan ge sig av natten efter för att inte vara alltför trötta inför deras kommande uppdrag. Cyr vände valacken in i skogen och mot en liten glänta invid en flod som de ridit förbi. Skugga följde honom utan ett ord och snart var de i gläntan. Cyr satt av och tränsade och sadlade av den borkfärgade valacken. Skugga följde hans exempel och tränsade och sadlade av hingsten för att sedan låta honom gå lös. Efter att hon gjort det började hon att leta efter en bra plats att sova på i utkanten utav gläntan. Snart hittade hon det hon letade efter. En enorm gran vars nedre grenar bildade som en hydda mot marken. Det skulle vara båda vind och regnsäkert kunde hon konstatera efter att ha inspekterat den. Hon gick åter upp mot gläntan och mot Cyr.

Cyr hade under tiden hon letat efter en plats att sova på tagit fram vattenflaskorna och fyllt dem i flodens klara och rena vatten. Han korkade igen den sista och vände blicken mot henne. Tyst så drack han lite ur en utav flaskorna innan han räckte över den till henne. Hon tog i mot den och drack även hon för att sedan ge den tillbaka till honom med ett svagt leende. Han besvarade leendet försiktigt och hängde sedan vattenflaskan i bältet. Hon såg på honom en stund och nickade sedan mot granen. Cyr vände blicken mot den och studerade den en stund innan han nickade gillande. Skugga nickade även hon och gick sedan till den åter under tiden Cyr inspekterade sadlarna och resten utav hästarnas utrustning och deras egen också.

Skugga gick in under grenarna men vände sedan och gick tillbaka. Snabbt tog hon ränseln och halvsprang tillbaka till granen. Cyr såg på henne lite undrande men sa inget. Hon gick åter in under granen och tog sedan ut två filtar ur ränseln. Hon lade ut en utav dem på marken efter att ha tagit undan de största och mest irriterande utav grenarna som låg på marken för att sedan sträcka på sig. Något hon inte kunde neka var att hon var trött. Väldigt trött. Tyst lade hon sig ner på filten och kurade ihop sig till en liten boll. Den andra filten låg vid sidan så att Cyr själv skulle kunna välja vart han ville sova. Efter ett tag kom också Cyr in under granens grenar. Han såg på Skugga lite men sedan på den ihop vikta filten som låg bredvid hennes egen. Han tog den och såg sig om för att sedan lägga den inte långt ifrån henne. Efter en snabb blick på hästarna så lade han sig ner på filten och slöt ögonen. Det tog inte lång stund innan han somnade.

Skugga låg och lyssnade på hur han tog filten, lade den inte långt ifrån henne och sedan somnade. Försiktigt öppnade hon ögonen och såg på honom innan hon åter slöt dem. Snart sov även hon.

Om det var solen som stack henne i ögonen eller för ekorrens tjattrande som hon vaknade kunde hon inte säga men det var något ljud utanför granens grenar som var värt att vakna för. En stund låg hon blickstillade innan hon försiktigt satte sig upp och kikade ut i gläntan genom en glipa mellan granens grenar. Det som ljudet kommit från var lekande barn. De sprang omkring och skrattade och sjöng. Barnen verkade inte särskilt gamla. Tio till femtonårsåldern antagligen. Hon såg tyst på dem och stelnade till då några utav barnen fick syn på hästarna som gick och betade i utkanten utav gläntan. Där låg även sadlarna och resten utav hästarnas utrustning.

Barnen ropade något till varandra och några utav de äldre pojkarna såg upp. När de fick syn på hästarna och utrustningen såg de minst sagt förbryllade ut. Hästarna såg upp och klippte oroligt med öronen. De började gå runt och hingsten kastade på huvudet med platt bakåtstrukna öron.

Skugga rörde sig snabbt men tyst fram till Cyr och knuffade till honom.
- Vakna, väste hon i hans öra. Vi har problem... Cyr tittade sömnigt på henne men hörde sedan barnens röster och hästarnas gnäggningar. Han var just på väg att fara upp på fötter då Skugga satte en hand på hans bröst för att hindra honom. Hon gav honom en blick och skakade på huvudet innan hon ställde sig upp så mycket hon vågade. Tyst gick hon runt granen till den sida som vette mot skogen innan hon gick ut ur granens skyddande mörker.

Cyr såg efter henne och följde henne sedan. Dock så råkade han trampa på en torr gren som knäcktes med ett ljudligt krack. Barnen hörde det och de mindre utav dem samlade genast ihop sig i en skock under tiden de äldre barnen drog de knivar, dolkar eller slungor som de hade. De verkade osäkra men rörde sig snabbt mot granen. Skugga kom på att hon glömt ränseln och den var viktig för att de skulle kunna lyckas med sitt uppdrag. Hon vände och sprang tillbaka mot granen under tiden hon drog upp huvan för ansiktet. När hon kom in bland granens grenar kom också barnen in i den. Deras blickar mötes och barnen ryggade undan för den svartklädda kvinnan som satt på huk med ena handen i marken på andra sidan granen. Hon såg på dem snabbt men tog sedan ränseln och försvann åter ut i skogen.

Cyr som smitit ut ur granen sedan han trampat på grenen gav henne en tvivlande blick innan de snabbt rörde sig mot hästarna. Plötsligt stelnade de till när ljudet utav mansröster och hovtramp nådde dem. Någon utav barnen måste ha sprungit ner till byn och larmat bygardet. Vad de visste var byn ofta utsatt för rövare och främlingar togs endast för hot om dem inte ville visa sig. Cyr såg fram bakom de höga buskarna mot männen som kommit in i gläntan. Som han hade trott så var det bygardet. De hade fångat in hästarna och höll just på att undersöka utrustningen under tiden några utav dem höll på att leta efter honom och Skugga. En vakt ropade plötsligt till och spände bågen mot honom. Cyr duckade utom synhåll och vakterna såg upp. De drog svärden och spände bågarna då de snabbt började avancera mot dem. Några vakter försvann in i skogen för att omringa dem och de såg dem snart.

Cyr svor tyst för sig själv och försökte komma på en flyktväg. Skugga gav honom plötsligt ränseln.
- Vi måste sära på oss, sa hon lugnt men sammanbitet. Här, ta ränseln och ge dig av till slottet. Du kan ta den hästen som är obevakad, Hon gjorde en gest mot en brun hingst som vakterna haft men som nu stod obevakad. Cyr såg mot den och sedan på henne. Den blick hon gav honom var inte att säga i mot men han struntade i den.
- Och vad ska du göra? Undrande han och såg på henne.
- Jag uppehåller dem så länge och följer sedan efter dig. Det bli lättare så. Ge dig i väg! De sista väste hon till honom och han gav henne en sista blick innan han försvann in i skogen.
- Du där! Vrålade en vakt när han fick syn på henne och hon snurrade snabbt runt. Vakten var knappt två meter ifrån henne och när hon åter vände sig om var det samma sak på alla sidor om henne. Hon svor lågt för sig själv då hon såg att hon var fångad.
- Vart är den andre? Sa en utav vakterna som såg ut att vara överordnad över de andra och steg fram mot henne. Utan att vänta på svar så fortsatte han. Ta henne! Hon vände sig om men hann inte göra mycket innan två vakter högg tag i hennes handleder och snabbt band dem. Hur mycket hon än stretade med repet kunde hon inte komma loss och gav sedan upp för att möta den överordnades blick. Hennes egen blick var ilsken och trotsig.
- Nå, vart är den andre? Sade den överordnade åter.
- Jag är ensam, svarade hon med en tvingat lugn röst. Den överordnade skrattade.
- Jaså? Och varför har du då två hä... Han kom inte längre innan den bruna hingsten gnäggade och satte av i galopp där ifrån med en okänd man på ryggen. Det gick inte att se mannens ansikte men Skugga log nöjt inom sig. Cyr hade gjort det galant. Då var det bara problemet om hur hon skulle kunna smita ifrån vakterna.

Cyr vände blicken mot dem då hingsten galopperade nedför kullen som gläntan låg på. Han var orolig för hur det skulle gå för Skugga men det fick han oroa sig för senare. I natt skulle han vara vid borgen och om hon inte var där vid gryningen skulle han återvända till byn och leta efter henne.

Vakterna såg efter hingsten och skrek men de kunde inget göra då hingsten snart försvunnit utom synhåll. Den överordnade svor ljudligt och vände sig sedan mot Skugga åter.
- Ingen annan? Jo jag tackar! Röt han och gav henne ett slag över nacken med sin stora hand. Då hon inte kunde ducka eller värja sig för slaget på grund utav de andra vakterna så sjönk hon ner på knä utav smärtan det utbringade. Det bedövade henne totalt och hon tappade luften utav det. Trots det så vägrade hon förlora medvetande som det nog var gjort för att göra. Vakterna drog upp henne på fötterna och tog de båda hästarna för att sedan gå ut i gläntan igen.

Barnen stod fortfarande där och såg på kvinnan som de fångat. De äldre barnen kände igen henne trots att huvan åkt tillbaka men förblev stilla. En utav pojkarna såg på henne ingående och hon möte hans blick när hon kände den. Pojkens blick var outgrundlig och hon vände snart undan blicken från honom. Vakterna tog med henne ner till byn och det lilla häktet som fanns där. Byborna såg på tåget som kom gående längs gatorna mot det med barnen i släptåg. Byborna började viska och blickarna var hånfulla och vaksamma då de föll på kvinnan. Någon kastade något men det fångades utav en av vakterna som gick bakom Skugga. Hon såg snabbt på honom men han hade huvan uppe över ansiktet så hon inte kunde se det. Han uppmanade henne lågmält att vända blicken framåt igen och hon gjorde så. Snart var de framme vid häktet. Det var en ganska stor, fyrkantig byggnad som var grå/gul på utsidan.

Solens brännande strålar nådde inte in dit och inte heller glåporden byborna kastade efter henne. Vakterna låste upp en celldörr och tvingade sedan in henne i den. Den vakten som gått bakom henne och som fångat vad det nu var bybon kastat tog tag i hennes armar bestämt men ändå varligt. Skugga blev förbryllad men visade det inte. Han tog fram en dolk och skar ett snitt i repen som höll henne fast för att sedan luta sig fram och viska i hennes öra något.
- Stilla, låt dem inte se vad jag gjort med repen. Men i kväll kommer du att vara på väg härifrån. Lita på mig...Nármele. Skugga ryckte till men vågade varken svara eller reagera annars. Mannen släppte hennes händer åter efter att ha gömt dolken i ärmen på hennes tunika. De andra vakterna log snett mot honom och sa något hon inte uppfattade. Snart gick celldörren igen och nyckeln vreds om i låset. Ljuden av fotsteg försvann längs gången och hon lät dolken som mannen gömt i hennes tunika ärm glida ner i hennes hand. Efter en del försök lyckades hon skära av repen och få loss händerna.

Hon såg sig omkring i den lilla cellen under tiden hon gned handlederna. Cellen var minst sagt liten men tillräckligt stor för att ha en liten brits på ena väggen. Den var sliten och hade en tunn halmmadrass. På samma vägg var ett litet fönster med ett galler för. Solens strålar kom in därifrån och gav den lilla cellen lite ljus. Skugga suckade och kände på gallret. Det satt som berget. Men vad hade mannen egentligen sagt. Att hon skulle vara ute därifrån när kvällen kom? Vad var det han menade?

Skugga lade sig på bristen och slöt ögonen. Hon kunde ändå inget göra nu. Cyr var på väg mot slottet och skulle vara där i skymningen som han höll en god fart. Var han smart så skulle han göra uppdraget ensam och inte bry sig om henne förens efteråt. Kanske inte ens då. Det var inte sällan någon på vägen dog eller liknande ”försvann” under sådana här uppdrag. Det tog ett tag men sedan somnade hon. Uttröttad av tankarna.

Några timmar senare i skymningen vaknade hon utav celldörren som öppnades. Hon såg upp och såg mannen som tidigare hjälpt henne. Han gick tyst fram till henne och tecknade att hon skulle följa honom. Skugga reste sig snabbt upp och följde honom ut ur cellen. Mannen lede henne i gångarna i byggnaden ut utanför. Det skymmade utanför och syrsorna spelade i skymningen. Där stod inte hennes egen häst men en stor svart hingst sadlad och klar. Mannen såg på henne och sedan på hästen.
- Gå nu. Du hinner till slottet innan gryningen… Men bara om du går nu direkt! Han vände åter blicken mot henne och för en stund kunde hon skymta två havsblå kattögon under huvan. Hon såg in i dem men nickade sedan stumt till svars på vad han sagt. Snabbt bugade hon sig för att sedan gå fram till hingsten och sitta upp i sadeln. Mannen såg på hennes förehavanden innan han backade undan och gick fram till en häst hon inte sett tidigare. Han satt upp på den och nickade till henne innan han vände hästen. Hans häst satte av i galopp och snart var han försvunnen i den allt mer mörka skymningen. Hon såg förbryllat efter honom men vände sedan den svarta hingsten mot öst där slottet låg. Hingsten satte av i en snabb galopp när hon manade på honom och snart var även de försvunna.

Skugga red hingsten hårt det mesta utav natten på väg mot borgen men hingsten verkade inte beros utav det höga tempot. Hon förvånades över det men tänkte inte så mycket på det sedan. Landskapet for förbi i den rasande fart de höll. De red så i många timmar och Skugga kom på sig själv att njuta utav den starka hingsten smidiga rörelser. Strax innan gryningen tog Skugga i tyglarna så att hingsten stannade på toppen utav en kulle. Framför dem låg slottet i sin fulla prakt. I ögonvrån skymtade hon en rörelse i skogen som fanns invid slottet. Snabbt vände hon hingsten mot den innan hon manade på honom i galopp. Skepnaden som rört sig inne i skogen försvann först men blev sedan åter synlig när den kände igen kvinnan på hingstens rygg. Han log snett under huvan på manteln som han dragit upp för ansiktet då hon närmade sig. Skugga kom allt närmare honom och stannade hingsten sedan när den kommit in i skogen med ett snett leende.
- Jag sa ju att Jag skulle komma i tid… Sa hon lugnt men också självsäkert.
- Ja det gjorde du. Och du kommer precis i tid. Vi får ta oss in i natt. Herr Gripenklo blir nog inte glad över förseningen men nu kan det inte hjälpas, sa Cyr och log åter snett.
- Nej. Låt oss nu vila här i dag. Jag är trött. Cyr nickade och såg sedan på henne innan han styrde in hingsten längre in bland träden. Skugga följde efter honom på den svarta hingsten och snart kom de fram till en liten glänta som ett litet vattendrag rann igenom. Cyr red fram till ett vindskydd han byggt upp innan hon kom och satt av vid det. Han lossade bara hingstens sadelgjord och band den sedan vid ett träd. Skugga följde hans exempel men sadlade av den svarta hingsten helt. Hon såg sig sedan om och blicken föll på Cyr för en stund. Han hade lagt sig i vindskyddet och hade somnat verkade det som.

Skugga såg på vatten draget och började sedan följa det uppströms. Hon fick gå en stund genom skogen men kom sedan fram till en sjö i en glänta. Sjön blänkte i det tidiga solskenet och hon kunde inte låta bli att le. Tyst gick hon fram till stranden och drog där av sig stövlarna och tog av sig manteln för att sedan gå fram till vattenbrynet. Vattnet kändes härligt mot hennes bara fötter. Inte för kallt och inte för varmt. Hon gick åter upp på stranden och efter att ha sett sig om en extra gång så drog hon av sig resten utav kläderna. På hennes ena skuldra fanns en svart katt med isblå ögon in tatuerad. Den hade munnen öppen och öronen bakåt lagda som för att anfall någon var även klorna utfällda. Ett tag stod hon bara och njöt utav att känna solens strålar mot kroppen men gick sedan ner i det svalkande vattnet. När hon kom tillräckligt långt ut dök hon under vattnet för att simma under det. Snart kom hon åter upp till ytan då hon var ungefär på mitten utav sjön. Skugga strök tillbaka håret som låg som fastklistrat längs hennes hjässa och rygg leendes. Det var verkligen härligt. Hon märkte inte de havsblå kattögonen som glimmade till i skogen innan de försvann ner mot sjön. Skugga simmade lugnt omkring i sjön men en rörelse uppe på stranden fick henne att stelna till och sjunka ner i vattnet så bara den övre delen av ansiktet syntes. Skepnaden såg henne inte utan gick ut på stranden med en förbryllad blick. Hon såg nu att det var en alv då han slagit tillbaka huvan så hon kunde se hans ansikte. Hans ansiktsdrag var mjuka och milda men hade en allvarlighet över sig. Kroppen var finlemmad och stark. Det gyllene håret letade sig fram i hans ansikte trots det rödbruna pannbandet. Han satte sig på huk invid hennes kläder med en fundersam blick och såg sig sedan om. Vart hade hon tagit vägen nu då? Skugga såg på honom från vattnet men dök sedan under vattnet åter för att simma bakom en sten som fanns inte långt ifrån stranden. Väl där så kunde hon se alven bättre bakom den. Hans ögon kände hon igen. Det var hennes räddares ögon. Men vad gjorde han här? Hade han följt efter henne efter att först fått henne att tro att han gett sig av åt ett helt annat håll? Det verkade så. Hon muttrade något och alven måste ha uppfattat det med sin känsliga hörsel då han vände huvudet mot stenen hon gömt sig bakom. Med ett flin så ställde han sig upp.
- Kom fram! Jag vet att du är där bakom… Hans röst var nästan beordrande och hon kunde inte göra annat än att visa sig bakom stenen. Dock noga med att vattnet i alla fall nådde hennes till axlarna.
- Dig känner jag igen… sade Skugga så lugnt hon kunde. Det var du som hjälpte mig.
- Ja… det var jag, svarade alven lugnt med ett retfullt flin. Vad är ditt namn, du som färdas mot slottet. Och jag vill inte ha ditt alias, Skugga, utan ditt riktiga namn. Skugga såg på honom som om han var galen. Trodde han verkligen att hon skulle säga det? Försöker sig på en fint.
- Mirra, sade Skugga med en cynisk underton. Alven skrattade.
- Försök inte din Skugga. Ditt riktiga namn sa jag… Alvens blick på henne hårdnade. Skugga möte hans blick och kom sedan fram till att det nog inte var någon idé.
- Laricha, svarade hon efter en stunds tvekan. Vattnet började bli kallt då solen gick i moln. Hon ville upp på stranden och i sina kläder igen. Säg mig nu ditt namn. Du har ju fått veta mitt.
- Ja… det har jag så det är väl inte mer än rätt. Thaik är mitt namn, svarade alven och ställde sig upp för att sedan buga sig något ironiskt. Laricha gav honom ett kallt leende innan hon försvann under ytan åter. Thaik såg efter henne och såg sedan hur hon klöv ytan inte långt ifrån stranden. Hon tog upp ena handen och gjorde en gest som tydlig var att han skulle komma närmare vattnet under tiden ett lekfullt leende spelade över hennes läppar. Thaik såg på henne vaksamt men gick sedan närmare vattnet. Det som sedan hände var han inte bered på. Skugga höjde den andra handen som hon hade lera i över vattnet och kastade mot honom. Thaik hann inte göra något utan fick leran rakt över ögonen med ett förvånat rop. Under tiden han försökte få bort leran ur ansiktet så simmade Skugga snabbt fram till stranden och sprang upp till sina kläder. Väl där tog hon manteln och svepte om sig för att sedan ta resten utav sina kläder. Hon gav honom ett iskallt leende.
- Lita aldrig på en kvinna… Sa hon och sprang in i skogen på tysta fötter. Det tog inte lång tid innan hon försvunnit spårlöst. Thaik fick till slut bort leran och svor ljudligt. Han såg sig om. Hennes ord var det sista hon hört av henne och han kunde inte lista ut var hon försvunnit. Muttrandes så satte han sig på huk i vattenbrynet och tvättade bort det sista utav leran ur ansiktet. Lita aldrig på en kvinna, Ha! Hon hade nog rätt där. De kunde vara lika lömska som vargar och listiga som rävar. Och nu hade han tappat bort henne också. Med en tyst suck så ställde han sig åter upp och gick in i skogen. Snart försvann han i riktning mot slottet och soldaterna som stod under hans befäl. Skugga smög igenom skogen tills hon var säker på att han inte följde efter henne för att där stanna. Snabbt drog hon på sig kläderna som klibbade fast mot hennes fortfarande blöta kropp. Irriterat försökte hon rätta till dem men gav sedan upp för att fortsätta mot Cyr och lägret. Cyr satt upp i vindskyddet och såg på vattendraget fundersamt. Han såg upp med en lite undrande blick när hon kom in i gläntan muttrandes och gick fram mot honom.
- Har det hänt något Skugga? Frågade han lugnt och flyttade sig så hon kunde lägga sig i vindskyddet vilket hon också gjorde efter att ha tagit av sig manteln. Hon lade den på marken och lade sig sedan ner på den för att sedan sluta ögonen.
- Vi får vara försiktiga i kväll. Jag tror de väntar på oss… Mumlade hon innan hon somnade. Cyr såg förbryllat på henne men ryckte sedan på axlarna. Han kanske skulle få reda på mer i natt. Även han lade sig ner och gled snart in i en drömlös sömn. Skugga vaknade i skymningen av att lohonan puffade till henne. Den hade följt med dem hela tiden men inte alltid varit synlig i skogen. Skugga såg på den och vände sig sedan mot Cyr. Hon knuffade till honom och han såg upp på henne sömnigt men blev sedan klarvaken. Skugga log snett mot honom. Nu började allvaret.






Stölden

Skugga såg sig om där hon satt på den svarta hingsten. Cyr hade gått runt för att komma in i slottet från en annan plats. Hon satt av hingsten och tog sedan ränseln som hon hade hängandes över ryggen. Tyst tog hon fram ett rep och såg upp på vakterna uppe på murkrönet. Ett plötsligt ljud fick dem att vända bort uppmärksamheten och springa bort mot det under tiden Skugga ljudlöst kastade upp repet. Öglan i andra änden utav repet satte sig runt en utav stenarna och hon började klättra upp. Väl upp på murkrönet så hoppade hon över det och såg sig om. Vakterna var på väg tillbaka och hon sprang snabbt in i skuggorna. Vakterna hann inte se henne och gick endast irriterat förbi skuggorna där hon gömt sig. Hon såg efter dem och rättade sedan till den svarta, uttryckslösa masken som dolde den övre delen utav hennes ansikte. Efter att ha sett sig om en sista gång smög hon närmast ljudlöst nerför en trappa ner på slottsgården mot stallen. Som de planerat så stod Cyr där, även han med en mask men hans var vit och täckte hela ansiktet. Det såg ut som ett liks ansikte. Skugga nickade mot honom och tecknade att han skulle följa henne. Snabbt gick hon igenom stallet och kom sedan fram till en dörr. Rävöga och hon hade haft ett uppdrag där en gång när hon varit ny. Det var han som lärt upp henne. Men inte i spionernas konst utan i lönnmördarens. Tyst så kände hon på handtaget om det var låst. Dörren gled upp med ett gnällande och Cyr höll andan som om det skulle kunna dämpa ljudet från dörren. Skugga stod stilla några sekunder av ljudet från dörren. Det ekade i stallet och hästarna började oroligt gnägga. Snabbt försvann hon in igenom den öppna dörren mot trappan som fanns i det lilla rummet som troligen var selkammaren. Trappan var egentligen bara ett par stenplattor som man verkade ha kört rakt in i vägen så de bildade som avsatser med ojämna mellanrum. De följde väggen ungefär fem meter upp där det var en gammal dörr. De båda sprang uppför trappan och upp till dörren. Cyr kände på dörren. Låst. Han letade en stund i manteln fickor innan han fick fram en dyrk som han satte i låset. Det tog inte lång tid innan låset gick upp med ett klick. Han var bra mycket duktigare på det än hon själv. Skugga nickade och öppnade sedan dörren. De kom in i en korridor med dörrar på båda sidor. Månens bleka ljus lyste upp korridoren något från fönster högt över golvet. Deras steg ekade lågt i korridorerna då de skyndade igenom korridorerna på väg mot ett utav tornen. Skugga hade en bestämd känsla av att de var bevakade då de gick genom slottet men var gång hon vände sig om så var gången tom. ”De är här” Tänkte hon. ” De är här men de syns inte. De väntar på att vi ska komma till tornet och stenen…” Närmast omärkligt manade hon på Cyr och skyndade före honom mot tornet. Cyr sprang efter henne med en förbryllad min under masken över henne brådska. De såg inte alvögonen som bevakade dem då de skyndade fram i slottet. Överallt verkade de vara. Ingenstans fick de vara fred. De såg allt de gjorde. Vart enda steg de tog. Var enda rörelse de gjorde då de allt snabbare sprang genom slottet.

Skugga var nu säker. De såg allt de gjorde och de hade inget annat val än att fortsätta som de planerat. Någon annan utväg fanns inte. De skulle fånga dem som råttor om de vände om nu. Snabbare, snabbare. Vad var det där? En rörelse fångade hennes uppmärksamhet då hon vände sig om för säkert hundrade gången för att se bakom sig. Hon tvärstannade och vände i samma stund om för att springa mot den. En snärt med handleden och en dolk var i hennes hand. Tjugo steg kvar. Hon kunde se alven nu. Han hade en lång dolk i handen och var bered att möta henne. Tio steg kvar. Alven sprang mot henne med dolken framför sig. Tre steg kvar och hon hoppade upp i luften. En smidig volt och slå fötterna i magen på alven som av den kraftiga stöten flög baklänges ner på rygg. Alven slog i golvet med en ljudlig duns och tappade luften utav det. Hon satt sig snabbt gränsle över honom så hon kunde hålla hans armar med ena handen och lade dolken mot hans hals. En annan alv lösgjorde sig ur skuggorna då den såg att hon satt dolken vid hans kompanjons hals. Hon såg upp då Cyr visslade lågt och fick syn på alven. En snabb snärt med handen och dolken flög iväg mot alven. Den gick in ända till fästet i hans bröst och han föll ner på golvet med ett gurglande ljud. Alven som hon satt på försökte förgäves komma loss. Hon tog snabbt solfjädern från bältet men detta gjorde så hon var tvungen att flytta sig något vilket gav alven en chans. Han slog upp med benen så han slog till henne i huvudet med fötterna för att sedan kasta henne av sig och ställa sig upp. Slaget i huvudet bedövade henne en kort stund men hon var sedan snabbt på benen med den utfällda solfjädern i handen. Alven drog en annan dolk ur bältet och gick sedan till anfall mot henne med den höjd till hugg. Skugga höjde solfjädern och parerade hans hugg med hjälp utav den. Dolken som var gömd i tunikaärmen hade hon snabbt i handen och högg efter hans buk med den. Alven lyckades precis hoppa undan för det kalla stålet och cirklade om henne. Hon följde honom hela tiden med blicken och gjorde sedan ett utfall med solfjädern mot hans ansikte under tiden hon högg mot hans arm med dolken. Tack vare ett kast åt sidan kom han undan solfjäderns rakbladsvassa kant men dolken träffade sitt mål och grävde sig djupt in i hans arm. Skugga var tvungen att släppa dolken då den fastnat men hon förlorade samtidigt balansen. Hon föll ner på golvet på sida men vände sig snabbt på rygg bara för att möta alvens vredgade ansikte då han höjde dolken för att hugga henne i strupen med den. Skugga rullade snabbt undan och hoppade på fötter. Nästan i samma rörelse slängde hon i väg solfjädern i mot honom. Den snurrade som en cirkelsåg i luften mot alvens hals. Alven hann varken säga eller göra något innan den nådde sitt mål och skar igenom hans hals och nacke med ett ljud som liknar när en slaktare krossar ben med sin vassa kniv för att sedan sätta sig i väggen bakom. Blodet stänkte både ner på golvet och på väggen men även upp i Skuggas ansikte. Alven stod en stund helt stilla innan han föll ner på golvet. Huvudet avlägsnades från kroppen då han föll och rullade bort som en boll. Skugga gick bort till solfjädern och drog ut den ur väggen för att sedan torka av blodet på den dödes kläder. Hon strök sedan lugnt bort blodet som stänkt upp i hennes ansikte med en mörkeralvs skadeglada flin. Efter att ha hängt solfjädern i bältet så vände hon sig åter mot Cyr och tecknade att de skulle fortsätta. Cyr stod som förstenad över det han nyss sett men tog sig sedan samma, glad att hon inte kunde se hans ansikte och min tack vare masken. Snabbt sprang de bort till tornet och började sin färd uppför trappan.

Då de kom upp i tornet så stannade de förstummat. Det åttakantiga rummet var fantastiskt. På väggarna hängde det gobelänger i alla de färger. Guld, silver, purpur, blått och många fler. Golvet var täckt med en närmast heltäckande ”matta” av något silverblått tyg. Taket såg ut som om någon dragit ner självaste stjärnhimmeln och gjort det till tak. Små fönster på varje sida av det åttakantiga rummet gjorde så att månens bleka ljusstrålar korsades mitt i rummet. Där, i mitten utav rummet, på en stenpedistal låg det i en hållare föreställandes tre drakklor en havsblå sten. Den gnistrade i månens ljus och verkade pulsera som av eget liv. Cyr gick fram mot den försiktigt och undersökte stenpedistalen innan han vände sig mot Skugga åter. Han nickade och tecknade att det var ofarligt att ta stenen. Skugga nickade för att sedan gå fram till stenpedistalen. Hon tog fram ett par svarta handskar ur en ficka på tunikan och drog dem på sig innan hon gick fram de sista stegen fram till den blå stenen. Försiktigt och oändligt långsamt tog hon den från klorna. När hon fått bort den helt från klorna fick ett plötsligt gnissel bakom dem att snurra runt. Ett galler var på väg ner bakom dem över dörren. Cyr sprang fram till den svärandes och försökte hindra den. Ingen fara. Tydligen inte. Skugga lade ner stenen i en påse och kastade till honom. Cyr förstod vad hon menade och tog i mot påsen för att sedan ducka under gallret och ner i trappan. Snabbt sprang han ner för trappan. Nu hörde han röster runt omkring sig. Överallt. De sjöng en segersång på alvernas tungmål men han kunde inte se någon. Genom gångarna och korridorerna sprang han men stannade sedan plötsligt. Han gick bort till några skuggor och en gobeläng som hängde på väggen. Snabbt drog han undan den och tryckte på en sten i väggen. Väggen öppnade sig något och avslöjade en hemlig gång. Han gick snabbt in i den och väggen slöt sig bakom honom. Alverna hade förlorat honom ur sitt grepp och stenen med. Bara en utav dem hade de. Skugga.

Skugga såg sig omkring och mot fönstrena men några rörelser i andra änden utav rummet fångade hennes vaksamhet. Fyra alver gjorde sig synliga med dragna svärd. Skugga morrade med en morrning som inte skiljde sig mycket från en vargs under tiden hon tog fram solfjädern och fällde ut den. Hennes ansikte som fortfarande var fläckat av den alven som hade förlorat sitt huvuds blod visade inget annat än irritation över att hon blivit fångad som en katt i bur. Alverna gick långsamt fram mot henne och hon följde dem med blicken samtidigt som hon backade. Till alvernas stora förvåning så fällde hon plötsligt ihop solfjädern och sträckte upp armarna mot taket. Hon slöt ögonen och ett blått skimmer spreds sig om henne, och hon verkade krympa. Alverna drog sig vaksamt tillbaka och en utav alverna som hade haft huvan på den gröna manteln uppfälld drog den tillbaka. Han avslöjade Thaiks förbryllade ansikte. När skimret försvunnit stod det en liten, vit falk med isblå ögon där Skugga nyss stått. Den skriade gäckande innan den fällde ut vingarna och pumpade med dem. Snart så flög hon mot ett utav fönstren. En utav alverna skrek något och tog fram en dolk som den kastade efter henne men förgäves. Hon hade redan försvunnit ut genom fönstret.

Cyr kom ut från den hemliga gången utanför slottet och sprang hukad mot sin häst. Han såg upp mot tornet och han kunde höra en alvs vredgade skrik innan han såg en vit falk komma utflygandes ur ett utav fönstren. Förbryllat iakttog han då den närmade sig honom allt mer. Snart kunde han se dess isblå ögon och den landade snart framför honom. Den skimrade till i ett blått skimmer och han backade förbryllat bakåt. När skimret avtog stod Skugga framför honom med ett snett flin. Han lugnade ner sig något men hörde sedan skriken och pilars vinande från alverna på muren. Porten öppnades och flera ryttare med bågar och svärd stormade i mot dem. Cyr såg på dem innan han snabbt satt upp och vände hingsten. Skugga följde han exempel och satt upp på den svarta hingsten för att sedan vända honom och mana fram honom i galopp. Cyr var tätt efter henne då de rasade fram i en vansinnes galopp över den milslånga heden som var utanför slottet med vakterna efter sig. Pilarna ven om deras öron och de hade stora svårigheter att undvika dem. Flera gånger var de så nära att de kunde känna vinddraget som de bildade när de flög förbi. Ändå så njöt Skugga. Njöt av att känna hingstens muskler arbeta under sig. Njöt av att känna vinden i ansiktet. Njöt av att känna hingstens glädje över att få löpa. Ett vinande ljud och en enorm smärta i axeln och sedan samma men ändå intensivare smärta i sidan fick henne tillbaka till verkligheten då de två pilarna träffade henne. Hon ville skrika utav smärtan men kvävde det kvidande och klamrade sig fast vid hingstens man för att inte falla av. Blodet. Smärtan. Den brännande och samtidigt kalla smärtan som kändes som dolkar som skar igenom henne kropp. Som skar upp varenda ven och nerv. Mörkret. Det krypande mörkret som kom allt mer. Som förblindade hennes sikt och som gjorde smärtan till ett malande dunkande. Hon kunde inte kämpa i mot länge mot det. Cyrs röst. Dovt som om det kom långt bortifrån. Hovarnas muller mot marken blev allt mer avlägsna. Hingstens frustade och ökade farten med bakåt lagda öron när den fräna men ändå söta doften från blodet nådde dess känsliga luktsinne. Cyr tog dess tyglar när han kom upp jämsides med den svarta hingsten men vansinnes galoppen fortsatte. Han kastade en snabb och orolig blick på pilarna som borrat sig in i Skuggas sida och axel. Skulle hon överleva den här ritten och komma till herr Gripenklos hus? Morrandes vände han sig om mot alverna i sadeln och kastade några tysta förbannelser över dem innan han åter vände sig framåt för att komma på något sätt att villa bort dem. Blicken sökte sig in i skogen och letade febrilt efter ett gömställe bland de täta träden. Ett tätt enbusks snår fångade hans blick och han styrde hästarna med viss svårighet ditåt. Han lyckades precis få hästarna utom synhåll innan alverna kom farandes i en vansinnes fart. De rasade rätt förbi snåret utan att ens ha tanken på att de kanske gömt sig någonstans.

Cyr hoppade snabbt av hingsten och halvsprang fram till den svarta. Han fick ner Skugga från dess rygg och la henne ner på marken på sida. Försiktigt tog han av henne masken och sedan sin egen. Först kunde han inte upptäcka hennes andning men sedan såg han den, då bröstet hävde sig. Han blev något lättad. Hon levde. Men för hur länge? Försiktigt började han undersöka pilarna och såren. Den i axeln skulle han inte kunna rubba då den verkade ha gått igenom eller fastnat vid något ben. Den i sidan däremot verkade möjlig att dra ut. Cyr tog sin dolk och skar upp hennes tunikan något vid pilen innan han tog ett stadigt tag om den med handen. Skugga kved till vilket visade att hon i alla fall in förlorat medvetandet helt ännu. Cyr såg på henne men sedan åter på pilen innan han med ett snabbt ryck drog ut den. Den hade inte suttit djupt som tur var. Skugga ryckte till men blev sedan stilla, efter att ha helt förlorat medvetandet av smärtan som skurit genom hennes kropp när han drog ut pilen. Cyr såg sig om och insåg plötsligt något också. Ränseln var borta. De måste ha glömt den i slottet. Han såg istället lon stå där med en orolig blick innan den åter försvann in i skogen. Cyr vände åter blicken mot såret och det blod som rann ur det. Svärandes på sitt kalla hemlands språk så rev han av en bit utav manteln och band om det med

Skriven av: Lina Grönstedt