LAUDES



Ännu är universum i ett mörker, jag svävar och virvlar runt i oändligheten. Ett mörker av färglös ofruktsamhet och långsamt glider jag in mellan planeternas sicksackmönster en väv i ett oändligt mörker.
Jorden rusar emot mig tar form bland stjärnor som glimmar i det nattsvarta oändliga. Mitt skri som ljudlöst, ensamt fyller tomheten. Smärtan i förlossningens ögonblick när atmosfären omsluter min kropp och jag upplever nuet. Mörkret övergår i dag, medvetandet skär som röda blixtar genom mina ögonglober. Jag har blivit jag.
Soluppgångens förlösande ljus är smärtan som bereder medvetandet för dagens kamp för lycka.
Långsamt träder spaljéns konturer fram ur morgondimman. Solens strålar – underbart- snart ger den värme till murgrönan som slingrar i ett sicksack uppför spaljén och vidare mot det vitkalkade taket.
Den växer och av minnenas tankar växer den oblygt. Den är röd som dina läppar, de som var en ros doftande av dagg. Fuktig och daggvåt trycktes mot mina läppar. I minnet kommer du mot mig med fuktiga röda blad som förenas med min åtrås tanke.
Det finns en präst i byn Jag kan se hans skugga när han går, skuggan mot de kalkvita klipporna. Där stod vi om natten, så skönt och sammetsmjukt omslöt oss mörkret. Försiktigt kom det, nattmörkret. Smygande på tå, för att inte störa när jag försiktigt öppnade din urringade blus med oseende händer och lät mörkret härska i oss.
Prästen fanns i byn och han gick varje morgon och även om kvällen till den lilla vitkalkade kyrkan. Så skön den kyrkan kunde vara i skymningsljus där den stod bland cypresserna. De bugade sig i vinden när han gick in genom kyrkporten. En helig man som gick för att be i stillheten. Han – prästen - hade förmågan att prata med Gud. Han steg in genom den tunga porten av järn, den var smidd av syndare för länge sen, för syndare var vi alla tills det att porten tung stängdes om oss och våra tankar. Även han gick in som en vanlig syndare och porten slog tungt igen och stängde ut alla världsliga tankar.

Dina läppar, röda som rosor med morgondagg, rosenknopp nyss utsprungen anas som toppen av ditt bröst. Du står på knä som en vanlig syndare, står på knä vid altarrundeln. –Ber i timmar - fräls oss ifrån ondo.
Men hon var alltför vacker, håret korpsvart, ögonen smekande men ömsom blixtrande. Mörka ögon som sammet, nattsvarta var de i sin färg. Men de hade en glöd som tände ett begär djupt och smärtsamt, fallet in i själens avgrundsdjup var oundvikligt.
Men prästen var en helig man, dagligen gick han morgon och kväll till kyrkan –bad till sin Gud.
Bad befria mig från all synd.
--Figuren - brösten, två kullar innanför blusens tyg som kunde föra lyckan till oanade höjder, ouppnåeliga för alla utom för den djärve. Vilka eggande höfter, vilken gång.
Tystnaden var påtaglig bland alla som såg henne när hon gick genom byn. Ung orörd och vacker som en ros gick hon varje kväll upp mot kyrkan för att be. Sida vid sida stod de knäfallande framför altarets ring. De förenades i sin bön. Endast gud vet vilka tankar och ord som formades i den tysta bönen.
Hennes bön är så oskuldsfull, men ändå så snärjd av ångest. Med knäppta händer står hon och ser upp mot kvinnan med barnet i famnen. Läpparna är små röda och kanske de döljer ett leende eller är det en fråga. Hon ser ned på det nakna barnet i hennes armar och kinderna lyser röda nästan som av blod eller mognad frukt. Då känner hon igen den knutna handen som likt en smärta trycker hårt mot sin mage. Är detta en kvinnas förbannelse eller är det ett tecken på frihet som min mor försökte förklara en gång för flera år sedan, jag var bara barn tidigt utvecklad, sade mor och kramade mina axlar med en suck.
Jag hade suttit uppe vid klippan i svalkan av ett träd och rensat gamla torkade frukter ur några korgar. Det var ännu sommar men snart var det dags att ta reda på de nya frukterna och då behövde korgarna vara rena. Hela dagen hade jag känt smärtan som likt en knuten näve tryckte in mot min mage, men det hade inte fått hindra mg från att gör det som jag fått som min uppgift för dagen. Jag reste mig från stenen gag suttit på för att gå ner till bäcken för att skölja bort det sista skräpet ur korgen Jag känner att jag är konstigt fuktig mellan benen. När jag låter mina fingrar känna efter vad som hänt ser jag förskräckt hur de blir rosafärgade och förskräckt tappar jag korgen och rusar ner mot bäcken.
Jag handlade rent instinktivt utan att tänka mig för drog upp kjolen och satte mig i det kalla vattnet. Hade jag skadat mig, skurit mig mot någon vass sten när jag drömskt suttit och rengjort korgarna från den gamla torkade frukten. Jag hade satt mig i det kalla vattnet rent instinktivt. Mamma hade en gång tidigare visat mig hur ett mindre skärsår som jag fått på benet slutade blöda när vi suttit med benet i det kalla vattnet fån bäcken. Satt jag bara stilla nu så skulle nog
blodet från mitt underliv sluta att rinna och färga vattnet mellan mina ben svagt rosa.
Jag ber att jag skall befrias från kvinnans förbannelse och återgå till min barndoms oskuld.
Skymningen föll dunkelstilla kring dem och dolde dem för byns frågande blickar.

– Rosen –flammande röd som kärlekens väktare, lyste hennes läppar. De var fuktiga som rosen blad en daggvåt morgon. Och likt ett sammetsvarmt universum öppnades för blicken blusens urringning. Vägen till byn var inte lång, men de var två som sökte den dolda vilan i gräset efter kyrkans svalka och ro. Skuggan mot den kalkvita klippan försvann när kroppen sjönk ner mot det mjuka gräset och skötet vilad mörkt och fuktig öppet för att i sin oskuld fullborda bönens stilla fråga. Den tunga dörren som smitts av syndare, smeder som svettiga bearbetat det glödande järnet till en gud de inte kände. Nu stod den öppen mot syndens rike och ut trängde ljudlösa skrik om en oförlöst längtan.
Morgonljus och murgrönan klättrar allt högre, det är höst och bladen är röda som ditt blod. Tänk så kall du blev när jag kysste den sista daggen från dina läppar och de som smakade av blod. Slappt och viljelöst låg din kropp, orörd och Oskändbar för den, som borde ha varit din älskade. Rosen var för alltid vissnad och död.
Gud skall förlåta mig för prästen var en helig man. Sakta gick han bort från den vita klippan. Dörren, den av järn smidda dörren stod öppen in till kyrkan. Men tungt stängdes den av smeder smidda porten och avskilde honom från världen och synden. Tung och smidd av det förflutnas glödande järn var syndens port som stängdes om hans hjärta.
Din kropp trycks ned motgräset och jag ser den vita klippväggen resa sig mot kvällsljuset. I min ångest tankar räcker jag fram barnet som jag bär i mina händer, men ditt ansikte är slutet och dina ögon blickar oseende ut mot ett fjärran.
Allt detta har hänt är ett förut. Detta är en upprepning av alla offer som vi kvinnor har gjort. Så virvlar de sista tankarna inom mig när du fullbordar syndens offer och min kropp fylls av din längtan efter befrielsen ur den eviga förbannelsen.
Denna kroppens synd som du bar med dig, när du lät den tunga dörren av järn stänga dig ute från lyckan och frihet. Var det meningen med livet att låta de eviga syndarna, eldens betvingare det glödande järnets betvingare stänga dig inne i din egen synd.
Jag känner ingen smärta mera, blodets lust har sköljt igenom min kropp och klippan lyser röd av detta blod, och snart skall stjärnorna virvla förbi i sin eviga dans och jag kan äntligen känna mig fri och förlöst. Min kropp skall lämnas kvar som en påminnelse till evigheten och ännu en gång skall syndarnas stig trampas av botgöraren fram till porten som inga löften kan ge.

Minnet skulle för alltid förringa den handling som det gröna gräset bevittnade, då den röda rosen vissnade under hans hand. Den Synden var inte till för heliga män. Det var endast portsmederna i det förflutna som såg hur ångesten förlöstes när det hårda järnet formades i smärtans glödande hetta.
I morgon går åter solen upp och kyrkan står vit bland cypresserna. Smärtan vilar på pelare av guld som omges av bibeltexter.
Prästen han är en helig man, ensam i ett svindlande universum fyllt av rosor. Daggfyllda rosor – och planeterna i ett virrvarr, i en meningsfylld meningslöshet – sakta äter sig livet in i kritklippornas vithet. Blodet brusar om natten i det rödflammande dunkla ovissa och på klippskrevans mjuka gräs ligger rosen. Vissen men skötet viskar mjukt och motvilligt erfaret, utan att mer kunna förmedla om sin smärtfyllda erfarenhet. - Vilar in i evigheten –
Nu går prästen in i kyrkan – ber – för mig och rosen. Den tunga dörren av syndfullt järn stängs för evigt.




Författare:

Publicerat

Dela: