Lawein

Sagan om Ereo del 1

Lawein var mycket vacker, det går inte att neka till. Hon hade vågigt långt, korpsvart hår, och många män i Ereo skulle döda för att få kyssa hennes blodröda läppar. Drottningen tvekade dock inte för att stjäla ett guldmynt, och hon hade inga problem att hantera ett svärd. Såvitt Lawein kunde minnas hade hon aldrig velat vara drottning, särskilt inte över ett land som Ereo, där spänning var lika vanligt som drakar i din värld. Hon mindes den tid då hon levt med tjuvarna i Tortall, och brukade rida över Milithrils gröna slätter, och hon mindes denna tid med saknad i hjärtat. Koroth sade ofta att hon var en uppfinningsrik ung dam när hon berättade om hennes händelser, och nog stämde det mycket bra att Lawein inte saknade fantasi, och inte heller ett gott sinne för humor, men hon ljög aldrig, och varje gång hon berättade om sina äventyr, så var det alltid alldeles sant.

De närmaste dagarna sken solen som aldrig förut, och fåglarna spelade i trädkronorna. Lätta brisar svepte förbi med jämna mellanrum och fick blommorna att svaja. Koroth blickade ut över soldaterna som tränade i slottsträdgården. Han såg hur de slog, parerade, och förberedde sig för att döda. Koroth visste mycket väl att soldaterna kunde komma väl till pass, men trots detta hatade Koroth allt som hade med krig och död att göra. Han vände sig om, och upptäckte till sin förvåning att Lawein stod och betraktade honom. Koroth hade alltid älskat Lawein med hela sitt hjärta, hennes ögon var vackra, livliga och lekfulla, men de letade alltid efter något i fjärran och ibland kunde Koroth inte låta bli att undra... Lawein log mot honom, och han log tillbaka.
-älskling, Började Koroth, men Lawein avbröt honom tvärt.
-lolgirim bad mig hälsa att skeppet avgår imorgon bitti och att besättningen är redo. Och med de orden vände Lawein på klacken och stegade ut ur rummet. Koroth hade önskat att hon hade stannat litet längre, men det fanns inget att göra åt nu.

Lawein gick ut till hamnen och tittade på de böljande vågorna, och de skrikande måsarna. Hon hörde sjömännens visor från långt ute på havet, och önskade att hon var med dem. Hon önskade att hon också fick känna vinden i sitt hår, och doften av det salta vattnet. Men hennes önskningar var förgäves, hon var drottning, och var egentligen tvungen att sitta inne på tronen, eller besöka slottsträdgården.
Men den största anledningen att hon gick till hamnen denna strålande eftermiddag var till största delen på grund av att hon ville höra mer om skeppet som skulle avgå nästa morgon. Lolgirim hade sagt att det ämnade fara till Tortall, och det var detta som hade väckt hennes intresse. Lawein svepte kappan kring sig, ty nu började de lätta brisarna att övergå till hårda vindar, och små regndroppar landade på hennes huvud.
-Lolgirim! Utbrast Lawein plötsligt när hon skymtade hur den kortväxte mannen gick mot skeppet. Han vände sig om när han hörde sitt namn, och gjorde en gest åt Lawein att komma. Hon skyndade sig mot den ofantliga tingesten.
Detta skepp var stort och rymligt, och på det fanns fullt av guld och juveler samlade i trälårar. Lolgirim berättade att skatterna var gåvor till kungen av Tortall, Dain. Detta väckte Laweins intresse ytterligare, och nu kunde hon inte släppa tanken att hon skulle vara ombord när skeppet kastade loss. Dain var nämligen namnet på en av de tjuvar som lärt henne allt hon nu kan om hur man skaffar pengar snabbt och lätt, och om det var just denna man som nu krönts till kung, så visste Lawein att hon skulle bli behandlad mycket bra.
-Hur många dagar kommer färden att ta? Frågade hon då. Lolgirim drog i sin mörkbruna skäggstubb innan han till slut svarade.
-Tja, det kommer väl att ta två dygn, men inte mer! Lawein nickade. dom fortsatte sitt samtal en lång stund innan Lolgirim var tvungen att börja arbeta ,sedan skildes de åt när hon drypande våt gick tillbaka upp mot slottet.

-Vid Uzzas öga, vart har du varit? Röt Koroth ilsket.
-Jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv. Väste Lawein. Och vart jag varit är, och förblir, min ensak. Tillade hon, men Koroth lyssnade inte. Istället fortsatte han om hur orolig han varit, och vad som kan hända om hon inte håller sig inom slottets murar.
Den natten sov Koroth och Lawein i skilda sovrum, på grund av deras gräl några timmar tidigare. Men när mörkret hade fallit över staden, och en djup tystnad fyllde slottet, smög en mörk figur omkring i korridorerna.

Morgonen var lika strålande som den dåvarande, och fåglarna sjöng även denna dag i trädens kronor. Molnen var bortblåsta och kullerstensgatorna återigen torra efter gårdagens regn. Doften av blommor fyllde luften, såsom ölkaggarna skulle fyllas med nybryggt öl i värdshusen, när mörkret föll.
Laweins säng var tom, bortsett från en papperslapp som var lämnad åt Koroth att finna. Gardinerna fladdrade lätt i vindarna från det öppna fönstret, och ljusen på sängbordet hade slocknat. Sanningen föreföll sig så att Lawein hade blivit kidnappad, och förd till värdshuset Den Stegrande Ponnyn. För tillfället låg Ereos drottning avsvimmad i en fuktig källare, med råttor som kilade förbi med jämna mellanrum. Källaren tillhörde ett av de värdshus som fiskarna brukade besöka, under sina lediga dagar. Lolgirim och Garamoth hade erbjudit ägaren tolv guldmynt om han lovade att inte säga något om deras hemlighet, och han hade motvilligt tackat ja.
När Lawein vaknade såg hon inte sitt vanliga ljusa och välkomnande sovrum, istället såg hon kala våta och algbesmutsade tegelväggar med ett litet gallerförsett fönster som enda luftintag. Med stor möda ställde Lawein sig upp och tittade ut genom fönstret. Hon såg ingenting annat än havsvatten och måsarna som svävade på himlen. Hon vände sig tvärt när hon hörde den stora ekdörren öppnas. In kom fem män förklädda i mörka kläder.
-ers höghet, började den ena.
Lawein höjde handen.
-Vilka är ni och varför har ni gjort så här?hon kämpade för att hålla rösten lugn.
En kort man stegade fram och tog av sig huvan. Det var Lolgirim.
- vi tänker föra er till landet Tortall i väst, förklarade han. Ni är väldigt efterfrågad där och mannen som begärde detta av oss betalar väldigt bra.
Lawein kippade efter andan, varför just henne? Hon vill fara dit men hon vill resa med glans och färdighet. Inte som någon fånge heller!
-släpp ut mig annars så ska jag se till att dom flår er levande och låter er ruttna på galgbacken! Röt hon.
-ni ska få komma hem, förklarade Lolgirim hånleende, efter att ni fått träffa den som gav oss det här jobbet och efter det att vi fått våran lön.
Lawein var så arg att hon kokade, hon fick syn på en dolk i en av männens skärp, hon slängde sig framåt med ett gällt skrik och hann precis ta tag i dolken innan Lolgirim tog tag i henne. Två andra män kom gående mot henne. Hon kände paniken komma krypande men hon visste att om hon inte tänkte nu så skulle de få henne att följa med. Och hon visste väl vad mannen som gett dom här männen jobbet ville ha henne till. hon tvingade sig själv att tänka klart. Lolgirim höll ju bara händerna om hennes midja så om hon böjde sig fram så skulle han åka framlänges, sen skulle hon ju ha båda händerna fria att slåss med. Detta skulle hon nog klara, Lawein böjde sig fram så långt hon kunde och vinklade ryggen uppåt, ungefär som när man gör en kullerbytta. Resultatet blev att Lolgirim flög i golvet med en smäll. Lawein skyndade sig att skära klänningen kortare så hon hade mera rörelsefrihet. En av de två männen gav sig på henne med ett vrål. Lawein svarade med att sparka honom i magen så han for in i väggen. Den andre av hennes fem motståndare föll medvetslös till marken. En tredje gav sig på henne med sån kraft att hon inte kunde stå emot trycket, utan for in i väggen med den andres händer runt hennes hals. Detta var nästan det hon fasade mest för, att vara fångad av en motståndare som var både större och starkare. Men än kunde hon några knep. Lawein svarade på attacken genom att köra ett finger i ögat på honom och samtidigt stampa honom hårt på foten. Sedan körde hon huvudet i magen på honom med sådan kraft att han flög in i väggen. hon stannade upp för att torka svetten ur pannan. Ännu en motståndare kom emot henne, den här med en dolk i handen. Om dom bara ska få mig medvetslös, varför ska han då ha en dolk för? Tänkte hon. Hennes motståndare var mycket längre än henne och han hade kraftigare kroppsbyggnad. Det är ju klart, tänkte hon, han är ju en man. Hans attack kom utan förvarning och hon undkom med en hårsmån från att få dolken i överarmen. Hon kröp ihop och rörde sig runt sin motståndare och väntade på att musklerna i hans kropp skulle avslöja vilken hans nästa attack skulle vara. Han kastade sig mot henne och Lawein hukade sig precis framför honom, han flög över hennes rygg och in i väggen. Hon vände sig om mot den sista av de fem männen. Han var inte stor, men han såg väldigt maskulin ut. Precis som mig, tänkte hon och smålog. Men hon märkte snart att den här mannen inte var som dom andra. Han kunde alla hennes trick och när hon försökte överlista honom blev det bara värre. Hon synade sin motståndare. Han hade mörkt hår precis som henne själv, men istället för att ha vackra och glada ögon hade den här personen gråa och kalla. Han kan inte ha blivit älskad så mycket , intalade hon sig själv. Han gick till attack och Lawein svarade med att köra in huvudet i magen på honom. Hon försökte förtränga ett skrik när några hårtussar drogs loss från hennes hårbotten. hon knytnävsboxade honom i magen tills han föll till golvet av smärta. Lawein var snabbt framme och drog upp hans arm bakom ryggen och med den andra höll hon upp hans huvud i det mörka håret. Hon visste bättre än att låta honom komma upp på fötter igen.
-ge..ger du dig? Flämtade hon. Mannen nickade, Lawein släppte taget, och ställde sig upp. Mannen sträckte sig efter sin dolk men Lawein var före. Hon tog dolken och med bredsidan slog hon honom medvetslös. Lawein flåsade och torkade svetten från ansiktet. Sedan gick hon över de medvetslösa kropparna och upp till övre våningen. Hon hann knappt uppför trappan innan en stark arm drog henne bakåt, hon bannade sig själv för sin oförsiktighet. Hon sparkade och skrek, men ingenting hjälpte. Mannen tryckte en våt trasa mot hennes mun och näsa, den var omgiven av en unken och frän lukt. Lawein himlade med ögonen, sömnmedel var det enda som fanns i hennes tankar innan hon dåsade omkull, hon kände mannens händer som band hennes ben och armar. Sedan stoppades hon i en säck hon blev buren ut från källaren av flera starka armar och i sitt stilla sinne visste hon att dom var påväg mot någon som ville henne ont. Senare när hon vaknade låg hon i en säng, hon visste redan att dom var på havet, för hon kände den salta havslukten som hon så gärna hade velat känna, och hon kände när båten guppade på vågorna, hon mindes hur hon hade avundats sjömännen som fick vara med om det här. Lienne satte sig upp och tittade sig omkring. Hon var i en liten hytt med ett litet stearinljus som enda lyse. Här inne fanns bara den lilla sängen som hon satt på och en byrå. Lawein kravlade sig upp och tog på sig sin kappa, hon öppnade dörren och gick upp på däck. Som hon hade misstänkt var hon på den stora båten lolgirim hade visat henne tidigare. På ett sätt var hon glad, men ändå inte. Hon ville ju fara till Tortall. Men hon ville inte till den där hemska mannen som skickat efter henne.hon visste inte vem han var eller vad han ville, bara att han var en hemsk människa. Någon knackade henne på axeln och lienne snurrade runt, bredd på anfall. Mannen som stog framför henne var kortväxt med vänliga gröna ögon.
- ni måste vara Lawein, sa han och bugade
lienne tittade forskande på mannen
- varför har ni gjort detta mot mig och varför vill ni föra mig bort från mina hemtrakter, lienne stirrade på mannen, vad har ni för avsikter fortsatte hon sedan. Mannen bara hånlog,
- det är en man som betalar oss bra borta i Tortall, sedan viskade han tyst med glimten i ögat, och detta är inte era hemtrakter ers höghet.. lawein var förvånad över att han visste det. Ingen hade fått veta något om hennes bakgrund sedan hon kom till ereo, alla trodde att hon var en av dom fina damerna på hovet som den dåvarande prinsen fattat tycke för, i själva verket hade han bokstavligen tvingat henne att gifta sig med honom. Han hade lovat rikedom och makt, han hade lovat henne frihet och någon att älska. Aldrig hade lawein trott att det kunde vara så svårt att älska någon. Mannen tittade en stund på henne och återgick sedan till sina sysslor på båten. Då slogs lienne av en tanke, om jag är ombord här måste jag antagligen skura däck eller något sånt, men det kan dom ju drömma om! lawein gick till styrmannen och frågade om deras position, dom var 5 sjömil från port cayns hamn, lawein suckade. Hon undrade vad koroth gjorde nu, han hade antagligen inte haft en lugn stund sedan han upptäckt att hon var borta, hon smålog för sig själv. Hon stördes i sitt tänkande av en liten pojkröst
- är du den där drottningen vi ska föra till herrn i Tortall? Lawein log lite mot den lille pojken och svarade att hon är drottning Lawein gilraen, sedan viskade hon, kan du behålla en hemlighet? Den lilla pojkens ögon glittrade och han nickade.
- jag heter egentligen Leanne, och jag bor egentligen i Tortall, Lawein log
pojken gapade och fnissade,
- så du är en hovdam från Tortall? Men vi får ju inte träffa såna ju! Viskade han i hennes öra.
Lawein log,
- jag är egentligen ingen hovdam heller, viskade hon, jag kommer från en fattig familj, om du vill kanske jag kan visa dej vart jag bodde på kartan?
Pojken fick stora ögon, sedan rann en tår ner för hans kind, lawein tittade på honom och drog honom intill sig
- vad är det? Viskade hon tyst
pojken snörvlade,
- jag har ingen familj, dom dog i kriget, den lille pojken tittade på henne med tårfyllda ögon,
- och du är jättelik min storasyster Gwen,
Lawein log, hon skickade en tanke till honom vi kan låtsas att jag är din storasyster, pojken stirrade på henne, hur gjorde det där?! lawein smålog och viskade, man behöver bara tro, hon pekade på tinningen och skickade iväg en till tanke, för sanningen föreföll så att Lawein hade magiska krafter, hon kunde bota och hela, hon kunde dessutom förvandla sig till vilket djur hon ville och styra andra människor med hjälp av tanken, för att göra det hela ännu mer magiskt så kunde hon prata med djur.
Hon hörde en röst i huvudet som hon förstod tillhörde den lille pojkens, klarade jag det? Lawein nickade och pojken jublade, vad heter du? Frågade hon pojken, samma röst som förut svarade jag heter will korpöga och är av alvstammen sindar. lawein svarade jag är också alv, fast från Lothlórien-stammen, där var jag känd som lawein den goda.
Will stammade sedan började han gråta,
- då är du en förrädare! Skrek han förtvivlat
lawein försökte förgäves tysta ner honom
- det var den stammen som tog min familj till fånga och sedan blev dom dödade!
Lawein försökte hålla fast Will och lugna ner honom eftersom hela besättningen ivrigt lyssnade på deras samtal. Tillslut fick hon nog. Hon koncentrerade sig och sträckte sig in i Wills inre. Hon såg alla hans minnen och alla hans lyckliga stunder, vilka inte var så många, hon såg alla hemska saker han upplevt, tills hon kom fram till kärnan där hans inre färg brann, hon blev lite förvånad , hans färg var klart gul, Laweins färg var violett, hon hade inte väntat sig en sån stark färg hos en sån liten person. Hon kände hans hjärta slå och tankarna som virvlade i hans huvud, hon koncentrerade sig ännu mer och beordrade honom att sluta, will blev stum och satte sig ner, Lawein klev tillbaka till sin egen kropp igen och tittade på Will, som bara satt där stum. Sedan fick hon nog, att hon inte tänkt på det tidigare, hon blundade och manade på sin magiska kraft, det kliade på näsan som det alltid gjorde när hon kallade på kraften, hon såg den, en liten violett eld som växte när man snuddade vid den med tanken, hon skulle ta sig till Tortall på sitt eget vis, hon skulle bli en tornfalk och flyga dit, att bli ett vattendjur skulle vara alldeles för riskabelt, geufersej(stavas det så?) så skulle hon kunna bli offer för tjuvskyttar, men i liften kunde hon göra vad hon ville, hon sköt upp i luften och snurrande förvandlade hon sig och försvann in i molnen,

Skriven av: amiizan