Låt mig gå

Mörkret hade lagt sig över staden. Hon kunde se sin andedräkt framför sig. På marken låg det döda löv. Luften var kall. Inga fåglar hördes som det annars gjorde nere vid ån. Hösten var här. Snart skulle vintern komma. Hon stannade. Andades. Försökte lugna ner sig. Imorgon skulle de ha grupparbete. Grupparbete betydde att han skulle vara där. Paul. Hur länge hade de känt varandra? Fyra år? Fem? De studerade samma ämne. Det var något med Paul som hade fångat hennes uppmärksamhet redan första året. Hans burriga bruna hår och gröna ögon. Sen var han så våghalsig. Och självständig! När han bestämde sig för att åka på utbyte, hade han gjort det. Utan att tveka! Resultatet hade blivit att han hade bott i Göteborg i ett halvt år. En annan gång hade han tagit ett halv års mellanår. Och då hade han bott i San Diego. Det var ett liknande liv som hon ville ha. Med honom. Men hon hade redan en pojkvän. Jesper. De hade varit ihop i fyra och ett halvt år. Under sommaren hade de flyttat ihop. Men det ända äventyr hon hade med honom var att dricka kaffe framför tv:n. Hon ville berätta för Paul vad hon kände. Med tiden hade det blivit klart att hon verkligen kände något för honom.
Låt mig gå. Låt mig gå! Tänkte hon varje gång hon såg honom. Nu stod hon utanför sin ytterdörr. Hon suckade. Tog fram nycklarna, öppnade och gick in.
”Är det du, Johanna?” frågade hennes sambo.
”Jo.”
”Vart var du och gå? Det var en lång promenad.” Hon svarade inte. Utan bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick och lade sig. Jesper lade armen om henne. Precis som om hans arm kunde skydda henne från allting. Hon somnade.

Följande dag vaknade hon med feber. Först funderade hon på att strunta i föreläsningen, men proppade sig full på febermedicin och gick ändå.
”Var inte du sjuk?” frågade Paul häpet när han såg henne.
”Jag tog medicin.”
”Ni ska gå och sitta med era grupper. Fundera på tre frågor som ni skulle vilja få fram här på kursen.” Deras ena gruppartner kunde inte komma, så det var bara hon och Paul. Det slutade med att de inte gick igenom frågorna utan talade om annat istället.
”Jag har funderat på att skjuta upp min magisteravhandling. Istället för att bli klar till våren, så funderar jag på att bli klar till nästa höst,” sa Paul.
”Verkligen!” Av någon anledning blev hon lättad. Tanken på att inte få se Paul varje dag, eller ofta, gjorde ont. Då kom tanken tillbaka.
Låt mig gå. Låt mig gå! Nu hade hon chansen att berätta. Det var bara de två ute i hallen. Hon iakttog honom lite. Han hade förändrats. Hon tyckte att han var dum mot henne tidigare. Åtminstone under deras första år. En gång hade han lurat henne att komma tillbaka till fakulteten.
De hade alla första åringar bokat tid hos sin egenlärare för att tala om det första året. Hennes möte hade varit före Pauls, men han hade skickat åt henne:

”Du har din egenlärar träff nu!”

Hon hade fallit för skämtet och rusat tillbaka på sin cykel till fakulteten. Bara för att få veta att han lurat henne. Ibland hade han skickat underliga textmeddelanden åt henne under natten. Varför hade han varit så taskig? Fanns det något mellan dem? Nu erbjöd han henne vatten. Han hade till och med erbjudit att gå till butiken för hennes skull när han hade fått veta hon blivit sjuk! Hon tog upp hans häfte.
”Vad gör du?”
”Jag ska rita av min hand, så att du aldrig glömmer mig,” svarade hon skämtsamt. Hon började rita.
”Gjorde ni aldrig det här på dagis?”
”Jo, visst gjorde vi det. Och i början av lågstadiet.” Hon skrev ännu XOXO i bildens handflata. Varför gjorde hon det? Ville hon visa något? Var det här hennes sätt att berätta för honom vad hon kände?
Låt mig gå. Låt mig gå! Hon älskade Jesper. Men det pirrade när hon såg Paul. Och det kändes rätt. Paul lyfte upp sitt häfte. Han log.
Du har alla chanser att berätta för honom nu. Hon öppnade munnen. Hon tog sats. Nu! Nu skulle det ut.
”Och hur går det för er?” frågade mitt i allt deras föreläsare bakom dem. Johanna svor för sig själv. Men det var kanske bara bra att de blev avbrutna. Hon var inte redo att berätta. Åtminstone inte ännu.

Jesper hade kokat te åt dem båda när hon kom hem. Han var så omtänksam. Hon fick illa till att vara.
”Du måste få något varmt i dig.” Han hade ställt fram två koppar på matbordet.
”Tack!”
”Är allt okej? Du har varit så disträ på sistone.” Han kramade hårt om henne. Hon ville inte berätta. Inte för honom. Hon sjönk in i hans famn. Det var i den här famnen hon ville vara. Eller? Hon kramade hårt om honom tillbaka. Hon ville nästan gråta. Men hon fick inte. Hon fick inte!

Några dagar senare höll en kompis till henne en hemma fest. Johanna hade tagit en flaska vin med sig. Jesper hade inte kunnat komma med. Men Paul hade kommit. Lika glad som alltid. Hon kände ingen annan av gästerna. Hon satte sig bredvid honom vid kaffebordet. Själv satt han med en öl.
”Vi har premiär med amatörteatergruppen om en månad. Du borde komma och titta!”
”Jag kommer,” lovade hon. Förra gången hon hade gått för att titta på honom hade hon haft blommor med sig. Han hade blivit så glad.
”Hur smakar ditt vin?”
”Gott.” Hon visade flaskan åt honom. Gato Negro. Sju euro. Han drack upp sin öl.
”Du råkar inte bjuda på ett glas?”
”Om du hittar ett glas så…” Han sprang snabbt ut till köket och kom tillbaka med ett glas i handen. Hon hällde upp åt honom.
”Tack ska du ha!” Han tog en klunk.
”Det är verkligen gott det här vinet.” Hon log tillbaka. Hon fick sitta här med honom. Ingen kom och avbröt.
”Vi borde hitta på något du och jag. Någon dag,” föreslog hon.
”Det skulle vara roligt.”
Låt mig gå. Låt mig gå! Men hon ville inte gå! I hennes huvud, för den stunden, fanns bara han. Hon hade känslor för honom. Trots att hon inte kände honom så värst bra.
”Jag funderar på att gå på en öl efter det här,” sa Paul. ”Kommer du med?”
”Jätte gärna!” De tog sina rockar och tackade för sig. De gick till närmaste bar och köpte varsin drink. Eller rättare sagt, Paul bjöd på hennes cider som tack för vinet. De hittade ett fönsterbord.
”Här hör man sig själv tänka,” sa han. Hon skrattade till svar. Det för bra för att vara sant. Hon var ensam med honom. Han ville sitta ensam med henne! Han hade inte frågat någon annan med. Utan han hade frågat henne!
”Hur går det för dig och Jesper?” frågade han plötsligt. Jesper! Det högg till. Hade han varit tvungen att ta upp hennes sambos namn?
”Det går bra.”
”Varför kom han inte till hemma festen?”
”Han jobbar på en essäinlämning.” Paul nickade. De smakade på sina drinkar.
”Har du hittat någon flickvän förresten?” Hon var bara tvungen att få veta om han hade någon.
”Nä, inte för tillfället. I San Diego hade jag en fling med en äldre kvinna. Men efter det har jag inte haft någon.” Egentligen var det här första gången hon hörde Paul medge att han dejtat någon. Tidigare hade han varit ganska tyst om ditt förhållande liv.
”Nu har jag all möjlighet att berätta.” Låt mig gå. Låt mig gå! Hon skulle berätta. Och sen kunde hon gå vidare. Hon drack upp sin cider.
”Fåå ja komma o schitta me er?” Frågade en full man plötsligt.
”Nej!” Sa Paul bestämt.
”Danke schön!” Sa mannen tillbaka. Han satte sig bredvid Johanna och började mumla något till henne. Hon spelade död och tittade ut genom fönstret. Paul tittade ner i bordet. Då och då viftade mannen med sin hand framför Paul för att få hans uppmärksamhet. Tillslut gav han upp och gick.
”Ska vi gå?” frågade Paul. Johanna nickade.

Utanför hade det börjat ösregna. Paul hade ett paraply med sig och tillsammans under det sprang de till hans trappuppgång.
”Du får komma in av och an om du vill. Jag tycker inte om att du ska gå ut ensam i regnet.”
”Det är okej.” De var ensamma igen. Ingen kunde komma och störa dem. Det var bara dem och regnet.
”Är du okej?” Frågade Paul. Låt mig gå. Låt mig gå! Hon fuktade läpparna.
”Paul, det är något vill säga. Något jag velat berätta väldigt länge.” Han sa inget.
”Jag tycker väldigt mycket om dig. Alltså, om dig, om dig. Jag har gjort det väldigt länge. Men aldrig vågat säga något. Delvist på grund av Jesper. Jag älskar honom. Men jag har känslor för dig också.” Hon tittade ner. Det brände under ögonlocken. Paul sa ingenting nu heller. Han lade armarna om henne och kramade henne hårt.
”Vill du komma in?” Hon nickade. Hon var fri. Det var över. Hon älskade Jesper. Hon ville fortsätta vara i ett förhållande med honom. Men hon visste nu att det var okej att tycka om andra också. Vi kan inte stänga ögonen för andra. Hon log och följde efter honom.





Författare:

Publicerat

Dela: