Publicerat
Kategori: Novell

Lasse och skrivmaskinen

Lasse & skrivmaskinen

- Vill inte du att jag ska stanna kvar? Vill du att jag ska flytta?
- Jag kommer alltid att älska dig, det måste du förstå...men vi kan inte fortsätta så här längre.
Dem orden glömmer jag aldrig, jag satt i fönstret hemma i villan en regnig lördagskväll. Barnen var hos mamma och pappa. Jag hade köpt hem mig en massa öl från Systembolaget. Grälet var ett faktum, skilsmässan var kommen.

Då, en tid efter skilsmässan med Erika satt jag i en lägenhet i en förort till Stockholm. Jag hade beslutat mig för att dra därifrån, för hur det hade gått om jag stannat kvar vill jag inte ens tänka på.

Stockholm, varför denna stad? Varför inte en någon annan stad? Typ Göteborg, Malmö. Men Stockholm blev det, här fastnade jag. Här är jag, fortfarande i samma lägenhet, skriver på nån gammal skrivmaskin som jag hittat på skroten. Ta mig inte för nån lösdrivare, det vara bara ett tillfälligt besök, och det lönade sig ju. Jag skriver ju för fan på den nu. Fick lämna in den på lagning. Kom på att det skulle vara bättre än att pantsätta den, det kom jag på inne i pantbanken.

Jag är en patetisk man just nu, det har jag varit en tid nu. Ända sen skilsmässan med Erika. Jag tycker det är starkt att erkänna det.

Jag är nu 27 år gammal. 27 år gammal? Okej, jag har fyllt 27 för 2 månader och 14 dagar sen. Det låter väl bättre, 27 år gammal låter inte bra i min situation. Jag måste inse att jag är en ung man med många valmöjligheter kvar. Men det är svårt, det är så in i helvete svårt. Särskilt för en sån stackars man som mig. Ha ha, patetisk var förnamnet på mig. Som sagt!

Konstigt vad verkligheten kan komma ifatt en ibland. Efter min skilsmässa så la jag svansen mellan benen och packade mina väskor i smyg och rymde när det var över. Jag hade intalat mig själv om att mitt liv skulle börja efter dem senaste händelserna. Men tji fick jag, det förflutna var inte särskilt snabb, men det kom ifatt mig.
Och nu kan jag medge om att allt jag gjorde var ett felsteg, det var fegt. Det var ett otroligt övertramp av mig. Hur kunde jag lämna mina barn, helt ensamma? Nä Lasse, det är bara en tanke, dem har det bra. Det som får dem att ha det bra är att jag lämnade dem. Dem klara sig utan mig, jag är bara en förlorad man, en loser.

Nu skiter jag i det här. Jag har förlorat hoppet för ett bättre liv här. Livet kan vara ett redigt helvete. Har alla glömt mig där hemma? Dem skiter ju ta mig fan i mig. Så vad är det för mening med att jag ska ta plats på denna planet, i denna lägenhet, i en jävla sunkig förort.
Tack för eran omtanke, tack för mig. Och ni, en sak till, förlåt. Förlåt för min feghet, förlåt för mitt övertramp.

------------

Lasse rullar ut pappret ur maskinen och går ut i köket, där häller han upp en whisky som han sväljer med ett grin.
'Borde inte mina händer darra nu, varför är min kropp så lugn och sansad? Är det inte ett tecken på att jag verkligen borde göra det? Kanske bäst att göra det direkt så jag inte flippar ur totalt senare. Eller det kanske håller i sig ett tag, vad vet jag. Borde nog gå på toaletten innan.'

Lasse häver sig upp från det hårda golvet, häller upp ett glas whisky till, och går in på toaletten. Toasitsen är kallare idag, känslan får Lasse att kvälja när han tar en stor klunk ur glaset.
Minnena går upp som en bioskärm framför honom när han sitter på toalettstolen. Han ler smått åt tankarna, en tår kanar nerför hans kind. Läpparna börjar darra.
I tankarna, på bioskärmen kan han se Louise och Casper, dem leker på baksidan av huset. Erika sitter på verandan, hon har en blomma i håret. Iförd den gula sommarklänningnen som Lasse gav henne i födelsedagspresent, den sista presenten som han fick ge henne innan helvetet bröt ut.
'Gud, om en man ångrar något som han gjort fel, borde han inte få en chans till? En chans till att få ställa allt tillrätta?'

Efter en tidsfördrivande stund på dasset går Lasse ut i hallen. Han öppnar städskåpet, tar fram revolvern ur en låda. Patroner?
Lasse hoppar i skorna och ut i trappuppgången. Det bär iväg i en jävla fart nerför gatorna, ner i tunnelbanestationen och in i ett tåg mot city.
När tåget stannar kliver Lasse ut på perrongen, svettpärlorna vilar på pannan, han kämpar mot tårarna, läpparna börjar darra. Han går till perrongen mittemot och går in i tåget.

När Lasse är hemma plockar han ner revolvern i lådan igen och stänger in den i städskåpet. Han går in i sovrummet och sätter sig vid skrivmaskinen.

-----------

På senare år har det inte varit något solsken hos mig, det har inte varit det sen jag lämnade barnen. Inget solsken sen jag bröt upp med Erika.
Jag har inget liv längre. Hade jag haft det om jag stannade kvar där?
Nu tänker jag lämna detta liv, jag vet att jag snart kommer att skriva något som kanske kommer att förändra mitt liv för alltid. Snart kommer det.
Klockan är strax över två nu, nu ska jag börja packa, ner till Centralen och boka en biljett hem, en första klass tammefan. Nu får det vara slut på det här. Dem väntar ju på mig där hemma. Jag kan säkert sova över hos morsan, hon kommer få spader när hon ser mig, lilla mamma.
En lycklig man

-----------

- Louise, kom och hjälp din lillebror nu, maten är färdig om tio minuter, ropade Erika.
- Ja mamma, vi kommer.

Erika lagade spaghetti och köttfärssås, det var barnens favoritmat.
Klockan var strax över fem, kvarteret var lugnt vid den tidpunkten, för där hade dem flesta nästan samma rutiner.
När dem hade satt sig vid matbordet för att äta avbröts Erika av att telefonen började ringa.
Hon la ner besticken och gick ut i hallen för att svara.

- Erika Svensson, svarade hon.
- Hej!
- Lasse? Är det du?
- Ja, det är jag, svarade Lasse.
- Ööh...men...vilken oväntad överraskning.
- Jo, det finns så mycket som måste sägas Erika, jag ville bara säga att jag.....

Ett kraftigt oväsen hördes innan samtalet avbröts. Erika satte sig ner. Det var verkligen Lasse. Hon var helt borta, hon fattade ingentingen. Hon gick och satt sig och åt färdigt maten. Barnen hade ätit upp och satt sig framför tv:n.
Erika diskade upp och gick sen också för att se på tv och koppla av en stund. Barnen väntade på att barnprogrammet skulle börja, istället var det en viktig nyhet på tv:n.

'Vi avbryter den pågående sändningen för en nyhet. För tjugo minuter sedan körde ett tåg på en bil som stannat framför tåget, det ledde till att tåget spårade ur och fattade eld, ännu finns inga uppgifter om antalet avlidna. Tåget avgick från Stockholm klockan tre, det skulle åka till Göteborg. Fler uppgifter får ni i en extra nyhetssändning klockan sju.'

---------

I det utbrända tåget fann man en text som någon skrivit på skrivmaskin. Skrivmaskinen fann man sen under städningen. Texten använde man som ett tal på minnesceremonin.

'Äntligen är jag på väg, jag är på väg upp, jag svävar snart över molnen. Ni där nere kommer inte att kunna se mig. För hit upp, hit upp når inte ögonen, bara drömmarna, om du är där nere vill säga. Mina drömmar där nere har snart slagit in, mina drömmar ska få se solens skarpa sken, min näsa ska få känna en rosenvind som blåser. Jag ska gå på molnen med min käresta hand i hand.'


Av Henrik Gräntz den 4 maj 2003

Skriven av: Henrik Gräntz

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren